Jag gjorde det!

Jag åkte till en klättringsklubb igår och provade på att klättra!

Det kan tyckas vara ingenting – vaddå, alla tränar väl nåt liksom – men så här är det: när jag gick i gymnasiet så jobbade jag på somrarna på kollo. Det var flera gårdar så ibland var jag på smådjurskollot, ibland på motorcross och ibland på äventyrskollot. På det sista åkte man en dag per omgång och klättrade utomhus. Några mer kunniga ledare hade fixat med säkring och kollat att det gick att klättra upp.

Jag tyckte det var kul, men var alldeles för självmedveten. Så jag provade bara lite och sen undvek jag det. Alla andra ledare var ju så duktiga redan (de flesta var också 5-10 år äldre) och jag har alltid haft svårt att lära mig nytt när det finns publik bredvid. Så väl hemma igen så blev det ingen klättring – som Stockholmare hade jag faktiskt ingen aning om var man skulle ha klättrat och troligen hade det kostat skjortan och varit i nån upphausad anläggning.

Jag har aldrig haft självbilden av att vara en aktiv person. Har tyckt sport är svårt, jag springer aldrig fortare och inte lyfter jag tyngre. Så att prova något som klättring kändes väldigt långt bort. Jag som ju inte är varken snabb eller stark… I stort sett tog det tills vintern 2016 när jag fick för mig att prova längdskidor, som jag insåg att jag är uthållig.

Jag är hon som går upp på morgonen, tar en kaffe och sen ångar på. Jag rensar förrådet, jag storstädar, jag åker och handlar, jag lagar mat och medan jag äter så skriver jag. Jag tittar på film och handarbetar samtidigt. Hela tiden, nästa grej och nästa. Mentalt så gör jag femårsplaner, jag har precis tagit mig igenom en skilsmässa och en utdragen husförsäljning utan att tappa fokus eller lägga av. Jag vilar när jag är färdig.

Och klättringen gick så bra! Jag kom upp till taket gång på gång på gång. Totalt tror jag att det blev 5 klättringar på 40min och sen var jag helt slut! I alla fall fysiskt. För mentalt så fick jag äntligen vila. När jag åker skidor eller klättrar så fokuserar min hjärna så mycket på tekniken att allt annat kaos glöms bort. Jag funderar inte på vad jag ska laga till middag, vad jag ska ha på mig på jobbet imorn, på om jag hinner förbi djuraffären på vägen hem eller på om jag inom 5 år har råd att köpa ett litet hus.

Jag tänker mest på att bara klättra på gula steg och på att inte hålla fast så hårt med tummen. Det är fantastiskt befriande. På onsdag är det dags igen!

En svamp med åsikter

Jag tycker om att vara en analyserande person. Resonerande och strukturerad. Vill sätta mig in i ämnen och kunna lämna referenser.

Sanningen är att jag är en faktasvamp. Jag suger åt mig alla möjliga perspektiv, blandar allt inom mig och trycker sen ut en blöt blandning av en påbörjad åsikt. Oftast gör jag det dock med sådan tydlighet att folk tänker att det där, det har hon minsann koll på! Och ja, oftast HAR jag koll. Det jag säger är sant då jag utgår från nån fakta och sen blandar med erfarenhet och levererar inte som en forsknings-fakta utan mer som en mellanmänsklig sanning. Lite som Sunt Förnuft: det är svårt att säga emot något så pass subjektivt men ändå generellt applicerbart.

I tider som denna vill jag säga något genomtänkt om egenansvar och klimatförändringar. Om jordbrukspolitik och livsmedelskris. Om att sluta tro att politiker ska lösa allt och istället försöka ändra på sin egen vardag. Ta ut bjälken ur sitt eget öga osv. Men det blir mest påbörjade tankar på facebook och samtal med vänner. Mer av att läsa böcker och äta (svenska) chips än faktiskt odla grönsaker.

Fast det kanske är ok en sommar som denna. Att bara vara en blöt svamp som hoppas på lite vett och sans i debatten. Så funderar jag en stund till och återkommer med analysen en annan dag.

Vi har förresten sålt huset nu. I oktober slipper jag äntligen dubbla boendekostnader!

Så redo för livet

Vi fick ett bud igår. Inte helt det vi behöver, men en början. Samtidigt fortsätter jag att försöka komma på plats i lägenheten.

I veckan handlade jag en hel del bra grejer på IKEA, har tre saker samt säng kvar på inköpslistan. Det får troligen bli nästa månad.

Jag har för månaden därpå en lista på kläder. Jag ska specifikt satsa på underkläder och kjolar för vardag. Det sista får jag nog sy själv, så inköpet rör troligen tyg. Upplever inte att ankellånga cirkelkjolar i vävt tyg är speciellt vanliga. Jag ska även tydligare dela upp min garderob: pennkjolar och de klänningar som är på jobbet (”strumpbyxekläder”) å ena sidan, och längre klänningar som sitter löst samt motsvarande kjolar å andra sidan. Festkläder är redan undanstoppade sen några år tillbaka, haha.

Och sen är livet ganska igång. Det mesta som behöver komma på fötter är min ekonomi. Jag funderar just nu på när jag ska återuppta mina studier, om jag istället ska söka ett intressant jobb och om/hur jag parallellt med det jag väljer ska dra igång sådant som doulande och skrivande. Jag har väldigt många saker jag vill göra, men jag behöver hitta vad jag vill fokusera på. Det är en utmaning. Jag är en person som lätt skulle kunna leva flera liv: det finns så mycket jag vill göra!

Samtidigt som alla tankar rullar livet på. Det är mammaveckor och jobbveckor. Det är en massa mat som ska lagas, utflykter att planera och barn som ska nattas. Det är arbetsuppgifter och vardagsmåsten. Det är det där som kallas livet. Och jag är väldigt redo att uppleva det fullt ut!