Mitt framtidsamhälle

Jag har tittat på dokumentärer på SVT. Jag behöver hopp och en vision om en bättre framtid. Så jag tänkte presentera den! Den utgår från idéer och teknik som finns redan idag men ja, det krävs en omställning.

Först och främst vill jag ha lokalpolitiker som arbetar för de som redan bor i ens kommun, län eller land. Inte för att locka hit folk (idag oftast nån form av ”investererare” eller rikare invånare) eller hålla andra ute (oftast kategorin invandrare/”den andra”). Utan för de som bor här.

Jag vill att min lilla kommun aktivt arbetar för att det ska finnas hyresrätter folk med vanliga arbetarjobb har råd med. En etta eller tvåa för sjuksköterskan som är singel, en trea eller större när hen träffar en lärare och börjar bilda familj. Det ska inte säljas mark och rätt att bygga boenden som på något sätt ska locka hit folk med mer pengar. De får jättegärna komma hit och bo, men det är inte för dem kommunen ska jobba. Utan för de av oss som redan bor här. Därpå kan det finnas bostadsrättsföreningar, villor och hus för den som vill köpa.

Jag vill att vi har solpaneler på varje flerfamiljshus och gärna även på villor. Dessa ska kopplas ihop i ett stort nätverk där vi kan köpa och sälja energi mellan varandra. I vårat mörka land kanske det inte täcker all energi, men det bidrar till att vi energimässigt blir mer självständiga. De som då vill bli större producenter och har mark kan då göra denna investering och få in en slant. Har kommunen behov av/en vilja att bli än mer självständiga bör de kunna sponsra utbyggnad på privat mark. Övrig energi borde kunna skapas primärt av vind och vatten från resten av landet där man självklart har en politik så att de kommuner som säljer energi (läs glesbygden) får betalt för detta.

Inga skattepengar till privata skolor eller sjukvård. Vill man ha privat alternativ får man betala för det, precis som att jag betalar för att köra min bil och inte åka kommunalt – så får jag glatt betala för skola och vård om det som finns inte passar mig. RUT och ROT kan vi stryka i samma veva. Då finns mer pengar att lägga i de gemensamma alternativen. Återförstatliga järnvägen och posten.

Jag vill att man arbetar för att folk ska producera och sälja lokalt. Matmässigt ska det införas fler kolonilotter samt att förskolor och skolor ska ha möjlighet att ha odlingar (en del av hemkunskapen?) Det ska uppmuntras till odling i trädgårdar, parker och innergårdar. De bönder och gårdar som finns i närheten ska kunna få subventioner för att inne i tätorten ha en butik där deras mat säljs. Självklart behövs statliga lösningar för att få igång vårat jordbruk igen, men i det lilla samhället kan man arbeta för att bjuda in dem.

Därpå ser kommunen till att det finns lekplatser och badplatser, gemensamma lokaler för möten, utbildningar och ”syjuntor”. Kommunen ska arbeta för att just uppmuntra det kommunala, alltså gemensamma.

Att producera kläder är dyrt och kräver en återuppbyggnad av mycket som idag inte längre finns. Spinnerier till exempel. Men att uppmuntra till att ta tillvara på ull från våra får eller att odla linne borde inte vara omöjligt. A New Sweden är idag det enda exemplet jag har på ett företag som försöker, trots allt. Därpå bör det såklart finnas skräddare och sömmerskor i samhället.

Min tanke är faktiskt att låta både mat och kläder bli dyrare, för det borde aldrig ha blivit såhär billigt. Då ökar även behovet av att kunna laga det man har. Med billigare boende möjliggörs detta i ens privatekonomi.

Hur är livet för invånaren i detta samhälle? Well, lite annorlunda mot idag. Maten som äts är lokalt producerad och i säsong vilket innebär en hel del rotfrukter, kål och baljväxter. Därpå kött, som är dyrt. Kläderna blir mer av det vi hade förr: ull och linne. Bomull är en importprodukt och bör vara dyrt. Boendet är billigare vilket ger utrymme för att betala mer för annat. Maten handlas i affärer kopplat till en lokal producent: bageri, ostaffär, kötthandlare, osv. Posten finns på postkontoret. Skräddare, cykelreparatör och bilmek finns. Man kan åka med tåg och buss till de flesta platserna i närheten. När något går sönder lagar man det man kan och en del av maten odlar man själv.

Över tiden ser jag också att man kan börja se att i fler hem och familjer så är det ekonomiskt att en arbetar och en producerar/förvaltar. Alltså att en är hemma och odlar, tillagar, handarbetar, reparerar och lagar. I ett singelhushåll kaske detta innebär deltidsarbete för att kunna betala vissa saker, men tid att producera och förvalta annat.

Energimässigt delar man med sig till grannen. Eller köper av grannen. Jag hoppas även att man i städer, och kanske samhällen som vårat, kan lösa problemet med bilar. Troligen borde man kunna dela på bilar, så att de inte behöver stå oanvänt parkerade stor del av dagen. Då kan parkeringsytor användas till annat – typ parker, odling eller billiga bostäder.

I övrigt tror jag på läroplikt istället för skolplikt, ett starkt militärt och civilt försvar, höga tullar på importerade varor, att det finns fler kontor/mottagningar istället för att allt ska lösa sig på nätet, reklam i det offentliga bör minskas, en levande landsbygd prioriteras, att ta hand om sina äldre kan lika gärna ske hemma och inte stuvas bort på äldreboenden och inte alla barn ska gå på dagis. Men det kan jag skriva om nån anna gång. Och har redan skrivit om, vill jag minnas!

Från SVT: Push2040 – framtidsfilmenRapport från 2050

Nåt sorts livstecken

Jag har funderat mycket kring bloggandet. Jag gillar att skriva, det är ett sätt för mig att få ur mig mycket.

Samtidigt funderar jag på hur mycket av mig jag vill ska finnas till allmänn beskådan. Jag har ju extremt få följare, men ändå. Det finns ju här ute, liksom.

Jag har tänkt en hel del under jullovet. På vad jag vill i livet. Jag trivs nu väldigt bra på mitt jobb och har känt att jag gärna lägger mycket energi där. Samtidigt så lever drömmarna om hur jag vill leva livet i övrigt väldigt mycket kvar.

Idag kan jag inte köpa ett hus på landet, odla morötter och ha höns. Dels har jag inte råd, och inte tid heller.

Men jag kan inkorporera det som den drömmen står för i mitt egna liv. Drömmen är egentligen en dröm om att leva resurssnålt, att vara producent istället för konsument. Jag hoppas orka faktiskt göra det 2020, inte bara planera och drömma.

Första steget har varit att börja lära mig sticka. Har nött räta och aviga maskor, stickar en liten halsduk till Storas nalle.

Nästa blir att börja göra tvål igen. Jag vill också försöka sy kjolar till mig själv. Därpå ska jag lämna in en hel del kläder på lagning, samt skor på omklackning.

Och till våren ska jag odla. DET ser jag fram emot!

Sommarlov, slow living och skärmtid

Bilderna ovan är från vårat dygn ute på min pappas båt, med honom och hans fru. Fantastiskt dygn! Jag återkommer mer till den.

På senare har jag funderat mycket på tid. Eller, på många av mina val som kopplar till tid och tidsåtgång. Jag har ingen mikro, ingen diskmaskin, ingen vattenkokare och faktiskt ingen ordentlig dammsugare (jag har en såndär sladdlös som bara är som ett skaft – den används mest pga katthår på möbler). I mångt och mycket har jag resonerat att det har med ljud att göra. Att jag slipper surret. Många vill gärna komma med råd om hur avlastande det vore för mig att ha dessa saker, att de sparar mig tid. Tid till vaddå, har jag tänkt. Jag har tänkt att jag ju gillar att diska och lyssna på pod, att det fungerar att damma med min statiska golvmopp och sen våttorka och att det går fort ändå med kastrull för tevatten. Men det är inte hela sanningen… nyligen insåg jag att jag gillar när saker tar den tid de tar. Jag hinner andas lite bättre i livet när allt inte går så fort. Tydligen finns det ett uttryck för detta: slow living. Vid lite googlande insåg jag att yes, det är vad jag sysslar med.

Jag försöker mer och mer låta det genomsyra mitt liv. Speciellt i relation till barnen. Att det får ta tid att äta (för att få Lilla att fokusera på maten behöver jag ibland mata henne), att det får ta tid att titta på när Stora för femhundraelfte gången ska hjula på gräsmattan. Vissa skulle kalla det mindfulness, men ordet har aldrig riktigt fungerat för mig. Det blir som ett påtvingat sätt att ta mental paus när annat behöver göras. Slow living gör att allt som behöver göras får plats ändå. Det är ett sätt att låta hela mitt liv skalas av från sånt som tar onödig tid så att det som bör få ta tid har plats att göra det.

För en annan sak jag insett är att jag rätt länge behövt göra annat. För att jag ska må bra måste mitt hem vara i ordning. Det har tagit tid. Jag flyttade hit förra våren och så sent som för några dagar sedan åtog jag mig ännu ett stort projekt: jag rev ut tre väggfasta garderober i barnens rum. Genom att göra detta fick rummet en helt ny känsla och jag kunde möblera mer harmoniskt. Möbler från andra rum kunde flytta in och skapade luft därifrån de kom.

När jag gjorde detta satte jag Lilla framför ipaden (Stora var hos en kompis). Vilket föranleder nästa fundering jag haft.

Skärmtid.Jag har länge känt att de sitter mycket framför skärmar. Jag har försökt fundera på en smart lösning men inte kommit i mål med en förändring. För jag har insett att mina barn får ipaden när de måste vara ur vägen. När jag behöver rensa en garderob, möblera om, måla eller riva garderober. Då sitter de där, för jag hinner inte. Jag inser ju att ett sätt att komma ifrån skärmen är just att jag gör något med dem eller i alla fall startar upp något, men ska jag fixa och dona så kan jag inte. Då måste mitt projekt rulla på och barnen mutas undan. Jag har ett projekt kvar och det är min uteplats. Den kan jag lösa en barnfri helg och nu i helgen åker allt sista bråte (det blir rätt skräpigt när man river ut saker).

Till hösten ser jag fram emot att skärmarna läggs undan. Jag använder faktiskt inte min telefon eller annan skärm så extremt mycket. Det blir såklart för bankärenden, viss ”tv” (men det kan lika gärna ske när barnen sover eller är hos sin pappa), för radio (kan lösas med blåtandshögtalare så ser de inte kopplingen lika tydligt) och för det sociala. Som ensamstående tycker jag att det är helt ok att tillåta mig sms:a vänner. Däremot har mycket researchande skett på telefonen, det ser jag fram emot att minska när färre färgval, renoveringar och sorterande ska ske framöver. Då behöver jag inte googla hur andra gjort eller fråga i olika forum.

Däremot har mitt rensande och sorterande redan gett resultat. Efter att i ungefär fem timmar ha slitit med de där garderoberna, så skulle jag packa för båtresan då vi sov i tält. Det gick jättefort! Stora ryggsäcken låg där den skulle i källarförrådet, sovsäckar, tält och upplåsbar madrass med pump låg i min garderob, barnens små ryggsäckar med ficklampor hängde i hallen och kläder, skor osv fanns där de skulle. Inga problem att packa och dra iväg!

Det blev ett fantastiskt dygn. Inte i lugn och ro och utan konflikter, men med tid. Tid att lyssna på många av Lillas funderingar och reflektioner. Tid att titta på när Stora om och om och om igen hoppade i vattnet. Tid att bada. Tid att hjälpa till med maten. Tid att umgås. Och lite skärmtid också. När middagen ska grillas kan det trots allt kräva lite väl lång tidsåtgång för två små barn.

Att inte kunna njuta

Det slog mig idag, något jag kanske grunnat på men inte satt ord på. Att jag är ytterst dålig på att njuta. Jag är fantastiskt bra på att få saker och ting gjorda, att gå i mål med stora projekt och att ånga på. Det ger mig till viss del såklart tillfredsställelse och jag gillar det.

Men just att njuta, det är jag dålig på. Många brukar säga att jag ska ta det lugnt, vilket jag ibland faktiskt gör. Just nu är jag sjuk och sov 19 av 24 timmar (rätt imponerande!) och jag sitter gärna med en bok. Men att bara ta det lugnt är inte njutning för mig. Och jag vill ha ett njutbart liv! Så jag började fundera.

Utöver att köra loss i 150 på jobbet, eller när jag ska fixa hemmet, vad gillar jag? Jag hoppade rätt fort mentalt till somrarna hos mormor. Att äta fil och musli till frukost, ett kokt ägg och då en kopp te som nu är en kopp kaffe. Sen läsa. Så äta lunch – kött, sås och potatis eller annan husmanskost – och sen iväg och fika eller fika hemma. Ut i skogen eller besöka något eller någon. Kvällsmaten var stekt potatis och ägg. Kanske rester.

Det vill jag ha! Bara för att jag vet att jag mår sjukt bra och går ned i vikt på att äta kött till frukost och sen fasta i 24h, så vill jag inte ha det så. Bara för att man känner sig nöjd om man springer innan frukost, så vill jag inte det.

Jag vill åka ut på äventyr efter lunch. Precis som hos mormor men även som mina kollosomrar. En hajk påbörjades efter lunch. Så tog man mellis-paus på färden innan man gick vidare. Middag på tältplatsen. Hem till lunch nästa dag.

Jag behöver förstå att jag redan har erfarenhet av vad jag njuter av i mig. Jag behöver inte leta utanför jämt. Så nu har jag köpt frukost och fika. Jag har lånat hem böcker, köpt tält och sovsäckar till barnen och är så redo för en vardag och helg full av det som jag njuter av – böcker, god mat och naturen!

Att gilla processen

En sak som jag läst om för ett tag sen, men inte riktigt minns var eller om det ens var en person som skrev det eller flera källor, var om att nå sina mål utan att de känns som en börda.

Det handlar om att gilla processen. Tänket är att istället för att motiveras av målet – säg ”att ha en miljon på banken” – så är processen njutbar. Kanske gillar du att dra åt svångremmen rejält och minska alla utgifter, kanske söker du dig till mer välbetalt jobb eller börjar göra bostadskarriär. Oavsett – vägen till målet passar dig och driver dig framåt.

Lite andra sidan av det myntet finns också frågan man kan ställa sig när man försöker nå ett mål/förändra sitt liv: vilka bakslag kan du tänka dig? För många kanske det låter svinjobbigt att gå back eller göra dålig vinst på en bostadsaffär på vägen mot en miljon. Troligen är du bostadskarriär inte din process. För den som gillar hela snurran kring att köpa och sälja så är det en ok risk. Hen har ändå fått köpa och sälja – vilket ju är det roliga!

Själv har jag på sistone dragit igång en hel del processer. Dels vill jag börja tälta. Jag har köpt grejer, jag har rekat platser och jag försökte sova ute (men det var sjukt läskigt! Valde helt fel plats). Jag gillar processen, gillar tanken på nästa steg. Just nu skulle jag gärna se att nästa steg var att sova ute med en kompis men det ser svårt ut att få till. Så att sova själv verkar bli första steget, alternativt med barnen. Samtidigt så har jag provat att dricka morgonkaffet ute. Tar med mig spritköket och sitter där. Överlag är jag ute mer och mer. Njuter av processen.

Jag la även om kosten. Tittade på vad jag mår bra av att äta, och när på dygnet. Faller ibland tillbaka på gamla spår men då jag gillar att dagligen göra på ”mitt sätt” så återgår jag fort. Tappar vikt vilket är kul och ja, ett av mina mål. Men att hitta en process har varit viktigare.

Det jag insett är hur ofta andra kan stå ivägen för ens process. Vänner kan stötta en i att man vill ha en miljon på banken – men uttala sig negativt över ens bostadsaffärer. Partnern tycker verkligen att man borde skriva den där boken – men suckar när man ännu en gång vill skriva istället för att mysa framför tv:n. Kompisen imponeras av ens viktnedgång – men tycker ändå att man är tråkig som inte vill dricka vin.

Oftast skulle jag säga att ens egna motstånd till förändring sitter här, speciellt om man har en nära relation och säg familj med någon eller gränslös relation med sin släkt. Att förändringen av ens dagliga processer sticker i ögonen på andra. Skapar ”problem” och oro för dem. Så vi gör det inte. Vi försöker nå ett mål genom en process som passar dem, inte oss själva. Och då blir vägen till målet tung, om inte till och med omöjlig.

Jag ska inte säga att jag är i mål än. Men mer och mer kan jag skilja på just andras motstånd mot en process, och mitt egna motstånd. Jag är ju även jag väldigt duktig på att hitta mål och kopiera någon annans process utan att lyssna inåt först. Det blir sällan bra det heller. Så när jag blir tveksam så försöker jag nu lista ut om andra har problem med min förändring – och då försöker jag mentalt sätta en gräns och strunta i det – eller om jag själv faktiskt inte vill. Då måste jag sluta och styra om.

Men ja, kontentan är att det dagliga, de små rutinerna och processerna ska vara samstämmiga med målet men också njutbara i sig.

Det, och att alla borde dricka morgonkaffet ute.

Lite mindre slösurf

Mark Manson skrev ett bra inlägg om det splittrade fokuset som uppstår av att konsumera snabb media och hans plan för att skära ned. Martina Johansson har ett inlägg om dopamin-fasta som också knyter an till ämnet.

Själv har jag länge funderat kring de distraktioner jag tillåter mig just i form av både social media men även nyhetsappar eller att läsa informativa bloggar. Jag har försökt gå till botten med varför jag om och om igen fastnar i de här snurrorna. En stor anledning är dels att jag gillar att hålla mig uppdaterad: främst nyheter och vadsom händer i världen.

Det jag insett är dock att jag aldrig riktigt får de analyser jag egentligen söker. Att bara höra att något skett är för mig egentligen rätt ointressant men genom att hela tiden mata mig med nytt har jag lite glömt det. Numera förösker jag istället lyssna på Studio Ett och Godmorgon, världen på P1. Att lyssna gör att jag ändå får informationen men kan göra lite annat.

En annan sak är att det tog lite tid att komma på vad jag vill göra istället. Efter lite petande i själen insåg jag att det jag de senaste åren har saknat är läsningen. Jag har läst mänga böcker i mina dagar men lite tappat det. Nu försöker jag alltid ha en bok med mig, att läsa istället för att scrolla. Det ger mig också möjligheten att fördjupa mig och få kontext till aktuella och historiska händelser.

Att läsa, lyssna och även skriva är sådant jag länge insett att jag inte gör – annat än de snabba, korta varianterna. Mer och mer har jag plockat bort tid jag lägger på den snabba formen och istället lagt till den längre varianten.

Jag lyssnar som nämnt på P1 men även Historiepodden och P3 Historia. Jag har plockat fram böcker jag börjat läsa men inte avslutat. Och jag skriver mycket dagbok och försöker hitta formen för att skriva här. Instagram blir just en bilddagbok, jag skriver inte längre så mycket där.

Hur jobbar du med dina sociala/snabba medier? Funkar det för dig som det är eller behöver du justera det lite?

Kolmården och Bamses värld

Det finns alltid en problematik kring att djur används för underhållning. Med det sagt så tycker jag att Kolmården ändå gör ett bra jobb med omsorg för djuren och samtidigt ge möjlighet för oss besökare att uppleva dem.

Vi åkte dit, jag och barnens pappa och båda hopplopporna, i lördags. Vi checkade in på hotellet och började dagen med Bamses värld. Rätt stimmigt men väldigt fint och alldeles lagom för en 4- och en 6-åring. Vi åkte en gemensam åkattraktion – båten Victoria – men Lilla blev lite illamående. Så efter en liten föreställning med Bamse och gänget blev det mat (farmors pannkakor från köket som serverade endast pannkakor och köttbullar – smart) och sen åkte Stora bergochdalbana med pappa och jag och Lilla åkte Skalmans bilar.

Dagen avslutades vid 16 med att vi gick till hotellet. Då hann vi se lite djur på vägen. Sen på hotellet blev det pool! Jättefint gjort. Middagen blev sen då vi glömt att boka, men gott var det!Dag två såg vi fler djur. Åkte Safari – deras linbana över flera hägn – vilket var toppen och mysigt. Därefter delfinshow och lunch. Sen åkte Stora och pappa Wildfire! Den gigantiska bergochdalbanan! Så coolt att hon vågade!

Men nu började orken tryta. Lite lekpark, lite sista åk på Bamses värld och sen hemåt.Att åka nu innan högsäsongen var ett smart drag. Knappt några köer till attraktionerna och lagom med folk. Jag tycker om Kolmården då inträde löser allt; absolut inget kostar extra. Såklart kostar mat en hel del, vi valde att inte släpa matsäck. Vatten behövdes men annars köpte vi. Inga godispåsar, russinpaket eller söndersmulade kex i ryggsäcken. De köpte varsin burk Dunderhonung som man fick fylla med godis, det räckte gott för dem.Vi hade med oss en sulky för dag två, Lillasyster behöver kunna skjutsas och även Stora behövde ibland varva ned. Dag ett drog vi dem i skrinda som fanns på plats (egentligen för packning) till och från Bamses värld. Att börja med Bamses värld kändes bra, då fick barnen en föraning om parken men vi slapp tjat om Bamse när det var dags för djuren dag två.

En väldigt fin liten semester och avslut på sommarens första mammavecka. Nu är det jobbveckor för mig innan de är tillbaka!

Sätta upp gardinstång i taket utan borr

Jag har länge hållit på och möblerat om rätt mycket, men nu tycker jag att det käns rätt jäkla bra. Dock har det faktum att jag rensat ur möbler fått till effekt att jag nu har rätt bra insyn i min säng. Det skapar också en viss plottrighet att se allt därinne när jag är i ”vardagsrummet”.

Så.det var dags att skärma av. Jag insåg att jag ville ha gardiner. Men har ingen borr…

Men en bra kvinna reder sig själv! Jag hittade skruvar som kan sättas upp utan att borra, så de limmade jag upp och skruvade sedan på ett vinkeljärn på. Sen skulle jag ha ståltråd att vira runt gardinstången men jag hittade den inte så just nu är det garn.

Allt detta låter ju enkelt men utflykten för att handla gjordes med fyraåringen som ändå var en kämpe. Jag mätte och satte upp krokarna medan jag kokade pasta.

Kostnad för material och gardiner var strax över 300kr, med allt annat jag kom hem med blev det 700 för IKEA slutar ju aldrig väl. Men då har barnen nya pärlor, varsin termos, jag har en gardinstång för kortänden och jag fixade krokar till ryggsäckarna i hallen.

Och visst blev det väl bra? I veckan kommer min nya, orangea soffa också!