Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommemtarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysikt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

I hemmets märkliga vrå

Så, vi kom hem igår, efter 3 timmars försening på hemresan. Ska skriva något mer om min SJ-besvikelse nån annan dag.

För innan dess så spenderade vi två dagar hos min mormor vilket var välbehövt. Dels för att stilla mitt dåliga barnbarnssamvete (hon är 86 år gammal och jag hinner dit typ en gång om året) men också för att jag trivs så hos mormor.

Jag spenderade mina somrar som barn och tonåring mycket hos mormor. Vissa somrar mer, andra mindre. Min mormor är ingen man direkt pratar med om livet och universum och allting, utan hos henne har jag upptäckt världen genom att få tid att läsa. Jag fick tid att tänka och att bara vara. Hon lagade mat, vi åkte och plockade bär, gjorde ärenden och badade. Bara var i det som var här och nu. Jag inser att jag, kanske undermedvetet, skapar ett hem likt hennes. Lättstädat, lugnt och med plats för läsande och handarbete.

Det är fortfarande kvar att göra (har en stor hög med saker som ska sorteras och än har jag inte flyttat ner allt mitt tyg, och målaren ska göra färdigt…) men det var bra skönt att komma hem igår. Till mitt lilla tant-hem, med runt matbord, två bruna bokhyllor och en bäddsoffa. Precis som hos mormor.