Livskaoset

En gång förra våren…

Livet är inte längre ett pussel som ska läggas. Jag befinner mig i att ha kastas upp alla bitar i luften och se hur bitarna landar. Det tar tid och ork. Just nu är det som att jag försöker se hur mycket av de senaste årens insikter jag kan realisera samtidigt som jag bollar vardag med barn, jobb och studier. Det blir hos mig både stress och beslutsamhet, så jag vet faktiskt inte hur jag mår just nu. Är jag stressad? Ja, jo det är lite mycket just nu. Men jag mår som sämst när jag inte har en plan, och den börjar ta form. Ska kolla lite mer exakt mina ramar och tillgångar innan jag kan agera fullt ut. Men väl det är utklarerat är det bara att kavla upp ärmarna.

Jag vet att det låter kryptiskt, men det kommer att klarna framöver. Det jag själv känner med den här bloggen är att jag verkligen vill blogga. Jag tänker ofta på inlägg men mellan att skriva inför två omtentor, hänga med på allt nytt (personcentrerad omvårdnad just nu!) och alla mejl på jobbet så finns inte all tid som jag vill ha. Jag vill skriva lte längre analyser och de tar tid och har en startsträcka, liksom.

Men det kommer. Precis som våren som anas mellan snöfallen så kommer det ljusare tider och lägre dagar och kaffe på trappen och fler blogginlägg!

Vi ses!

Har inte hunnit åka skidor alls denna vinter, får bli mer nästa!

Vilken vård behöver du?

Läser just nu om Madeleine Leininger för skolan och fascineras så av att vrida och vända på tankar och idéer. För att du ska slippa förstå hennes teori så handlar den i stora drag om att vi människor – och således den omvårdnad vi behöver av sjukvården – är kulturellt skapad och ser därmed olika ut. Det är kanske inte en jättekonstig tanke men hennes teori värjer sig då med hur man brukar dela in omvårdnadsteorin i människa, miljö, hälsa och omvårdnadshandling där hon anser att sjuksköterskor primärt ska forska på det sista men då också förstå dess kulturella skillnader. Det är ganska invecklat men jag hoppas ha fått känsla för det till nästa torsdag när jag ska redovisa den…

Det jag mest tycker är intressant är dock tankarna jag själv får. Hur blir vi egentligen de vi är? Hur lär vi oss att föredra en viss sorts vård mot en annan? Och jag tänker även att detta kan appliceras på kulturer inom kulturer. Vården idag är ju väldigt mycket byggd för den som kan ta för sig och vet sin rätt – du som patient ska ringa och boka tid, gå på drop-in för vissa labbtester, du kan läsa din journal, osv. För vissa väldigt stärkande men för andra svårt. Och jag tänker speciellt om vi lägger in ett genusfilter på det hela. Vem är van vid att ta för sig? Vem är uppfostrad att först rådda hela hushållet och sen ringa vårdcentralen för att boka tid och då inse att de bara hade öppet mellan 7-8 (en helt sämst tid eftersom att lämning av barn oftast sker just då)? Vem är fostrad att ställa motfrågor och vem förklarar man inte allt för? Lägg på ålder, klass och etnicitet och vi ser snabbt att vården som försöker stöpas i en mall egentligen passar ytterst få.

Själv är jag ju än inte utbildad sjuksköterska men väl doula. I samtalen under den utbildningen, och även samtal jag har haft innan, så märks det att vi har en väldigt speciell kultur kring den gravida kvinnan. Ofta får vi inte all vetskap om hur en förlossning går till och vi får inte heller kunskap fullt ut om våra egna kroppar (troligen för att vården kanske inte alltid vet samt att vi inte förväntas förstå eller vilja veta – vi kanske kan bli rädda?). Våra partners involveras sällan och eftersom att kvinnokroppen fött barn i alla tider så förstår vi sällan mellan generationer hur mycket som har ändrats i vården sen förlossning blev något mer medicinskt. Jag är väldigt tacksam för att det finns utbildad personal runt en födande kvinna – det är en ansträngande upplevelse och mycket kan gå fel – men hela apparaten runt är gjord som om det ska gå fel, och utan det stöd som kan minska den risken. Vi lever också i ett samhälle (i en kultur!) som inte uppmuntrar kvinnor till att finnas i sina kroppar till vardags, vilket gör omställningen jättestor när vi blir gravida.

Därför tycker jag att doulaarbetet är så viktigt, för att hjälpa i den processen. Och vad jag vill skriva mer om detta! Om vår kultur, synen på kvinnokroppen och hur den synen följer med oss i vårat föräldraskap. Ni vet, snart, när jag inte gör tusen andra saker. Sådär som jag jämt säger.

För övrigt har min fina kollega Anna dragit igång sin doulaverksamhet i Västerbotten. spana in! Västerbottensdoulan

Hej från tentaträsket!

Har en gigantisk tenta på fredag, så här händer det inte mycket. Har tankar och idéer om både blogg och livet i övrigt så det pågår mycket men inte blir det något skrivet för det. Hoppas allt är bra med alla, själv ska jag återgå till människokroppen. Den är fascinerande, men lite väl mycket att tenta av vid ett tillfälle!

#metoo

Jag skrev detta på min fb häromdagen och texten uppskattades, så jag postar här också. 

De senaste dagarna har lyft ett tungt brunnslock från det avlopp av skit som utgör de flesta kvinnor (och flickors) erfarenheter. 

Jag är tacksam för systerskapet. Och glad för de bröder som gör oss sällskap.
Men bröder, vi har pratat med er i flera år. Vi har berättat för chefer, pappor, brorsor, killkompisar och partners. Ni har haft er chans att välkomnas in i kampen med tacksamhet och konfetti. Det tåget har gått. Ni får jättegärna kämpa vid vår sida, men få av oss är jättepepp på att förklara hela grejen eller varsamt förklara svåra ord som feminism och patriarkala strukturer. Google is your friend.
För just nu fokuserar vi på varandra. Vi har lyssnat, stöttat och varnat varandra i flera år. Vi har lagt energi på att varna nya, stannat i rum för att kollegor ska slippa bli ensam med ”han, ja du vet, h a n”, vi har hört historierna, gråtit ut hos varandra och liksom kämpat på.
Kampen har inte börjat, utan det här är en fortsättning – en intensiv sådan. Som i ett långt lopp kommer nu några ta fart och pusha, några tar rygg och några står vid vätskestationerna. Vi har fullt upp med varandra nu.
Så ni är jättevälkomna, bröder, men förstå att vi systrar har fullt upp just nu – och då var redan ganska slutkörda innan #metoo drog igång.
Länk till artikel Dear Men, This Is Why We’re Tired

Kvinnokroppen!


Bild från helgens skogsutflykt

Visste ni att y-kromosomen är minst? Att den mest innehåller det som krävs för utvecklandet av testosteron och manlig avkomma. SRY-genen, det är vad vi har y-kromosomen till, att skapa fler män. X-kromosomen är 5ggr så stor och innehåller mer gener. Länge har man trott att en x-kromosom ”slås av” för att vi inte ska ha konkurrerande gener men så är inte alltid fallet. 

Åh, vad jag hoppas att det forskas (och publiceras) mer om x-kromosomens genuppsättning (jag hittar väldigt lite) för här verkar det finnas en hel del spännande! I helgen fick jag fundera kring förlossningens utmaningar (och hur smart det är gjort) och idag fascineras jag av de där små delarna av oss som är minst lika häftiga (mitokondrie-DNA! Hur fascinerande?!) Kvinnokroppen, vilket maskineri det är!

I övrigt klarade jag inte gårdagens tenta på just cell, vävnader, muskler och skelett. Så det är nog dags att sluta fascineras av detaljer och börja lära mig de lite mer övergipande delarna. Kanske…

Lilla gravida, oförstående kvinna

Catia Hultqvist skriver i dagens DN (det kan vara en prenumerationsläsning) Gravida blir behandlade som mindre vetande avelsmaskiner och slår huvudet på spiken till en av mina insikter i helgen.

Jag har nämligen varit på doulautbildning med fantastiska Anna (gravidcoach.se) och Emma (forlossningspodden.se). Det var fantastiskt och intressant och jag somnade på en gång väl hemma. Men nog om det.

Några av oss pratade en hel del om just det som Catia tar upp – hur vi kvinnor så fort vi blir gravida förväntas inte förstå och kunna någonting. Hur råd som ges oss baseras på moral och åsikter, och inte på evidens. Det ska helt ärligt sägas att det tagit mig år att inse att en del råd jag fått, faktiskt inte måste vara sanna. De kan var hur välmenta som helst, men det är ju helt sjukt att vi ges råd som inte baseras på faktisk forskning. Självklart fortsätter detta väl barnet är ute och man får information kring barnet.

Det är också så att man inte får all information. Som att tillväxtkurvor är baserade på flaskade barn, till exempel. En liten sak i sammanhanget, men en viktig vinkel för många oroliga föräldrar.

Det här gör att jag, tyvärr, har dåligt förtroende för vården (speciellt MVC/BVC) vilket jag ju inser är kontraproduktivt i vissa avseende, men en naturlig konsekvens av att jag råds ge mitt barn köpegröt istället för faktiska tips om hur jag näringsberikar gröt själv. För inte förstår väl lilla jag sånt där krångligt, som järnmängder och mitt barns mående.

Tur det finns internet, suspekta forum men även Agnes Wolds nya bok. Finns säkert en hel del jag kan vända mig emot i den, men den handlar i alla fall om vetenskap (sen kan vi dra fram ”genusmedicin”-flaggan och vråla genusbias om hur faktan forskars fram eller något inte forskats på alls, men det är en annan debatt). Det finns mycket att göra för att förbättra för blivande och nyblivna föräldrar, men ett steg är att i alla fall ge oss råd som någon har faktagranskat.

Familjen, vardag, när har vi tid för analysen?!




Jag vill egentligen blogga om stora saker. Om tankar och idéer, om analyser jag gör och mönster jag ser. Men jag har inte tid. Noll tid. Livet pågår just nu i 2 miljoner procent och det är ju det som är det underbara! Så jag tror fokus framöver kommer få bli på den här familjen. På den här mamman som levt med internetaliaset ”kejsarinna” sen 15-års ålder (herregud) och nu nog ska verkligen göra det till mitt eget. På Maken, Crazy K och Baby A. På Jack, Ärtan och Rapunzel (de tre kaninerna, de behöver inget alias för jag tror ej de har något emot att hängas ut med både bild och namn).

Det får bli mer personligt än akademiskt, mer vardag än framtidsvisioner. Jag hoppas de kommer de med, men först ska jag öva upp bloggmuskeln och faktiskt skriva överhuvudtaget.  Vi får väl se hur det går!

I övrigt har vi kört långhelg, hade inga lektioner igår så vi hade kompisar här. Idag har Crazy K haft humör som en 14,5-åring och Lilltrams beter sig som den 2-åring hon är. En massa tjafs men också utflykter och lördagsgodis. Maken är på kräftskivehelg. Kul för honom.

Många bollar i luften

Har idag hunnit lämna lilla Jack hos veterinären på kastrering, det kändes lite konstigt att lämna in honom där i sin stora transportbur och påse med lite mat. Hjärtat!

Har sen åkt till jobbet och avrundat en del grejer men mer finns att göra – jag hoppas hinna med en del i helgen faktiskt. Får ta mig tid. Har skickat en skoluppgift till en kursare för kamratgranskning och nu ska jag hämta hem Jack innan det är hämtning på förskolan. Lek med kompisar lite kort innan det är hem för fredagsmys för barnen (och maken). Jag sticker till förskolan och hjälper till inför morgonens öppna hus.

Det är verkligen mycket jag hinner med på en dag. Jag verkligen älskar tempot livet äntligen håller, även om ju även jag förstår att det måste balanseras. Däremot känner jag själv att jag uppskattar det som händer här och nu mycket mer, om jag vet att jag har en massa annat inplanerat sen.

Hoppas alla har en härlig helg! Jag ska verkligen försöka hinna skriva lite mera utförliga inlägg, har en hel del tankar men just tid för bloggande finns inte riktigt just nu. Kram!

Jag tänker på hälsa


Jag reflekterar just nu mycket över hälsa och välmående. Kanske inte jättekonstigt då jag pluggar första terminen på sjuksköterskeprogrammet och hälsa liksom är en stor del av yrket.

Men ändå. Jag börjar inse att mitt val av blivande yrke inte bara har att göra med hur man arbetar som ssk (med människor! med en massa människor! Äntligen!) utan även med vad, rent ämnesmässigt. Med omvårdnad och bemötande av människor, men framför allt med hälsa. Det är väldigt intressant att just nu får läsa om hälsa ur sjukvårdens perspektiv och ta del av ord och uttryck rörande hälsa som jag kanske förr inte definierat. Och inte har jag haft tid att diskutera dem heller.

Det som slår mig är att jag mer och mer ser att vi lever i en sjuk tid. Vi lever i en tid som absolut inte sätter människan först, inte som mer än en producent eller konsument. Det humanistiska perspektiv som jag nu introduceras för, det ser jag inte i samhället. Det synsätt som innebär att en person är mer än sin sjukdom och har en massa egenskaper som bidrar till hennes välmående. Precis som hon är mer än producent/konsument och att när detta andra nedvärderas eller trycks undan så blir vi sjuka. För att miljön – det vi har omkring oss vad gäller allt från byggnader och värderingar – är inte genomsyrade av synen på människan som mer än sina små beståndsdelar.

Vi stressar i ett livspussel som inte är gjort för att gå ihop. Och det fascinerar mig hur ofta det åläggs individer att vidta åtgärder för sådant som görs mot dem av ett samhälle som de inte uppmanas att ändra. För att minska stressen i ditt liv ska du gå promenader, träna eller yoga – men absolut inte engagera dig politiskt. Du ska köpa städning till hemmet och kräva en bättre förskola, men ve dig om du/din partner går ner i tid och hinner ta hand om hus och hem själva.

Jag läser mer och mer om ämnet och ser mönster i nyhetsartiklar som visar på samma sak. Att det är dags för något annat. Att den väg vi slagit in på inte är hållbar och där det är dags för min generation, men framför allt 90-talister och yngre, att styra om. Vi har levt i konsekvenserna av ett konsumtionssamhälle och vi om några vägrar låta det fortgå.

Hur exakt man skapar något annat, det hoppas jag lista ut genom fortsatt läsning och att skriva här på bloggen. Jag tror och hoppas att det finns andra där ute som funderar i samma banor!

En paus på landet


Mina svärföräldrar har ett landställe ca 2 timmar bilarfärd hemifrån oss. Igår satte vi oss i bilen och åkte hit direkt efter jobb och förskola.

Det är kul att vi äntligen är en familj utan bebisar. Lillasyster är 2,5 och att resa med barnen är så mycket enklare nu. De håller sig vakna på resan, kan äta pommes frites och kolla ipads och jag kan sitta fram i bilen och prata med den andra vuxna i familjen. Det blir enklare att hitta på saker när barnen har mer samma rytm som oss.

Väl framme har de sprungit runt på gräsmattan, nu idag har de följt med farmor på små ärenden och nu är de och badar. Jag läser kurslitteratur och vilar mig lite. Jag önskar att vi hade samma enkelhet hemma, men vi har svårt att skapa den känslan. Troligen för att vi fyller dagarna med tvätt och städ och måsten på ett annat sätt. Barnen roar inte heller sig själva utan har länge perioder av gnäll innan de börjar pyssla med något. Och kanske får jag för mig att jag måste roa dem mer när vi är hemma? Här släpper jag det kravet mycket mer och signalerar det kanske tydligare. Jag vet inte.
Vilketsom, jag njuter av mitt kaffe och min bok. Det regnar och blåser om vartannat, men mig rör det inte ryggen. Imorgon tar jag tåget hemåt för att vara med på BB-marschen. Ses vi där?!