Snabba sommarinsikter

Jag har semester med råge. Har äntligen införskaffat sommarens hatt och badat i havet. Har även hunnit tänka och kommit fram till saker.

  • Jag ska inte satsa på att köpa hus i nån närmare närtid. Pengar ska satsas på att köpa en mer terrängvänlig (och lastbar!) bil. Och faktiskt, äntligen komma ut i skogen mer.
  • Jag måste således bli bättre på bilar.
  • Och lära mig fiska.
  • Ska även köpa ordentliga klätterprylar.
  • Jag är en nattuggla och ska leva mer aom en sån (sova 02-10). Ska prata med min chef och se hur vi kan lösa det.
  • Livet är roligare med hatt, vin, dyra parfymer och goda ostar.

Hoppas alla har en lika fin sommar! Kram å hej!

Framtidens kvinna finns inte

Jag läste ovanstående text i Happydating’s blogg (en väldigt trevlig blogg för övrigt) och har burit tanken lite med mig. Här utbroderar jag den i form av bristen på förebilder.

Alltså, det som avses i citatet ovan är att de möjligheter som kvinnor har idag, de har aldrig funnits förr. Visst kan vi försöka hitta spår av kvinnliga krigare i vikingagravar, försöka omtolka gamla myter och tänka att kanske, kanske har det funnits självständiga, jämställda kvinnor förr.

Men rent krasst – det är ytterst svårt att hitta berättelser om kvinnor som fullt ut har dagens möjligheter. Samtidigt lever vi i en tid när de rättigheter vi har är ständigt hotade samt att vi verkligen inte är i mål än. Det har också gått fort (även om en annan gärna ser att loppet kan vara över nån gång och vi får känna hur vi flyger över mållinjen). Jag kan bara se på min mormors möjligheter (hon är född 1932) och min mammas (född 1963). Det är 80 år mellan min mormor och min äldsta dotter – deras möjligheter i livet är milsvida ifrån.

Och det har nästan ändrats år för år. Första vågens feminism handlade om lagliga rättigheter (typ bra saker som rösträtt). Den andra vågen (börjar runt 60-70 -tal) handlade mer om rätten till sin egna kropp (här får vi i Sverige Grupp 8-rörelsen). Tredje vågen kommer med 90-talet och är mer inne på individens behov och utmaningar som sedan faller in i fjärde vågens mer intersektionella analys och kamp.

Det är alltså en stor skillnad på vad min mamma kan ha brunnit för, vad jag sen behövde kämpa för och vad min dotter sen tar över. Och detta sker ju parallelt! De Disney-filmer jag växte upp med skapades av de som växt upp med vad den andra vågen kan ha influerat dem till medan jag sen som vuxen sitter i diskussioner som kommer ur fjärde vågens synsätt. Samtidigt om ju jag – som individ och människa – behöver förebilder, sagor, osv som kan finnas för att ge mig lite hopp och inspiration. Tyvärr är de svåra att hitta – för dagens kvinna finns inte.

Nyligen satt jag och läste Philippa Gregory’s bokserie om Rosornas krig (England, 1400-tal). Jag gillar hennes böcker då hon skriver historiska romaner ur kvinnornas perspektiv. I en av böckerna finns följande text:

’Mother, before God,’ I say, my voice shaking with tears, ’I swear that I have to believe that there is more for me in life than being wife to one man after another, and hoping not to die in childbirth!’
She shakes her head, smiling at me as if my sense of outrage is like a little girl shouting over her toys. ’No, truly, my dear, there is nothing more for you,’ she says. ’So, do your duty with an obedient heart. I will see you in January, at your wedding.’

Hemskt, såklart. Men dels fortfarande pågående i vår nutid och också en del av vårat arv. De finns de som pratar om hur trauma ärvs (epigenetik) men oavsett – på något sätt bär vi detta med oss. Jag kan sällan värja mig, när jag läser om andra kvinnor, i hur de behandlas och har behandlats. Både det bra och det dåliga. Det blir svårt att ta det ena, utan det andra. För Margaret Beaufort (som är barnet i citatet ovan) hade inte blivit Henry Tudors mamma om hon fått gå i kloster som hon velat. Hennes väg till makten, till historieböckerna och således till mig är en följd av att hon som 12-åring giftes bort.

Min favorit-Disney -film är Skönheten och Odjuret. Alla bokslukande flickors favorit, såklart. Hon får ju ett bibliotek! Men än en gång – Belle lever tydligt i ett patriarkat. Tror inte den filmen klarar Bechdel-testet ens. Jag kan idag, hur mycket jag än vill, framföra att jag gillar Belle för att hon är en läsande, vetgirig tjej men rent krasst – filmen handlar om hur hon bara finns till för Odjurets väg till förändring. Självklart påverkade det mig som ung tjej att detta var ”min” hjältes underliggande ”story arch”. (Plus att Odjuret var extremt ful som prins – vilken besvikelse!)

En annan problematik är att det som traditionellt varit kvinnligt (typ hus och hem) idag inte är så högt värderat. Där vi lyckades få kvinnor in i arbete och samhälle, så fick vi inte upp statusen för det vi ”lämnade”. Det är också problematiskt, på flera sätt. För egen del – och i pratet om förebilder – gör det att de kvinnor jag imponeras av och inspireras av i tv-serier och böcker som ska utspela sig nu och i framtiden – sällan har barn.

Så, hur gör man då? Hur hittar man förebilder, hur blir man den kvinna man vill vara? Rent krasst – ingen aning (för det mesta). Och även om man lyckas lista ut hur man vill vara som post-patriarkal kvinna så är det omöjligt att leva så då vårat samhälle inte är post-patriarkalt. Tråkigt, men sant. Jag har tänkt ändå att jag ska försöka skriva hur jag själv skulle vilja att det var men då måste man ha med sig att jag kommer att utgå från en massa ”beståndsdelar”. Alltså dels sådant som är historiskt kvinnligt (moderskap, att vara i en relation, att ta hand om hus och hem, osv) till det vi numera även har som varit historiskt manligt (utbildning, frihet över våra kroppar, att vara soldater, att ha arbete, att driva samhällsutvecklingen). Samtidgt så måste det då också beröra hur ett samhälle behöver se ut för att denna kvinna ska få plats, just för att annars gör jag just det jag avskyr – att man påtvingar individer förväntningar utan att titta på och vilja förändra strukturer.

Så jag måste fundera på hur jag ska få till det! För alla kvinnor kommer inte att vilja välja alla delar. Och ja, det är väl lite poängen med att få vara fri och självständig – att välja själv. Hur tusan man nu gör det, utan att ha haft möjlighet att lära sig.

När jag blir upplyst despot

Ovanstående titel, och numera nån sorts slogan på bloggen, är en tagning på ”när jag blir diktator”. Vet inte om det är en allmän sägning men jag och mina vänner brukar ha det som avslut när man liksom gnällt av sig och sagt hur det minnsan borde vara. Och så avslutar man med ”ja alltså, när jag blir diktator”.

För egen del tycker jag dock att upplyst despot låter mycket trevligare! Det är dock fortfarande en envåldshärskare som visserligen driver igenom förändring men ja… Dock tyckte jag att det passade finfint för den här bloggen (den är ju MIN!) Och med tanke på att min online-namn sen… 2002-ish varit Kejsarinna så passar det ju ypperligt!

Jag har lite i flera år försökt blogga. Men det haltar, det blir lite sisådär. Jag försöker skriva om odlingen (men odlar mest i förbigående), jag skriver gärna om föräldraskap (men har kanske inte varit jättenöjd med mitt och vill inte hänga ut barnen för mycket), vill inte blogga om jobbet, är ingen entreprenör, reser knappt alls, osv osv.

Men jag har åsikter! Jag är påläst, jag gillar analyser och jag gillar att tänka på hur man kan skapa en bättre framtid! Mest har jag väl fubderat på min egna framtid, men under resan har jag ju såklart tänkt och läst en massa om allt möjligt och ja… jag vill skriva mer om vad jag skulle vilja sker.

Jag är dock historiskt och samhälleligt intresserad. De flesta av mina idéer och tankar kommer ur en kunskap om hur det varit förr och hur det ser ut nu. Självklart är jag inte allvetande då källor från 800-talet är så… fragmentariska, tyvärr, och pga har ju faktiskt ett heltidsjobb och två barn.

Med det sagt: det kommer börjas bloggas mer här! Ska inventera gamla inlägg oxå. Jag har en hel del som i nån uppdatering blev helknasigt formaterade som jag ska gömma samt några som bara är… tråkiga. Jag ska oxå bli bättre på att moderera kommentarer! Hade några som jag först nu godkänt då mobilappen inte visade dem! Bättring.

Så ja, välkommen till min lilla del av internet. Där jag är envåldshärskare och mitt egna parlament. Spännande!

Moderskapet och mammalivet

Mammalivet. Det går i ett, först nu vid 20 sitter jag ned. Jag har idag packat en enklare matsäck (mackor, saft, läsk-rester, popcorn, kaffe och grädde), packat bilen (badkläder, handukar, filt, strandleksaker, upplåsbara madrasser och simpuffar) och packat in barnen (kläder, skor och kepsar) för att åka till stranden. Haft koll på vädret så att vi hann innan regnet. Min vän gjorde samma och en stund hann vi prata där mellan sandkakor, fika, kalla och blöta barn. Sen hem och laga mat som det petades i, beta av disk och tvätt, ställa iordning sovrum och kök efter dagar med annat på agendan, höra barn som spelade på ipaden och facetimade vänner. Planera morgondagen. Göra middag.

Mammalivet är just så: att beta av det ena efter det andra. Få allt att rulla på (och däremellan slurka i sig kaffe och kanske hinna gå på toa). Mammalivet känns på ett sätt som ett rätt mekaniskt arbete. Här finns uttryck som ”familjens projektledare”, för det är vad man är. Med små barn är man också den enda anställde!

Moderskapet däremot. Här vill jag lägga annat. Här finns de små nyanserna. Att jag gör popcorn till stranden, för det gjorde alltid min mamma och ”så gör man i vår familj”. Att jag följer med Lilla när hon ska på toa för hon vill inte vara själv. Att jag hjälper Stora att konfliktlösa på ett sätt, med Lilla använder jag annan pedagogik. Att jag funderar på vilka upplevelser vi fyller dagen med utifrån vad jag vill föra vidare till mina barn och hur jag vill att de minns sin barndom. Mitt moderskap innefattar samsovning, att jag försöker få till odling trots att vi bor i lägenhet (på nedervåningen, med uteplats och gräsmatta utanför) och att vi läser Bamse och ”Majas lilla gröna” till sänggående. Här lägger jag mina värderingar och synsätt som just jag vill föra vidare. De små detaljerna, nyanserna.

Jag tänker att det ofta blandas ihop, dessa delar. Att folk inte klarar av att särskilja på vad som är just den mekaniska delen i allt och vad som är nyansen. Många mammaråd och idéer utgår från att de är ett, på nåt sätt. Som att man inte kan säga att det är bra att barn äter mat utan det ska påpekas vilken sorts mat. Eller att barn ska sova bra, och i samma veva meddela hur barn minsann sover bäst. Att de ska smörjas in med solskyddsfaktor och i detta får man en föreläsning om bra/dåligt med allt från solksyddsfaktorsindustrin till specifika ingredienser.

Med allt detta sagt: jag kommer att skriva om just mitt moderskap. Jag kommer att skriva om mina åsikter kring än det ena och än det andra. Och jag kommer göra samma med en mängd saker jag sysslar med (men mammaliv vs moderskap är en väldigt bra analogi). Med det sagt – ditt moderskap är ditt. Precis som ditt val av boende, sätt att generera inkomst och val av partner. Jag vill mest ge mitt perspektiv på det hela. Så poppa lite popcorn och häng med!

Framtiden har jag bakom mig

Det jag kan se, det är det jag upplevt. Det som är bakom min rygg är det jag ännu ej vet om. Det är som att backa in i framtiden. Jag tittar mot min dåtid, försöker navigera mig rätt utifrån vad jag redan vet och hoppas att mina steg leder till rätt upplevelser.

Jag skulle så gärna vilja kunna vända mig om och springa i rätt riktning. Se målet och veta att dit, dit vill jag. Men så enkelt är sällan livet. Livet är små, stapplande steg där man aldrig vet vad som komma skall. Som att gå baklänges, helt enkelt.

Det börjar dock bli tydligare. Kanske inte enklare att navigera, men jag förstår mer och mer när jag ska justera min väg. Små steg är det sannerligen, men det är ändå steg.

Lev ditt liv som dina förfäder – fast med bättre teknik

Hittade ovanstående tanke, fast då på engelska, nånstans på nätet. Tycker om den tanken! Såklart måste man ju inte leva exakt som sina släktingar men jag tror att det är ett rätt bra förhållingssätt.

På mitt jobb brukar vi föra lite samma resonemang. Eller, såhär: så fort ett nytt it-system införs får vi total spunk och undrar vem tusan som införde det. För än en gång får vi något som inte alls passar hur vi redan jobbar utan nu ska införandet av systemet också innebära nya arbetsätt/processer. Och det håller aldrig.

Jag tänker att man ska förhålla sig lite samma i livet i stort. Själv älskar jag teknik. Min läsplatta gör att jag kan läsa jättetjocka böcker utan att behöva bära en massa kilon i väskan. Jag och äldsta dottern spelar gärna Sims 4 en regnig dag. I min telefon har jag nyheter, kontakt med vänner, en kamera och viss underhållning. Jag tror att om jag inte haft tekniken hade jag ändå gjort lite samma. Kanske läst lite mer, men idén om att jag fått mer gjort/skapat om jag inte haft teknik är ytterst tveksam.

Just nu är jag i övrigt inne i en fas där jag tittar mycket på just mina grundläggande processer. Vad upplever jag är det jag liksom ”sysslar” med, oavsett teknik eller för den del – tidsålder? Hur tar jag mig igenom en dag, hur vill jag göra om inga krav fanns, osv?

Det finns vissa saker. Dels verkar jag gilla att vara i en ”flock”. Jag och barnen har nu gemensamt sovrum, och vardagsrummet är tillika lekrum. Funkar sjukt bra! Sovrummet innehåller nu noll teknik utan dator, paddor osv används i vardagsrummet. Jag har fått till min uteplats och jag sitter gärna där för att läsa. Odlar mer och mer.

Det jag inte riktigt får till är matlagningen – men det är sen gammalt. Jobbar på det. Sen vill jag ut mer i naturen. Där tror jag att jag dels behöver invänta att barnen blir lite äldre samt kanske skaffa vänner som kan lite mer än jag.

En rejäl utmaning är att jag verkar vara en form av nattuggla. Eller att om jag går upp på morgonen så vill jag skrota hemma. Bäst skulle vara om jag kunde komma till jobbet vid lunch och jobba till kvällen. Tyvärr ser det inte ut så…

Men nu har jag sommarlov. En ypperlig tid till att mest ge sig hän åt dagarna. Och barnen, såklart. De – om några – är rätt bra på att dra med mig på en massa saker!

Det blir mest att jag lyssnar på Taylor Swift

Jag är en levande motsättning. Jag kan få bisarrt mycket gjort. Eller ingenting. Vissa dagar är det som att jag är skjuten ur en kanon och på mitt jobb är jag galet bra på att styra upp nya infall, på att lösa min chefs problem eller samverka ihop nåt nytt. Och ibland är det helt still.

Jag har tänkt att jag kanske ibland saknar motivation. Att jag måste hitta mitt ”varför”. Det ligger säkert nåt i det, men rent krasst kan jag utan problem se varför jag ska göra något och ändå inte göra det.

På jobbet funkar det ändå rätt bra. Jag får det som behöver göras gjort och jag vet att mina idéer och tankar ses som en tillgång. Det kanske kommer att ta tid, men mina mål kommer troligen att nås. På ett eller annat sätt.

Men hemma… alltför ofta har en dag gått när jag mest lyssnat på Taylor Swift, nåt avsnitt eller två av Historiepodden och liksom… inte gjort allt det där som ändå är mitt ”varför”. Jag tvättar lite, diskar. Lägger pengar på dyr tvål, internetshoppar ännu en tröja och dricker vin. Såklart en finfin tillvaro. Men ändå.

För när jag tänker på vad jag skulle göra om jag inte hade ett jobb, så är svaret att jag skulle odla, skriva nåt vettigt här och utifrån min nuvarande boendesituation fixa med min bostadsrättsförening. Laga storkok. Spara pengar eller i alla fall leva på lite.

En dag kanske. Men uppenbarligen inte idag heller.

Jag tänker mycket, men producerar noll

Mitt stora problem är att jag är en riktig nörd. Jag tar in så mycket fakta om så mycket, ser mönster och lägger pussel.

Men kan för mitt liv inte få ur mig nåt vettigt av allt. Där jag oftast har nån sorts inre aning/insikt så framstår jag utåt mest som nån märklig renässansperson. Kan lite om mycket.

Just nu är det tidigt 1000-tal i Sverige jag roar mig med. Ja tiden innan Sverige blir… Sverige. Det är intressant, men totalt irrelevant för mitt liv. Tills jag kanske, om flera år, kan använda det i ett samtal om något helt annat. Dra en parallel, visa på ett samband.

Sån är min hjärna. Lite utmanande att leva med. Speciellt just nu, när jag har huvudvärk men försöker läsa om juldagen 1156.

Tur att det finns kokosbollar i kylen.

Jag är inte förvånad

Ja, COVID-19. Var ska man börja? Det är fruktansvärt tragiskt det som sker just nu. Det är hemskt med alla döda och alla de inom sjukvården som nu än mer kommer att gå på knäna.

Men. Även om jag inte hade förutsett en pandemi, så är jag inte förvånad att hela vårat kapitalistiska system faller. För det behövde hända. Det jag hoppas nu är att folk vägrar gå tillbaka till 1900-talets galenskaper. Att vi ur den aska som kommer efter den här elden, kavlar upp ärmarna och bygger något nytt. Eller ja, nygammalt.

För vi måste tillbaka till att producera lokalt. Vi måste tillbaka till att våra hem blir våra baser igen, en plats för produktion och tillvaratagande. Precis om våra länder. Och vi måste till gemensamt ägande. Till att de av oss som inte är höga VD:ar äger det gemensamma igen: vård (sjukhus, äldreboenden, apotek), skola, infrastruktur, telefoni, boenden osv. Vi behöver ha beredskap i alla funktioner.

Teknik i all ära. Men teknik ska stötta hur vi redan vill ha det, inte förändra det vi beslutat blir bäst. En teknisk lösning kan inte vara den första lösningen – den ska stötta en redan uttänkt metod.

Så även om jag känner med de som direkt fysiskt drabbas och de som ekonomiskt drabbas av denna pandemi, så kan jag ändå se att det leder till vad som var oundvikligt: att det kapitalistiska systemet faller, brinner och lämnas i sin aska.

Först då kan vi bygga något stadigt.