Avsaknaden av etik

Jag för många samtal just nu i så många spår där jag inser mer och mer hur mycket vi i vår värld (främst den europeiska, vita väst men tyvärr påverkar vi stora delar av världen) idag saknar en form av religion. Eller spiritualitet om du vill. Eller för den delen, så som jag brukar se det, en gemensam, etisk kompass.

Missförstå mig rätt, jag har inget behov av att vi återgår till någon form av kristendom som allenarådande, eller för den delen anser att någon religion är bättre än en annan. Däremot börjar jag inse att vi har ett stort behov av etiska diskussioner och skapa vår moral utifrån en genomtänkt etik.

Jag själv växte upp i en religiös kontext och har kanske på så sätt med mig sedan barnsben en vana av att titta på sina värderingar, se moralen som ligger bakom och därpå den grundläggande etiken. Däremot inser jag mer och mer hur lite detta har skett i resten av världen omkring mig. Vi fastnar i diskussioner om värderingar, kanske tangerar vi moral men sällan går vi in på de svårare frågorna – varför är detta ett bra val? Kan det som är bra för en, vara dåligt för en annan?

För mig är det till exempel självklart att ge till tiggare. För någon som anser att det endast går till kriminella, att personen luras eller dylikt ter sig detta helt galet. Denna värdering av situationen kan vara helt rätt, det vet inte jag. Jag vet inte var mina pengar går. Men för mig handlar det inte om det, alls. Det handlar om att jag är uppfostrad till att se varje möjlighet till att hjälpa någon annan som i sig en god gärning. Att hjälpa andra blir således en grundläggande etik i min värld där jag därefter får ta olika moraliska ställningstaganden beroende på situation (där hjälp till någon kan bli till stjälp för någon annan – där behöver jag ha andra moraliska lager som kliver in). I fallet med tiggaren så slår alltså min etik och moral över och blir en värderingsskillnad i situationen, jämte den som endast ser till att värdera det som händer sen.

Det som då oftast sker är att jag inser att gemene man sällan funderat djupare än värderingar. Vi lever i en tid full med värderingar – varje politiskt parti har sådana. Det är bara att välja och vraka! Problemet för många blir när de är ovana vid att testa dessa värderingar mot sin egen moral och etik – de har sällan övats att tänka så långt! En värdering kan vara att man tycker sänkta skatter är bra för då får man ha mer kvar när lönen kommer. Om man då tittar djupare behöver man fundera på om man anser att en värld där det är var man för sig själv och att vi inte ska bidra till det gemensamma och kollektiva (för att då hjälpa de som inte har råd, vilket ibland även kan innefatta oss själv) är ok. För det är det synsätt som ligger bakom det agerandet. På samma sätt behöver den som är för höjda skatter acceptera att man då står för att det ska bli svårare att få ut en hög lön, själv välja vad man investerar i osv. Det är först i de här diskussionerna man kan inse att man kanske faktiskt har mycket gemensamt – det kanske landar in i att båda egentligen anser att skatter är bra, till en viss gräns och att de ska bekosta vissa, specifika ändamål.

För det är oftast när vi lämnar de yttre värderingarna och gräver djupare som vi oftast inser att vi är rätt lika. Sen kan det mynna ut i olika värderingar ändå, men då med någon form av respekt och förståelse.

Och det saknas idag. Det saknas något oerhört.

Vidare läsning:

Flytt, utveckling och en massa funderingar

Hej, igen typ. Det var en stund sen. Tycker alltid bloggandet är så svårt. Man vill ju gärna säga nåt, när man ändå håller på.

Men well, i vilket fall. Det som pågår i livet just nu är att jag bestämt mig för att flytta. Sälja bostadsrätten och drar till hyreslägenhet. Och resan går också till Stora Staden, inte till ett hus på landet.

Vadandetta då? Flera saker. Dels att familj och vänner finns mer mot stan. Att jag inte trivs i brf. Den dagen jag äger igen så ska det vara hus. Barnen bor kvar i skola här, så det blir till att pendla. Initialt med bil, men ju större de blir dessto mer hoppas jag kunna slippa bilen och åka kommunalt. Beroende på var vi landar in så kan det bli möjligt.

I allt det här så inser jag att det pågår en process i mig. Prioriteringar. Dels livspusselrelaterade men såklart även ekonomiska. Och det kopplar i sin tur till hur jag vill leva. Mycket att tänka på och processa.

Men jag är väldigt peppad och glad över beslutet!

Otrygg anknytning i ett individualiserat samhälle

Det pågår en hel del relationstrassel/kaos/funderingar i min närhet och jag, som den nörd jag är, läser på. Sen innan (pga är förälder) har jag ju viss koll på anknytningsteorier.

Alltså, om du som litet barn/bebis fått en bra anknytning till dina päron/vårdandshavare så har du lättare att ha vettiga relationer som vuxen. Både vänskap och kärleksrelationer. Har du inte det, så blir det lätt kaos. Läs gärna Mark Manson för mer info.

I alla fall. Jag har börjat, den senaste tiden, fundera otroligt mycket på det samhälle vi lever i. Och jag skulle vilja påstå att vårat samhälle är en svinkass förälder ur det här perspektivet. Nu är jag född på 80-talet och därmed vill jag påstå att jag tillhör de första som inte har en romantiserad barndom att säga ”det var bättre förr” om. Jag minns inget 60- eller 70-tal. Minns inte 80-talet heller utan jag blir medveten om världen i höjd med Estoniakatastrofen, prinsessan Dianas död och 90-talskrisen. Tjoho! I tidig tonår sker 11e september osv. Ja, ni fattar.

Alltså, min generations världsbild och det som många refererar till hur mycket ”sämre det är nu” är alltså det som händer efter 80-talets yuppie-era och när världen redan är på det individualistiska spåret. I Europa går vi med i EU vilket jag visserligen kan gilla på ett sätt men som också får till konsekvens att det är billigare att importera både arbetskraft och mat. Vi växer upp i ett samhälle där vuxna och makthavare i stort sätt säger ”sköt dig själv”. Det byggs inga vettiga mängder hyresrätter och inte får vi betalt heller så vi kan spara till en insats. Man ska vara högutbildad för att ens få ett instegsjobb eller slava för lön som inte ens räcker till boende. Mat på bordet har du råd med om du fortsätter att bo hemma eller om dina päron fixar en lägenhet. Bil är nästan ett måste utanför stan, och i stan blir kollektivtrafiken dyrare och dyrare. Skolorna blir sämre och med vinst tillåten i privata skolor ballar det ut än mer. Vården blir sämre, barnmorskor flyr och neonatalbarn får flyga till Finland.

När man då växer upp i ett sådant samhälle, hur blir ens anknytning till det? Känner man att man vill vara en schysst samhällsmedborgare? Vill man hjälpa sin nästa? Vill man bidra? Möjligen, vissa vill ändå försöka. Men man har ingen aning om hur, och troligen räknar man med att det ändå inte spelar någon roll.

För signalen du hela tiden får är att du måste lösa allt ditt själv. Ditt värde sitter endast i vad du producerar, inte vem du är och att du är en välkommen medborgare/familjemedlem. Sen barnsben har de flesta av mina vänner vetat hur lätt det är att kastas ut och stå utan precis allt. När vi börjat bli vuxna har vi fått behöva hantera bostadslöshet vs bo kvar hemma, arbetslöshet vs slavlöner, skjuta på familjebildning, hoppa på utbildningar för att då får man i alla fall CSN, tillslut har många gått in i väggen och de flesta hanterar en mildare till gravare depression. Och så en vuxenvärld som tycker att man bara ska skärpa sig lite eller berättar om hur de när de var unga minsann bara gick runt och sökte jobb. Utan att förstå att inte en jävel idag vill ta emot dörrknackande 30-plussare med ett CV i handen. Utan att fatta att visst, jobb på McDonald’s vid Odenplan finns säkert – men det är svårt att pendla dit från Enköping för det är möjligen där du har råd att bo på den lönen.

Jag fattar att det kan vara lätt att peka på den lata ungdomen. Eller på att världen på nåt magiskt sätt blivit sämre. Själv tror jag på att börja ta ansvar för en bättre framtid, vilket är lättare om man kan se problemet för vad det är. Och här har vi ett av dem.

Snabba sommarinsikter

Jag har semester med råge. Har äntligen införskaffat sommarens hatt och badat i havet. Har även hunnit tänka och kommit fram till saker.

  • Jag ska inte satsa på att köpa hus i nån närmare närtid. Pengar ska satsas på att köpa en mer terrängvänlig (och lastbar!) bil. Och faktiskt, äntligen komma ut i skogen mer.
  • Jag måste således bli bättre på bilar.
  • Och lära mig fiska.
  • Ska även köpa ordentliga klätterprylar.
  • Jag är en nattuggla och ska leva mer aom en sån (sova 02-10). Ska prata med min chef och se hur vi kan lösa det.
  • Livet är roligare med hatt, vin, dyra parfymer och goda ostar.

Hoppas alla har en lika fin sommar! Kram å hej!

Framtidens kvinna finns inte

Jag läste ovanstående text i Happydating’s blogg (en väldigt trevlig blogg för övrigt) och har burit tanken lite med mig. Här utbroderar jag den i form av bristen på förebilder.

Alltså, det som avses i citatet ovan är att de möjligheter som kvinnor har idag, de har aldrig funnits förr. Visst kan vi försöka hitta spår av kvinnliga krigare i vikingagravar, försöka omtolka gamla myter och tänka att kanske, kanske har det funnits självständiga, jämställda kvinnor förr.

Men rent krasst – det är ytterst svårt att hitta berättelser om kvinnor som fullt ut har dagens möjligheter. Samtidigt lever vi i en tid när de rättigheter vi har är ständigt hotade samt att vi verkligen inte är i mål än. Det har också gått fort (även om en annan gärna ser att loppet kan vara över nån gång och vi får känna hur vi flyger över mållinjen). Jag kan bara se på min mormors möjligheter (hon är född 1932) och min mammas (född 1963). Det är 80 år mellan min mormor och min äldsta dotter – deras möjligheter i livet är milsvida ifrån.

Och det har nästan ändrats år för år. Första vågens feminism handlade om lagliga rättigheter (typ bra saker som rösträtt). Den andra vågen (börjar runt 60-70 -tal) handlade mer om rätten till sin egna kropp (här får vi i Sverige Grupp 8-rörelsen). Tredje vågen kommer med 90-talet och är mer inne på individens behov och utmaningar som sedan faller in i fjärde vågens mer intersektionella analys och kamp.

Det är alltså en stor skillnad på vad min mamma kan ha brunnit för, vad jag sen behövde kämpa för och vad min dotter sen tar över. Och detta sker ju parallelt! De Disney-filmer jag växte upp med skapades av de som växt upp med vad den andra vågen kan ha influerat dem till medan jag sen som vuxen sitter i diskussioner som kommer ur fjärde vågens synsätt. Samtidigt om ju jag – som individ och människa – behöver förebilder, sagor, osv som kan finnas för att ge mig lite hopp och inspiration. Tyvärr är de svåra att hitta – för dagens kvinna finns inte.

Nyligen satt jag och läste Philippa Gregory’s bokserie om Rosornas krig (England, 1400-tal). Jag gillar hennes böcker då hon skriver historiska romaner ur kvinnornas perspektiv. I en av böckerna finns följande text:

’Mother, before God,’ I say, my voice shaking with tears, ’I swear that I have to believe that there is more for me in life than being wife to one man after another, and hoping not to die in childbirth!’
She shakes her head, smiling at me as if my sense of outrage is like a little girl shouting over her toys. ’No, truly, my dear, there is nothing more for you,’ she says. ’So, do your duty with an obedient heart. I will see you in January, at your wedding.’

Hemskt, såklart. Men dels fortfarande pågående i vår nutid och också en del av vårat arv. De finns de som pratar om hur trauma ärvs (epigenetik) men oavsett – på något sätt bär vi detta med oss. Jag kan sällan värja mig, när jag läser om andra kvinnor, i hur de behandlas och har behandlats. Både det bra och det dåliga. Det blir svårt att ta det ena, utan det andra. För Margaret Beaufort (som är barnet i citatet ovan) hade inte blivit Henry Tudors mamma om hon fått gå i kloster som hon velat. Hennes väg till makten, till historieböckerna och således till mig är en följd av att hon som 12-åring giftes bort.

Min favorit-Disney -film är Skönheten och Odjuret. Alla bokslukande flickors favorit, såklart. Hon får ju ett bibliotek! Men än en gång – Belle lever tydligt i ett patriarkat. Tror inte den filmen klarar Bechdel-testet ens. Jag kan idag, hur mycket jag än vill, framföra att jag gillar Belle för att hon är en läsande, vetgirig tjej men rent krasst – filmen handlar om hur hon bara finns till för Odjurets väg till förändring. Självklart påverkade det mig som ung tjej att detta var ”min” hjältes underliggande ”story arch”. (Plus att Odjuret var extremt ful som prins – vilken besvikelse!)

En annan problematik är att det som traditionellt varit kvinnligt (typ hus och hem) idag inte är så högt värderat. Där vi lyckades få kvinnor in i arbete och samhälle, så fick vi inte upp statusen för det vi ”lämnade”. Det är också problematiskt, på flera sätt. För egen del – och i pratet om förebilder – gör det att de kvinnor jag imponeras av och inspireras av i tv-serier och böcker som ska utspela sig nu och i framtiden – sällan har barn.

Så, hur gör man då? Hur hittar man förebilder, hur blir man den kvinna man vill vara? Rent krasst – ingen aning (för det mesta). Och även om man lyckas lista ut hur man vill vara som post-patriarkal kvinna så är det omöjligt att leva så då vårat samhälle inte är post-patriarkalt. Tråkigt, men sant. Jag har tänkt ändå att jag ska försöka skriva hur jag själv skulle vilja att det var men då måste man ha med sig att jag kommer att utgå från en massa ”beståndsdelar”. Alltså dels sådant som är historiskt kvinnligt (moderskap, att vara i en relation, att ta hand om hus och hem, osv) till det vi numera även har som varit historiskt manligt (utbildning, frihet över våra kroppar, att vara soldater, att ha arbete, att driva samhällsutvecklingen). Samtidgt så måste det då också beröra hur ett samhälle behöver se ut för att denna kvinna ska få plats, just för att annars gör jag just det jag avskyr – att man påtvingar individer förväntningar utan att titta på och vilja förändra strukturer.

Så jag måste fundera på hur jag ska få till det! För alla kvinnor kommer inte att vilja välja alla delar. Och ja, det är väl lite poängen med att få vara fri och självständig – att välja själv. Hur tusan man nu gör det, utan att ha haft möjlighet att lära sig.

När jag blir upplyst despot

Ovanstående titel, och numera nån sorts slogan på bloggen, är en tagning på ”när jag blir diktator”. Vet inte om det är en allmän sägning men jag och mina vänner brukar ha det som avslut när man liksom gnällt av sig och sagt hur det minnsan borde vara. Och så avslutar man med ”ja alltså, när jag blir diktator”.

För egen del tycker jag dock att upplyst despot låter mycket trevligare! Det är dock fortfarande en envåldshärskare som visserligen driver igenom förändring men ja… Dock tyckte jag att det passade finfint för den här bloggen (den är ju MIN!) Och med tanke på att min online-namn sen… 2002-ish varit Kejsarinna så passar det ju ypperligt!

Jag har lite i flera år försökt blogga. Men det haltar, det blir lite sisådär. Jag försöker skriva om odlingen (men odlar mest i förbigående), jag skriver gärna om föräldraskap (men har kanske inte varit jättenöjd med mitt och vill inte hänga ut barnen för mycket), vill inte blogga om jobbet, är ingen entreprenör, reser knappt alls, osv osv.

Men jag har åsikter! Jag är påläst, jag gillar analyser och jag gillar att tänka på hur man kan skapa en bättre framtid! Mest har jag väl fubderat på min egna framtid, men under resan har jag ju såklart tänkt och läst en massa om allt möjligt och ja… jag vill skriva mer om vad jag skulle vilja sker.

Jag är dock historiskt och samhälleligt intresserad. De flesta av mina idéer och tankar kommer ur en kunskap om hur det varit förr och hur det ser ut nu. Självklart är jag inte allvetande då källor från 800-talet är så… fragmentariska, tyvärr, och pga har ju faktiskt ett heltidsjobb och två barn.

Med det sagt: det kommer börjas bloggas mer här! Ska inventera gamla inlägg oxå. Jag har en hel del som i nån uppdatering blev helknasigt formaterade som jag ska gömma samt några som bara är… tråkiga. Jag ska oxå bli bättre på att moderera kommentarer! Hade några som jag först nu godkänt då mobilappen inte visade dem! Bättring.

Så ja, välkommen till min lilla del av internet. Där jag är envåldshärskare och mitt egna parlament. Spännande!

Moderskapet och mammalivet

Mammalivet. Det går i ett, först nu vid 20 sitter jag ned. Jag har idag packat en enklare matsäck (mackor, saft, läsk-rester, popcorn, kaffe och grädde), packat bilen (badkläder, handukar, filt, strandleksaker, upplåsbara madrasser och simpuffar) och packat in barnen (kläder, skor och kepsar) för att åka till stranden. Haft koll på vädret så att vi hann innan regnet. Min vän gjorde samma och en stund hann vi prata där mellan sandkakor, fika, kalla och blöta barn. Sen hem och laga mat som det petades i, beta av disk och tvätt, ställa iordning sovrum och kök efter dagar med annat på agendan, höra barn som spelade på ipaden och facetimade vänner. Planera morgondagen. Göra middag.

Mammalivet är just så: att beta av det ena efter det andra. Få allt att rulla på (och däremellan slurka i sig kaffe och kanske hinna gå på toa). Mammalivet känns på ett sätt som ett rätt mekaniskt arbete. Här finns uttryck som ”familjens projektledare”, för det är vad man är. Med små barn är man också den enda anställde!

Moderskapet däremot. Här vill jag lägga annat. Här finns de små nyanserna. Att jag gör popcorn till stranden, för det gjorde alltid min mamma och ”så gör man i vår familj”. Att jag följer med Lilla när hon ska på toa för hon vill inte vara själv. Att jag hjälper Stora att konfliktlösa på ett sätt, med Lilla använder jag annan pedagogik. Att jag funderar på vilka upplevelser vi fyller dagen med utifrån vad jag vill föra vidare till mina barn och hur jag vill att de minns sin barndom. Mitt moderskap innefattar samsovning, att jag försöker få till odling trots att vi bor i lägenhet (på nedervåningen, med uteplats och gräsmatta utanför) och att vi läser Bamse och ”Majas lilla gröna” till sänggående. Här lägger jag mina värderingar och synsätt som just jag vill föra vidare. De små detaljerna, nyanserna.

Jag tänker att det ofta blandas ihop, dessa delar. Att folk inte klarar av att särskilja på vad som är just den mekaniska delen i allt och vad som är nyansen. Många mammaråd och idéer utgår från att de är ett, på nåt sätt. Som att man inte kan säga att det är bra att barn äter mat utan det ska påpekas vilken sorts mat. Eller att barn ska sova bra, och i samma veva meddela hur barn minsann sover bäst. Att de ska smörjas in med solskyddsfaktor och i detta får man en föreläsning om bra/dåligt med allt från solksyddsfaktorsindustrin till specifika ingredienser.

Med allt detta sagt: jag kommer att skriva om just mitt moderskap. Jag kommer att skriva om mina åsikter kring än det ena och än det andra. Och jag kommer göra samma med en mängd saker jag sysslar med (men mammaliv vs moderskap är en väldigt bra analogi). Med det sagt – ditt moderskap är ditt. Precis som ditt val av boende, sätt att generera inkomst och val av partner. Jag vill mest ge mitt perspektiv på det hela. Så poppa lite popcorn och häng med!

Framtiden har jag bakom mig

Det jag kan se, det är det jag upplevt. Det som är bakom min rygg är det jag ännu ej vet om. Det är som att backa in i framtiden. Jag tittar mot min dåtid, försöker navigera mig rätt utifrån vad jag redan vet och hoppas att mina steg leder till rätt upplevelser.

Jag skulle så gärna vilja kunna vända mig om och springa i rätt riktning. Se målet och veta att dit, dit vill jag. Men så enkelt är sällan livet. Livet är små, stapplande steg där man aldrig vet vad som komma skall. Som att gå baklänges, helt enkelt.

Det börjar dock bli tydligare. Kanske inte enklare att navigera, men jag förstår mer och mer när jag ska justera min väg. Små steg är det sannerligen, men det är ändå steg.

Lev ditt liv som dina förfäder – fast med bättre teknik

Hittade ovanstående tanke, fast då på engelska, nånstans på nätet. Tycker om den tanken! Såklart måste man ju inte leva exakt som sina släktingar men jag tror att det är ett rätt bra förhållingssätt.

På mitt jobb brukar vi föra lite samma resonemang. Eller, såhär: så fort ett nytt it-system införs får vi total spunk och undrar vem tusan som införde det. För än en gång får vi något som inte alls passar hur vi redan jobbar utan nu ska införandet av systemet också innebära nya arbetsätt/processer. Och det håller aldrig.

Jag tänker att man ska förhålla sig lite samma i livet i stort. Själv älskar jag teknik. Min läsplatta gör att jag kan läsa jättetjocka böcker utan att behöva bära en massa kilon i väskan. Jag och äldsta dottern spelar gärna Sims 4 en regnig dag. I min telefon har jag nyheter, kontakt med vänner, en kamera och viss underhållning. Jag tror att om jag inte haft tekniken hade jag ändå gjort lite samma. Kanske läst lite mer, men idén om att jag fått mer gjort/skapat om jag inte haft teknik är ytterst tveksam.

Just nu är jag i övrigt inne i en fas där jag tittar mycket på just mina grundläggande processer. Vad upplever jag är det jag liksom ”sysslar” med, oavsett teknik eller för den del – tidsålder? Hur tar jag mig igenom en dag, hur vill jag göra om inga krav fanns, osv?

Det finns vissa saker. Dels verkar jag gilla att vara i en ”flock”. Jag och barnen har nu gemensamt sovrum, och vardagsrummet är tillika lekrum. Funkar sjukt bra! Sovrummet innehåller nu noll teknik utan dator, paddor osv används i vardagsrummet. Jag har fått till min uteplats och jag sitter gärna där för att läsa. Odlar mer och mer.

Det jag inte riktigt får till är matlagningen – men det är sen gammalt. Jobbar på det. Sen vill jag ut mer i naturen. Där tror jag att jag dels behöver invänta att barnen blir lite äldre samt kanske skaffa vänner som kan lite mer än jag.

En rejäl utmaning är att jag verkar vara en form av nattuggla. Eller att om jag går upp på morgonen så vill jag skrota hemma. Bäst skulle vara om jag kunde komma till jobbet vid lunch och jobba till kvällen. Tyvärr ser det inte ut så…

Men nu har jag sommarlov. En ypperlig tid till att mest ge sig hän åt dagarna. Och barnen, såklart. De – om några – är rätt bra på att dra med mig på en massa saker!