Konsumtionssamhällets ekonomi – hjulen måste alltid rulla

Jag känner mer och mer att jag börjar få ihop ett pussel som för mig har lagts under lång tid. Den om konsumtionssamhället och om min roll i det hela. Om nutid och framtid, med en reflektion över dåtid. Börjar med mina tankar kring ekonomi och miljö i det samhälle och värld vi lever i.

Ekonomin i ett konsumtionssamhälle går ut på att jag hela tiden köper saker. Jag är konsument och någon annan är producent- idag är producenten ofta i ett land långt borta. I en mer närproducerad ekonomi hade jag betalat någon för dess utgifter för material och dennes tid för förädling, något som skett i mitt närområde. Där jag och producenten delar effekten av hur förädlingen påverkar miljö och livsvillkor. Typ som att om grannen stickar vantar av får som betar i hagen så vinner vi båda på att fåren mår bra, inte står i en fabrik och att grannen tar bra betalt så att hens barn inte svälter.

I den ekonomin vi har idag, som också har ett behov av tillväxt och att framgång mäts i att företag (stora och små) tjänar mer och mer pengar – vilket görs genom vinst – så ändras spelplanen lite. Minns att vi har ett arv av kolonialism och att industriella revolutionen innebar att tidigare kolonier blev producenter av råvaror som sedan förädlades i fabriker i väst och sedan såldes – som lyxprodukter här eller i mängder som billigt och då ofta tillbaka till länderna i fråga – och vinst skapades. Dessa ”förädlare” finns även idag i väst, även om de idag inte är i form av fabriker utan mer som ägare och märken vi kan sätta på varor som numer både produceras och paketeras långt borta. Här sker istället förädling genom marknadsföring och att sälja in produkter som en del i en eftersträvansvärd livsstil.

För att skapa vinst behöver priset antingen gå upp eller produktionskostnaden gå ner. Idag görs säkert lite av båda men vi alla vet att man prispressar mot produktionen. Det handlar om att människor som producerar får mindre betalt eller rationaliseras bort (och således får färre dela bördan) och/eller att miljön offras för att snabba på produktionen – som broileruppfödda djur, fabriker med fruktansvärda utsläpp (för att det kostar mer att arbeta miljövänligt) eller utarmad jord.

I ett samhälle där saker närproduceras blir det mer påtagligt. Vi känner de som jobbar på fabriken, vi ser hur utsläppen förstör vår strand och som nu i vården ser vi hur besparande skapar en brist på barnmorskor och sjuksköterskor då ingen vill jobba så hårt. När det sker längre bort blir det svårare. Dels får vi inte all information och inte heller vet vi hur de hade det innan. Vi vet inte hur deras strand såg ut förut eller hur deras mamma mådde innan hon gick in i väggen. Vi matas också med idéer om att det är bra att folk ”därborta” får jobb och kan försörja sina familjer (att de skulle kunna äga egen mark och mata sina familjer har ingen tänkt på, eller att de kunde sälja till en inhemsk marknad precis som vår granne som stickar vantar skulle kunna ha gjort).

Det intressanta är också att vi mitt i detta har flera politiska ideologier som pratar om ”våra jobb”. Vi vet om Trumps förkärlek för kolindustrin eftersom att en inhemsk industri – förädling – ger jobb. Tanken, anser jag, är god men används helt fel. Att satsa på kol är väl så föråldrat så gud vet. Själv tror jag mycket på att ta tillbaka en hel del produktion och förädling hem till de som ska använda produkten men att också inte göra det för att man hatar folk från andra länder. Men det kräver en samhällsomställning.

För om något produceras här, så kostar det mer då vi här inte kommer att acceptera slavlöner (om man nu inte är moderat och tycker att det är bra med fler lågavlönade jobb eftersom att man egentligen inte har problem med klassamhället – men då kommer man själv ju inte att drabbas av slavlönen). Om man inte heller kör över miljön så kommer produkterna att kosta mer. Det kommer i slutändan att bromsa ner konsumtionen och det är här vi idag har en stark lobbyism och en svag politikerkår. För det blir en tuff omställning. Det kommer i slutändan att leda till fler jobb då mer produktion kräver fler som producerar och står i fabrik eller jobbar på åkern eller i skogen och färre som ”jobbar med media”, men också till högre priser på varor så att större konsumtion inte är möjlig. Och den kanske inte är nödvändig..? För vem vinner på att vi i alla affärer har exakt samma utbud över hela landet? Att samma märken slåss om våra matvanor, tandvanor, vilket schampo vi använder eller vilka köttbullar vi ger våra barn? Jo, de stora företagen. De små, de vinner på att vi i Malmö kan köpa mat från Skåne, att vi i Umeå har mat från norr och göteborgarna bara äter fisk. Att man säljer det som finns lokalt till de som bor där. Många politiker vill kalla det vi har idag för ”valmöjlighet” vilket bara är larv. Det är som i melodifestivalen när de sista tävlande ska sjunga: de andra har ju redan slagits ut och står inte ens där på scenen och sen kan alla i hela landet melodin till låten som vann. Valmöjlighet, jovisst. Samtidigt så är vinnarna höga VD:ar medan mjölkbönderna går på knäna…

För den som vill fördjupa sig rekommenderar jag Naomi Kleins ”No Logo” och Björn Forsbergs ”Omställningens tid”. Jag ska även skriva mer om konsumtionssamhällets påverkan på oss som individer, och vad det innebär att växa upp som konsument. Jag tycker verkligen att ämnet är intressant (därav precis typ 1000 ord i ämnet, grattis till dig som läser!) och det kommer bli mer av en röd tråd i denna blogg. Nu ska jag ta ett varv i trädgården istället!

Fast om vi ändrar på förutsättningen kan resultatet bli annorlunda


Så, en artikel i DN gör gällande att forskare kommit på att typ det skadligaste man kan göra för miljön är att skaffa barn. In och läs!

Tillbaka? Bra! Det jag tycker är märkligt i artikeln är idén om att barnen förväntas bli framtida konsumenter. Det är inte så att man säger att det måste bli så men man har alltså gått igenom myndigheters uppmaningar till folk och då vill man lyfta att det inte pratas om barn som en miljöpåverkande faktor – såsom bil eller källsortering.

Däremot var uppmaningar om att vara noggrann med sin källsortering vanligt förekommande – trots att minutiös källsortering på sin höjd kan minska vårt koldioxidavtryck med 0,2 ton per år. Motsvarande siffra för en familj som avstår från att skaffa ett barn är 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster.

Själv skulle jag vilja lyfta den otroliga miljöpåverkan vår konsumtion har – varför kan myndigheter inte uppmuntra till att vi ska odla det vi kan själva eller att bara handla närproducerat? Om mina barn blir producenter istället för konsumenter, kan det ändra den negativa spiralen? Och vi har ju skaffat barn i alla tider, utan att polarisen smält… Jag gillar tänket (och länkarna!) i det här inlägget – What Would Happen if We All Grew Food. Jag tycker det tål att tänkas på, och jag tänkte mycket kring det när jag läste artikeln.

Hon menar att mänsklighetens klimatpåverkan bör ses som en funktion av tre komponenter: hur många som lever på planeten, hur mycket vi konsumerar och hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras.

Just nu är befolkningsstorleken den komponent som har störst påverkan – åtminstone i den utvecklade delen av världen. Men det är baserat på de höga halter koldioxid som vi släpper ut i dag. Halter som kommer att sjunka om vi klarar av att ställa om till mer klimatsmarta liv.

Det finns ju på ett sätt mellan raderna i artikeln – ”hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras” – men fokuset är fortfarande på nuvarande myndigheters råd och att privatpersoner ska utifrån dagens tänk följa råd; tänk på att källsortera, köra en miljövänlig bil och bara skaffa ett barn. Istället för att våga byta ut gräsmattan mot hemodlade grönsaker… Det förvånar mig att miljöforskare som ändå verkar intresserade och brinna för ämnet inte har drivit den mer närproduerade/hemodlade tesen mer, utan valt att fokusera på barnen. Eller så är det artikelförfattaren men njae, här tycker jag nog att artikeln inte känns helt vinklad.

Själv hoppas jag att folk fortsätter att skaffa en massa härliga ungar och lär dem att vårda och bruka miljön runt dem. Att odla sina egna morötter är guld värt!

En snabb uppdatering

  • Jag lever men är helt slut. Jag och barnen har ”semestrat” hos släkt (inklusive 85-årskalas) samtidigt som maken är utomlands för jobbgrej. Ej optimalt men bara några dagar kvar nu.
  • Jag har kommit in på sjuksköterskeprogrammet i höst! Lycka! Hinner inte riktigt landa i det men i nästa vecka jobbar jag några dagar och ska då administrera min framtida plan med att plugga 100% och jobba 30%. Helt galet.
  • Jag har mer och mer landat i vad jag vill med den här bloggen. Det finns inget jättesug hos mig att bara skriva om vardagen, det gör jag mycket på min låsta insta och lite på min öppna (@kejsarinna). Så jag hoppas det blir mer av faktiska inlägg framöver.
  • Trädgården går sådär. Har inte hunnit eller orkat med så mycket jag har velat. Samt att det är mycket jag inte kan och då tar research-fasen så lång tid. Samtidigt lär jag mig mycket och är helt säker på att lite förbättrade förutsättningar till nästa år tillsammans med andra förberedelser ska ge bra resultat.

Nu, kaffe i sol och blåst!

Vi ska städa

Sommarens bästa mål kan vara det om att gå igenom rum för rum för att städa och röja. Vi har inte bara mycket saker, vi har också rum som fyller flera funktioner vilket skapar kaos.

Jag har läst en hel del om att städa och skapa ordning, jag gillar sånt. Men ett tips jag missat är att göra listor på vad jag vill ha i varje rum innan jag börjar röja. Så i hallen har jag skrivit 1x mössa, vantar, vindjacka, regnjacka, kappa, tjocktröja, kängor, gummistövlar, sneakers och finskor per familjemedlem. Allt som blir utöver det ska hamna i bra förvaring eller slänga/skänka vidare. Så gör man så för varje rum. Tror det kan hjälpa en bra bit på vägen! Så får vi ta och beta av hela huset under hela semestern. Jag vill ha ett mindre stökigt hem!

Vill ha sommarlov

Bilder från sommaren 2016

Nä, nu vill jag ha sommarlov. Fast tyvärr mer på det där tonårssättet än som småbarnsförälder. Jag behöver lite mindre ansvar för små varelser och mer tid för spontana infall.

Jag gillar föräldralivet i stort – mina ungar är roliga och ganska påhittiga. Problemet just nu är att jag i mitt föräldraskap eftersträvar att göra saker med barnen och just nu… är det svårt. För att ”göra saker” är för mig att häftpistola nät till kaninburarna, städa burarna, rensa ogräs, planera och plantera i trädgården, lista ut hur man spinner på spinnrock, osv. Allt svårt med yngre barn. Jag hoppas vi kan ha kul väl de blir äldre! För jag tror jag kan vara ett roligt päron till barn med lite bättre säkerhetstänk. Eller som kan bre sin egen mackar jag glömmer lunch. 

Fast än är det kontorsdagar med kaffe i solen och sen jobb vid datorn. Och en längtan efter lediga dagar när jag blir galen på mina barn!

En liten veckas semester

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 presetProcessed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Vi åkte på semester till ön med rosornas stad. Barnen fick gå på blåsig stenstrand, vi vuxna fick filmkvällar i sängen och hela familjen fick njuta av middagar med vänner. Jag har läst lite böcker men glömt läsa bloggar. Den där ön blåser igenom mig, dess flacka landskap ger mig översikt och insikt som jag bär med mig över havet, hem till mina bondbönor och kaniner. Jag imponeras av hur ett helt rike kan rymmas på en ö, hur mycket som är lika fastlandet och hur mycket som ändå är dess egna arv och kultur. Ho är vacker, på ett intensivt sätt, den där gutarnas ö.

Drömmen om att hjälpa andra

När jag var liten hade jag svårt att få vänner. Vi var en alldeles för liten klass och de vuxna runt omkring tog inte ansvar för en ganska giftig stämning som fanns i vår grupp. Först i högstadiet upptäckte jag min förmåga att kunna möta andra genom att bryta mig loss från min umgängeskrets och istället finna likasinnade som inte gick i min klass.

Men bilden av att ha svårt att möta och få bli vän med andra har jag burit med mig. Många idag skulle nog beskriva mig som öppen och mötande, men bilden inombords kan verkligen skilja sig. Däremot har jag på senare år blivit mer och mer varse min utåtgående och sociala sida. En del i den utvecklingen är mitt beslut att bli sjuksköterska, som jag skrivit om tidigare. Jag vill verkligen få knyta an till andra, få möta dem och deras behov.

Det är en stor karriärsförändring men innan den så fanns en annan tanke. En som inte riktigt blev av för jag fann ursäkter (”det passar nog inte mig”, ”nä, jag kan nog inte möta folk rätt”, ”tänk om jag inte är empatisk nog?”). En tanke som jag inte riktigt har kunnat släppa men som nog behövt tid på sig att mogna.

Att bli doula. Att få stötta och stödja blivande föräldrar i det stora att sätta sitt barn till världen. Att få ge dem verktyg och ord för att kunna skapa sin förlossning. Tänk, att få vara det stödet!? Vilket mäktigt sätt att få möta en annan människa!

Så igår anmälde jag mig, snart ska anmälningsavgift betalas och i höst blir det två helgers utbildning. Det skrämmer mig något enormt, detta ansvar. Men det gör mig också helt fladdrig i magen och fylld av längtan. 

Och jag ska ta den lilla 7-åringen som blev sist vald i handen och visa att hon en dag kan finnas där för andra, så som folk senare i livet skulle finnas där för henne.

Det kan verka som en liten sak, och än vet jag inte hur det faktiska arbetet kan tänkas bli, men för mig är det ett stort kliv. Jag som nyss ville ha sommar längtar redan till hösten – känns som att mycket kommer ändras då och mycket ska jag få lära mig. Äntligen!

Som en bonde på villatomt

Helgen! fantastisk, intensiv, underbar! Vi körde loss redan på fredagen med att dra till andra sidan stan med kommunala medel (tog två timmar enkel resa), lek med vänner och alla helt slut i säng. Lördagen var trädgård, handla mat och bjuda vänner på middag. Igår städa bur och hänga.

Det har varit en helt perfekt helg. (Ja, förutom att söndagens lek ställdes in pga sjukdom hos kompisfamiljen men vi hoppas på bättre lycka nästa gång – men idag är jag sjuk så det var väl tur att de inte kom och smittades av nåt)

För att lite fortsätta på mitt förra inlägg om att försöka komma fram till vad man vill med sitt liv – både stora mål och vardag – så har jag haft svårt att se min drömvardag. Jag har tänkt på saker som att flytta (kan bli billigare boendekostnader, mer natur, mer tid, osv), att gå ner i arbetstid (mer fritid och tid får vardagsfix som ger mer tid får barnen) eller ett intensivare och mer högavlönat jobb (kanske är det intensiteten på ett jobb jag saknar, att få vara bra på det jag gör?). Ja, du förstår.

Men det jag saknat är en röd tråd i alla tankar. En grund att bygga allt på. Mycket har rört färdiga mål men inte resan dit. Som att vilja ge ut en bok men faktiskt inte gilla att skriva. Det blir en massa planer som jag aldrig egentligen vill sjösätta.

Den senaste veckans tidiga mornar men även helgen har gett mig tydligare vägledning. Jag har alltid dragits till livet ute på landet men gillar ändå stan. Att bo där jag bor borde således vara perfekt men jag har haft svårt att hitta min plats. Men nu finns ett flöde jag gillar.

Vi gör saker hemma på tomten och i huset, det händer alltid nåt och när gästerna kommer har jag precis tvättat händerna efter ännu en vända med kaninerna. Senare under kvällen tar jag vinglaset till växthuset och planterar snabbt om lite brysselkål medan jag har koll på lekande barn.

Jag stannade upp. Tittade mig omkring och konstaterade: att besöka oss är som att besöka en gård. Liten, på en villatomt, men ändå. Det finns djur, odlingar, barn och alltid nåt på gång. Det är inte en grön gräsmatta och barnleksaker. Det är det också, men även halm, täckodlade bäddar, ett halvfärdigt kaninhägn, ett barn i skogen och ett på studsmattan. Det finns en känsla av liv som jag gillar och som jag måste ta med mig framöver. Att flytta mitt under småbarnsåren har varit en stor omställning, men jag tror att jag börjar hitta balansen. Nu ska jag även få till en känsla, en grund när jag lämnar mitt hem. För att ha ett jobb, det vill jag. Jag har tänkt många tankar runt vårat samhälles behov av att alla arbetar och jag kan värja mig mot tanken. Men jag kan också se mitt eget behov av att få gå till en arbetsplats och lite av det kan man läsa i det här inlägget: Min plats i samhället.

Nu ska jag kurera mig med fler avsnitt av ”Double Your House for Half the Money” och kaffe! Vad gör du idag? Och hur fungerar din vardag? Som du vill eller behöver du ocksÃ¥ hitta den där känslan?

En vecka med angorakaniner och ny morgonrutin

Min arbetsvecka är nu slut dÃ¥ jag är ledig imorgon. Barnen och jag Ã¥ker och leker med vänner en sväng, sen hoppas jag pÃ¥ helg hemma med vänner som kommer till oss. Passar mig utmärkt!

En annan sak som passar mig utmärkt är min nya morgonrutin.

Jag har länge känt att mina dagar springer iväg utan att jag riktigt hinner njuta. Jag kan inte vara helt ensam i den känslan..? Så jag satte mig häromveckan och funderade på en Perfekt Morgon. Först en utan verklighetsförankring, en som baserade sig helt på drömmar. Så plockade jag in den i min verklighet och det visade sig att det var helt applicerbart.

Det jag drömmer om är kaffe i lugn och ro medan jag väcker trädgården. Jag pratar med mina kaniner, klappar och gosar med dem. Byter halm i toalådan och lägger den på odlingarna. Tar mig till växthuset och kollar läget, planterar om och skördar om det behövs.

Den här delen var ju inte svår att göra verklig. Jag får gå upp 05 och sedan är det in för dusch och väcka barn och dra igång. Just denna vecka har det också varit ganska kallt, men det vänder ju snart. Så nu har jag gått ut 4 mornar och druckit kaffe och donat. Helt perfekt!

Jag tycker visualisering är ett mäktigt verktyg. Jag använder mig av en massa trix, från att pinna fina bilder på pinterest till att läsa bloggar och sedan fundera på om det liv som beskrivs skulle passa mig. Jag plockar pusselbitar, slipar om dem och lägger min bild.

En morgon kan verka som en liten del i ett helt liv men den är en början. Genom att skapa en start pÃ¥ dagen som passar just mig fÃ¥r jag energi och hinner vakna pÃ¥ ett sätt som lägger grunden för en bra dag. Och vet ni – vi har varit pÃ¥ förskolan precis innan 07 varje dag. Vi som annars kunde komma 07.30 och dÃ¥ med en väldigt stressad mor… Helt annat nu. Däremot missade jag Lillasysters utvecklingssamtal men det beror pÃ¥ lite andra faktorer som säker kommer i eget inlägg.

Det finns de som börjar dagen med träning. SÃ¥ har jag ocksÃ¥ gjort och det passade dÃ¥. Men idag blir det bara ännu ett stressmoment som ”ska hinnas med”. Morgonen i trädgÃ¥rden vill jag hinna med. Jag längtar faktiskt upp och ut!

Träningen lägger jag nu gärna på kvällskvisten. De kvällar maken nattar tar jag en runda i skogen. Det blir då ett sätt att göra av med sista energin och andas frisk luft innan jag kryper ner. Även detta har jag visualiserat och funderat kring. Att jag vill träna och röra på mig, men i vilken form behövde jag anpassa till mig och vad som ger mig glädje. Slipa på min pusselbit.

Gör du något liknande? Har du kommit på något som förvånade dig och som visade sig passa perfekt? Finns det något du vill prova på?

Angorakaniner -ull och mys!

De är här nu. Våra små ullbollar, tre små angorakaniner. Döpta av Storasyster till Jack, Ärtan och Rapunzel. De är strax över 8 veckor gamla och vi hoppas de ska trivas. Vi bygger ett mindre hägn runt buren och en ordentlig beteshage ska fixas.

De är köpta av en kollega till mig som klipper deras ull för att spinna, vilket är min intention också. På så sätt passar kaninerna väldigt bra in i vårat hem; de blir utomhushusdjur för barnen att växa upp med, de blir ullproducenter för mig och deras använda halm läggs i köksträdgården som täckmaterial då jag täckodlar. Ja, och sedan äter de såklart blast och bladgrönt som trädgården producerar. Ett finfint kretslopp på en villatomt.

Det kan verka märkligt, men för mig är det viktigt att mina hobbies liksom hänger ihop. Jag ska inte behöva ta mig tid från en sak för att göra en annan, precis som jag på samma sätt inte nödvändigtvis vill ta mig hemifrån för att utöva en sport eller ha Egentid, utan jag vill gärna kunna göra en massa hemma och med barnen. Att vi gör saker tillsammans. I det blev angorakaniner ett perfekt inslag och ett välkommet tillskott. Samt att maken nog är glad över att jag inte sagt ja till en katt, för då hade han nog satt sig på tvären rejält. Angorakaniner kan han ändå se en poäng med, samt att de bor i bur.

Själv är jag galet peppad på livet med angorakaniner! Jag ser redan fram emot att på mornarna gå ut och ge dem mat och vatten medan jag väcker trädgården och sedan efter jobbet hälsa på dem igen. Att få gosa, krama och klappa en kanin är väldans avslappnande och jag hoppas de ska ge både mig och barnen energi. Lovar att skriva mycket om de här krabaterna!