Matriarkat

Förlåt mitt dystra inlägg igår. Det är inte så pepp att beskriva vår samtid och vad den gör med oss kvinnor. Men vi har behövt gå till botten med effekten av tiden vi lever i. Vi har behövt hantera berättelserna från #metoo, vi har behövt hantera våra sår och våra våndor.

Nu behöver vi en annan morgondag.

I en värld där kvinnor är jämställda män och där män straffas för brott mot kvinnor precis lika hårt som brott mot män, och där vi lär våra söner att respektera kvinnor men även se dem som jämnbördiga och höra dem, så skapar vi ett annat utrymme för kvinnan. När hon får bestämma om liv ska växa i henne, eller inte, får hennes liv mrning utöver barnalstringen.

Hon får vara alla de roller som finns utan att ge avkall på en annan. Hon får vara barnet som upptäcker och utforskar, orädd och oförstående. Möjlig att lära men också en ögonöppnare i sin nyfikenhet.

Hon får bli den unga kvinnan som upptäcker systerskapets härlighet, som lär sig om sin kropps njutning och börjar ana sitt livs väg.

Hon blir den vuxna kvinnan. I den kan hon bli modern, husfrun, jägaren, upptäckaren, berättaren… rollerna är många. Hon kan välja en, eller alla. Hennes sexualitet är hennes egna att dela med andra, eller ingen. Hon kan vara både den frigjorda, sexuella kvinnan och modern, mamman som lägger ett barn vid sitt bröst. Hon behöver inte välja mellan horan och madonnan. Den delningen är en patriarkal påtvingad delning av kvinnans mångsidiga enighet.

Låter det flummigt? Religöst? Ja… det är svårt att tala om det på ett annant sätt. För en ny morgondag måste komma ur en vision, från stora penseldrag. Sen blir det effekter.

Då blir det lagar om att män som våldför sig på kvinnor, de bestraffas. Då införs porrfilter i skolor, ja porr i dess form idag med den industri den är blir skamlig och ovärdig att konsumera. De barn som föds utomäktenskapligt är välkomna, och samhället stöttar den födande. Ja, förlossningsvården blir annorlunda i en värld där kvinnans rätt till sin kropp – till sitt egna liv – är självklar. En flicka lär sig inte att ”förstå” det andra barnet som kränker henne och ha överseende med hans beteende, för hon får inte kränkas.

Och den kvinna som växer upp i den världen, hennes sexualitet blir friare. Hon kan ligga med den hon vill, följa med i inviter och bejaka de som åtrår henne om hon vill. Tänk vad mycket roligare det kan bli, för alla inblandade. När kvinnor inte behöver akta sig för män så kan de närma sig varandra mycket mer. Ja, varför män inte vill ha en sån värld det förstår jag inte. Men de har ju alltid haft dålig fantasi, stackarna.

Tur att vi kvinnor numera går ihop, får patriarkatet att falla och kämpar för att ta makten från de som inte kan bygga en vettig värld. De har haft sin chans, de har försört sakers naturliga tillstånd, och nu återställer vi.

Det tar tid, det tar ork och vägen är kantad av sorgliga historier och upplevelser. Men vi vet alla att det är värt det. Tänk, en värld där kvinnan får vara precis vem och vad hon vill. Den världen ska vi skapa.

Om abort

Ja, det har väl inte undgått nån att Alabama röstat igenom en fruktansvärt sträng abortlag. Yes, den är genomröstad av män vilka självklart är framröstade av både män och kvinnor. Men de är en del i det patriarkala systemet att styra över kvinnokroppen.

I patriarkatet är kvinnans kropp dels mannens egendom för njutning, men den är även samhällets för reproduktion. Kvinnan finns som fru för att möjliggöra mannens framgång i samhället och hon finns som barnalstrare för samhällets fortlevnad. I den patriarkala ekonomi vi lever i kan kvinnan även få upprätthålla konsumtionens snurrande hjul genom att arbeta och tjäna pengar men hon ska fortfarande föda barn som visserligen kan lämnas till andra dagtid men de ska födas och fylla på i maskineriet.

Hon når status och respekt genom att härma mannen i samhällsbygget, då hon kan få nå framgång på arbetsplatsen om hon kuvar sig för dess spelregler: jobba jämt, jobba hårt och sätt arbetet först.

Samtidigt förväntas hon upprätthålla den kvinnliga delen, eller skammas om hon inte gör det: barnalstring, hem och att såklart gifta sig. Gnäller hon över obalansen i att hinna med båda ska hon antingen gå hem och lämna över till mannen (och då fullt ut lita på hans stöd vilket gör henne till hans egendom då hon av samhället inte kan förvänta sig hjälp, skulle hon vilja lämna honom) eller så får hon väl medicinera bort oron.

Javisst drar jag på ganska stora växlar på vad som verkar handla ”bara” om rätten till ett medicinskt ingrepp. Men att inte förstå att saker hänher ihop på ett djupare plan, det är att fördumma sig själv.

När kvinnokroppen och dess sexualitet blir samhällets och mannens så tydligt som i frågan med abort, då blir hennes sexualitet kringskuren i ett tidigt skede. För aborten hänger ju ihop med vad som hände innan, och ansvaret läggs på kvinnan att inte ”försätta sig i den situationen”. Och ska man inte försätta sig däri, då måste man begränsas redan tidigt. Av samhället och tillslut integrerat i sig själv.

När man växer upp som kvinna i ett patriarkat så lär man sig att förhålla sig till – den potentiella eller verkliga – förövarens sexualitet innan man kan utforska sin egen. De flesta av oss lärde oss männens blickar redan innan vi hade lärt oss vår egen lust. Vi lär oss, och varandra, att först skydda och värja oss innan vi ens hittar vår egen vilja.

Att lära sig av med mycket av de begränsningarna tar tid. För vissa blir det aldrig av. I vårat samhälle behöver man som kvinna nästan bygga som en mur, skapa en fristad och där få börja fundera och känna efter fritt. Ofta sker detta i ett vuxet systerskap. Det tar tid att lära om, att bli trygg och modig. Och det modet rör både den privata sexualiteten men såklart även den plats man tar i sitt vanliga liv.

Hur många klagar inte på problem i sitt äktenskap där kvinnan oftast inte vill och mannen förstår inte? Jo, för hon behöver hela dagarna värja sig på olika sätt. Kanske klär hon sig mindre vågat än hon vill, hon klär sig inte i det som stärker henne och väcker hennes lust. För den får inte finnas. Så kommer hon hem, gör det som förväntas av henne som fru – men inte som sig själv – och sen tycker mannen att genom komplimanger om hennes kropp (den hon lärt sig stänga av) så ska hon vilja ligga. För hans skull, aldrig innan hon hinner koppla på sin egen känsla för kroppen igen och hinner känna efter och leva i sin sexualitet. Acceptera den, vara i den och kunna ge av den. Det har hon för länge sedan tränat bort.

Sen gnäller män över att kvinnor aldrig släpper till. Jo tjena, för vi behöver hantera konsekvensen av det. Risken att bli sedd som hora, att bli den som fler närmar sig för man släppte ju till för deras kompis. Risken att under vägen till sängen visar sig mannen vara en våldtäktsman, eller att hans kompisar var så välkomna så. Risken att stå där, nio månader senare med ett barn i ett samhälle som undrar hur du kunde vara så dum.

För att begränsa rätten till abort, rätten till preventivmedel men även stöd till ensamstående – det är ingenting annat än att vilja begränsa kvinnor rätten till sitt eget liv och därigenom sin egen lust.

I övrigt är detta typ århundratets bästa text i ämnet: Gabrielle Blair writes about unwanted pregnancies.

Klättra!

Åh vad jag älskar klättringen! Har inte haft tid sen i höstas men tog tag i att gå en gröntkort-kurs nu precis. Så att jag är godkänd att säkra någon annan, men även kan få tillträde till just den lokal jag tränar i utan att det måste vara öppet hus/träningstider. Öva bouldering till exempel.

Klättringen är, precis som skidåkningen, så svår för mig att jag måste koncentrera mig och kan inte fundera på tusen andra grejer. Jag släpper alla utmaningar på jobbet, hur jag får till en bättre, mer innehållsrik vardag med barnen, hur jag vill arbeta med alla mina relationer framöver… ja, allt sånt försvinner. Jag fokuserar på att knyta säkert. På att mata snöret och säkra när kamraten klättrar. Väl min tur kommer så fokuserar jag på fötter och händer. På att orka uppåt. På att inte titta ner.

Det är en fantastisk form av mindfulness.

I mitt Sverige äter alla potatis

Jag lyssnade, som alltid, på nyheterna i morse. De varnade om att makrillen håller på att överfiskas och sen satt politiker inför EU-valet och pratade miljö i form av skatt på utsläpp eller liknande. Man bashade också Trumps handelskrig med Kina.

Och jag blir så trött! Varför drar ingen någon slutsats?! Handelsblockader är tydligen den största skymfen mot sakers ordning sen kvinnlig rösträtt. Men här är jag och Trump på samma sida, just om tullar. Sen resten är vi i stort oense. För makrillen, hur överfiskades den? Kanske genom att efterfrågan ökade på en fri marknad? Och miljön, den räddar vi inte genom lite skatter. Det krävs radikalare visioner.

I det Sverige jag ser framför mig, det som faktiskt är miljövänligt och hållbart, så importeras inte billiga kläder från Kina. Du köper dina kläder från en svensk producent, kanske till och med en lokal sådan. Ja, det kommer kosta skjortan (pun intended) och det blir inte så många i garderoben och inte så mycket nytt. Hållbart. De kläder du vill köpa från Kina får du betala för med pengar – inte med deras förstörda natur, deras barnarbetare eller låga löner. Inte med billiga transporter som förstör vår natur.

I mitt hållbara Sverige är det dyrt att importera men hållbart och långsiktigt att producera. Du lagar din tröja hemma eller hos sömmerska. Du köper möbler producerade här och du lagar dem här. Det är inte massproducerat och inte heller masskonsumerat.

I mitt Sverige fiskar vi makrill för svenskar. Vill man äta makrill får man flytta hit. Vill du äta avokado får du betala för den importen, odla själv eller flytta till Mexiko. I mitt Sverige äter vi potatis, baljväxter, kryddor och sånt som går att odla här. Tur att chipsen i alla fall blir kvar.

Jag skiter i om din pappa heter Mohammed, Thomas eller Jacques. Jag struntar i din religösa övertygelse, din politiska åsikt. Jag bryr mig om att du handlar svenskt, att du producerar svenskt och att du betalar skatt i Sverige.

I mitt hållbara Sverige är du inte bara en konsument. Du är sömmerskan, möbelsnickaren eller bonden. Är du tjänsteman förväntas du ändå kunna lappa och laga lite, kunna odla något på balkong eller kolonilott. I mitt Sverige är du inte bara en del i att öka BNP, du är en del i att bygga och upprätthålla ett samhälle. Tillsammans med oss andra. Det kanske inte är lyxigt och överflödigt med nya kläder och ny inredning så fort andan faller på, med exotiska frukter och maträtter. Mitt Sverige är middag serverad på mormors gamla köksbord, du i en tröja gjord på ull från gutefår och det är potatis på tallriken.

Omställningen dit är tuff, men det är min fasta övertygelse att den är nödvändig, av så många anledningar. Det vore skönt med nån politiker med samma insikt. Under tiden får jag lära mig laga mina kläder, köpa kött från bönder i trakten och odla min egen potatis.

Uppdatering: Försvarsutskottets rapport ”Värnkraft” skrivs följande: ”Samtidigt som världshandeln är viktig för välståndet så har den
skapat en ökad sårbarhet för störningar eller avbrott i försörjningsflöden. Sverige och andra länder bedriver handel utifrån kostnadsminimerande principer såsom lean management och just in time delivery. Det skapar ett beroende av att finansiella flöden och
handelsflöden upprätthålls även i andra delar av världen.”

Samt: ”Försvarsberedningen konstaterar i delrapporten Motståndskraft att vi bl.a. är beroende av att finansiella flöden och
handelsflöden upprätthålls även i andra delar av världen. Ett exempel är att Sverige idag har ett stort beroende av import av råvaror och insatsvaror för produktionen av livsmedel. Beredningen pekar också på att näringslivet blivit mer internationaliserat med mer komplexa
och utbredda ägandestrukturer. Produktionsförhållanden har även blivit mer komplicerade då produktionen av en viss vara kan vara beroende av komponenter från olika delar av världen. Sverige är beroende av import från andra länder på samma sätt som andra länder är beroende av export från Sverige. Detta gäller även försvarsmateriel.”

Hmm. Värt att tänka på.

Jag tänker inte fundera mer utan bara fundera högt

Vet ni? Jag har alltid sett mig som en skrivande person. Sen fastnade jag i vad jag ska skriva om. Och då tog det stopp. Jag hittade ingenting. Inget specifikt.

För jag skriver bäst om allt. Om det lilla, vardagliga livet – hostande barn, hejdå-pussar när mammaveckan är slut, kalas på simhallen och kaffe på altanen – till de stora frågorna – hur lever jag mer sant, hur relaterar jag till folk, vad ska jag rösta på.

Jag tänker på allt sånt. Jag ska skriva om allt sånt. Om odling, om föräldraskap, om kvinnokroppen, om relationer, om att lära sig nya saker, om mat, om träning, om yrkesval och boendefrågor. Om hållbarhet, som människa i miljön snarare än om hållbar miljö i sig.

Jag ska sluta fundera på vad jag ska skriva om och bara skriva allt jag funderar på.

Om relationer

Flera av mina vänner har börjat påpeka att jag är bra på att prata om relationer.

Eller.

Om vem man är i relation till andra.

Och att jag borde starta en youtube-kanal om det. Eller lägga ut på insta. Fast då värjer jag mig, jag är bättre i lång text. Kanske är jag lite blyg också. Samtidigt som jag känner att vad har jag att komma med? Men av allas reaktion så verkar jag ha en hel del infallsvinklar av intresse.

Ja vi får se. Jag tycker det är kul, med relationer. Med människor. Att vara sig själv och på så sätt umgås med de som passar en, för det brukar komma naturligt väl man uttrycker sig själv tydligare.

Vi får se. Det jag dock insett är att det a) blir här i bloggen och b) troligen när jag som nu skriver från telefonen. Varje gång jag ska sätta mig vid datorn blir det för stelt. Jag tappar lusten.

Så vi får se vad det blir. Men visst vore det kul att blogga ur sig allt jag ändå har kommit fram till. Nu när jag ändå har börjat komma fram till en hel del.

Vem sårar jag?

Jag möter ofta folk vars liv skaver lite. Där något är fel, det blir inte riktigt blir bra. De vill växa, har drömmar men det står något i vägen. Oftast, när man petar lite, visar det sig vara relationer.

Jag tycker inte att det är något fel alls att ha folk i våra liv som vi ger av vår energi. Tvärtom är jag övertygad om att vi människor behöver få ge till andra, det ger oss ett värde i gruppen och vi mår bra av att få vara viktiga och nödvändiga för andra. Däremot får detta givande inte bli att vi lägger band på oss själva.

För vi måste få växa. Måste få vrida och vända på oss själva, förändras och förbättras. Det kanske inte nödvändigtvis sker när man avsätter tid för sig själv, som i att gå iväg eller ta en helg själv, men när man i allt man gör ändå kan få förfina. Att följa sina infall, sin magkänsla. Tyvärr är det så att när vi omger oss av folk som inte ger oss det utrymmet så börjar det att skava. De ger oss ett motstånd mot vår rörelsefrihet, som en sko som ger oss skavsår.

Många av oss har försökt ändra formen på våra fötter, på oss själva. Vi formar oss efter vad vi upplever är det enda sättet att vara. För sanningen är att när vi – i stort och i smått – följer våra infall och låter oss växa, följa med och leva så kommer det att få följder. De som trodde att vi var på ett visst sätt och behövde att vi var så – de kommer att såras. De kommer att ta det personligt att du inte längre finns där för dem såsom du brukade: när du gav till dem av din energi men även när du formade dig eller var kvar i samma form för deras skull.

Många pratar med mig om drömmar som de har men som inte skulle funka. Som inte är realistiska eller genomförbara. Oftast har de helt rationella anledningar – pengar, boende, barnen. Men petar man lite så inser man också att det är för att det skulle uppröra folk: en partner, en mamma, en vän.

Då uppmuntrar jag till att istället för att fundera på de yttre, konkreta anledningarna att även fundera på frågan ”vem sårar jag?” Att om du följer den här drömmen, vem såras? Din mamma som inte kommer att träffa barnbarnen lika mycket om ni flyttar? Din partner som får gå ned i tid så att du kan satsa på din karriär? Din kompis som alltid har fler problem än lösningar och behöver ringas hela tiden, när du äntligen vill skriva den där boken du drömt om?

Vem såras? Svara på det och fundera sen på om den personens glädje går före din.

Och ja, i vissa fall gör den det. Ens barns lycka har för de flesta en rätt tung vikt på denna våg. En släkting man faktiskt är rätt trött på väger lättare.

När vi låter livet skava, då blir skavsåret stort. Vi går lite haltigt, hoppas att skon ska gå in sig till slut. För med skor blir det oftast så – men vissa relationer är mer som att vi står ut med smärtan. Vi tar på oss den skavande skon dag ut och dag in och vänjer oss istället för att inse att den inte passar och borde kastas. Om den inte kan forma om sig för din skull.

Att ställa den här frågan är rätt tufft. Våga ställ den. Våga fundera på vem du sårar när du skapar utrymme för dig själv att växa, eller för den delen att bara få vara. Ditt välmående i relationsvågen är minst lika tungt som någon annans. Lägg tyngderna där.

Och väx ur den där trånga skon.

Skor som inte skaver

Livet

Vi har vabbat oss igenom en vecka. På ett sätt som ett litet lov mitt i allt, där barnen får ha hur många timmar de vill framför skärmar, i sängen och i badet. Vi bara är. Jag hinner tänka och fundera. Har landat i hur jag vill måla, inreda och förfina varenda rum i lägenheten – och uteplatsen. Vill både dra igång allt, men drar mig ändå. Det är så mycket jobb bara att måla ett rum! Samtidigt är det skönt bara att ha helt bestämt mig, innan kunde jag ju inte ens börja!

Jag funderar även mycket på skrivandet. Jag älskar att skriva, älskar att kommunicera. Men älskar jag att blogga? Och hur? Såhär, små livsuppdateringar? Eller det som jag faktsikt oftast pratar med mina vänner om; personlig utveckling, relationer och att vara kvinna i all sin komplexitet. Det är väldigt lockande att skriva om det, men behöver hitta mitt sätt.

I övrigt känns det märkligt att ha missat en vecka på jobbet. Jag behöver verkligen vara där nu, det händer mycket och det händer fort. Kul! Men också skönt när vi är i april och får se resultatet av jobbet börja ta form!

Så ja, där är vi. En lördag i mars.

Förändring

Vad är verklig förändring? När sker förändring, när bryts ny mark?

På ett sätt lever vi mitt i ett nytt narrativ, det sker informationsspridning överallt och genom detta kan vi hitta någon annan som vi själva. Vi upplever oss mindre ensamma för vi hittar likar.

På så sätt hittar många av oss styrka att vara annorlunda. Annorlunda mot de omkring oss, för vi vet att det finns de som tänker som vi trots allt där ute.

För vissa krävs bara en som tror på oss, för andra krävs det att hitta andra att inspireras av. För i ett sammanhang blir vi ändå starka, hur litet eller stort det sammanhanget ändå är. För vissa grundmuras detta i barnsben, denna känsla av sammanhang och tillhörighet. Den tryggheten kan skapa ”ensamma hjältar” som alltid bär med sig denna inre trygghet. För andra byggs det upp av andra gemenskaper.

För att förändra, för att gå i bräschen krävs trots allt en känsla av att fler tänker som jag. En känsla av att en sanning finns här någonstans.

Om denna sanning, denna förändring är på personlig eller samhällelig nivå spelar mindre roll. För jag tror att den kräver samma sak, samma grund. En insikt om att du inte är ensam i dina tankar, funderingar, upplevelser.

Det tror jag är det fantastiska med den tid vi lever i. Att berättelserna finns där; de erfarenheter som kan bli delade upplevelser.

Som kan förändra. För en, eller för alla.