Att inte kunna njuta

Det slog mig idag, något jag kanske grunnat på men inte satt ord på. Att jag är ytterst dålig på att njuta. Jag är fantastiskt bra på att få saker och ting gjorda, att gå i mål med stora projekt och att ånga på. Det ger mig till viss del såklart tillfredsställelse och jag gillar det.

Men just att njuta, det är jag dålig på. Många brukar säga att jag ska ta det lugnt, vilket jag ibland faktiskt gör. Just nu är jag sjuk och sov 19 av 24 timmar (rätt imponerande!) och jag sitter gärna med en bok. Men att bara ta det lugnt är inte njutning för mig. Och jag vill ha ett njutbart liv! Så jag började fundera.

Utöver att köra loss i 150 på jobbet, eller när jag ska fixa hemmet, vad gillar jag? Jag hoppade rätt fort mentalt till somrarna hos mormor. Att äta fil och musli till frukost, ett kokt ägg och då en kopp te som nu är en kopp kaffe. Sen läsa. Så äta lunch – kött, sås och potatis eller annan husmanskost – och sen iväg och fika eller fika hemma. Ut i skogen eller besöka något eller någon. Kvällsmaten var stekt potatis och ägg. Kanske rester.

Det vill jag ha! Bara för att jag vet att jag mår sjukt bra och går ned i vikt på att äta kött till frukost och sen fasta i 24h, så vill jag inte ha det så. Bara för att man känner sig nöjd om man springer innan frukost, så vill jag inte det.

Jag vill åka ut på äventyr efter lunch. Precis som hos mormor men även som mina kollosomrar. En hajk påbörjades efter lunch. Så tog man mellis-paus på färden innan man gick vidare. Middag på tältplatsen. Hem till lunch nästa dag.

Jag behöver förstå att jag redan har erfarenhet av vad jag njuter av i mig. Jag behöver inte leta utanför jämt. Så nu har jag köpt frukost och fika. Jag har lånat hem böcker, köpt tält och sovsäckar till barnen och är så redo för en vardag och helg full av det som jag njuter av – böcker, god mat och naturen!

Att gilla processen

En sak som jag läst om för ett tag sen, men inte riktigt minns var eller om det ens var en person som skrev det eller flera källor, var om att nå sina mål utan att de känns som en börda.

Det handlar om att gilla processen. Tänket är att istället för att motiveras av målet – säg ”att ha en miljon på banken” – så är processen njutbar. Kanske gillar du att dra åt svångremmen rejält och minska alla utgifter, kanske söker du dig till mer välbetalt jobb eller börjar göra bostadskarriär. Oavsett – vägen till målet passar dig och driver dig framåt.

Lite andra sidan av det myntet finns också frågan man kan ställa sig när man försöker nå ett mål/förändra sitt liv: vilka bakslag kan du tänka dig? För många kanske det låter svinjobbigt att gå back eller göra dålig vinst på en bostadsaffär på vägen mot en miljon. Troligen är du bostadskarriär inte din process. För den som gillar hela snurran kring att köpa och sälja så är det en ok risk. Hen har ändå fått köpa och sälja – vilket ju är det roliga!

Själv har jag på sistone dragit igång en hel del processer. Dels vill jag börja tälta. Jag har köpt grejer, jag har rekat platser och jag försökte sova ute (men det var sjukt läskigt! Valde helt fel plats). Jag gillar processen, gillar tanken på nästa steg. Just nu skulle jag gärna se att nästa steg var att sova ute med en kompis men det ser svårt ut att få till. Så att sova själv verkar bli första steget, alternativt med barnen. Samtidigt så har jag provat att dricka morgonkaffet ute. Tar med mig spritköket och sitter där. Överlag är jag ute mer och mer. Njuter av processen.

Jag la även om kosten. Tittade på vad jag mår bra av att äta, och när på dygnet. Faller ibland tillbaka på gamla spår men då jag gillar att dagligen göra på ”mitt sätt” så återgår jag fort. Tappar vikt vilket är kul och ja, ett av mina mål. Men att hitta en process har varit viktigare.

Det jag insett är hur ofta andra kan stå ivägen för ens process. Vänner kan stötta en i att man vill ha en miljon på banken – men uttala sig negativt över ens bostadsaffärer. Partnern tycker verkligen att man borde skriva den där boken – men suckar när man ännu en gång vill skriva istället för att mysa framför tv:n. Kompisen imponeras av ens viktnedgång – men tycker ändå att man är tråkig som inte vill dricka vin.

Oftast skulle jag säga att ens egna motstånd till förändring sitter här, speciellt om man har en nära relation och säg familj med någon eller gränslös relation med sin släkt. Att förändringen av ens dagliga processer sticker i ögonen på andra. Skapar ”problem” och oro för dem. Så vi gör det inte. Vi försöker nå ett mål genom en process som passar dem, inte oss själva. Och då blir vägen till målet tung, om inte till och med omöjlig.

Jag ska inte säga att jag är i mål än. Men mer och mer kan jag skilja på just andras motstånd mot en process, och mitt egna motstånd. Jag är ju även jag väldigt duktig på att hitta mål och kopiera någon annans process utan att lyssna inåt först. Det blir sällan bra det heller. Så när jag blir tveksam så försöker jag nu lista ut om andra har problem med min förändring – och då försöker jag mentalt sätta en gräns och strunta i det – eller om jag själv faktiskt inte vill. Då måste jag sluta och styra om.

Men ja, kontentan är att det dagliga, de små rutinerna och processerna ska vara samstämmiga med målet men också njutbara i sig.

Det, och att alla borde dricka morgonkaffet ute.

Lite mindre slösurf

Mark Manson skrev ett bra inlägg om det splittrade fokuset som uppstår av att konsumera snabb media och hans plan för att skära ned. Martina Johansson har ett inlägg om dopamin-fasta som också knyter an till ämnet.

Själv har jag länge funderat kring de distraktioner jag tillåter mig just i form av både social media men även nyhetsappar eller att läsa informativa bloggar. Jag har försökt gå till botten med varför jag om och om igen fastnar i de här snurrorna. En stor anledning är dels att jag gillar att hålla mig uppdaterad: främst nyheter och vadsom händer i världen.

Det jag insett är dock att jag aldrig riktigt får de analyser jag egentligen söker. Att bara höra att något skett är för mig egentligen rätt ointressant men genom att hela tiden mata mig med nytt har jag lite glömt det. Numera förösker jag istället lyssna på Studio Ett och Godmorgon, världen på P1. Att lyssna gör att jag ändå får informationen men kan göra lite annat.

En annan sak är att det tog lite tid att komma på vad jag vill göra istället. Efter lite petande i själen insåg jag att det jag de senaste åren har saknat är läsningen. Jag har läst mänga böcker i mina dagar men lite tappat det. Nu försöker jag alltid ha en bok med mig, att läsa istället för att scrolla. Det ger mig också möjligheten att fördjupa mig och få kontext till aktuella och historiska händelser.

Att läsa, lyssna och även skriva är sådant jag länge insett att jag inte gör – annat än de snabba, korta varianterna. Mer och mer har jag plockat bort tid jag lägger på den snabba formen och istället lagt till den längre varianten.

Jag lyssnar som nämnt på P1 men även Historiepodden och P3 Historia. Jag har plockat fram böcker jag börjat läsa men inte avslutat. Och jag skriver mycket dagbok och försöker hitta formen för att skriva här. Instagram blir just en bilddagbok, jag skriver inte längre så mycket där.

Hur jobbar du med dina sociala/snabba medier? Funkar det för dig som det är eller behöver du justera det lite?

Kolmården och Bamses värld

Det finns alltid en problematik kring att djur används för underhållning. Med det sagt så tycker jag att Kolmården ändå gör ett bra jobb med omsorg för djuren och samtidigt ge möjlighet för oss besökare att uppleva dem.

Vi åkte dit, jag och barnens pappa och båda hopplopporna, i lördags. Vi checkade in på hotellet och började dagen med Bamses värld. Rätt stimmigt men väldigt fint och alldeles lagom för en 4- och en 6-åring. Vi åkte en gemensam åkattraktion – båten Victoria – men Lilla blev lite illamående. Så efter en liten föreställning med Bamse och gänget blev det mat (farmors pannkakor från köket som serverade endast pannkakor och köttbullar – smart) och sen åkte Stora bergochdalbana med pappa och jag och Lilla åkte Skalmans bilar.

Dagen avslutades vid 16 med att vi gick till hotellet. Då hann vi se lite djur på vägen. Sen på hotellet blev det pool! Jättefint gjort. Middagen blev sen då vi glömt att boka, men gott var det!Dag två såg vi fler djur. Åkte Safari – deras linbana över flera hägn – vilket var toppen och mysigt. Därefter delfinshow och lunch. Sen åkte Stora och pappa Wildfire! Den gigantiska bergochdalbanan! Så coolt att hon vågade!

Men nu började orken tryta. Lite lekpark, lite sista åk på Bamses värld och sen hemåt.Att åka nu innan högsäsongen var ett smart drag. Knappt några köer till attraktionerna och lagom med folk. Jag tycker om Kolmården då inträde löser allt; absolut inget kostar extra. Såklart kostar mat en hel del, vi valde att inte släpa matsäck. Vatten behövdes men annars köpte vi. Inga godispåsar, russinpaket eller söndersmulade kex i ryggsäcken. De köpte varsin burk Dunderhonung som man fick fylla med godis, det räckte gott för dem.Vi hade med oss en sulky för dag två, Lillasyster behöver kunna skjutsas och även Stora behövde ibland varva ned. Dag ett drog vi dem i skrinda som fanns på plats (egentligen för packning) till och från Bamses värld. Att börja med Bamses värld kändes bra, då fick barnen en föraning om parken men vi slapp tjat om Bamse när det var dags för djuren dag två.

En väldigt fin liten semester och avslut på sommarens första mammavecka. Nu är det jobbveckor för mig innan de är tillbaka!

Sätta upp gardinstång i taket utan borr

Jag har länge hållit på och möblerat om rätt mycket, men nu tycker jag att det käns rätt jäkla bra. Dock har det faktum att jag rensat ur möbler fått till effekt att jag nu har rätt bra insyn i min säng. Det skapar också en viss plottrighet att se allt därinne när jag är i ”vardagsrummet”.

Så.det var dags att skärma av. Jag insåg att jag ville ha gardiner. Men har ingen borr…

Men en bra kvinna reder sig själv! Jag hittade skruvar som kan sättas upp utan att borra, så de limmade jag upp och skruvade sedan på ett vinkeljärn på. Sen skulle jag ha ståltråd att vira runt gardinstången men jag hittade den inte så just nu är det garn.

Allt detta låter ju enkelt men utflykten för att handla gjordes med fyraåringen som ändå var en kämpe. Jag mätte och satte upp krokarna medan jag kokade pasta.

Kostnad för material och gardiner var strax över 300kr, med allt annat jag kom hem med blev det 700 för IKEA slutar ju aldrig väl. Men då har barnen nya pärlor, varsin termos, jag har en gardinstång för kortänden och jag fixade krokar till ryggsäckarna i hallen.

Och visst blev det väl bra? I veckan kommer min nya, orangea soffa också!

Somrig frihet

När sommaren kommer vill jag vara fri. Jag vill packa en lätt väska och bara försvinna till skogs. Till ängar. Till hav. Till allt som är öppet och vilt.

Sånt är ju dock inte livet. Men jag har lagt en bragrund för mer frihet. Hemmet är väldigt bra nu, jag har rensat och röjt och fått ordning. I veckan kommer två katter hit och mitt hem kommer vara verkligen, sannerligen mitt. En plats att ladda mina batterier på. Jag har också satt mig själv på stenhård diet för att nu inte längre drabbas av magproblem och orkeslöshet. Jag äter nu carnivore – i stort sett bara kött, smör och kaffe – för att senare se om jag kan lägga till ost och mjölk (älskar!) Därefter kan det bli läge för någon grönsak, det jag saknar är potatis! Men redan ger det mig otroligt med energi och ork under dagarna.

Så jag åker till stranden med barnen. Jag packar snabbt det vi behöver, jag har enkla kläder på mig som möjliggör lek och upptåg. Jag läser böcker igen – en frihet för mig som gör att jag kan resa mellan platser och intryck. Jag börjar planera in sommaren, funderar på små tågsemestrar då jag älskar att åka tåg, funderar kring cykelutflykter om kvällarna och jag ser alla dagar som brer ut sig framför mig.

Mitt liv innehåller åtaganden; jobb, barn, djur och hem. Men däremellan, där är jag fri.

Att skriva dagbok

Att skriva dagbok är för mig nästan livsnödvändigt. Jag skriver i stort sett dagligen och har med mig min dagbok i handväskan. Jag skriver inte så mycket om vad som händer utan mer om tankar, idéer och funderingar. Utöver det så har jag en bullet journal som dels är kalender, men även många av de listor för mål, planer och rutiner som kommer ur mitt dagboksskrivande.

Genom skrivandet kan jag formulera mina tankar och strukturera upp dem, mer än när de bara surrar i huvudet. På samma sätt fungerar bloggen för mig. När jag ska lägga ut något för allmän beskådan så kan jag fundera på dels hur jag vill uttrycka mina åsikter och tankar, men även vad jag faktiskt står för. På ett sätt föregår mitt dagboksskrivande mitt bloggande. Fast där går jag igenom mina tankar, funderingar och inre värderingar som sen kan göra att jag står för och tycker saker utåt.

På samma sätt som jag försöker få mitt dagliga agerande att stämma överens med min inre moral. Inte genom att sända ut allt jag tycker, men i alla fall kunna agera genuint. Då kan jag också i en konflikt eller diksussion även efteråt stå för varför jag gjorde som jag gjorde. Även om det var fel eller kunde ha gjorts bättre.

Jag matar igenom en hel del anteckningsböcker på ett år och jag läser sällan det jag skrivit. Det är inte riktigt poängen. Utan det är just för att sortera, rensa och strukturera mitt inre liv lite.

Skriver du dagbok?

Bilderna är från när jag bodde på hotell för några veckor sen. Väldigt vilsamt och fint!

Varför denna rädsla att låta föräldrar ta ansvar för sina barn?

Det har väl undgått i stort sett ingen att det finns en familj som gömt sig med sina barn och förutom att tydligen inte tagit om hand om dem, inte haft dem i skolan. I detta skriver SVT även om att Skolverket nu har koll på en fb-grupp med människor som tipsar om hur man undviker att sätta barn i skolan. I artikeln förfasar man sig över så kallad ”oskolning” eller ”unschooling” som det heter.

Jag vill för det första självklart påpeka att det är hemskt att barnen vanvårdats. Men sen vill jag debattera det sjuka i att vi lever i ett samhälle där valet att inte skicka barn till skolan anses lika illa som att inte lära barnen hygien, typ.

Att det i Sverige har varit viktigt med allmän och lika skola, det går inte att komma ifrån. Vi har varit ett land i stor fattigdom men även där det på grund av sin storlek och hur spritt vi har bott har varit viktigt att lära ut samma saker överallt; för att bygga ett gemensamt samhälle. krävs att samhället lär ut hur det fungerar, dess värderingar och historia. Problemet är att vi idag inte har den skolan vi många ser framför oss i idealet; lite av en Bullerbyskola. ”Bullerbybarnen” fick lära sig grundläggande saker, fakta, i skolan och sen lärde de sig ett yrke hemma eller studerade vidare. Självklart ska vi inte idealisera den tiden utifrån romantiska idéer för vi vet alla att detta gjorde att vissa kunde läsa vidare och att andra stängdes ute.

Men den skola vi har idag, den är inte heller rättvis. Den utgår från idén om att barn dels ska lära sig väldigt mycket i skolan men även ta ett stort eget ansvar för sitt lärande och visa något sorts idealiserat överintresse för att lära sig alla möjliga ämnen enligt en viss mall baserad på ålder. Föräldrar ska även klara av att guida sina barn enligt denna läroplan utan att hänsyn tas för förälderns utbildningsnivå. Voilá, du har lagt grunden för ett utanförskap.

Vi har även en skola byggd på skolplikt, inte läroplikt som bland annat i Finland. Det gör att kravet ställs på skolan att lära mitt barn allt utan att jag egentligen hålls ansvarig på något lagmässigt sätt (däremot kan jag misslyckas med att ge mitt barn stöd med läxläsning och således får mitt barn känna skuld av att jag inte kan hjälpa). Det innebär även att skolan egentligen bara ska se till att mitt barn är i skolan, men inte nödvändigtvis lär sig något. Skolan har bara plikt att få dit barnet. Detta gör även att föräldrar kan flytta sina barn mellan skolor om man inte är nöjd och således nyttja barnets skolpeng för att göra barnet till ”konsument” och således vill skolorna hellre locka till sig barn/föräldrar med säg bra betyg eller olika tekniska hjälpmedel än att alltid förmedla kunskap eller för den delen kräva hjälp av föräldern eller kommunen för att ge barnet möjligheter att lära sig. Här är en bra artikel på ämnet!

Genom att även i tidig ålder introducera att barn ska söka fakta själva så lär du dem inte kunskap, bara att ifrågasätta källan. En lärarkår som erhåller respekt för sitt kunnande kan tydligare vägleda. Jag själv förväntar mig av en professor på universitetet att hen ska ge mig evidensbaserad fakta, utan att jag ska behöva dubbelkolla och ifrågasätta.

Därpå ska barn socialisera bättre än vad jag gör som vuxen på min arbetsplats där du förväntas vara vän med alla (till och med bjuda dem på ditt kalas), förväntas ta ansvar för de som bråkar och stökar samtidigt som du kan utsättas för kränkningar och sexuella ofredanden. Där dina ”kollegors” beteenden ursäktas med att de är barn. Fräscht.

Att undervisa sina barn själv är inget konstigt. Det sker över hela världen. Det sker därför att vissa hellre vill vara hemma med sina barn länge, där de kan ge den fakta som behövs själva och därpå ge dem de moraliska värderingar som finns inom den egna familjen. I de länder som har hemskolning finns ofta olika läroplaner och test som barnen ska följa så att deras inlärning av fakta ändå följs.

Så finns ”oskolning”. Här utgår man från barnets egna vilja att lära. När ett barn visar intresse för naturen så kör man på med biologi och naturvetenskap. Man lär sig om sin egen och andra kulturer när barnet visar intresse för sådant. Matte och språk finns mycket bara i vår vardag och man använder de chanserna som ändå öppnar sig. Här finns kanske inte riktigt samma vilja att följa de kontrollfunktioner som brukar finnas i länder med hemskolning, men om barnet vill in på högre utbildning senare så brukar det gå att lösa. Självklart finns nackdelar: den största med oskolning är lata föräldrar där barnet missar mycket kunskap och sen faktiskt måste ta igen väldigt mycket i vuxen ålder.

Men vad är vinsterna? Ja, i mina ögon är de många. Dels slipper barnet den sociala pressen av skolmiljön. Självklart finns en vinning i att ha kompisar, men många aktiva hemskolare/oskolare brukar ta ansvar för detta. Man kan även ha fritidsaktiviteter. I många länder har föräldrarna även vänner, inte bara kollegor…  så man kanske leker med syskon, kusiner, grannar osv. Man följer även barnets vilja att lära. Få barn föds utan nyfikenhet, men vårat skolsystem har en tendens att totalt döda den nyfikenhet när den ska mätas och vägas och värderas. Det ger även vårdnadshavare chansen att faktiskt, på riktigt lära känna sina barn. För här är den största tragedin för mig i det moderna Sverige; våra barn är mer i skolan/i barnomsorgen än i sitt hem.

Och kanske är det här rädslan för de oskolade barnen ligger: att deras föräldrar bryter normen att varje samhällsmedborgare måste vara en produktiv sådan, och att detta endast kan nås genom lönearbete. Genom att säga dels nej tack till den livsstilen och samtidigt göra det å sina barns vägnar genom att inte tvinga in dem i skolsystemet… det går knappt att ens föreställa sig. Och vad lär man barnen för åsikter därhemma? Hur ska vi kunna få dem till produktiva samhällsmedborgare om de växer upp i ett hem som faktiskt har värderingar? Kanske börjar de ifrågasätta samhällsnormen? Kanske blir de trygga i sig själva? Herregud, möjligheterna är läskigt oändliga.

Så då ropar man barnmisshandel!, man spionerar på de som tänker annorlunda och man försöker få de som ens tänkte tanken att känna skam. Istället för att titta sig i spegeln och undra vad man är så rädd för ska hända när folk får lära sin barn att räkna, läsa och rabbla svenska regenter på egen hand.