Långsam start

Jag är extremt långsam på morgonen. Jag hade en idé om att jag på mina barnfria dagar skulle bli effektiviteten själv. Gå upp vid fem, vara på jobbet eller gymmet vid sextiden. Kunna åka hem tidigt, jag har ju flex. Hinna med en massa på kvällen, både måsten och roligt.

Istället blev det tvärtom. Klockan ringer visserligen fem men då går jag upp och går på toa och lägger mig igen (varför?!). Snoozar till strax innan sex då jag masar mig upp i morgonrock, gör omelett eller en tallrik yoghurt. Äter medan jag läser bok eller skriver dagbok. Matar kaniner och städar deras toalådor. Klär mig, sminkar mig och hittar grejer. Först halv åtta lämnar jag lägenheten.

Jag känner att min självbild verkligen fått ändras i och med detta. Det kan verka så trivialt, jag bör ju vara mer än min morgonrutin. Men jag är själv så förvånad! Jag som aldrig ätit frukost, har nu nästan det som största mål på dagen. Jag som klätt mig på 30 min (med smink och packning) eller åkt till gymmet direkt efter en kopp kaffe, har nu slutat med kaffe så tidigt och träna gör jag senare på dagen.

Tänk vad som kan ändras i det yttre, när man orkar lyssna på det inre.

Romancesamtal

Häromdagen gick jag på ett samtal som Romanceakademin höll på Förlagsklubben. Jag såg det på Simona Ahrnstedts instagram och chansade mig iväg. Det var mer inbjudet till branschfolk men det gick helt klart att lyssna och mingla, trots att jag var en helt vanlig människa, haha.

Min resa till romance som genre är verkligen inte spikrak. Jag läste väldigt mycket fanfiction som ung. Min väg in i berättelser som primärt cirkulerar kring människor och deras kärlekselationer kom genom att jag läste sida upp och sida ner om hur olika karaktärer i tv-serier jag följde fick ihop det. Jag började faktiskt med Harry Potter, men fastnade aldrig riktigt där.

Om jag skulle prata som en riktig nörd skulle jag alltså säga att jag shippar Janeway/Chakotay (kanske har vuxit ur den lite), Picard/Crusher, Sam/Jack (min favorit, jämt), Roslin/Adama, Mulder/Scully, Josh Lyman/Donna Moss (älskaaaaaaar!), Johnlock, 10/Rose, och säkert en hel del glömda. Den som prickar alla serier där får helt klart plus i kanten!

Jag kan se att det började tidigt. Minns Peter Pan och Lena, men även managern i Spice World: The movie och hans assistent! För övrigt spelades han av Richard E. Grant, en riktig favorit hos mig. Speciellt hans Röda Nejlikan mot Elizabeth McGovern… Men ja, åter. Jag har alltid sett potentiella par i det mesta jag sett och läst. Jag har inte sett det som speciellt konstigt då jag ju som 13-åring klev in i fanfiction-communityn.

Men att fastna för böcker med samma tema har varit svårt. Om böckerna ens står för sig så står de i kategorin ”Kärlek” för annars får man leta efter dem i andra kategorier, och många är rätt förlegade. Jag som läste om kaptenen Sam(antha) Carter som stred sig ur kniviga situationer och sen byggde en hel Stargate i sin källare, har haft lite svårt att läsa om kvinnor som flyttar till landet och startar ett fik, där de möter en mörk främling…

Jag förstår att böckerna finns, och Simona Ahrnstedts historier är helt klart i kategorin Starka Kvinnor, och jakten får gå vidare. Jag är väldigt peppad på att hitta bra böcker och att kanske lite komma in i communityt kring Romance, som jag förstått finns. För att då få tips på bra böcker, precis som folk på nätforum för Stargate tipsar om Retrospective av salr323 (jag har läst om denna så många gånger!)

För Romance är verkligen min favoritgenre. När den är bra innehåller den fantastiska karaktärer, bra handling där karaktärernas beslut driver handlingen framåt, att de får varandra trots allt och en känsla av välmående i slutet av allt.

Och ja, att prata romance i tider som dessa känns precis rätt. Jag behöver helt klart lite verklighetsflykt just nu. Samt att idag är det 25 år sedan Mulder och Scully träffades för första gången – och således när en av fandoms största OTP:er bildades!

Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Äppelmos

Vi fick jättemycket äpplen på träden i år! Då vi har huset till oktober så gäller det att ta tillvara på denna sista skörd. Egentligen skulle exet ha åkt till ett musteri med sina 25kg men vi fick skjuta på det. Så nu försöker jag göra något av denna mängd äpplen. Det ska dock erkännas att jag aldrig på riktigt syltat och saftat utan bara gjort sånt som håller i kyl och frys. Men nu måste jag få plats med allt i källaren…

Jag ringde således min mormor! Det visade sig att hon i detta då satt och skalade äpplen hon med, just för att göra mos! Så nog fanns receptet framme. Det som jag däremot insåg sen var att hon egentligen inte gav så mycket instruktioner, jag antar att det var helt självklart för henne hur man gjorde. Nåja, såhär gjorde jag!

  • 1kg skalade och urkärnade äpplen (ungefär 2kg oskalat)
  • 0,5kg socker
  • 1dl vatten
  • 1krm natriumbensoat

I med äpplen och vatten i kastrull. Koka upp och ha i sockret under tiden, rör och ha koll på att det inte bränner fast (så ta det lugnt med sockret innan det börjat vätska ordentligt). Koka ungefär 7 min, kortare för sommaräpplen. Ta av från värmen och börja röra (använd träslev). Rör i ungefär 25 min tills det blivit mos. Under tiden – sterilisera burkarna du ska ha. Blanda i natriumbensoaten och rör runt.

Häll upp i burk och ställ i skafferiet! Det här borde fungera. Jag har steriliserat burkarna enligt konstens alla regler, jag har haft i 50% av fruktvikten i socker vilket krävs för lång hållbarhet (ja, den är fruktansvärt söt denna mos) och jag har haft i natriumbensoat. Jag kommer att märka mina burkar allteftersom med hänvisning till vilket recept jag använt. Ska nämligen prova att göra en med lite mindre socker, samt en med kanel. Tror just kanelen kan bli väldigt god!

I övrigt läser jag på om äppelmarmelad, äppelkaka och har bokat ny tid för mustning. Här ska inga äpplen förgås!

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommemtarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysikt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

I hemmets märkliga vrå

Så, vi kom hem igår, efter 3 timmars försening på hemresan. Ska skriva något mer om min SJ-besvikelse nån annan dag.

För innan dess så spenderade vi två dagar hos min mormor vilket var välbehövt. Dels för att stilla mitt dåliga barnbarnssamvete (hon är 86 år gammal och jag hinner dit typ en gång om året) men också för att jag trivs så hos mormor.

Jag spenderade mina somrar som barn och tonåring mycket hos mormor. Vissa somrar mer, andra mindre. Min mormor är ingen man direkt pratar med om livet och universum och allting, utan hos henne har jag upptäckt världen genom att få tid att läsa. Jag fick tid att tänka och att bara vara. Hon lagade mat, vi åkte och plockade bär, gjorde ärenden och badade. Bara var i det som var här och nu. Jag inser att jag, kanske undermedvetet, skapar ett hem likt hennes. Lättstädat, lugnt och med plats för läsande och handarbete.

Det är fortfarande kvar att göra (har en stor hög med saker som ska sorteras och än har jag inte flyttat ner allt mitt tyg, och målaren ska göra färdigt…) men det var bra skönt att komma hem igår. Till mitt lilla tant-hem, med runt matbord, två bruna bokhyllor och en bäddsoffa. Precis som hos mormor.

Skippa middagen?

Jag vet att jag skrev tidigare om att börja handla varje dag istället för att storhandla. Det har jag gjort i stort sett och det fungerar bra. Jag är nöjdare med vad vi äter och hur mycket mindre svinn det blir.

Men jag har tänkt en annan grej. Har funderat kring att börja skippa middagen. Alltså, det är en kamp med två barn att först hinna laga och sen ens få dem att äta. De äter frukost och lunch i skolan, sen mellis och sen ska de äta mat fast de börjar bli kvällströtta..? Det blir inte en mysig måltid, det kan jag lova.

Jag har läst lite här och lite där, funderat på hur folk gjorde förr och gör i andra länder och liksom… två lagade mål mat är mycket.

Så nästa vecka tänkte jag börja prova, för egen del, med lättare lunch (typ matig sallad) och liten middag (kokt ägg, yoghurt) för att sen när jag har barnen igen bjuda på fil, flingor, frukt, bröd (har börjat baka igen!), ägg och smoothie. Jag tror att de kommer att äta bättre av det. Nu är maten en sån kamp eller att jag lägger upp och de petar i sig. Roligare med olika val av det jag vet att de brukar gilla.

Då blir det också roligare med fredagens tacos och helgens mer lagade måltider. Och jag slipper tänka på vad jag ska laga för mat, idag igen…

Någon annan som gör såhär? Funkar det bra eller saknar ni middagen ibland?

Bilderna är från ett besök på Måltidens Hus. Där finns ett bibliotek helt vigt åt matkonst.