Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommemtarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysikt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

3 reaktioner på ”Att skamma deltidsmammor

  1. My skriver:

    Människor försöker lura sig själva så mycket. Det är så extremt många tal människor framför som bara handlar om att de ska övertyga sig själva.

    SJÄLVKLART är man mer engagerad i sina barn (om en engagerad förälder) om man mår bra och orkar. Om det innebär att man behöver vara ”deltidsföräldrer” så finns inget negativt alls med det.

    Jag kan lätt se hur mkt ”bättre” jag hade varit för mina kids om jag ”bara” träffade dem varannan vecka, ffa om den relation jag hade inte var bra för mig. Herregud. Är på inget sätt orimligt.

    Jag är en ”bättre” mamma bara av att jobba 50% och dessutom få några timmar för mig själv varje vecka (träningen).

    • kejsarinnan skriver:

      Det är ju ett galet samhälle vi lever i, på många sätt. Och som mamma ska du dels älska dina barn, men även din partner och ha ”egentid” (fast helst då träna eller gå på spa så att du är snygg för maken). Och ett heltidsjobb så att du inte fastnar i kvinnofällan.

      Jag känner mig som tur är väldigt trygg i mitt/vårat val. Men jag är faktiskt lite förvånad över hur många som behöver lufta sina egna värderingar kring mitt val. Ja, lite som för dig med hemmaföräldraskapet, tänker jag. Jag anar ibland att jag trampar på en öm tå bara genom att leva mitt liv på mitt sätt…

      • My skriver:

        Jag tänker att extremt många kvinnor där ute inte kan eller vågar göra det du gjort och gör… Och så behöhver man förklara för sig själv varför man liksom inte ”tar tag i det” (gällande de som kan). Så ja, defintivt ömma tår! Jag själv är avundsjuk på ditt liv helt utan att vilja separera men tycker inte det på nåt sätt är svårt att räkna ut vad barnfria veckor hade gjort för mitt mående och mitt engagemang :)

        Vi diskuterade faktiskt, under en period i det här med att ha sjukt tätt mellan barnen, att separera just för att bli bättre föräldrar. Vi kan inte vara så extremt unika tänker jag – fler bör ha tänkt samma tanke. Det är 2018 nu, tycker vi borde kunna prata om fler saker än vi gör. För oss fanns det definitivt en tid där vi hade varit mer om vi separerat, kanske det till och med idag hade varit så att vi orkat mer och engagerar oss mer om vi delade på oss och jag är helt säker på att vi hade delat på oss om det varit enklare (ja du vet ju hur svårt det är med hus och ekonomi). Jag är iaf helt hundra på att om man i grunden mår bra så blir man en bättre mamma hur man än ”har” sina barn.

        Så är det ju det där med att ingen sannolikt ifrågasätter hans förmåga att vara deltidsförälder…..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *