Du behöver inte göra det du är rädd för

Jag kan uppleva att det i vårat samhälle finns en idé om att man ska utmana sig själv genom att göra det man är rädd för. Att man ska bli, kanske inte en bättre människa, men upptäcka sig själv (vilket i och för sig anses vara nån sorts bättre människa än alla andra som är fast i en massa förväntningar) genom att utmana sig. Och att utmaningen i mångt och mycket ligger just i att driva sig själv längre och ge sig i kast det som skrämmer.

Kruxet här är att den inställningen sällan kommer med varningstext, eller en närmare instruktion. För det finns skillnad i att våga göra något som får det att pirra i magen av förväntan och att vara livrädd. Jag tänker spontant på att åka bergochdalbana. För vissa är det pirrigt och läskigt på ett roligt sätt. För andra är det en fruktansvärd upplevelse.

Problemet blir när vi anser att den som är rädd, på riktigt, missar något genom att avstå. Att det finns en större miss i att stå på marken och ha det trevligt i nöjesparken än att sitta i ett skramlande tåg alldeles för många meter upp i luften och bara försöka andas sig igenom upplevelsen.

Om vi från det att vi är små, eller i olika nya situationer, får lära oss att vi har fel när vi inte vill på grund av rädsla så kan vi till slut bli på två sätt; antingen låtsas vi/kommunicerar vi att det inte är på grund av rädsla utan på grund av något mer ”rimligt” eller så tränar vi bort att lyssna på rädslan och kör ändå. Man vill ju inte vara tråkig osv. Den som vägrar erkänna sin rädsla har vi nog alla stött på och den brukar vara rätt aggressiv i sitt försvarande av varför något inte borde göras. Men, till syvende och sist så gör hen det inte.

Sorgligare tycker jag det är när vi istället internaliserat behovet av att ”utmana oss”. När vi redan innan vi uttalar oss kört över vår egen magkänsla. Då åker vi bergochdalbana igen och igen och igen  och sen… kollapsar vi oftast. Där alla andra i sällskapet har haft roligt och ett äventyr, är vi nu helt slut. Och oftast kommer då förebrående efteråt; varför sa du inget, varför gjorde du bara inte som du ville, osv? Kruxet är ju att personen har en erfarenhet av att det inte hjälpt.

Jag har egentligen ingen fantastisk slutkläm. Mer än att jag vill uppmuntra folk till att lyssna på sin rädsla. Är det en pirrig, förväntansfull rädsla? Mer som ”det här är helt sjuk men guuuu såå kuuuuuuuul!!!” eller är det panik och nej nej nej men där det görs mer för att vara som andra eller för att andra tycker att sånt här bara gör man?

Det kan handla om så mycket. Som att folk kämpar för att ha kärleksrelationer när de egentligen har rädslor kopplat till just känslomässig intimitet eller andra erfarenheter som de borde hantera först. Eller sköter sin ekonomi så som ”alla andra” (köper boende eller investerar i olika sparformer) trots att de bär på erfarenheter av fattigdom och kan ha stora trauman kopplat till ekonomisk osäkerhet. Att folk skaffar utbildningar och jobb och är så framgångsrika men är livrädda att fucka upp allt.

Men att man aldrig lyssnade på den där första drömmen och impulsen – att leva singel, att bo i hyresrätt, att leva outbildad och utan jobb men fri – för att den var ovanlig. Och att istället ska man minsann bevisa för andra att man kan bli mer än sina rädslor och att man kan utmana sig själv till att bli ”mer”. Som att bara man bestämmer sig för att skita i rädslan av att bli utnyttjad i en relation (igen) och kör på så kommer man på nåt sätt bevisa att man minsann kan ha en bra relation. Eller om man köper en bostadsrätt och belånar sig som alla andra så är man minsann inte fattig längre. Om man bara utbildar sig mer och får ett välbetalt jobb så har man bevisat att man inte är osäker på sitt värde längre.

Kruxet är att man då kommer leva i rädsla hela tiden, tills man kollapsar. Så skit i relationen, bostadsrätten och karriären om det bara gör dig rädd hela tiden. Du kan stanna där på marken, käka glass och njuta av solen. Så kan alla andra åka hur mycket bergochdalbana de vill. Du har ju ändå alltid föredragit veteranbilarna.

I don’t make New Year’s resolutions

New Year, new me? Nope. I have, over the years, come to realise that I truly never change. I usually tell people that I’m too old to work on my bad sides, I only focus on my strengths. It is said as a bit of a joke, but to be honest it’s actually quite true.

And when it comes to making New Year’s resolutions, it really shows. You see, I don’t promise to start new habits. I promise to stop with old ones. During the end of the year I do a sort of inventory of my problems and what kind of habits that create them. And then I think: what if I stopped doing this? What would happen then? Of course, it often leads to new habits but they are more in line with how I actually want my life to be.

What am I stopping this year?

First out is using the freezer. I hate opening the freezer and find stuff I should eat, but don’t want to. I buy things that are ”good to have” but ugh, I don’t want them later anyway. So, the deal is to only have ice cream in there, and maybe some lunch boxes in the odd chance I’d cook something that created left overs.

This will be a step for me to more or less daily buy groceries for what I want to eat that day. I am going to completely stop meal planning and buying in bulk. I never feel like eating whatever I had planned anyway.

I am going to stop buying bread. I love bread! Hate the store-bought stuff though. So I am going to start baking. As I am gluten intolerant it has taken some researching to find recipes I like, but the goal is to create a gluten free sourdough starter.

I will not use a calendar. I just don’t structure my life like that. What I have created is a modified Bullet Journal. Hopefully this will help me keep everything in order. Maybe.

What I haven’t yet figured out is what I need to change to start exercising and to read more. I guess the last one might be connected to watching less TV, play less Sims and less surfing around on the phone. Haven’t really found the motivation for it though – I don’t necessarily dislike doing those things.

What instead might aid in finding time and energy to do these things is the move I’m making in October. I’m moving closer to the town I work in and where friends and family are. And I am also leaving a tiny apartment that I own and therefor have to fix everytime something breaks etc. We’ll see!

Do you make promises around New Year’s? Do you start or stop things? I’d love to hear your thoughts!

About me

So. I’ve decided to start blogging in English. For me, internet is an international place. I’ve always been on forums where people write in English. Having tried bloggning in Swedish many, many times I’ve noticed how unnatural it feels for me. So, English it is!

I’m a 34 year old mother of two girls (every other week as I don’t live with their dad), owner of two cats and fulltime employee with an office job that I love. I blog about the most random things, so you’ve been warned.

I enjoy watching tv, read books and sort things. Whenever I’m bored or stressed I rearrange furniture or sort through my wardrobe. I have an opinion on most things but usually don’t voice them as I don’t really see the point. Instead, I try to live by my values and inspire people.

So I guess that’s the point with this blog. I guess.

Idk. But, anyways, welcome!