Matriarkat

Förlåt mitt dystra inlägg igår. Det är inte så pepp att beskriva vår samtid och vad den gör med oss kvinnor. Men vi har behövt gå till botten med effekten av tiden vi lever i. Vi har behövt hantera berättelserna från #metoo, vi har behövt hantera våra sår och våra våndor.

Nu behöver vi en annan morgondag.

I en värld där kvinnor är jämställda män och där män straffas för brott mot kvinnor precis lika hårt som brott mot män, och där vi lär våra söner att respektera kvinnor men även se dem som jämnbördiga och höra dem, så skapar vi ett annat utrymme för kvinnan. När hon får bestämma om liv ska växa i henne, eller inte, får hennes liv mrning utöver barnalstringen.

Hon får vara alla de roller som finns utan att ge avkall på en annan. Hon får vara barnet som upptäcker och utforskar, orädd och oförstående. Möjlig att lära men också en ögonöppnare i sin nyfikenhet.

Hon får bli den unga kvinnan som upptäcker systerskapets härlighet, som lär sig om sin kropps njutning och börjar ana sitt livs väg.

Hon blir den vuxna kvinnan. I den kan hon bli modern, husfrun, jägaren, upptäckaren, berättaren… rollerna är många. Hon kan välja en, eller alla. Hennes sexualitet är hennes egna att dela med andra, eller ingen. Hon kan vara både den frigjorda, sexuella kvinnan och modern, mamman som lägger ett barn vid sitt bröst. Hon behöver inte välja mellan horan och madonnan. Den delningen är en patriarkal påtvingad delning av kvinnans mångsidiga enighet.

Låter det flummigt? Religöst? Ja… det är svårt att tala om det på ett annant sätt. För en ny morgondag måste komma ur en vision, från stora penseldrag. Sen blir det effekter.

Då blir det lagar om att män som våldför sig på kvinnor, de bestraffas. Då införs porrfilter i skolor, ja porr i dess form idag med den industri den är blir skamlig och ovärdig att konsumera. De barn som föds utomäktenskapligt är välkomna, och samhället stöttar den födande. Ja, förlossningsvården blir annorlunda i en värld där kvinnans rätt till sin kropp – till sitt egna liv – är självklar. En flicka lär sig inte att ”förstå” det andra barnet som kränker henne och ha överseende med hans beteende, för hon får inte kränkas.

Och den kvinna som växer upp i den världen, hennes sexualitet blir friare. Hon kan ligga med den hon vill, följa med i inviter och bejaka de som åtrår henne om hon vill. Tänk vad mycket roligare det kan bli, för alla inblandade. När kvinnor inte behöver akta sig för män så kan de närma sig varandra mycket mer. Ja, varför män inte vill ha en sån värld det förstår jag inte. Men de har ju alltid haft dålig fantasi, stackarna.

Tur att vi kvinnor numera går ihop, får patriarkatet att falla och kämpar för att ta makten från de som inte kan bygga en vettig värld. De har haft sin chans, de har försört sakers naturliga tillstånd, och nu återställer vi.

Det tar tid, det tar ork och vägen är kantad av sorgliga historier och upplevelser. Men vi vet alla att det är värt det. Tänk, en värld där kvinnan får vara precis vem och vad hon vill. Den världen ska vi skapa.

Om abort

Ja, det har väl inte undgått nån att Alabama röstat igenom en fruktansvärt sträng abortlag. Yes, den är genomröstad av män vilka självklart är framröstade av både män och kvinnor. Men de är en del i det patriarkala systemet att styra över kvinnokroppen.

I patriarkatet är kvinnans kropp dels mannens egendom för njutning, men den är även samhällets för reproduktion. Kvinnan finns som fru för att möjliggöra mannens framgång i samhället och hon finns som barnalstrare för samhällets fortlevnad. I den patriarkala ekonomi vi lever i kan kvinnan även få upprätthålla konsumtionens snurrande hjul genom att arbeta och tjäna pengar men hon ska fortfarande föda barn som visserligen kan lämnas till andra dagtid men de ska födas och fylla på i maskineriet.

Hon når status och respekt genom att härma mannen i samhällsbygget, då hon kan få nå framgång på arbetsplatsen om hon kuvar sig för dess spelregler: jobba jämt, jobba hårt och sätt arbetet först.

Samtidigt förväntas hon upprätthålla den kvinnliga delen, eller skammas om hon inte gör det: barnalstring, hem och att såklart gifta sig. Gnäller hon över obalansen i att hinna med båda ska hon antingen gå hem och lämna över till mannen (och då fullt ut lita på hans stöd vilket gör henne till hans egendom då hon av samhället inte kan förvänta sig hjälp, skulle hon vilja lämna honom) eller så får hon väl medicinera bort oron.

Javisst drar jag på ganska stora växlar på vad som verkar handla ”bara” om rätten till ett medicinskt ingrepp. Men att inte förstå att saker hänher ihop på ett djupare plan, det är att fördumma sig själv.

När kvinnokroppen och dess sexualitet blir samhällets och mannens så tydligt som i frågan med abort, då blir hennes sexualitet kringskuren i ett tidigt skede. För aborten hänger ju ihop med vad som hände innan, och ansvaret läggs på kvinnan att inte ”försätta sig i den situationen”. Och ska man inte försätta sig däri, då måste man begränsas redan tidigt. Av samhället och tillslut integrerat i sig själv.

När man växer upp som kvinna i ett patriarkat så lär man sig att förhålla sig till – den potentiella eller verkliga – förövarens sexualitet innan man kan utforska sin egen. De flesta av oss lärde oss männens blickar redan innan vi hade lärt oss vår egen lust. Vi lär oss, och varandra, att först skydda och värja oss innan vi ens hittar vår egen vilja.

Att lära sig av med mycket av de begränsningarna tar tid. För vissa blir det aldrig av. I vårat samhälle behöver man som kvinna nästan bygga som en mur, skapa en fristad och där få börja fundera och känna efter fritt. Ofta sker detta i ett vuxet systerskap. Det tar tid att lära om, att bli trygg och modig. Och det modet rör både den privata sexualiteten men såklart även den plats man tar i sitt vanliga liv.

Hur många klagar inte på problem i sitt äktenskap där kvinnan oftast inte vill och mannen förstår inte? Jo, för hon behöver hela dagarna värja sig på olika sätt. Kanske klär hon sig mindre vågat än hon vill, hon klär sig inte i det som stärker henne och väcker hennes lust. För den får inte finnas. Så kommer hon hem, gör det som förväntas av henne som fru – men inte som sig själv – och sen tycker mannen att genom komplimanger om hennes kropp (den hon lärt sig stänga av) så ska hon vilja ligga. För hans skull, aldrig innan hon hinner koppla på sin egen känsla för kroppen igen och hinner känna efter och leva i sin sexualitet. Acceptera den, vara i den och kunna ge av den. Det har hon för länge sedan tränat bort.

Sen gnäller män över att kvinnor aldrig släpper till. Jo tjena, för vi behöver hantera konsekvensen av det. Risken att bli sedd som hora, att bli den som fler närmar sig för man släppte ju till för deras kompis. Risken att under vägen till sängen visar sig mannen vara en våldtäktsman, eller att hans kompisar var så välkomna så. Risken att stå där, nio månader senare med ett barn i ett samhälle som undrar hur du kunde vara så dum.

För att begränsa rätten till abort, rätten till preventivmedel men även stöd till ensamstående – det är ingenting annat än att vilja begränsa kvinnor rätten till sitt eget liv och därigenom sin egen lust.

I övrigt är detta typ århundratets bästa text i ämnet: Gabrielle Blair writes about unwanted pregnancies.

Förändring

Vad är verklig förändring? När sker förändring, när bryts ny mark?

På ett sätt lever vi mitt i ett nytt narrativ, det sker informationsspridning överallt och genom detta kan vi hitta någon annan som vi själva. Vi upplever oss mindre ensamma för vi hittar likar.

På så sätt hittar många av oss styrka att vara annorlunda. Annorlunda mot de omkring oss, för vi vet att det finns de som tänker som vi trots allt där ute.

För vissa krävs bara en som tror på oss, för andra krävs det att hitta andra att inspireras av. För i ett sammanhang blir vi ändå starka, hur litet eller stort det sammanhanget ändå är. För vissa grundmuras detta i barnsben, denna känsla av sammanhang och tillhörighet. Den tryggheten kan skapa ”ensamma hjältar” som alltid bär med sig denna inre trygghet. För andra byggs det upp av andra gemenskaper.

För att förändra, för att gå i bräschen krävs trots allt en känsla av att fler tänker som jag. En känsla av att en sanning finns här någonstans.

Om denna sanning, denna förändring är på personlig eller samhällelig nivå spelar mindre roll. För jag tror att den kräver samma sak, samma grund. En insikt om att du inte är ensam i dina tankar, funderingar, upplevelser.

Det tror jag är det fantastiska med den tid vi lever i. Att berättelserna finns där; de erfarenheter som kan bli delade upplevelser.

Som kan förändra. För en, eller för alla.

Kunglig doula

När jag läser att Meghan Markle har anlitat doula inför sin förlossning blir jag nästan rörd.

Det visar för mig att det nu börjar bli mer legitimt för kvinnor att sätta sina förlossningar främst. Att säga att man vill att det ska få ta andras tid, att det får kosta och att hon vill göra det på sitt sätt. Det kan verka som en så liten grej i allt som är våra kvinnoliv, att anlita en doula för sin förlossning. Det löser kanske inte Meghans kroppsnojor, hetsen hon utsetts för som offentlig person eller ger henne fler följare på instagram. Men det är att ta makten över något.

Det är att som kvinna bjuda in en annan kvinna som stöd för att på ett sätt som kommer ur den födandes inre röst föda fram ett barn. Att värna om födseln som annat än ett medicinskt ingrepp. Sen kan en förlossning vara väldigt medicinsk och kontrollerad ändå. På ett sätt som någons bortgång kan vara. Men när någon säger farväl till livet så respekterar vi de ritualer som behövs, som inte bara är medicinska. På samma sätt behöver vi hantera och möta när ett liv bärs fram.

Och vi behöver framförallt ge plats åt den födande. Ge denne plats för sina känslor, energier och vilja. För vissa kommer det av sig självt, för många underlättar en doula. Inklusive hertiginnan av Sussex.

Utbränd generation?

Jag läser ”How Millennials Became The Burnout Generation” (lång text!) och den slår an hos mig. Den väcker något, sätter fingret på något jag anat men som häri får ord och som jag då kan hantera. Men det som behöver hanteras är någon form av sorg – jag blir ledsen.

Jag blir ledsen på det som artikeln visar: att hela min generation och speciellt de som kommer efter mig bara har lärt oss att vinna i livet. Aldrig att leva det. Vi fick i skolan redan lära oss att plugga för framtiden (aldrig för att kunskap just i nuet kan vara kul), vi lärde oss att olika fritidsaktiviteter eller intressen var bra för framtiden (aldrig för deras egnas glädjes skull) och allteftersom vi växte så internaliserades detta i oss och blev till att allt skulle optimeras. För framtiden – när vi ska kunna göra vad vi vill och jobba med vad vi vill.

Men dels blev det inte så, kapitalism och finanskriser lägger inte direkt grunden för en trygg väg ut ur föräldrahemmet. Vi jobbar ihjäl oss på våra arbeten (eller sitter kvar i de tråkiga vi har för att inte missa inkomster eller ett möjligt bättre sen) och vi hoppar mellan andrahandskontrakt och föräldrarnas soffa (eller lever kvar i dåliga relationer för man inte har råd att separera) så även fritiden innebär en underliggande stress.

Och när man kanske ändå får rätsida på allt: ett bra boende och ett ok jobb så är vi ändå helt slut. Vi fyller fritiden med upplevelser, vi ska träna mot olika fitnessmål, äta hälsosamt, vara extremt närvarande föräldrar och välja rätt elavtal. Allt detta kräver research, så att det blir optimalt. Så vi inte bara vinner racet om bästa jobb, bästa boende men även bästa liv.

Så hur bryter man allt det här? Jag vet inte. Vi är ovana vid att vila, vet inte hur vi ska göra. Jag själv har nog snart både boende och jobb i ett helt ok läge där de kan få lunka på. Men träningen? Maten? Föräldraskapet? Allt det är som min fritid uppgörs av: hur slutar jag att optimera dem? Eller att inte bara mentalt stänga dem helt ute, då min hjärna inte längre prkar någit alls. Och hur hittar jag en balans mellan mina helt apatiska dagar och de effektiva? Hur lyckas jag hantera vardagen där jag kommer hemifrån i tid utan att ha skrivit en lång lista (med tidsåtgång) åt varje del i morgonrutinen, för att jag inte ska glömma grejer eller helt avstanna.

Jag vet inte. Än. Men jag vet att jag funderat mycket på senaste i de här banorna, men att den där artikeln satte ord på stora delar av det, samt satte det i ett sammanhang.

Jag behövde den, men den gjorde mig sorgsen.

Råvaror

Jag finner att jag såhär i slutet av året inser hur jag vill forma mitt nästa år. Hur jag vill kliva in i framtiden, med vilket mindset. Jag har länge jagat en luddig idé om förändring, men inte riktigt kunna skapa en tydlighet i den känslan. Jag har känt att jag inte bara vill vara en del i den förändring som många nu ändå försöker sig på (med mindre och mer medveten konsumtion) genom att kopiera andras sätt. Jag har behövt hittat mitt. Är det att bara handla svenskproducerat? Är det min grej? Äta mer vegetariskt,  bara fair trade eller ekologiskt? Inte flyga? Hur är mitt sätt, hur känns det genuint och sant för mig? Jag försökt tänka mig att leva efter just de regler som jag stolpat upp. Men det blev så jobbigt, så krångligt. Jaha, då ska man stå där i affären och läsa på innehållsförteckningen innan man ens kan stoppa det i korgen. Vilken tvål kan jag välja? Vilket bröd? Hur gör jag med ungarnas frukostflingor?

Men så insåg jag det. Råvaror. Jag ska handla råvaror. Det kommer krävas tid, men jag är ganska bra på att snickra ihop det mesta själv; laga mat, baka, göra tvål (ja, av lut och fett – inte av färdig tvålmassa), jag kan virka och håller på att ge mig den på att lära mig sticka. Sy är det värre ställt med, men jag har tankar kring det med.

Och kanske är det häri mitt bloggande finns. Kanske är det någonstans det här jag har sysslat med så länge. Att gå till grunden med saker och ting, att fundera på hur jag i mångt och mycket kan bli till viss del producerande av råvaror, men framför allt den som tillverkar saker av råvaror. För även om jag numera vet hur jag odlar grönsaker, så är jag faktiskt rätt dålig på att förvara och tillaga dem. Även om jag kan klippa mina kaniner så är jag rätt dålig på att spinna och att därefter sticka något kan jag inte alls.

Det finns för mig även en annan aspekt i det. Att dessa kunskaper faktiskt försvinner ifrån oss. Vi håller på att tappa dem. För mig är analysen den att vi har rationaliserat bort allt det som en gång var kvinnans domäner – att ta hand om av barnen, tvätta och städa, handarbeta, laga mat, lappa och laga, ja själva hushållandet – för att vi kvinnor behövdes och vill vara på arbetsmarknaden men fortfarande ser vi det som är kvinnligt kodat som så ofantligt negativt.  Hellre betala en städerska, än att skapa ett samhälle där man hinner städa (oavsett kön, jag anser inte att just kvinnor ska ”tillbaka till hemmet”, men nån borde helt klart vara där). Hellre fler förskoleplatser än att det är lika mycket värt att vara hemma med sina barn som att arbeta. Att männen skulle gå hem är otänkbart – man slår sig för bröstet när kvinnor tar plats på arbetsplatsen men fnyser åt den som upprätthåller ett hem. Stolt visar man upp sin manliga sfär och hur fint det är att ha ett jobb, men att vara lika stolt över att laga sina kläder är man inte.

Jag tror att det är det jag sysslat med i alla år, det är det jag har bloggat om och det är det jag kommer att fokusera på mycket på framöver: de råvaror jag behöver i mitt hem, hur jag kan välja så etiska sådana som möjligt och hur jag sen kan tillverka något av dem. Jag tror också att jag sökt efter kunskap kring det som är så viktigt för mig; sådant som inte är en del av den patriarkala kapitalismen utan som är det där lite mystiska, magiska och kvinnliga. Det som sker i hemmet, det som inte står i historieböckerna men som finns där som en röd tråd genom allt. Att kunna ta en råvara och skapa en produkt. Då inte genom att betala någon annan, inte genom att uppfinna en maskin som gör det, utan genom sina egna två händer.

Så jag vill blogga om det både som en praktisk kunskap, men även som en själslig sådan. Att både kunna spinna garn för att det är coolt, men också för att väcka sin inre Frigga som spinner fram himlens moln. Att skapa en liten plats i världen där kvinnligt kodad kunskap står högst i kurs. Det vill jag vara kejsarinna över.

2019 – då kör vi!

Bland djur och inre processer

Jag besökte Anna på utispenaten förra helgen. Det var så underbart fint där, så härligt med djuren och en väldigt välkomnande stämning! Jag har lovat Anna att skicka mina intryck och tankar men i stort säger jag – anmäl er nästa gång hon drar igång något! Till och med denna introverta varelse stortrivdes!

Men det startade även en process hos mig. En fundering kring livet jag lever idag vars mål på något sätt ändå är ett hus med höns i trädgården, en redig grönsaksodling och en plats att stöpa ljus på. Hur njuter jag av resan dit? Hur mår jag bra, när jag ännu inte är där? Jag har således tänk mycket på hur jag verkligen vill fixa min lilla utomhusodling här vid lägenheten, hur jag vill inreda mitt hem så att det blir den här skapande, producerande men ändå ganska gammeldags:a platsen.

Jag funderar även på bloggandet. En blogg för mig är kommunikation. Hur kommunicerar jag helst med folk? Jag har länge försökt kommunicera typ vad jag gör, eller hur jag inspireras eller kring astrologin. Men allt det är så mycket fakta. Jag vill inte ge fakta!

Jag vill ge funderingar, källhänvisningar och starta en tankeprocess hos folk. Men hur gör man det i text? Hur gör man det när man bara sänder?

Jag vet inte riktigt än. Men jag ska försöka få till att skriva lite mer funderande, inspirerande och tankeställande. Samtidigt som jag skapar ett hem, där alla dessa funderingar kan blomma fritt och förhoppningsvis ta sig hela vägen till datorn.

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommentarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysiskt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

Hatar arbetslinjen

Hela den här texten är skriven i affekt. Läste Underbaraclaras inlägg om utmattning och alltså; JAG HATAR ARBETSLINJEN!

Först några förtdliganden; jag anser att män och kvinnor ska ha rätt till arbete på lika vilkor alternativt vilkor skapta för att jämna ut en sned könsfördelning på en arbetsplats. Jag är feminist, genusmedveten, tror på att fostra barn till hela spektrat av könsroller osv. Nedanstående ilskna text handlar inte om att kvinnor ska hem igen.

Jag hatar att vi har ett samhälle där alla ska jobba på en arbetsplats. Där 8 timmars arbetsdag är eftersträvansvärt och allt annat skamfyllt. Där den som vill vara hemma skammas och ifrågasätts. Att man minsann inte bidrar, bara snyltar.

Håll käften! En hemmaförälder avlastar samhället genom att barnet ej behöver förskoleplats och inte vabbar någon heller. En hemmaperson med äldre släktingar avlastar samhället om hen tar hand om denne (vet att det finns en generation egoister som hellre sätter dem på hem men det finns folk som vill vara med sina släktingar). I en relation där båda jobbar deltid eller en heltid och en inte alls så finns det tid för hemmet. Mindre risk för utbrändhet men också tid för att skapa de där kontakterna och relationerna som är viktiga i ens närområde. Ni vet ”som förr” när man hade koll på lvarterets ungar. Sorry, det var inte invandrarna som förstörde 50-talsidyllen, det var politik och ni själva när ni blev röstberättigade.

Så innan gamla näringslivsmutade politiker gnäller om var samhället är på väg: fundera på vilket samhälle ni byggt! Där kvinnor skulle ut på arbetsmarknaden men inte fan tog männen över hemmet. Nä, hemmet är fortfarande inte värt något och bara om en person väljer det traditionellt manliga (arbete ute i samhället) så är det värt något. Den som väljer det traditionellt kvinnliga (hem, barn, markservice) hånas och ifrågasätts.

Nä fy fan. 1919 infördes 8 timmars arbetsdag (men arbete på lördag). För en i relationen. Den andra var hemma och såg till att det funkade. Idag har vi tvingat iväg båda och kallar det jämställdhet. Jo tjena.

#metoo

Jag skrev detta på min fb häromdagen och texten uppskattades, så jag postar här också. 

De senaste dagarna har lyft ett tungt brunnslock från det avlopp av skit som utgör de flesta kvinnor (och flickors) erfarenheter.

Jag är tacksam för systerskapet. Och glad för de bröder som gör oss sällskap.
Men bröder, vi har pratat med er i flera år. Vi har berättat för chefer, pappor, brorsor, killkompisar och partners. Ni har haft er chans att välkomnas in i kampen med tacksamhet och konfetti. Det tåget har gått. Ni får jättegärna kämpa vid vår sida, men få av oss är jättepepp på att förklara hela grejen eller varsamt förklara svåra ord som feminism och patriarkala strukturer. Google is your friend.
För just nu fokuserar vi på varandra. Vi har lyssnat, stöttat och varnat varandra i flera år. Vi har lagt energi på att varna nya, stannat i rum för att kollegor ska slippa bli ensam med ”han, ja du vet, h a n”, vi har hört historierna, gråtit ut hos varandra och liksom kämpat på.

Kampen har inte börjat, utan det här är en fortsättning – en intensiv sådan. Som i ett långt lopp kommer nu några ta fart och pusha, några tar rygg och några står vid vätskestationerna. Vi har fullt upp med varandra nu.

Så ni är jättevälkomna, bröder, men förstå att vi systrar har fullt upp just nu – och då var redan ganska slutkörda innan #metoo drog igång.
Länk till artikel Dear Men, This Is Why We’re Tired