Skrivandet

Jag saknar det kreativa skrivandet. Som barn skrev jag mycket och i tonåren blev det fanfiction. Men sen var det som att jag glömde att jag tyckte om det, att jag kunde. Och då jag gått från barnets berättelser in till fanfics, som skrevs på engelska, blev det mig nåt främmande.

Jag har i flera år haft en bok i huvudet. Men den kräver sin research och det är tid och kunskap jag inte har. Så det har fått vara och får vänta än. Jag vet inte ens hur den ska sluta och det är ju synd! Och jätteirriterande för mitt huvud, jag vill ju själv veta!

Däremot har jag insett att jag är bra sugen på att lära mig skriva min favoritgenre – romance! Alla vet att de får varandra i slutet, men det som gör en bra romance (och en fanfic där ens OTP blir ihop) är att som läsare känna att det finns ett bra svar på varför de blir ihop. Varför vill de – trots alla motgångar – ändå bli tillsammans? Hur kan två personer gå från att vara fullt fungerande singlar till att bli så beroende av varandra? Det är det som är så roligt att svara på! Och så kasta in nåt gammalt ex, en kontrollerande mamma eller en sjukdom som måste överkommas! Eller som i de tv-serier jag tittade på och hittade par i: att de är kollegor och there are rules and protocols (Stargate, Star Trek, Arkiv X, Battlestar Galactica, osv…) Ack, förbjuden kärlek! Så underbart.

Jag har ett litet utkast till en story. Jag är bra sugen på att börja karva fram något. Att få skapa med ord igen. Kanske har en kreativitet börjat vakna? Jag hämtade mitt garn häromdagen, även virkningen lockar. Hittade en tavla jag gjort i oljepastell som 14-åring och blev bra sugen på att leta fram mina kritor. Ja, nog bubblar det.

Blev även sugen på att spela Sims. Tur att speldarorn är undanpackad än, för kommer den fram så blir det varken virkat, målat eller skrivet någonting. Då har jag alldeles för kul med annat!

Handla mat varje dag?

Jag har funderat lite på mina matvanor. De är till det yttre strukturerade: jag gör veckolistor och sen håller vi oss till det ungefär.

Men det där ”ungefäret” innebär att jag slänger in kött som inte blev använt i frysen (och glömmer bort det), att grönsakerna blir ledsnare och ledsnare och att jag har tröttnat på knäckemackor innan paketet är slut.

Jag vill äta mer grönsaker men då de oftast blir äckliga i nåt bortglömt hörn av kylen så undviker jag tillslut att köpa hem mer. Så då blir det pasta och pesto ändå – fast jag mår bäst utan mat baserad på stärkelse.

Då bussen stannar utanför en mataffär – både när jag åker direkt hem och senare när jag ska hämta Storasyster i skolan – så tänkte jag prova att börja daghandla. Ha koll på att jag har salt, buljong, grädde, mjölk, välling, smör, ägg, potatismjöl och majsstärkelse hemma. Då kan jag köpa det protein och de grönsaker samt rotfrukter jag vill ha den dagen.

Jag tror jag är inne på något här. Får testa redan nästa vecka!

Jag gjorde det!

Jag åkte till en klättringsklubb igår och provade på att klättra!

Det kan tyckas vara ingenting – vaddå, alla tränar väl nåt liksom – men så här är det: när jag gick i gymnasiet så jobbade jag på somrarna på kollo. Det var flera gårdar så ibland var jag på smådjurskollot, ibland på motorcross och ibland på äventyrskollot. På det sista åkte man en dag per omgång och klättrade utomhus. Några mer kunniga ledare hade fixat med säkring och kollat att det gick att klättra upp.

Jag tyckte det var kul, men var alldeles för självmedveten. Så jag provade bara lite och sen undvek jag det. Alla andra ledare var ju så duktiga redan (de flesta var också 5-10 år äldre) och jag har alltid haft svårt att lära mig nytt när det finns publik bredvid. Så väl hemma igen så blev det ingen klättring – som Stockholmare hade jag faktiskt ingen aning om var man skulle ha klättrat och troligen hade det kostat skjortan och varit i nån upphausad anläggning.

Jag har aldrig haft självbilden av att vara en aktiv person. Har tyckt sport är svårt, jag springer aldrig fortare och inte lyfter jag tyngre. Så att prova något som klättring kändes väldigt långt bort. Jag som ju inte är varken snabb eller stark… I stort sett tog det tills vintern 2016 när jag fick för mig att prova längdskidor, som jag insåg att jag är uthållig.

Jag är hon som går upp på morgonen, tar en kaffe och sen ångar på. Jag rensar förrådet, jag storstädar, jag åker och handlar, jag lagar mat och medan jag äter så skriver jag. Jag tittar på film och handarbetar samtidigt. Hela tiden, nästa grej och nästa. Mentalt så gör jag femårsplaner, jag har precis tagit mig igenom en skilsmässa och en utdragen husförsäljning utan att tappa fokus eller lägga av. Jag vilar när jag är färdig.

Och klättringen gick så bra! Jag kom upp till taket gång på gång på gång. Totalt tror jag att det blev 5 klättringar på 40min och sen var jag helt slut! I alla fall fysiskt. För mentalt så fick jag äntligen vila. När jag åker skidor eller klättrar så fokuserar min hjärna så mycket på tekniken att allt annat kaos glöms bort. Jag funderar inte på vad jag ska laga till middag, vad jag ska ha på mig på jobbet imorn, på om jag hinner förbi djuraffären på vägen hem eller på om jag inom 5 år har råd att köpa ett litet hus.

Jag tänker mest på att bara klättra på gula steg och på att inte hålla fast så hårt med tummen. Det är fantastiskt befriande. På onsdag är det dags igen!

En svamp med åsikter

Jag tycker om att vara en analyserande person. Resonerande och strukturerad. Vill sätta mig in i ämnen och kunna lämna referenser.

Sanningen är att jag är en faktasvamp. Jag suger åt mig alla möjliga perspektiv, blandar allt inom mig och trycker sen ut en blöt blandning av en påbörjad åsikt. Oftast gör jag det dock med sådan tydlighet att folk tänker att det där, det har hon minsann koll på! Och ja, oftast HAR jag koll. Det jag säger är sant då jag utgår från nån fakta och sen blandar med erfarenhet och levererar inte som en forsknings-fakta utan mer som en mellanmänsklig sanning. Lite som Sunt Förnuft: det är svårt att säga emot något så pass subjektivt men ändå generellt applicerbart.

I tider som denna vill jag säga något genomtänkt om egenansvar och klimatförändringar. Om jordbrukspolitik och livsmedelskris. Om att sluta tro att politiker ska lösa allt och istället försöka ändra på sin egen vardag. Ta ut bjälken ur sitt eget öga osv. Men det blir mest påbörjade tankar på facebook och samtal med vänner. Mer av att läsa böcker och äta (svenska) chips än faktiskt odla grönsaker.

Fast det kanske är ok en sommar som denna. Att bara vara en blöt svamp som hoppas på lite vett och sans i debatten. Så funderar jag en stund till och återkommer med analysen en annan dag.

Vi har förresten sålt huset nu. I oktober slipper jag äntligen dubbla boendekostnader!

Så redo för livet

Vi fick ett bud igår. Inte helt det vi behöver, men en början. Samtidigt fortsätter jag att försöka komma på plats i lägenheten.

I veckan handlade jag en hel del bra grejer på IKEA, har tre saker samt säng kvar på inköpslistan. Det får troligen bli nästa månad.

Jag har för månaden därpå en lista på kläder. Jag ska specifikt satsa på underkläder och kjolar för vardag. Det sista får jag nog sy själv, så inköpet rör troligen tyg. Upplever inte att ankellånga cirkelkjolar i vävt tyg är speciellt vanliga. Jag ska även tydligare dela upp min garderob: pennkjolar och de klänningar som är på jobbet (”strumpbyxekläder”) å ena sidan, och längre klänningar som sitter löst samt motsvarande kjolar å andra sidan. Festkläder är redan undanstoppade sen några år tillbaka, haha.

Och sen är livet ganska igång. Det mesta som behöver komma på fötter är min ekonomi. Jag funderar just nu på när jag ska återuppta mina studier, om jag istället ska söka ett intressant jobb och om/hur jag parallellt med det jag väljer ska dra igång sådant som doulande och skrivande. Jag har väldigt många saker jag vill göra, men jag behöver hitta vad jag vill fokusera på. Det är en utmaning. Jag är en person som lätt skulle kunna leva flera liv: det finns så mycket jag vill göra!

Samtidigt som alla tankar rullar livet på. Det är mammaveckor och jobbveckor. Det är en massa mat som ska lagas, utflykter att planera och barn som ska nattas. Det är arbetsuppgifter och vardagsmåsten. Det är det där som kallas livet. Och jag är väldigt redo att uppleva det fullt ut!

Planer och planer och tidsbrist!

Mitt liv i ett nötskal, haha. Jag börjar verkligen känna att jag kan se för mitt inre hur jag vill att lägenheten ska se ut och kännas. Kruxet är att hinna rensa allt och få saker på plats samtidigt som jag faktiskt låter mig njuta lite av mitt nya liv.

Men på veckans att göra-lista är att fixa köket. Just nu står de sista, ouppackade kartongerna där. Det är alla såna där pärmar med viktiga papper som troligen är oviktiga nu, det är en massa små braattha-saker och gud vet vad. Men då den enda möbel som nu saknas mig är min sekretär så kan jag inte låtsas att det är för att inte alla möbler är på plats som jag inte kan packa upp ordentligt. Det som ska in i den kan jag ha i två flyttkartonger så länge. Och visst är den fin? Här är den fotad till vårat prospekt. Längtar till att ha den vid sängens fotände!

Tyvärr, apropå säng, så får jag ta en annan än jag tänkt. Jag har möblerat om lite så min säng kommer att stå med långsidorna mellan vägg och bokylla. Så jag måste kunna klättra ur i fotänden. Men men, så kan det gå. Får bara köpa en lite dyrare och troligen hållbarare på IKEA än jag först tänkt.

Så livet är inredning och kaniner, jobb och vinkvällar. Barnveckor med lekplatser och kompishäng. Jag drömmer även om att kunna odla lite mer men får nöja mig med fler skogspromenader. Och i helgen flyttar ännu en kanin in! Lilla Pyttan komer hem till oss och blir vår innekanin. Roligt! Men då hon ska bo i köket så måste jag verkligen rensa de där kartongerna nu…

Ansvarig politik

Jag tänker mycket på valet vi har framför oss. Jag räds de krafter som väcker åsikter hos mina medmänniskor jag aldrig ville se.

Det pratas om ansvarsfull politik. Att genom att låta människor – just nu invandrarna – få skulden för det som inte fungerar, utmålas som att ta ansvar. Men är det inte precis tvärtom? Att ta ansvar för något man är en del av, samhället eller bara sig själv, är att titta innåt. Att sluta skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.

Idag står det i DN om att det nu nästan är omöjligt för fattiga och låginkomsttagare (jag tänker här även på unga) att hitta boende. Vet ni, det hänger inte ihop med kriget i Syrien. De här problemen minns jag började redan när jag var i tonåren (vi pratar 15-20 år sedan) och nu har de mest eskalerat. Det är vår egen politik som skapat dessa problem.

Och det gör mig bedrövad att folk köper högerns retorik om ”ansvar”, att denna syn kryper igenom mitten av politiken och ner bland väljarna. Att media också köper ansvarsretoriken. Att man så räds att anses oansvarig att man köper extremhögerns syn på vad ansvar är: att skylla på någon annan.

Det är inte invandrarnas fel att vi har problem med vården, med posten, med tågen, med skolan och bostäderna. Det är inte invandrarnas fel att försvaret rustades ner. Att apoteken säljer smink men inte har all medicin, att Östersjön mår dåligt och att vi inte längre har en fungerande livsmedelsförsörjning.

Det är vårat fel. Det är dags att ta ansvar för det.

Sommardagar

Visst finns det mycket i livet som kunde vara bättre (huset sålt, färdigfixat i lägenheten, fler semestertimmar kvar) men dagarna är varma och helgerna med barnen flyter på. Vi hinner oftast göra något mysigt redan på fredagen, lördagen blir vigd åt ärenden men avslutas oftast hos vänner eller som idag på stranden. Morgonens söndag blir fix i huset, annars gillar jag ganska lediga dagar.

Just nu har jag haft barnen flera helger men inte veckorna då exet har matcher helgtid och jag haft långa dagar på jobbet. Det funkar bra men jag längtar efter någon sovmorgon väl efter midsommar.

Det funkar väldigt bra, att ha barnen halvtid. Jag slits inte mellan jobb/egna aktiviteter och barnen som förr utan de dagar som är med barnen är med barnen och andra aktiviteter läggs på andra dagar. Tror det märks positivt för alla.

Nu ska jag hantera någon hink-relaterad kris och sen cyklar vi nog snart hemåt igen.

Nationaldag!

Jag och kaninerna vaknar lite sakta men säkert idag. Exet har barnen och var förbi för att hämta cykelvagnen då de ska på firande härikring.

För jag hittade en Nordic Cab Explorer på Blocket och världens bästa pappa sponsrade! Så nu kan jag sälja bilen i lugn och ro (den ska städas ur idag och sen in på rekond) och redan ha vagnen (annars skulle försäljning av bil ge pengar till vagn). Så i fredags hämtade jag barnen med cykelvagn och vi cyklade till badet! Hela helgen hade vi sen vagnen som dubbelvagn på alla våra äventyr. Helt fantastiskt. Och i måndags köpte jag busskort och började mitt liv som busspendlare.

Små steg som ändå skapar sån enkelhet i mitt liv. Så denna nationaldag firas utan större planer så jag kan ta detvprecis sådär lugnt som jag vill. Möjligen måste jag tyvärr ta bilen i eftermiddag till IKEA och Grangården då jag behöver förvaring, och kaninerna mat. Men innan dess – kaffe! Hoppas ni alla får en fin nationaldag!

Bli bilfri

Just nu funderar jag på om jag agerar ur pengastress, är galen eller faktiskt gör precis som jag vill. Balansen börjar bli hårfin.

Vi har två bilar och kommer att ta varsin. Jag har således kört den lilla nu men börjar inse att… jag inte gillar att ha bil. Visst, för att transportera tunga saker (men för större måste jag ändå ha den stora som exet har) och som utökad förvaring av allsköns prylar som borde slängas eller som blivit kvar när vinter blev vår, men annars… nä.

Jag gillar att gå. Att cykla. Åka buss, åka tåg. Jag bor numera nära promenadsstråk och busshållplats. Mina barn är inte kul att valla till bilen och få på plats. Jag balanserar handväska och kassar och nåns sparkcykel till bilen en bit bort (ingen parkering utanför lägenheten). Och nån vill helt plötsligt inte gå eller så har vi glömt nåt.

Så jag är inne på att sälja bilen. Dels för att täcka några månaders utgifter men också för att köpa en cykelvagn som funkar som vanlig vagn. Har i helgen kört ungarna i singelvagnen (Lillasyster i Storasysters knä) och som jag gillar det! Packa vagnen i hallen, i med barn och ut!

Men vid dåligt väder då, tänker nån. Tja. Jag gillar ju funktionskläder. En bra vagn kan lasta ombyte. Och vi kan åka buss mellan hem, skola och förskola. Ungarna älskade att åka vagn i vintras när vi hade bilstrul. De måste ju ändå kläs på för att gå till bilen, men i vagn fick de mysa under filt och med varsin flaska välling. En bra cykelvagn har ju schyssta regnskydd och överdrag.

Jag har researchat vilken vagn jag vill ha. Jag har funderat på de flesta transporter. Frågan just nu är hur säljer man en bil, och när ska jag hinna det..?! Men väl det är löst, då jäklarns!