Jag orkar inte vara en god mor

De här dagarna som inte är vardag men när det är mörkt och kallt och svårt att bara ta dig ut, de tär på mig.

Eller. De tär på mitt moderskap. Jag hade kunnat lästa en bok, sovit eller gått en promenad. Jag hade gärna träffat en vän över en kopp kaffe. Jag hade kunnat handla saker till odlingen, rensat garderoben eller kanske källaren. Eller bara vilat.

Men jag har barnen denna vecka. Och då har jag dem fullt ut. Jag kan inte gå ut en stund för en promenad eller handla. För att komma ut behöver jag motivera en sexåring och klä på en treåring. Den energin har jag inte, två veckor in på ledigheten. Så vi myser runt. Vi får inte dagarna att gå, de drar sig framåt runt oss. Kanske är det jullledighetens essens vi på något sätt upplever. Den när vi liksom bara är. Kruxet är ju att barnen behöver nån sorts stimulans, och jag är ingen lekmamma. Eller pysselmamma. Inte heller gillar jag att titta på dubbade filmer, eller läsa för mina barn. Jag tror jag är en bättre mor väl de är lite äldre.

Jaja, idag lyckades jag baka scones med mitt yngsta barn. Så i 20 minuter av dagens 12 vakna timmar hade vi i alla fall en sån där mysig stund tillsammans. Alltid nåt.

Råvaror

Jag finner att jag såhär i slutet av året inser hur jag vill forma mitt nästa år. Hur jag vill kliva in i framtiden, med vilket mindset. Jag har länge jagat en luddig idé om förändring, men inte riktigt kunna skapa en tydlighet i den känslan. Jag har känt att jag inte bara vill vara en del i den förändring som många nu ändå försöker sig på (med mindre och mer medveten konsumtion) genom att kopiera andras sätt. Jag har behövt hittat mitt. Är det att bara handla svenskproducerat? Är det min grej? Äta mer vegetariskt,  bara fair trade eller ekologiskt? Inte flyga? Hur är mitt sätt, hur känns det genuint och sant för mig? Jag försökt tänka mig att leva efter just de regler som jag stolpat upp. Men det blev så jobbigt, så krångligt. Jaha, då ska man stå där i affären och läsa på innehållsförteckningen innan man ens kan stoppa det i korgen. Vilken tvål kan jag välja? Vilket bröd? Hur gör jag med ungarnas frukostflingor?

Men så insåg jag det. Råvaror. Jag ska handla råvaror. Det kommer krävas tid, men jag är ganska bra på att snickra ihop det mesta själv; laga mat, baka, göra tvål (ja, av lut och fett – inte av färdig tvålmassa), jag kan virka och håller på att ge mig den på att lära mig sticka. Sy är det värre ställt med, men jag har tankar kring det med.

Och kanske är det häri mitt bloggande finns. Kanske är det någonstans det här jag har sysslat med så länge. Att gå till grunden med saker och ting, att fundera på hur jag i mångt och mycket kan bli till viss del producerande av råvaror, men framför allt den som tillverkar saker av råvaror. För även om jag numera vet hur jag odlar grönsaker, så är jag faktiskt rätt dålig på att förvara och tillaga dem. Även om jag kan klippa mina kaniner så är jag rätt dålig på att spinna och att därefter sticka något kan jag inte alls.

Det finns för mig även en annan aspekt i det. Att dessa kunskaper faktiskt försvinner ifrån oss. Vi håller på att tappa dem. För mig är analysen den att vi har rationaliserat bort allt det som en gång var kvinnans domäner – att ta hand om av barnen, tvätta och städa, handarbeta, laga mat, lappa och laga, ja själva hushållandet – för att vi kvinnor behövdes och vill vara på arbetsmarknaden men fortfarande ser vi det som är kvinnligt kodat som så ofantligt negativt.  Hellre betala en städerska, än att skapa ett samhälle där man hinner städa (oavsett kön, jag anser inte att just kvinnor ska ”tillbaka till hemmet”, men nån borde helt klart vara där). Hellre fler förskoleplatser än att det är lika mycket värt att vara hemma med sina barn som att arbeta. Att männen skulle gå hem är otänkbart – man slår sig för bröstet när kvinnor tar plats på arbetsplatsen men fnyser åt den som upprätthåller ett hem. Stolt visar man upp sin manliga sfär och hur fint det är att ha ett jobb, men att vara lika stolt över att laga sina kläder är man inte.

Jag tror att det är det jag sysslat med i alla år, det är det jag har bloggat om och det är det jag kommer att fokusera på mycket på framöver: de råvaror jag behöver i mitt hem, hur jag kan välja så etiska sådana som möjligt och hur jag sen kan tillverka något av dem. Jag tror också att jag sökt efter kunskap kring det som är så viktigt för mig; sådant som inte är en del av den patriarkala kapitalismen utan som är det där lite mystiska, magiska och kvinnliga. Det som sker i hemmet, det som inte står i historieböckerna men som finns där som en röd tråd genom allt. Att kunna ta en råvara och skapa en produkt. Då inte genom att betala någon annan, inte genom att uppfinna en maskin som gör det, utan genom sina egna två händer.

Så jag vill blogga om det både som en praktisk kunskap, men även som en själslig sådan. Att både kunna spinna garn för att det är coolt, men också för att väcka sin inre Frigga som spinner fram himlens moln. Att skapa en liten plats i världen där kvinnligt kodad kunskap står högst i kurs. Det vill jag vara kejsarinna över.

2019 – då kör vi!

Bland djur och inre processer

Jag besökte Anna på utispenaten förra helgen. Det var så underbart fint där, så härligt med djuren och en väldigt välkomnande stämning! Jag har lovat Anna att skicka mina intryck och tankar men i stort säger jag – anmäl er nästa gång hon drar igång något! Till och med denna introverta varelse stortrivdes!

Men det startade även en process hos mig. En fundering kring livet jag lever idag vars mål på något sätt ändå är ett hus med höns i trädgården, en redig grönsaksodling och en plats att stöpa ljus på. Hur njuter jag av resan dit? Hur mår jag bra, när jag ännu inte är där? Jag har således tänk mycket på hur jag verkligen vill fixa min lilla utomhusodling här vid lägenheten, hur jag vill inreda mitt hem så att det blir den här skapande, producerande men ändå ganska gammeldags:a platsen.

Jag funderar även på bloggandet. En blogg för mig är kommunikation. Hur kommunicerar jag helst med folk? Jag har länge försökt kommunicera typ vad jag gör, eller hur jag inspireras eller kring astrologin. Men allt det är så mycket fakta. Jag vill inte ge fakta!

Jag vill ge funderingar, källhänvisningar och starta en tankeprocess hos folk. Men hur gör man det i text? Hur gör man det när man bara sänder?

Jag vet inte riktigt än. Men jag ska försöka få till att skriva lite mer funderande, inspirerande och tankeställande. Samtidigt som jag skapar ett hem, där alla dessa funderingar kan blomma fritt och förhoppningsvis ta sig hela vägen till datorn.

I hemmets märkliga vrå

Så, vi kom hem igår, efter 3 timmars försening på hemresan. Ska skriva något mer om min SJ-besvikelse nån annan dag.

För innan dess så spenderade vi två dagar hos min mormor vilket var välbehövt. Dels för att stilla mitt dåliga barnbarnssamvete (hon är 86 år gammal och jag hinner dit typ en gång om året) men också för att jag trivs så hos mormor.

Jag spenderade mina somrar som barn och tonåring mycket hos mormor. Vissa somrar mer, andra mindre. Min mormor är ingen man direkt pratar med om livet och universum och allting, utan hos henne har jag upptäckt världen genom att få tid att läsa. Jag fick tid att tänka och att bara vara. Hon lagade mat, vi åkte och plockade bär, gjorde ärenden och badade. Bara var i det som var här och nu. Jag inser att jag, kanske undermedvetet, skapar ett hem likt hennes. Lättstädat, lugnt och med plats för läsande och handarbete.

Det är fortfarande kvar att göra (har en stor hög med saker som ska sorteras och än har jag inte flyttat ner allt mitt tyg, och målaren ska göra färdigt…) men det var bra skönt att komma hem igår. Till mitt lilla tant-hem, med runt matbord, två bruna bokhyllor och en bäddsoffa. Precis som hos mormor.

SJs kundtjänst lämnar mer att önska

Så, vi åkte tåg, jag och barnen. Jag tycker dels om att åka tåg för jag slipper köra och jag kan interagera med barnen.

Men – till ingens förvåning – kom tåget sent. 40 minuter, vilket alltså innebar en timmes väntan på stationen med barnen då vi var i tid. Lagom kul.

Jag ringer SJs kundtjänst då jag visste att vi skulle missa anslutande buss. Vi fick att vi skulle gå på tåget och ringa igen. I det samtalet blir det problem. Han bokar biljett på nästa buss, fast jag säger att jag måste komma fram innan (nästa buss hade inneburit 45 min väntan och att vi var framme totalt 80 min senare, alltså halv nio på kvällen med två barn). Dock skickas jag till Ersättning som jag också frågar om taxi och får ja.

Så när jag skickar in kvitton får jag nej. Jag kan se nu när jag läser reglerna att nej, vi har inte rätt till taxi. Det gäller bara tågresor där tåget åker kortare än 150km (så märklig grej – inte hur långt jag åker utan tåget, totalt). Och vår anslutning var ju buss.

Men jag frågade. Och jag fick ja. Jag vale att åka tåg istället för bil av miljöskäl och för att träna barnen i annat än bil. Bilresan hade kostat mig ca 1000kr tur och retur. Nu kostade resan mig 2000 i taxi samt resan hem (ca 300 spänn) då jag ändå anses så försenad att jag i alla fall får reklamera ditresan.

Herregud. Förstatliga järnvägen nu, så man kan komma fram i tid. Skaffa vettigare konsumentskydd om man annars bara har kvar en aktör på järnvägen (jag kunde ju inte åka med någon annan). Är helt förvånad över att folk vill rösta höger(extremt) när man dagligen ser effekt av utförsäljningen av gemensamma resurser (hej Apoteket, hej vården, hej skolan). Nä, jag är helt klart än mer övertygad om vilket håll som är det enda rätta. Jag som medborgare i ett land ska betala min skatt för att få ut fungerande skola, vård, kommunala färdmedel, polis, militär, boende och livsmedelsförsörjning. Allt utöver det får man i så fall betala extra för om man nu vill ha det. Typ som taxi. Hade gärna inte åkt taxi utan sett att jag kom fram med kommunala, skattefinansierade färdmedel.

Kanske i en annan tid, i ett annat val. Man får inte sluta drömma…

En paus på landet


Mina svärföräldrar har ett landställe ca 2 timmar bilarfärd hemifrån oss. Igår satte vi oss i bilen och åkte hit direkt efter jobb och förskola.

Det är kul att vi äntligen är en familj utan bebisar. Lillasyster är 2,5 och att resa med barnen är så mycket enklare nu. De håller sig vakna på resan, kan äta pommes frites och kolla ipads och jag kan sitta fram i bilen och prata med den andra vuxna i familjen. Det blir enklare att hitta på saker när barnen har mer samma rytm som oss.

Väl framme har de sprungit runt på gräsmattan, nu idag har de följt med farmor på små ärenden och nu är de och badar. Jag läser kurslitteratur och vilar mig lite. Jag önskar att vi hade samma enkelhet hemma, men vi har svårt att skapa den känslan. Troligen för att vi fyller dagarna med tvätt och städ och måsten på ett annat sätt. Barnen roar inte heller sig själva utan har länge perioder av gnäll innan de börjar pyssla med något. Och kanske får jag för mig att jag måste roa dem mer när vi är hemma? Här släpper jag det kravet mycket mer och signalerar det kanske tydligare. Jag vet inte.
Vilketsom, jag njuter av mitt kaffe och min bok. Det regnar och blåser om vartannat, men mig rör det inte ryggen. Imorgon tar jag tåget hemåt för att vara med på BB-marschen. Ses vi där?!

Min bästa mormor


Jag är hos mormor. Jobbade igår och satte mig sen i bilen hit, tar ca 2 timmar därifrån. 

Min mormor bor i lägenhet, det har hon gjort i hela mitt liv. Jag har spenderat så många somrar i hennes hem. Jag läste böcker, jag gick och strosade och hittade på små äventyr. Cyklade runt. Var ganska mycket själv men tror att jag gillade det.

Mina somrar hos mormor var inte ute i något hus på landet. Det var i lägenhet i en liten håla, där jag fortfarande lekte i lekparker men utan storstadens intensitet. Vi cyklade ut till skogen eller badplatsen, mormor och jag. Det fanns ändå det där lugnet som jag tror att många förknippar med somrar hos en äldre släkting.

Jag skulle vilja ha den känslan hemma, men vad svårt det är. Vi har mycket som ska fixas med hus och trädgård. Barnens intensitet gör att jag går upp i varv. Jag läser inte en bok på hela sommaren, jag som ju spenderade hela dagar i olika berättelser förr.

Hos mormor hänger ett foto på hennes barndomshem. Hon berättade lite om det. Hur det såg ut inne (i stort sett exakt samma layout som hos vänner till oss på Gotland, helt sjukt) och om hennes pappas växthus. Han var trädgårdsmästare. Det fanns två andra byggnader också, tror de haft djur.

Det roliga är att det stämmer helt in på mitt framtida drömhus. Ett lagom stort boningshus, ca 3000kvm tomt och lite uthus som man kan ha mindre djur i (höns, kaniner?) och verkstad. Så att man kan odla ordentligt om man vill. Eller bara gå runt och skrota, dricka kaffe och läsa en god bok.

London med en fyraåring

Intensivt! London är en stor stad för en fyraåring och således även för hennes mamma. Vi åkte för att hälsa på ”Auntie”, min vän Mary som bor i Londons ena ände. Vi hade därmed inga direkta aktiviteter planerade och hade jag varit smart skulle vi kanske ha tänkt till. Jag ville köpa kläder till Storasyster inför hösten. Tänkte att det kunde vara kul med kläder från London. Tanken gillade fyraåringen, utförandet not so much. Orken tog fort slut.

Bäst var när vi åkte till Epping Forest och plockade bär och strosade runt. Skulle jag åka igen skulle jag helt klart kolla upp fler sådana grejer. Nu är min fyraåring ganska gnällig (har många mammavänner med samma problem) så till och med lekparker är tråkigt. Och tunnelbanan är tuff för en sån liten, det blir mycket iPad för att kunna sitta still.

Så London är inte en jättebra stad med en fyraåring. Att däremot åka flygplan och få flera dagar med mamma och Auntie och att sen sitta uppe sent med iPaden var en hit. Så semestern var värt det, men London kanske inte roade just barnet.

Jag tyckte däremot att det var jätteskönt att komma iväg i några dagar. Jag är en riktig ”görare” och trivs inte riktigt hemma med små barn – jag vill dra igång grejer men då tröttnar ju barnen ganska fort på mitt rensande och röjande. De blir sura och jag med. Så London över en långhelg var jättebra och kul med lite kompishäng för min del!



Konsumtionssamhällets ekonomi – hjulen måste alltid rulla

Jag känner mer och mer att jag börjar få ihop ett pussel som för mig har lagts under lång tid. Den om konsumtionssamhället och om min roll i det hela. Om nutid och framtid, med en reflektion över dåtid. Börjar med mina tankar kring ekonomi och miljö i det samhälle och värld vi lever i.

Ekonomin i ett konsumtionssamhälle går ut på att jag hela tiden köper saker. Jag är konsument och någon annan är producent- idag är producenten ofta i ett land långt borta. I en mer närproducerad ekonomi hade jag betalat någon för dess utgifter för material och dennes tid för förädling, något som skett i mitt närområde. Där jag och producenten delar effekten av hur förädlingen påverkar miljö och livsvillkor. Typ som att om grannen stickar vantar av får som betar i hagen så vinner vi båda på att fåren mår bra, inte står i en fabrik och att grannen tar bra betalt så att hens barn inte svälter.

I den ekonomin vi har idag, som också har ett behov av tillväxt och att framgång mäts i att företag (stora och små) tjänar mer och mer pengar – vilket görs genom vinst – så ändras spelplanen lite. Minns att vi har ett arv av kolonialism och att industriella revolutionen innebar att tidigare kolonier blev producenter av råvaror som sedan förädlades i fabriker i väst och sedan såldes – som lyxprodukter här eller i mängder som billigt och då ofta tillbaka till länderna i fråga – och vinst skapades. Dessa ”förädlare” finns även idag i väst, även om de idag inte är i form av fabriker utan mer som ägare och märken vi kan sätta på varor som numer både produceras och paketeras långt borta. Här sker istället förädling genom marknadsföring och att sälja in produkter som en del i en eftersträvansvärd livsstil.

För att skapa vinst behöver priset antingen gå upp eller produktionskostnaden gå ner. Idag görs säkert lite av båda men vi alla vet att man prispressar mot produktionen. Det handlar om att människor som producerar får mindre betalt eller rationaliseras bort (och således får färre dela bördan) och/eller att miljön offras för att snabba på produktionen – som broileruppfödda djur, fabriker med fruktansvärda utsläpp (för att det kostar mer att arbeta miljövänligt) eller utarmad jord.

I ett samhälle där saker närproduceras blir det mer påtagligt. Vi känner de som jobbar på fabriken, vi ser hur utsläppen förstör vår strand och som nu i vården ser vi hur besparande skapar en brist på barnmorskor och sjuksköterskor då ingen vill jobba så hårt. När det sker längre bort blir det svårare. Dels får vi inte all information och inte heller vet vi hur de hade det innan. Vi vet inte hur deras strand såg ut förut eller hur deras mamma mådde innan hon gick in i väggen. Vi matas också med idéer om att det är bra att folk ”därborta” får jobb och kan försörja sina familjer (att de skulle kunna äga egen mark och mata sina familjer har ingen tänkt på, eller att de kunde sälja till en inhemsk marknad precis som vår granne som stickar vantar skulle kunna ha gjort).

Det intressanta är också att vi mitt i detta har flera politiska ideologier som pratar om ”våra jobb”. Vi vet om Trumps förkärlek för kolindustrin eftersom att en inhemsk industri – förädling – ger jobb. Tanken, anser jag, är god men används helt fel. Att satsa på kol är väl så föråldrat så gud vet. Själv tror jag mycket på att ta tillbaka en hel del produktion och förädling hem till de som ska använda produkten men att också inte göra det för att man hatar folk från andra länder. Men det kräver en samhällsomställning.

För om något produceras här, så kostar det mer då vi här inte kommer att acceptera slavlöner (om man nu inte är moderat och tycker att det är bra med fler lågavlönade jobb eftersom att man egentligen inte har problem med klassamhället – men då kommer man själv ju inte att drabbas av slavlönen). Om man inte heller kör över miljön så kommer produkterna att kosta mer. Det kommer i slutändan att bromsa ner konsumtionen och det är här vi idag har en stark lobbyism och en svag politikerkår. För det blir en tuff omställning. Det kommer i slutändan att leda till fler jobb då mer produktion kräver fler som producerar och står i fabrik eller jobbar på åkern eller i skogen och färre som ”jobbar med media”, men också till högre priser på varor så att större konsumtion inte är möjlig. Och den kanske inte är nödvändig..? För vem vinner på att vi i alla affärer har exakt samma utbud över hela landet? Att samma märken slåss om våra matvanor, tandvanor, vilket schampo vi använder eller vilka köttbullar vi ger våra barn? Jo, de stora företagen. De små, de vinner på att vi i Malmö kan köpa mat från Skåne, att vi i Umeå har mat från norr och göteborgarna bara äter fisk. Att man säljer det som finns lokalt till de som bor där. Många politiker vill kalla det vi har idag för ”valmöjlighet” vilket bara är larv. Det är som i melodifestivalen när de sista tävlande ska sjunga: de andra har ju redan slagits ut och står inte ens där på scenen och sen kan alla i hela landet melodin till låten som vann. Valmöjlighet, jovisst. Samtidigt så är vinnarna höga VD:ar medan mjölkbönderna går på knäna…

För den som vill fördjupa sig rekommenderar jag Naomi Kleins ”No Logo” och Björn Forsbergs ”Omställningens tid”. Jag ska även skriva mer om konsumtionssamhällets påverkan på oss som individer, och vad det innebär att växa upp som konsument. Jag tycker verkligen att ämnet är intressant (därav precis typ 1000 ord i ämnet, grattis till dig som läser!) och det kommer bli mer av en röd tråd i denna blogg. Nu ska jag ta ett varv i trädgården istället!

Fast om vi ändrar på förutsättningen kan resultatet bli annorlunda

Så, en artikel i DN gör gällande att forskare kommit på att typ det skadligaste man kan göra för miljön är att skaffa barn. In och läs!

Tillbaka? Bra! Det jag tycker är märkligt i artikeln är idén om att barnen förväntas bli framtida konsumenter. Det är inte så att man säger att det måste bli så men man har alltså gått igenom myndigheters uppmaningar till folk och då vill man lyfta att det inte pratas om barn som en miljöpåverkande faktor – såsom bil eller källsortering.

Däremot var uppmaningar om att vara noggrann med sin källsortering vanligt förekommande – trots att minutiös källsortering på sin höjd kan minska vårt koldioxidavtryck med 0,2 ton per år. Motsvarande siffra för en familj som avstår från att skaffa ett barn är 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster.

Själv skulle jag vilja lyfta den otroliga miljöpåverkan vår konsumtion har – varför kan myndigheter inte uppmuntra till att vi ska odla det vi kan själva eller att bara handla närproducerat? Om mina barn blir producenter istället för konsumenter, kan det ändra den negativa spiralen? Och vi har ju skaffat barn i alla tider, utan att polarisen smält… Jag gillar tänket (och länkarna!) i det här inlägget – What Would Happen if We All Grew Food. Jag tycker det tål att tänkas på, och jag tänkte mycket kring det när jag läste artikeln.

Hon menar att mänsklighetens klimatpåverkan bör ses som en funktion av tre komponenter: hur många som lever på planeten, hur mycket vi konsumerar och hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras.

Just nu är befolkningsstorleken den komponent som har störst påverkan – åtminstone i den utvecklade delen av världen. Men det är baserat på de höga halter koldioxid som vi släpper ut i dag. Halter som kommer att sjunka om vi klarar av att ställa om till mer klimatsmarta liv.

Det finns ju på ett sätt mellan raderna i artikeln – ”hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras” – men fokuset är fortfarande på nuvarande myndigheters råd och att privatpersoner ska utifrån dagens tänk följa råd; tänk på att källsortera, köra en miljövänlig bil och bara skaffa ett barn. Istället för att våga byta ut gräsmattan mot hemodlade grönsaker… Det förvånar mig att miljöforskare som ändå verkar intresserade och brinna för ämnet inte har drivit den mer närproduerade/hemodlade tesen mer, utan valt att fokusera på barnen. Eller så är det artikelförfattaren men njae, här tycker jag nog att artikeln inte känns helt vinklad.

Själv hoppas jag att folk fortsätter att skaffa en massa härliga ungar och lär dem att vårda och bruka miljön runt dem. Att odla sina egna morötter är guld värt!