Kvinnokroppen!


Bild från helgens skogsutflykt

Visste ni att y-kromosomen är minst? Att den mest innehåller det som krävs för utvecklandet av testosteron och manlig avkomma. SRY-genen, det är vad vi har y-kromosomen till, att skapa fler män. X-kromosomen är 5ggr så stor och innehåller mer gener. Länge har man trott att en x-kromosom ”slås av” för att vi inte ska ha konkurrerande gener men så är inte alltid fallet.

Åh, vad jag hoppas att det forskas (och publiceras) mer om x-kromosomens genuppsättning (jag hittar väldigt lite) för här verkar det finnas en hel del spännande! I helgen fick jag fundera kring förlossningens utmaningar (och hur smart det är gjort) och idag fascineras jag av de där små delarna av oss som är minst lika häftiga (mitokondrie-DNA! Hur fascinerande?!) Kvinnokroppen, vilket maskineri det är!

I övrigt klarade jag inte gårdagens tenta på just cell, vävnader, muskler och skelett. Så det är nog dags att sluta fascineras av detaljer och börja lära mig de lite mer övergripande delarna. Kanske…

Lilla gravida, oförstående kvinna

Catia Hultqvist skriver i dagens DN (det kan vara en prenumerationsläsning) Gravida blir behandlade som mindre vetande avelsmaskiner och slår huvudet på spiken till en av mina insikter i helgen.

Jag har nämligen varit på doulautbildning med fantastiska Anna (gravidcoach.se) och Emma (forlossningspodden.se). Det var fantastiskt och intressant och jag somnade på en gång väl hemma. Men nog om det.

Några av oss pratade en hel del om just det som Catia tar upp – hur vi kvinnor så fort vi blir gravida förväntas inte förstå och kunna någonting. Hur råd som ges oss baseras på moral och åsikter, och inte på evidens. Det ska helt ärligt sägas att det tagit mig år att inse att en del råd jag fått, faktiskt inte måste vara sanna. De kan var hur välmenta som helst, men det är ju helt sjukt att vi ges råd som inte baseras på faktisk forskning. Självklart fortsätter detta väl barnet är ute och man får information kring barnet.

Det är också så att man inte får all information. Som att tillväxtkurvor är baserade på flaskade barn, till exempel. En liten sak i sammanhanget, men en viktig vinkel för många oroliga föräldrar.

Det här gör att jag, tyvärr, har dåligt förtroende för vården (speciellt MVC/BVC) vilket jag ju inser är kontraproduktivt i vissa avseende, men en naturlig konsekvens av att jag råds ge mitt barn köpegröt istället för faktiska tips om hur jag näringsberikar gröt själv. För inte förstår väl lilla jag sånt där krångligt, som järnmängder och mitt barns mående.

Tur det finns internet, suspekta forum men även Agnes Wolds nya bok. Finns säkert en hel del jag kan vända mig emot i den, men den handlar i alla fall om vetenskap (sen kan vi dra fram ”genusmedicin”-flaggan och vråla genusbias om hur faktan forskars fram eller något inte forskats på alls, men det är en annan debatt). Det finns mycket att göra för att förbättra för blivande och nyblivna föräldrar, men ett steg är att i alla fall ge oss råd som någon har faktagranskat.

Jag tänker på hälsa


Jag reflekterar just nu mycket över hälsa och välmående. Kanske inte jättekonstigt då jag pluggar första terminen på sjuksköterskeprogrammet och hälsa liksom är en stor del av yrket.

Men ändå. Jag börjar inse att mitt val av blivande yrke inte bara har att göra med hur man arbetar som ssk (med människor! med en massa människor! Äntligen!) utan även med vad, rent ämnesmässigt. Med omvårdnad och bemötande av människor, men framför allt med hälsa. Det är väldigt intressant att just nu får läsa om hälsa ur sjukvårdens perspektiv och ta del av ord och uttryck rörande hälsa som jag kanske förr inte definierat. Och inte har jag haft tid att diskutera dem heller.

Det som slår mig är att jag mer och mer ser att vi lever i en sjuk tid. Vi lever i en tid som absolut inte sätter människan först, inte som mer än en producent eller konsument. Det humanistiska perspektiv som jag nu introduceras för, det ser jag inte i samhället. Det synsätt som innebär att en person är mer än sin sjukdom och har en massa egenskaper som bidrar till hennes välmående. Precis som hon är mer än producent/konsument och att när detta andra nedvärderas eller trycks undan så blir vi sjuka. För att miljön – det vi har omkring oss vad gäller allt från byggnader och värderingar – är inte genomsyrade av synen på människan som mer än sina små beståndsdelar.

Vi stressar i ett livspussel som inte är gjort för att gå ihop. Och det fascinerar mig hur ofta det åläggs individer att vidta åtgärder för sådant som görs mot dem av ett samhälle som de inte uppmanas att ändra. För att minska stressen i ditt liv ska du gå promenader, träna eller yoga – men absolut inte engagera dig politiskt. Du ska köpa städning till hemmet och kräva en bättre förskola, men ve dig om du/din partner går ner i tid och hinner ta hand om hus och hem själva.

Jag läser mer och mer om ämnet och ser mönster i nyhetsartiklar som visar på samma sak. Att det är dags för något annat. Att den väg vi slagit in på inte är hållbar och där det är dags för min generation, men framför allt 90-talister och yngre, att styra om. Vi har levt i konsekvenserna av ett konsumtionssamhälle och vi om några vägrar låta det fortgå.

Hur exakt man skapar något annat, det hoppas jag lista ut genom fortsatt läsning och att skriva här på bloggen. Jag tror och hoppas att det finns andra där ute som funderar i samma banor!

Drömmen om att hjälpa andra

När jag var liten hade jag svårt att få vänner. Vi var en alldeles för liten klass och de vuxna runt omkring tog inte ansvar för en ganska giftig stämning som fanns i vår grupp. Först i högstadiet upptäckte jag min förmåga att kunna möta andra genom att bryta mig loss från min umgängeskrets och istället finna likasinnade som inte gick i min klass.

Men bilden av att ha svårt att möta och få bli vän med andra har jag burit med mig. Många idag skulle nog beskriva mig som öppen och mötande, men bilden inombords kan verkligen skilja sig. Däremot har jag på senare år blivit mer och mer varse min utåtgående och sociala sida. En del i den utvecklingen är mitt beslut att bli sjuksköterska, som jag skrivit om tidigare. Jag vill verkligen få knyta an till andra, få möta dem och deras behov.

Det är en stor karriärsförändring men innan den så fanns en annan tanke. En som inte riktigt blev av för jag fann ursäkter (”det passar nog inte mig”, ”nä, jag kan nog inte möta folk rätt”, ”tänk om jag inte är empatisk nog?”). En tanke som jag inte riktigt har kunnat släppa men som nog behövt tid på sig att mogna.

Att bli doula. Att få stötta och stödja blivande föräldrar i det stora att sätta sitt barn till världen. Att få ge dem verktyg och ord för att kunna skapa sin förlossning. Tänk, att få vara det stödet!? Vilket mäktigt sätt att få möta en annan människa!

Så igår anmälde jag mig, snart ska anmälningsavgift betalas och i höst blir det två helgers utbildning. Det skrämmer mig något enormt, detta ansvar. Men det gör mig också helt fladdrig i magen och fylld av längtan.

Och jag ska ta den lilla 7-åringen som blev sist vald i handen och visa att hon en dag kan finnas där för andra, så som folk senare i livet skulle finnas där för henne.

Det kan verka som en liten sak, och än vet jag inte hur det faktiska arbetet kan tänkas bli, men för mig är det ett stort kliv. Jag som nyss ville ha sommar längtar redan till hösten – känns som att mycket kommer ändras då och mycket ska jag få lära mig. Äntligen!

Min plats i samhället

En sak jag bär med mig från min karriärsrådgivning som jag precis genomgått är att fråga mig lite om min plats i samhället. Det kan låta märkligt, men alltså såhär; jag har ett hem jag verkligen gillar. Jag har mina två halvgalna barn, en mer sansad make och en trädgård jag försöker odla i. Jag vill renovera mitt hem, spinna garn och gosa med kaniner. Åka och bada, dricka vin med vänner och åka skidor. Jag har noll problem med att vara ledig, jag roar mig!

Men vi lever i ett samhälle som kräver att jag arbetar får att betala av husets räkningar. Jag vill också vara en del av samhället, ha kollegor och hitta min plats i allt det där. En sak som jag behövde fundera kring nu nyligen vad just min roll i allt är. Vem vill jag vara, hur vill jag att folk tänker kring mig, vad är viktigt för mig väl jag lämnar huset? Att ställa de frågorna gjorde att jag kunde sluta tänka på VAD jag gör och mer på VARFÖR. Samt separera det från hemmets Astrid då hon agerar inom en familje-ram som kräver att vissa uppgifter löses. Då utgår jag mycket från de uppgifterna och den vardagen istället får djupare och bredare. För när ett hem ska funka blir det väldigt mycket mer fokus på VAD än just VARFÖR.

Det som återkom i min rådgivning var värdeord och beteenden i olika former, men med samma innebörd. Jag vill vara behjälplig. Jag vill hjälpa. Jag vill vara en sån man får stöd och tröst hos, jag vill peppa människor – och organisationer – till förbättring och nödvändig förändring, jag tror på allas inneboende potential och har en i grunden väldigt positiv syn på världen och människorna i en den. Mycket av det jag arbetat med har varit hjälp och stöd på något sätt – som assistent, handläggare och allt-i-allo.

Däremot så kände jag att det inte… var nog? Inte var helt rätt. Jag kan absolut ta de rollerna men här fanns dålig möjlighet till specialisering (vilket motiverar mig, jag gillar att lära mig på djupet om saker och ting) får då blev inriktningen mer de IT-system vi har, eller hur vissa avdelningar funkar och på så sätt ge stöd. Genom att titta på mina värdeord, men också hur jag vill jobba och med vilka sorters människor och chefer/arbetsplatskulturer, så landade jag på… vården.

Jag har nu sökt till sjuksköterskeprogrammet. Det är en del som ska klaffa, inte bara antagningsmässigt, för att det ska bli av redan till hösten men som jag längtar!

Får en gångs skull känns det väldigt rätt. Ibland tvekar jag, men så läser jag nån sjuksköterskeblogg eller sneglar på utbildningsprogrammet och inser att det här är verkligen helt rätt. Jag är väl medveten om en mängd problem med vården och att syrror inte har det lätt. Men det ger mig möjligheten att lämna mitt hem får något som känns viktigt får mig. Som inte gör att jag undrar varför jag inte är hemma med mina barn, min man och köksträdgården. Jag är ute och bemöter, hjälper och stöttar mina medmänniskor. Förhoppningsvis i ett team med likasinnade.

Att hitta hit har varit lite snårigt. Funderar på ett litet tips-å-tricks -inlägg senare. Om jag nu hinner, jag är verkligen ingen kontinuerlig bloggare! Och vassego för selfie-spammet därovan. En riktig fredagspresent!

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket pÃ¥ arbete, pÃ¥ livet och hur man fÃ¥r det där livspusslet att gÃ¥ ihop. Jag undrar helt ärligt om nÃ¥gon gör det och ens har gjort det – tvÃ¥ heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vÃ¥rdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i vÃ¥ra hushÃ¥ll med att skapa varor som antingen används hemma eller sÃ¥ säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gÃ¥rdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken pÃ¥ att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvÃ¥nansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att pÃ¥verka har varit större skilda, utifrÃ¥n klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När sÃ¥ 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats pÃ¥ arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och sÃ¥ idag dÃ¥, tvÃ¥ generationer senare, sÃ¥ stÃ¥r vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi gÃ¥r hemifrÃ¥n för att arbeta. Nu med kvinnor pÃ¥ arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvÃ¥nar mig att man tycker arbetslöshet är sÃ¥ hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta sÃ¥ mycket att jag mÃ¥ste betala nÃ¥gon för att städa om jag ens ska hinna vila pÃ¥ kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man Ã¥t millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt sÃ¥ ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och fÃ¥ ekonomin att snurra sÃ¥ kommer vi gÃ¥ under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrÃ¥n vÃ¥ra barn om vi har sÃ¥dana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hÃ¥lla en borta frÃ¥n dem.

Det borde inte vara svÃ¥rt för en hel del tjänster att bli deltid och delas pÃ¥ tvÃ¥. En del i omställningen skulle i sÃ¥ fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva vÃ¥ra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lÃ¥n), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre sÃ¥ behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.