Framtidens kvinna finns inte

Jag läste ovanstående text i Happydating’s blogg (en väldigt trevlig blogg för övrigt) och har burit tanken lite med mig. Här utbroderar jag den i form av bristen på förebilder.

Alltså, det som avses i citatet ovan är att de möjligheter som kvinnor har idag, de har aldrig funnits förr. Visst kan vi försöka hitta spår av kvinnliga krigare i vikingagravar, försöka omtolka gamla myter och tänka att kanske, kanske har det funnits självständiga, jämställda kvinnor förr.

Men rent krasst – det är ytterst svårt att hitta berättelser om kvinnor som fullt ut har dagens möjligheter. Samtidigt lever vi i en tid när de rättigheter vi har är ständigt hotade samt att vi verkligen inte är i mål än. Det har också gått fort (även om en annan gärna ser att loppet kan vara över nån gång och vi får känna hur vi flyger över mållinjen). Jag kan bara se på min mormors möjligheter (hon är född 1932) och min mammas (född 1963). Det är 80 år mellan min mormor och min äldsta dotter – deras möjligheter i livet är milsvida ifrån.

Och det har nästan ändrats år för år. Första vågens feminism handlade om lagliga rättigheter (typ bra saker som rösträtt). Den andra vågen (börjar runt 60-70 -tal) handlade mer om rätten till sin egna kropp (här får vi i Sverige Grupp 8-rörelsen). Tredje vågen kommer med 90-talet och är mer inne på individens behov och utmaningar som sedan faller in i fjärde vågens mer intersektionella analys och kamp.

Det är alltså en stor skillnad på vad min mamma kan ha brunnit för, vad jag sen behövde kämpa för och vad min dotter sen tar över. Och detta sker ju parallelt! De Disney-filmer jag växte upp med skapades av de som växt upp med vad den andra vågen kan ha influerat dem till medan jag sen som vuxen sitter i diskussioner som kommer ur fjärde vågens synsätt. Samtidigt om ju jag – som individ och människa – behöver förebilder, sagor, osv som kan finnas för att ge mig lite hopp och inspiration. Tyvärr är de svåra att hitta – för dagens kvinna finns inte.

Nyligen satt jag och läste Philippa Gregory’s bokserie om Rosornas krig (England, 1400-tal). Jag gillar hennes böcker då hon skriver historiska romaner ur kvinnornas perspektiv. I en av böckerna finns följande text:

’Mother, before God,’ I say, my voice shaking with tears, ’I swear that I have to believe that there is more for me in life than being wife to one man after another, and hoping not to die in childbirth!’
She shakes her head, smiling at me as if my sense of outrage is like a little girl shouting over her toys. ’No, truly, my dear, there is nothing more for you,’ she says. ’So, do your duty with an obedient heart. I will see you in January, at your wedding.’

Hemskt, såklart. Men dels fortfarande pågående i vår nutid och också en del av vårat arv. De finns de som pratar om hur trauma ärvs (epigenetik) men oavsett – på något sätt bär vi detta med oss. Jag kan sällan värja mig, när jag läser om andra kvinnor, i hur de behandlas och har behandlats. Både det bra och det dåliga. Det blir svårt att ta det ena, utan det andra. För Margaret Beaufort (som är barnet i citatet ovan) hade inte blivit Henry Tudors mamma om hon fått gå i kloster som hon velat. Hennes väg till makten, till historieböckerna och således till mig är en följd av att hon som 12-åring giftes bort.

Min favorit-Disney -film är Skönheten och Odjuret. Alla bokslukande flickors favorit, såklart. Hon får ju ett bibliotek! Men än en gång – Belle lever tydligt i ett patriarkat. Tror inte den filmen klarar Bechdel-testet ens. Jag kan idag, hur mycket jag än vill, framföra att jag gillar Belle för att hon är en läsande, vetgirig tjej men rent krasst – filmen handlar om hur hon bara finns till för Odjurets väg till förändring. Självklart påverkade det mig som ung tjej att detta var ”min” hjältes underliggande ”story arch”. (Plus att Odjuret var extremt ful som prins – vilken besvikelse!)

En annan problematik är att det som traditionellt varit kvinnligt (typ hus och hem) idag inte är så högt värderat. Där vi lyckades få kvinnor in i arbete och samhälle, så fick vi inte upp statusen för det vi ”lämnade”. Det är också problematiskt, på flera sätt. För egen del – och i pratet om förebilder – gör det att de kvinnor jag imponeras av och inspireras av i tv-serier och böcker som ska utspela sig nu och i framtiden – sällan har barn.

Så, hur gör man då? Hur hittar man förebilder, hur blir man den kvinna man vill vara? Rent krasst – ingen aning (för det mesta). Och även om man lyckas lista ut hur man vill vara som post-patriarkal kvinna så är det omöjligt att leva så då vårat samhälle inte är post-patriarkalt. Tråkigt, men sant. Jag har tänkt ändå att jag ska försöka skriva hur jag själv skulle vilja att det var men då måste man ha med sig att jag kommer att utgå från en massa ”beståndsdelar”. Alltså dels sådant som är historiskt kvinnligt (moderskap, att vara i en relation, att ta hand om hus och hem, osv) till det vi numera även har som varit historiskt manligt (utbildning, frihet över våra kroppar, att vara soldater, att ha arbete, att driva samhällsutvecklingen). Samtidgt så måste det då också beröra hur ett samhälle behöver se ut för att denna kvinna ska få plats, just för att annars gör jag just det jag avskyr – att man påtvingar individer förväntningar utan att titta på och vilja förändra strukturer.

Så jag måste fundera på hur jag ska få till det! För alla kvinnor kommer inte att vilja välja alla delar. Och ja, det är väl lite poängen med att få vara fri och självständig – att välja själv. Hur tusan man nu gör det, utan att ha haft möjlighet att lära sig.

Lev ditt liv som dina förfäder – fast med bättre teknik

Hittade ovanstående tanke, fast då på engelska, nånstans på nätet. Tycker om den tanken! Såklart måste man ju inte leva exakt som sina släktingar men jag tror att det är ett rätt bra förhållingssätt.

På mitt jobb brukar vi föra lite samma resonemang. Eller, såhär: så fort ett nytt it-system införs får vi total spunk och undrar vem tusan som införde det. För än en gång får vi något som inte alls passar hur vi redan jobbar utan nu ska införandet av systemet också innebära nya arbetsätt/processer. Och det håller aldrig.

Jag tänker att man ska förhålla sig lite samma i livet i stort. Själv älskar jag teknik. Min läsplatta gör att jag kan läsa jättetjocka böcker utan att behöva bära en massa kilon i väskan. Jag och äldsta dottern spelar gärna Sims 4 en regnig dag. I min telefon har jag nyheter, kontakt med vänner, en kamera och viss underhållning. Jag tror att om jag inte haft tekniken hade jag ändå gjort lite samma. Kanske läst lite mer, men idén om att jag fått mer gjort/skapat om jag inte haft teknik är ytterst tveksam.

Just nu är jag i övrigt inne i en fas där jag tittar mycket på just mina grundläggande processer. Vad upplever jag är det jag liksom ”sysslar” med, oavsett teknik eller för den del – tidsålder? Hur tar jag mig igenom en dag, hur vill jag göra om inga krav fanns, osv?

Det finns vissa saker. Dels verkar jag gilla att vara i en ”flock”. Jag och barnen har nu gemensamt sovrum, och vardagsrummet är tillika lekrum. Funkar sjukt bra! Sovrummet innehåller nu noll teknik utan dator, paddor osv används i vardagsrummet. Jag har fått till min uteplats och jag sitter gärna där för att läsa. Odlar mer och mer.

Det jag inte riktigt får till är matlagningen – men det är sen gammalt. Jobbar på det. Sen vill jag ut mer i naturen. Där tror jag att jag dels behöver invänta att barnen blir lite äldre samt kanske skaffa vänner som kan lite mer än jag.

En rejäl utmaning är att jag verkar vara en form av nattuggla. Eller att om jag går upp på morgonen så vill jag skrota hemma. Bäst skulle vara om jag kunde komma till jobbet vid lunch och jobba till kvällen. Tyvärr ser det inte ut så…

Men nu har jag sommarlov. En ypperlig tid till att mest ge sig hän åt dagarna. Och barnen, såklart. De – om några – är rätt bra på att dra med mig på en massa saker!

Du behöver inte göra det du är rädd för

Jag kan uppleva att det i vårat samhälle finns en idé om att man ska utmana sig själv genom att göra det man är rädd för. Att man ska bli, kanske inte en bättre människa, men upptäcka sig själv (vilket i och för sig anses vara nån sorts bättre människa än alla andra som är fast i en massa förväntningar) genom att utmana sig. Och att utmaningen i mångt och mycket ligger just i att driva sig själv längre och ge sig i kast det som skrämmer.

Kruxet här är att den inställningen sällan kommer med varningstext, eller en närmare instruktion. För det finns skillnad i att våga göra något som får det att pirra i magen av förväntan och att vara livrädd. Jag tänker spontant på att åka bergochdalbana. För vissa är det pirrigt och läskigt på ett roligt sätt. För andra är det en fruktansvärd upplevelse.

Problemet blir när vi anser att den som är rädd, på riktigt, missar något genom att avstå. Att det finns en större miss i att stå på marken och ha det trevligt i nöjesparken än att sitta i ett skramlande tåg alldeles för många meter upp i luften och bara försöka andas sig igenom upplevelsen.

Om vi från det att vi är små, eller i olika nya situationer, får lära oss att vi har fel när vi inte vill på grund av rädsla så kan vi till slut bli på två sätt; antingen låtsas vi/kommunicerar vi att det inte är på grund av rädsla utan på grund av något mer ”rimligt” eller så tränar vi bort att lyssna på rädslan och kör ändå. Man vill ju inte vara tråkig osv. Den som vägrar erkänna sin rädsla har vi nog alla stött på och den brukar vara rätt aggressiv i sitt försvarande av varför något inte borde göras. Men, till syvende och sist så gör hen det inte.

Sorgligare tycker jag det är när vi istället internaliserat behovet av att ”utmana oss”. När vi redan innan vi uttalar oss kört över vår egen magkänsla. Då åker vi bergochdalbana igen och igen och igen  och sen… kollapsar vi oftast. Där alla andra i sällskapet har haft roligt och ett äventyr, är vi nu helt slut. Och oftast kommer då förebrående efteråt; varför sa du inget, varför gjorde du bara inte som du ville, osv? Kruxet är ju att personen har en erfarenhet av att det inte hjälpt.

Jag har egentligen ingen fantastisk slutkläm. Mer än att jag vill uppmuntra folk till att lyssna på sin rädsla. Är det en pirrig, förväntansfull rädsla? Mer som ”det här är helt sjuk men guuuu såå kuuuuuuuul!!!” eller är det panik och nej nej nej men där det görs mer för att vara som andra eller för att andra tycker att sånt här bara gör man?

Det kan handla om så mycket. Som att folk kämpar för att ha kärleksrelationer när de egentligen har rädslor kopplat till just känslomässig intimitet eller andra erfarenheter som de borde hantera först. Eller sköter sin ekonomi så som ”alla andra” (köper boende eller investerar i olika sparformer) trots att de bär på erfarenheter av fattigdom och kan ha stora trauman kopplat till ekonomisk osäkerhet. Att folk skaffar utbildningar och jobb och är så framgångsrika men är livrädda att fucka upp allt.

Men att man aldrig lyssnade på den där första drömmen och impulsen – att leva singel, att bo i hyresrätt, att leva outbildad och utan jobb men fri – för att den var ovanlig. Och att istället ska man minsann bevisa för andra att man kan bli mer än sina rädslor och att man kan utmana sig själv till att bli ”mer”. Som att bara man bestämmer sig för att skita i rädslan av att bli utnyttjad i en relation (igen) och kör på så kommer man på nåt sätt bevisa att man minsann kan ha en bra relation. Eller om man köper en bostadsrätt och belånar sig som alla andra så är man minsann inte fattig längre. Om man bara utbildar sig mer och får ett välbetalt jobb så har man bevisat att man inte är osäker på sitt värde längre.

Kruxet är att man då kommer leva i rädsla hela tiden, tills man kollapsar. Så skit i relationen, bostadsrätten och karriären om det bara gör dig rädd hela tiden. Du kan stanna där på marken, käka glass och njuta av solen. Så kan alla andra åka hur mycket bergochdalbana de vill. Du har ju ändå alltid föredragit veteranbilarna.