Lancôme-kvinna med Dior-minnen

Idag köpte jag äntligen den parfym jag längtat efter sen jag åkte till Bryssel för två veckor sen och provade den på flygplatsen. Lancôme’s Trésor! Jag har faktiskt länge undvikit Lancôme. Inser att jag haft nån prov av en av deras parfymer som bara varit fruktansvärd. Även denna upplever jag i början är alldeles för skarp. Men så mjuknar den, blir på nåt sätt en med min hud och ren och skär magi uppstår. Jag älskar helt ärligt hur jag upplevs med denna doft. Jag vill bara vila mig mot mig själv, omslutas och omhuldas. En helt klart godkänd doft!

Jag har under lång tid velat hitta en sån där klassisk signatur-doft. Jag har länge gillat Dior’s j’adore men den är på mig väldigt flyktig. Sprang in i – och fick således snabbt ärva av min syster – Dolce & Gabbana’s The One som jag starkt gillade! Den känns helt klart som en doft för konferens-middagar eller ett restaurangbesök!

Men för kvällar som fortsätter efter restaurangen är min doft för evigt Dior’s Midnight Poison. Jag kan idag undra om den verkligen passar mig, men samtidigt så kan jag inte sluta älska den. Det är en doft jag redan i 20-årsåldern började använda för utekvällar (en aningens tung doft för de ställen man då frekventerade, men hoppet fanns väl). Så för herrans massa år sedan dejtade jag en tjej som även hon hade den som sin doft. Så när jag tar upp och luktar på min blåa parfymflaska så slängs jag tillbaka till sommarnätter med Bailey’s innan utgång, med cigg på balkongen efter hemkomst och med lakan tunga av den parfymen morgonen efter. Det är som att möta en ung Astrid, som både är friare men också osäkrare, en Astrid som lever lite väl mycket för dagen men ändå – jag blir nästan tårögd av skrattet jag kan ana i den här doften. Den är en vuxen doft, men för mig alltid väldigt ungdomlig.

Det är ändå magiskt hur dofter kan påverka oss. Flera har pratat med mig just om Trésor och vad den betyder för dem när jag talat om mitt stundande köp. Andra har åkallat andra av sina favoritparfymer och berättat för mig just vilka bilder och känslor de frammanar. Själv är jag väldigt spänd på vilka äventyr min nu nya doft kommer att påminna mig om väl tiden har gått sådär fort igen.

Om disk

Jag diskar bäst på morgonen. Jag står där, när världen bara är som världen är. Innan den vaknat, innan jag känner suget och orken till allt utanför. När grannarna så sakta börjar höras, när barnen ännu sover i min säng. Kaffet puttrar och magen börjar kurra.

Det finns listor om vad man ska göra om man vill vara som en effektiv människa. På de finns alltid att man ska diska innan läggdags. Vakna till ett rent kök så att det bara är att sätta igång. Som att vi alla bara väntar på att i raketfart ta oss an dagen. Som att vi alla vill avsluta dagen med kökstjänst.

Jag diskar bäst på morgonen. På kvällen vill jag bara äta och sen få vila. En dusch, en bok eller film. Mysa med barnen. Stänger dörren till köket och låtsas som ingenting.

Så innan dagen ens har grytt, då rensar jag min diskbänk. Då gör jag mig redo att ens orka sätta igång. Jag behöver inte köra på direkt jag vaknat. Jag behöver kaffe först. Plocka i köket och göra sånt som går av bara farten. Sträcka på ”att göra”-musklerna. Sen gör jag en massa, så när kvällen kommer behöver jag få vila.

Jag är inte en effektiv kvinna, som det sista jag gör ser till att familjen vaknar till ett rent hem. Jag är en levande kvinna som hellre spenderar kvällen med vin än med disk. När barnen somnat varvar jag ner, istället för att försöka få ordning i ett kaos utan slut. Jag är en härförare som vet att mest ork finns på morgonen och dagen, på kvällen är det bara risk för skador och nederlag. Det är bättre att återhämta då och ta striden en annan dag.

Jag diskar bäst på morgonen.

Långsam start

Jag är extremt långsam på morgonen. Jag hade en idé om att jag på mina barnfria dagar skulle bli effektiviteten själv. Gå upp vid fem, vara på jobbet eller gymmet vid sextiden. Kunna åka hem tidigt, jag har ju flex. Hinna med en massa på kvällen, både måsten och roligt.

Istället blev det tvärtom. Klockan ringer visserligen fem men då går jag upp och går på toa och lägger mig igen (varför?!). Snoozar till strax innan sex då jag masar mig upp i morgonrock, gör omelett eller en tallrik yoghurt. Äter medan jag läser bok eller skriver dagbok. Matar kaniner och städar deras toalådor. Klär mig, sminkar mig och hittar grejer. Först halv åtta lämnar jag lägenheten.

Jag känner att min självbild verkligen fått ändras i och med detta. Det kan verka så trivialt, jag bör ju vara mer än min morgonrutin. Men jag är själv så förvånad! Jag som aldrig ätit frukost, har nu nästan det som största mål på dagen. Jag som klätt mig på 30 min (med smink och packning) eller åkt till gymmet direkt efter en kopp kaffe, har nu slutat med kaffe så tidigt och träna gör jag senare på dagen.

Tänk vad som kan ändras i det yttre, när man orkar lyssna på det inre.

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommemtarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysikt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

I hemmets märkliga vrå

Så, vi kom hem igår, efter 3 timmars försening på hemresan. Ska skriva något mer om min SJ-besvikelse nån annan dag.

För innan dess så spenderade vi två dagar hos min mormor vilket var välbehövt. Dels för att stilla mitt dåliga barnbarnssamvete (hon är 86 år gammal och jag hinner dit typ en gång om året) men också för att jag trivs så hos mormor.

Jag spenderade mina somrar som barn och tonåring mycket hos mormor. Vissa somrar mer, andra mindre. Min mormor är ingen man direkt pratar med om livet och universum och allting, utan hos henne har jag upptäckt världen genom att få tid att läsa. Jag fick tid att tänka och att bara vara. Hon lagade mat, vi åkte och plockade bär, gjorde ärenden och badade. Bara var i det som var här och nu. Jag inser att jag, kanske undermedvetet, skapar ett hem likt hennes. Lättstädat, lugnt och med plats för läsande och handarbete.

Det är fortfarande kvar att göra (har en stor hög med saker som ska sorteras och än har jag inte flyttat ner allt mitt tyg, och målaren ska göra färdigt…) men det var bra skönt att komma hem igår. Till mitt lilla tant-hem, med runt matbord, två bruna bokhyllor och en bäddsoffa. Precis som hos mormor.

Skippa middagen?

Jag vet att jag skrev tidigare om att börja handla varje dag istället för att storhandla. Det har jag gjort i stort sett och det fungerar bra. Jag är nöjdare med vad vi äter och hur mycket mindre svinn det blir.

Men jag har tänkt en annan grej. Har funderat kring att börja skippa middagen. Alltså, det är en kamp med två barn att först hinna laga och sen ens få dem att äta. De äter frukost och lunch i skolan, sen mellis och sen ska de äta mat fast de börjar bli kvällströtta..? Det blir inte en mysig måltid, det kan jag lova.

Jag har läst lite här och lite där, funderat på hur folk gjorde förr och gör i andra länder och liksom… två lagade mål mat är mycket.

Så nästa vecka tänkte jag börja prova, för egen del, med lättare lunch (typ matig sallad) och liten middag (kokt ägg, yoghurt) för att sen när jag har barnen igen bjuda på fil, flingor, frukt, bröd (har börjat baka igen!), ägg och smoothie. Jag tror att de kommer att äta bättre av det. Nu är maten en sån kamp eller att jag lägger upp och de petar i sig. Roligare med olika val av det jag vet att de brukar gilla.

Då blir det också roligare med fredagens tacos och helgens mer lagade måltider. Och jag slipper tänka på vad jag ska laga för mat, idag igen…

Någon annan som gör såhär? Funkar det bra eller saknar ni middagen ibland?

Bilderna är från ett besök på Måltidens Hus. Där finns ett bibliotek helt vigt åt matkonst.

SJs kundtjänst lämnar mer att önska

Så, vi åkte tåg, jag och barnen. Jag tycker dels om att åka tåg för jag slipper köra och jag kan interagera med barnen.

Men – till ingens förvåning – kom tåget sent. 40 minuter, vilket alltså innebar en timmes väntan på stationen med barnen då vi var i tid. Lagom kul.

Jag ringer SJs kundtjänst då jag visste att vi skulle missa anslutande buss. Vi fick att vi skulle gå på tåget och ringa igen. I det samtalet blir det problem. Han bokar biljett på nästa buss, fast jag säger att jag måste komma fram innan (nästa buss hade inneburit 45 min väntan och att vi var framme totalt 80 min senare, alltså halv nio på kvällen med två barn). Dock skickas jag till Ersättning som jag också frågar om taxi och får ja.

Så när jag skickar in kvitton får jag nej. Jag kan se nu när jag läser reglerna att nej, vi har inte rätt till taxi. Det gäller bara tågresor där tåget åker kortare än 150km (så märklig grej – inte hur långt jag åker utan tåget, totalt). Och vår anslutning var ju buss.

Men jag frågade. Och jag fick ja. Jag vale att åka tåg istället för bil av miljöskäl och för att träna barnen i annat än bil. Bilresan hade kostat mig ca 1000kr tur och retur. Nu kostade resan mig 2000 i taxi samt resan hem (ca 300 spänn) då jag ändå anses så försenad att jag i alla fall får reklamera ditresan.

Herregud. Förstatliga järnvägen nu, så man kan komma fram i tid. Skaffa vettigare konsumentskydd om man annars bara har kvar en aktör på järnvägen (jag kunde ju inte åka med någon annan). Är helt förvånad över att folk vill rösta höger(extremt) när man dagligen ser effekt av utförsäljningen av gemensamma resurser (hej Apoteket, hej vården, hej skolan). Nä, jag är helt klart än mer övertygad om vilket håll som är det enda rätta. Jag som medborgare i ett land ska betala min skatt för att få ut fungerande skola, vård, kommunala färdmedel, polis, militär, boende och livsmedelsförsörjning. Allt utöver det får man i så fall betala extra för om man nu vill ha det. Typ som taxi. Hade gärna inte åkt taxi utan sett att jag kom fram med kommunala, skattefinansierade färdmedel.

Kanske i en annan tid, i ett annat val. Man får inte sluta drömma…

Ja må jag leva!

Ja visst är det min födelsedag idag! Och jag tycker att vi låtsas att jag alltid har det så fint som bilderna ovan, yes? De på mig är från en jobbkonferens i förra veckan och de på boken är från när jag firade mig i helgen med att möta upp släkt och vänner för mat och samtal – och min syster gav mig denna mittiprick-bok.

Vilket år jag precis genomlevt. Jag kommer inte att skriva så mycket om skilsmässan, den historien äger inte bara jag. Men det har självklart varit tufft. Dels det praktiska med att hitta nytt boende, en utdragen husförsäljning och nu att tömma huset innan nya flyttar in i mitten av oktober. I slutet av oktober får exet tillträde till sin lägenhet, så i november börjar vi vår nya vardag fullt ut. Då är det strax 11 månader sen vi började denna resa. Långt.

Sen är det den inre resan. Jag har fått brottats med alla mina känslor kring separationen och hur det påverkar andra. Detta beslut påverkar så många, främst våra barn, att det inte är läge att köra på ur ett för stort ego. Samtidigt som jag måste lyssna på egot för att göra rätt från början i omstarten.

Vägen och livet framåt? Jag vill gärna blogga mer, jag gillar det som sätt att dokumentera, uttrycka mig men också hitta andra. Samtidigt är jag introvert och ganska privat, jag behöver hitta mitt sätt att skriva på helt enkelt. Och vad ska jag skriva om? Tja, jag tänker om mig om mitt liv. Min resa till att bli sjuksköterska, till att en dag hitta ett hus igen, min förhoppning att hinna skriva mer, kreativt och skönlitterärt. Jag vill skriva lite om barnen, men mer kanske ur hur jag hittar formen för mitt familjeliv. Har npn av er typ 20 pers som läser detta nån idé på inlägg så slriv gärna en kommentar!

Denna födelsedag, denna min 32a, firas med lite jobb och sen hämtar jag barnen tidigt och åker till min mormor. Tar långhelg där och gör typ ingenting – mest äter och går till lekplatser. Helt perfekt.

För om det är något jag vill göra mer av i mitt liv så är det just ingenting; det är då man hinner tänka, reflektera och inspireras. Det längtar jag efter!

Skrivandet

Jag saknar det kreativa skrivandet. Som barn skrev jag mycket och i tonåren blev det fanfiction. Men sen var det som att jag glömde att jag tyckte om det, att jag kunde. Och då jag gått från barnets berättelser in till fanfics, som skrevs på engelska, blev det mig nåt främmande.

Jag har i flera år haft en bok i huvudet. Men den kräver sin research och det är tid och kunskap jag inte har. Så det har fått vara och får vänta än. Jag vet inte ens hur den ska sluta och det är ju synd! Och jätteirriterande för mitt huvud, jag vill ju själv veta!

Däremot har jag insett att jag är bra sugen på att lära mig skriva min favoritgenre – romance! Alla vet att de får varandra i slutet, men det som gör en bra romance (och en fanfic där ens OTP blir ihop) är att som läsare känna att det finns ett bra svar på varför de blir ihop. Varför vill de – trots alla motgångar – ändå bli tillsammans? Hur kan två personer gå från att vara fullt fungerande singlar till att bli så beroende av varandra? Det är det som är så roligt att svara på! Och så kasta in nåt gammalt ex, en kontrollerande mamma eller en sjukdom som måste överkommas! Eller som i de tv-serier jag tittade på och hittade par i: att de är kollegor och there are rules and protocols (Stargate, Star Trek, Arkiv X, Battlestar Galactica, osv…) Ack, förbjuden kärlek! Så underbart.

Jag har ett litet utkast till en story. Jag är bra sugen på att börja karva fram något. Att få skapa med ord igen. Kanske har en kreativitet börjat vakna? Jag hämtade mitt garn häromdagen, även virkningen lockar. Hittade en tavla jag gjort i oljepastell som 14-åring och blev bra sugen på att leta fram mina kritor. Ja, nog bubblar det.

Blev även sugen på att spela Sims. Tur att speldarorn är undanpackad än, för kommer den fram så blir det varken virkat, målat eller skrivet någonting. Då har jag alldeles för kul med annat!

Handla mat varje dag?

Jag har funderat lite på mina matvanor. De är till det yttre strukturerade: jag gör veckolistor och sen håller vi oss till det ungefär.

Men det där ”ungefäret” innebär att jag slänger in kött som inte blev använt i frysen (och glömmer bort det), att grönsakerna blir ledsnare och ledsnare och att jag har tröttnat på knäckemackor innan paketet är slut.

Jag vill äta mer grönsaker men då de oftast blir äckliga i nåt bortglömt hörn av kylen så undviker jag tillslut att köpa hem mer. Så då blir det pasta och pesto ändå – fast jag mår bäst utan mat baserad på stärkelse.

Då bussen stannar utanför en mataffär – både när jag åker direkt hem och senare när jag ska hämta Storasyster i skolan – så tänkte jag prova att börja daghandla. Ha koll på att jag har salt, buljong, grädde, mjölk, välling, smör, ägg, potatismjöl och majsstärkelse hemma. Då kan jag köpa det protein och de grönsaker samt rotfrukter jag vill ha den dagen.

Jag tror jag är inne på något här. Får testa redan nästa vecka!