Snart flytt

Nästa fredag går flyttlasset! Eller, jag flyttar ner lite basala grejer till lägenheten, sen ska målaren fixa och jag ska i ca 10 dagar få allt på plats.

Ingen köpare till huset än vilket såklart stressar. Men nu på fredag går jag till banken och får i alla fall tydliga siffror på mina månadskostnader framöver. I stort sett så går all min inkomst på räkningar de närmsta månaderna. Så jag kommer att leva på ägg (och vin kommer att prioriteras). Så alla vänner som vill köpa något om man svänger förbi – köp kaffe (dyrt), grönsaker (vitaminer) eller en god ost (lyxigt). Så vet ni.

Annars så planerar jag lite för lägenheten. Färg är bestämt. Det blir grönt i vardagsrummet (där jag också sover) och sen i barnrummet en vit som matchar Krakel-tapeten vi ska ha på en vägg i barnens rum. Målaren fixar även vitt på väggarna i badrummet. Sen vill jag ha en tapet i hallen och vitt i köket men blåa luckor. Det sista har jag dock inte råd med än, men det är i den långsiktiga planen.

Jag vill ha ett väldigt lugnt hem. Jag inspireras mycket bakåt i tiden rent generellt och jag tänker försöka ha ett hem utan till exempel synbara förpackningar eller datorsladdar. Torrvaror ska i glasbyttor, hudvård och smink ska in i skåp. Barnens leksaker ska få bättre förvaring och även i hallen ska jag försöka få till något bra. Det blir mycket skåp – min dator kommer att få vara i en sekretär och kläder hängs i ett förråd/garderob. Allt för att minska mängden intryck. Det enda ”stökiga” jag har planer på är bokhyllan som ska stå vid huvudänden av sängen. Detta mest då sängen måste ”fram” lite på grund av ett fönster vid sidan och att jag inte riktigt har en bra plats för dem annars. Men tanken är att skärma av sängen ändå, så i rummet blir det troligen ändå ganska lugnt.

Surfar mycket inredning och idéer just nu!

Det ska bli väldigt kul att få flytta och skapa min lilla oas. Lovar mycket bilder allt eftersom jag kommer på plats!

Administrativ drömmare

Många tror att jag är så strukturerad. Jag är en anhängare av ”var sak på sin plats” och jag rensar och röjer ofta. På pinterest sparar jag tips om förvaring och vad som ska städas hur ofta. Jag arbetar administrativt och jag färgkodar min kalender.

Men det är ju bara en schimär! Jag är ju en riktig liten drömmare därinne. Just nu är min favoritträning att gå en timmes promenad och bara drömma mig bort. Jag kunde innan barnen spendera timmar snoozandes i sängen (eller ”ligga och dra sig” som det hette innan telefonlarm) och då egentligen bara drömma mig bort. Jag har alltid läst sjukt mycket, men också byggt upp hela fantasivärldar som jag fortfarande kan försvinna till.

Jag förlägger typ alla viktiga saker. I lägenheten sen kommer jag ha en tydlig plats för nycklar och plånbok för som det är här får jag leta varenda gång jag ska iväg. Systemet här är inte byggt för ett drömmande huvud. Jag ska ha alla mina väskor uppradade, skorna tydligt på plats och jag ska rensa, rensa och rensa ut. För mycket saker gör att jag inte hittar något alls. Jag hinner försvinna iväg mentalt innan jag letat färdigt.

Jag behöver också tydliga listor på saker och ting. Ofta bryter jag ner uppgifter i steg-för-steg för att ens få det gjort. Än en gång upplevs jag som ett under av struktur – fast det egentligen är ett sätt att inte skjuta upp allt och bara drömma mig iväg.

För om jag inte har mina listor eller mina system eller ett hem med var sak på sin plats så försvinner jag mentalt iväg. Gör absolut ingenting och bara drömmer mig bort.

Någon mer som är såhär? Eller som är tvärtom? Hur funkar det? Att liksom dagdrömma i lagom doser eller när tid faktiskt finns? Hur gör man?

Mmm, flyttkaos. Här funkar inte min hjärna alls…

Förändring

Ja, det är väl förändring jag sysslar med. Som en stor boll jag har satt i rullning. Nu börjar den dock gå från att vara ett berg jag ska flytta till att mer vara en rolig händelse. Snart är det flytt och jag letar inspiration bland bloggar, pinterest och Jotuns hemsida. Bestämmer väggfärg och funderar på hur tusan jag ska orka flytta mina möbler. Tur att jag hamnar på bottenvåningen.

Jag gillar förändring. Ja, kanske i lagom med doser, en skilsmässa är en ganska sjukt stor grej att göra och att flytta tycker jag inte om, men jag gillar att utvecklas och ändras. Jag räds inte att livet och jag själv behöver transformeras. För mig tyder det på utveckling. Ibland resulterar ens egna, eller samhällets, utveckling i stora och tydliga ändringar men ibland skapar de en uppskattning för det man redan har. Så utveckling behöver inte betyda förändring men förändring bör alltid komma ur utveckling.

Det är viktigt för mig att alltid utvecklas, att sträva efter att förstå mer och göra mer. Både som individ och som samhälle. Jag läser på om mycket och försöker implementera det jag kan i mitt liv. Det hoppas jag verkligen det ska bli mer av framöver; det ska bli väldigt spännande (och utmanande) att få bygga upp mitt frånskilda liv. Vi kommer att ha barnen på deltid så jag kommer både vara ensamstående mamma och singelhushåll. Förändring på veckobasis, vilken grej!

Snygg toaselfie från gårdagens påskfirande

Magsjuka och flyttankar

Lyssnar på Elton John – varför gör jag inte det oftare? Hela mitt känsloregister i rätt tonarter, ska bättra mig! – och tittar på nyklippt kanin som skuttar runt. Vi har magsjuka på minsta så alla planer för helgen ställdes in (och det var en hel del roliga – även för denna kvinna) och nu… tvättar vi lite. Städar lite. Jag ska fila lite på några födelsediagram som sen november varit på paus.

Vi hade visning förra helgen men båda intressenterna drog sig ur. Ny visning nästa vecka. Jag flyttar om 7 veckor och då måste vi ha ett kontrakt skrivet. Att skilja sig är en så konstig blandning av känslor och praktikaliteter. För många upplevs det som att det går fort men vi har funderat på detta sen i julas och hållit på med huset sen i tidigt i januari. Så för oss går det nog i normal skilsmässotakt. Men visst kommer det att vara märkligt. I maj bor jag i min egna lägenhet, i maj för ett år sedan mötte våren med våra nyinflyttade kaniner och planerade semestern till Gotland i juni, dit vi åkte som en hel familj. Så kommer det ju inte att bli igen. Det finns såklart en sorg, en melankoli i det. Men det finns också en insikt i att livet, det är vad vi gör det till och att allt kan ändras på så många sätt. Vi fyra finns ju fortfarande, våra tre kaniner också. Det kommer bara bli på ett annat sätt. En annan maj, ett annat juni.

Om vi bara får huset sålt någon gång.

En lokal kvinnas dag

Idag är det internationella kvinnodagen. Det ligger mig varmt om hjärtat, då det är en dag då kvinnofrågan diskuteras och debatteras på en mängd olika sätt och olika perspektiv. Jag behöver inte alltid hålla med, men jag uppskattar alltid en god debatt.

Min egen kvinnodag idag blir däremot mindre högljudd och generell. Den spenderas mitt i min egen kvinnokamp – den som rör min skilsmässa. Åh, det är en helt ok skilsmässa. Inga större bråk eller sårade känslor, mer än vad som är förväntat. Men ett hus säljs. Jag har pausat mina studier för att återgå i tjänst och således kunna ta lån.

Sen i julas har vi hanterat detta. Sen i januari sysslat med det praktiska – skicka in papprena, söka varsitt lånelöfte, buda på lägenheter, packat undan saker och renovera för visning, haft visning och nu en trögstartad budgivning.

Men vardagen pågår den med. Två barn som ska till fsk, ett skolval ska göras till Stora. De ska få i sig mat och fylla kvällarna med annat än ipads. Mammasamvetet tyngs markant under en sån här period. Det ska inventeras vinterkläder, skor ska torka i hallen, tvätten tvättas och däremellan VAB och kaniner som ska klippas.

Min vardag är en väldigt vanlig sådan för en kvinna av vår tid. Flyttar berg och torkar snor, ansvarar för min och andras lycka. Men snart finns mer plats för bara mig och bara tänk, vad mycket jag kan göra då. När min energi går åt till mig och mitt.

Livskaoset

En gång förra våren…

Livet är inte längre ett pussel som ska läggas. Jag befinner mig i att ha kastas upp alla bitar i luften och se hur bitarna landar. Det tar tid och ork. Just nu är det som att jag försöker se hur mycket av de senaste årens insikter jag kan realisera samtidigt som jag bollar vardag med barn, jobb och studier. Det blir hos mig både stress och beslutsamhet, så jag vet faktiskt inte hur jag mår just nu. Är jag stressad? Ja, jo det är lite mycket just nu. Men jag mår som sämst när jag inte har en plan, och den börjar ta form. Ska kolla lite mer exakt mina ramar och tillgångar innan jag kan agera fullt ut. Men väl det är utklarerat är det bara att kavla upp ärmarna.

Jag vet att det låter kryptiskt, men det kommer att klarna framöver. Det jag själv känner med den här bloggen är att jag verkligen vill blogga. Jag tänker ofta på inlägg men mellan att skriva inför två omtentor, hänga med på allt nytt (personcentrerad omvårdnad just nu!) och alla mejl på jobbet så finns inte all tid som jag vill ha. Jag vill skriva lte längre analyser och de tar tid och har en startsträcka, liksom.

Men det kommer. Precis som våren som anas mellan snöfallen så kommer det ljusare tider och lägre dagar och kaffe på trappen och fler blogginlägg!

Vi ses!

Har inte hunnit åka skidor alls denna vinter, får bli mer nästa!

Vilken vård behöver du?

Läser just nu om Madeleine Leininger för skolan och fascineras så av att vrida och vända på tankar och idéer. För att du ska slippa förstå hennes teori så handlar den i stora drag om att vi människor – och således den omvårdnad vi behöver av sjukvården – är kulturellt skapad och ser därmed olika ut. Det är kanske inte en jättekonstig tanke men hennes teori värjer sig då med hur man brukar dela in omvårdnadsteorin i människa, miljö, hälsa och omvårdnadshandling där hon anser att sjuksköterskor primärt ska forska på det sista men då också förstå dess kulturella skillnader. Det är ganska invecklat men jag hoppas ha fått känsla för det till nästa torsdag när jag ska redovisa den…

Det jag mest tycker är intressant är dock tankarna jag själv får. Hur blir vi egentligen de vi är? Hur lär vi oss att föredra en viss sorts vård mot en annan? Och jag tänker även att detta kan appliceras på kulturer inom kulturer. Vården idag är ju väldigt mycket byggd för den som kan ta för sig och vet sin rätt – du som patient ska ringa och boka tid, gå på drop-in för vissa labbtester, du kan läsa din journal, osv. För vissa väldigt stärkande men för andra svårt. Och jag tänker speciellt om vi lägger in ett genusfilter på det hela. Vem är van vid att ta för sig? Vem är uppfostrad att först rådda hela hushållet och sen ringa vårdcentralen för att boka tid och då inse att de bara hade öppet mellan 7-8 (en helt sämst tid eftersom att lämning av barn oftast sker just då)? Vem är fostrad att ställa motfrågor och vem förklarar man inte allt för? Lägg på ålder, klass och etnicitet och vi ser snabbt att vården som försöker stöpas i en mall egentligen passar ytterst få.

Själv är jag ju än inte utbildad sjuksköterska men väl doula. I samtalen under den utbildningen, och även samtal jag har haft innan, så märks det att vi har en väldigt speciell kultur kring den gravida kvinnan. Ofta får vi inte all vetskap om hur en förlossning går till och vi får inte heller kunskap fullt ut om våra egna kroppar (troligen för att vården kanske inte alltid vet samt att vi inte förväntas förstå eller vilja veta – vi kanske kan bli rädda?). Våra partners involveras sällan och eftersom att kvinnokroppen fött barn i alla tider så förstår vi sällan mellan generationer hur mycket som har ändrats i vården sen förlossning blev något mer medicinskt. Jag är väldigt tacksam för att det finns utbildad personal runt en födande kvinna – det är en ansträngande upplevelse och mycket kan gå fel – men hela apparaten runt är gjord som om det ska gå fel, och utan det stöd som kan minska den risken. Vi lever också i ett samhälle (i en kultur!) som inte uppmuntrar kvinnor till att finnas i sina kroppar till vardags, vilket gör omställningen jättestor när vi blir gravida.

Därför tycker jag att doulaarbetet är så viktigt, för att hjälpa i den processen. Och vad jag vill skriva mer om detta! Om vår kultur, synen på kvinnokroppen och hur den synen följer med oss i vårat föräldraskap. Ni vet, snart, när jag inte gör tusen andra saker. Sådär som jag jämt säger.

För övrigt har min fina kollega Anna dragit igång sin doulaverksamhet i Västerbotten. spana in! Västerbottensdoulan

Hej från tentaträsket!

Har en gigantisk tenta på fredag, så här händer det inte mycket. Har tankar och idéer om både blogg och livet i övrigt så det pågår mycket men inte blir det något skrivet för det. Hoppas allt är bra med alla, själv ska jag återgå till människokroppen. Den är fascinerande, men lite väl mycket att tenta av vid ett tillfälle!

#metoo

Jag skrev detta på min fb häromdagen och texten uppskattades, så jag postar här också. 

De senaste dagarna har lyft ett tungt brunnslock från det avlopp av skit som utgör de flesta kvinnor (och flickors) erfarenheter. 

Jag är tacksam för systerskapet. Och glad för de bröder som gör oss sällskap.
Men bröder, vi har pratat med er i flera år. Vi har berättat för chefer, pappor, brorsor, killkompisar och partners. Ni har haft er chans att välkomnas in i kampen med tacksamhet och konfetti. Det tåget har gått. Ni får jättegärna kämpa vid vår sida, men få av oss är jättepepp på att förklara hela grejen eller varsamt förklara svåra ord som feminism och patriarkala strukturer. Google is your friend.
För just nu fokuserar vi på varandra. Vi har lyssnat, stöttat och varnat varandra i flera år. Vi har lagt energi på att varna nya, stannat i rum för att kollegor ska slippa bli ensam med ”han, ja du vet, h a n”, vi har hört historierna, gråtit ut hos varandra och liksom kämpat på.
Kampen har inte börjat, utan det här är en fortsättning – en intensiv sådan. Som i ett långt lopp kommer nu några ta fart och pusha, några tar rygg och några står vid vätskestationerna. Vi har fullt upp med varandra nu.
Så ni är jättevälkomna, bröder, men förstå att vi systrar har fullt upp just nu – och då var redan ganska slutkörda innan #metoo drog igång.
Länk till artikel Dear Men, This Is Why We’re Tired

Kvinnokroppen!


Bild från helgens skogsutflykt

Visste ni att y-kromosomen är minst? Att den mest innehåller det som krävs för utvecklandet av testosteron och manlig avkomma. SRY-genen, det är vad vi har y-kromosomen till, att skapa fler män. X-kromosomen är 5ggr så stor och innehåller mer gener. Länge har man trott att en x-kromosom ”slås av” för att vi inte ska ha konkurrerande gener men så är inte alltid fallet. 

Åh, vad jag hoppas att det forskas (och publiceras) mer om x-kromosomens genuppsättning (jag hittar väldigt lite) för här verkar det finnas en hel del spännande! I helgen fick jag fundera kring förlossningens utmaningar (och hur smart det är gjort) och idag fascineras jag av de där små delarna av oss som är minst lika häftiga (mitokondrie-DNA! Hur fascinerande?!) Kvinnokroppen, vilket maskineri det är!

I övrigt klarade jag inte gårdagens tenta på just cell, vävnader, muskler och skelett. Så det är nog dags att sluta fascineras av detaljer och börja lära mig de lite mer övergipande delarna. Kanske…