Moderskapet och mammalivet

Mammalivet. Det går i ett, först nu vid 20 sitter jag ned. Jag har idag packat en enklare matsäck (mackor, saft, läsk-rester, popcorn, kaffe och grädde), packat bilen (badkläder, handukar, filt, strandleksaker, upplåsbara madrasser och simpuffar) och packat in barnen (kläder, skor och kepsar) för att åka till stranden. Haft koll på vädret så att vi hann innan regnet. Min vän gjorde samma och en stund hann vi prata där mellan sandkakor, fika, kalla och blöta barn. Sen hem och laga mat som det petades i, beta av disk och tvätt, ställa iordning sovrum och kök efter dagar med annat på agendan, höra barn som spelade på ipaden och facetimade vänner. Planera morgondagen. Göra middag.

Mammalivet är just så: att beta av det ena efter det andra. Få allt att rulla på (och däremellan slurka i sig kaffe och kanske hinna gå på toa). Mammalivet känns på ett sätt som ett rätt mekaniskt arbete. Här finns uttryck som ”familjens projektledare”, för det är vad man är. Med små barn är man också den enda anställde!

Moderskapet däremot. Här vill jag lägga annat. Här finns de små nyanserna. Att jag gör popcorn till stranden, för det gjorde alltid min mamma och ”så gör man i vår familj”. Att jag följer med Lilla när hon ska på toa för hon vill inte vara själv. Att jag hjälper Stora att konfliktlösa på ett sätt, med Lilla använder jag annan pedagogik. Att jag funderar på vilka upplevelser vi fyller dagen med utifrån vad jag vill föra vidare till mina barn och hur jag vill att de minns sin barndom. Mitt moderskap innefattar samsovning, att jag försöker få till odling trots att vi bor i lägenhet (på nedervåningen, med uteplats och gräsmatta utanför) och att vi läser Bamse och ”Majas lilla gröna” till sänggående. Här lägger jag mina värderingar och synsätt som just jag vill föra vidare. De små detaljerna, nyanserna.

Jag tänker att det ofta blandas ihop, dessa delar. Att folk inte klarar av att särskilja på vad som är just den mekaniska delen i allt och vad som är nyansen. Många mammaråd och idéer utgår från att de är ett, på nåt sätt. Som att man inte kan säga att det är bra att barn äter mat utan det ska påpekas vilken sorts mat. Eller att barn ska sova bra, och i samma veva meddela hur barn minsann sover bäst. Att de ska smörjas in med solskyddsfaktor och i detta får man en föreläsning om bra/dåligt med allt från solksyddsfaktorsindustrin till specifika ingredienser.

Med allt detta sagt: jag kommer att skriva om just mitt moderskap. Jag kommer att skriva om mina åsikter kring än det ena och än det andra. Och jag kommer göra samma med en mängd saker jag sysslar med (men mammaliv vs moderskap är en väldigt bra analogi). Med det sagt – ditt moderskap är ditt. Precis som ditt val av boende, sätt att generera inkomst och val av partner. Jag vill mest ge mitt perspektiv på det hela. Så poppa lite popcorn och häng med!

Varför denna rädsla att låta föräldrar ta ansvar för sina barn?

Det har väl undgått i stort sett ingen att det finns en familj som gömt sig med sina barn och förutom att tydligen inte tagit om hand om dem, inte haft dem i skolan. I detta skriver SVT även om att Skolverket nu har koll på en fb-grupp med människor som tipsar om hur man undviker att sätta barn i skolan. I artikeln förfasar man sig över så kallad ”oskolning” eller ”unschooling” som det heter.

Jag vill för det första självklart påpeka att det är hemskt att barnen vanvårdats. Men sen vill jag debattera det sjuka i att vi lever i ett samhälle där valet att inte skicka barn till skolan anses lika illa som att inte lära barnen hygien, typ.

Att det i Sverige har varit viktigt med allmän och lika skola, det går inte att komma ifrån. Vi har varit ett land i stor fattigdom men även där det på grund av sin storlek och hur spritt vi har bott har varit viktigt att lära ut samma saker överallt; för att bygga ett gemensamt samhälle. krävs att samhället lär ut hur det fungerar, dess värderingar och historia. Problemet är att vi idag inte har den skolan vi många ser framför oss i idealet; lite av en Bullerbyskola. ”Bullerbybarnen” fick lära sig grundläggande saker, fakta, i skolan och sen lärde de sig ett yrke hemma eller studerade vidare. Självklart ska vi inte idealisera den tiden utifrån romantiska idéer för vi vet alla att detta gjorde att vissa kunde läsa vidare och att andra stängdes ute.

Men den skola vi har idag, den är inte heller rättvis. Den utgår från idén om att barn dels ska lära sig väldigt mycket i skolan men även ta ett stort eget ansvar för sitt lärande och visa något sorts idealiserat överintresse för att lära sig alla möjliga ämnen enligt en viss mall baserad på ålder. Föräldrar ska även klara av att guida sina barn enligt denna läroplan utan att hänsyn tas för förälderns utbildningsnivå. Voilá, du har lagt grunden för ett utanförskap.

Vi har även en skola byggd på skolplikt, inte läroplikt som bland annat i Finland. Det gör att kravet ställs på skolan att lära mitt barn allt utan att jag egentligen hålls ansvarig på något lagmässigt sätt (däremot kan jag misslyckas med att ge mitt barn stöd med läxläsning och således får mitt barn känna skuld av att jag inte kan hjälpa). Det innebär även att skolan egentligen bara ska se till att mitt barn är i skolan, men inte nödvändigtvis lär sig något. Skolan har bara plikt att få dit barnet. Detta gör även att föräldrar kan flytta sina barn mellan skolor om man inte är nöjd och således nyttja barnets skolpeng för att göra barnet till ”konsument” och således vill skolorna hellre locka till sig barn/föräldrar med säg bra betyg eller olika tekniska hjälpmedel än att alltid förmedla kunskap eller för den delen kräva hjälp av föräldern eller kommunen för att ge barnet möjligheter att lära sig. Här är en bra artikel på ämnet!

Genom att även i tidig ålder introducera att barn ska söka fakta själva så lär du dem inte kunskap, bara att ifrågasätta källan. En lärarkår som erhåller respekt för sitt kunnande kan tydligare vägleda. Jag själv förväntar mig av en professor på universitetet att hen ska ge mig evidensbaserad fakta, utan att jag ska behöva dubbelkolla och ifrågasätta.

Därpå ska barn socialisera bättre än vad jag gör som vuxen på min arbetsplats där du förväntas vara vän med alla (till och med bjuda dem på ditt kalas), förväntas ta ansvar för de som bråkar och stökar samtidigt som du kan utsättas för kränkningar och sexuella ofredanden. Där dina ”kollegors” beteenden ursäktas med att de är barn. Fräscht.

Att undervisa sina barn själv är inget konstigt. Det sker över hela världen. Det sker därför att vissa hellre vill vara hemma med sina barn länge, där de kan ge den fakta som behövs själva och därpå ge dem de moraliska värderingar som finns inom den egna familjen. I de länder som har hemskolning finns ofta olika läroplaner och test som barnen ska följa så att deras inlärning av fakta ändå följs.

Så finns ”oskolning”. Här utgår man från barnets egna vilja att lära. När ett barn visar intresse för naturen så kör man på med biologi och naturvetenskap. Man lär sig om sin egen och andra kulturer när barnet visar intresse för sådant. Matte och språk finns mycket bara i vår vardag och man använder de chanserna som ändå öppnar sig. Här finns kanske inte riktigt samma vilja att följa de kontrollfunktioner som brukar finnas i länder med hemskolning, men om barnet vill in på högre utbildning senare så brukar det gå att lösa. Självklart finns nackdelar: den största med oskolning är lata föräldrar där barnet missar mycket kunskap och sen faktiskt måste ta igen väldigt mycket i vuxen ålder.

Men vad är vinsterna? Ja, i mina ögon är de många. Dels slipper barnet den sociala pressen av skolmiljön. Självklart finns en vinning i att ha kompisar, men många aktiva hemskolare/oskolare brukar ta ansvar för detta. Man kan även ha fritidsaktiviteter. I många länder har föräldrarna även vänner, inte bara kollegor…  så man kanske leker med syskon, kusiner, grannar osv. Man följer även barnets vilja att lära. Få barn föds utan nyfikenhet, men vårat skolsystem har en tendens att totalt döda den nyfikenhet när den ska mätas och vägas och värderas. Det ger även vårdnadshavare chansen att faktiskt, på riktigt lära känna sina barn. För här är den största tragedin för mig i det moderna Sverige; våra barn är mer i skolan/i barnomsorgen än i sitt hem.

Och kanske är det här rädslan för de oskolade barnen ligger: att deras föräldrar bryter normen att varje samhällsmedborgare måste vara en produktiv sådan, och att detta endast kan nås genom lönearbete. Genom att säga dels nej tack till den livsstilen och samtidigt göra det å sina barns vägnar genom att inte tvinga in dem i skolsystemet… det går knappt att ens föreställa sig. Och vad lär man barnen för åsikter därhemma? Hur ska vi kunna få dem till produktiva samhällsmedborgare om de växer upp i ett hem som faktiskt har värderingar? Kanske börjar de ifrågasätta samhällsnormen? Kanske blir de trygga i sig själva? Herregud, möjligheterna är läskigt oändliga.

Så då ropar man barnmisshandel!, man spionerar på de som tänker annorlunda och man försöker få de som ens tänkte tanken att känna skam. Istället för att titta sig i spegeln och undra vad man är så rädd för ska hända när folk får lära sin barn att räkna, läsa och rabbla svenska regenter på egen hand.

Nej, mina barn ska inte ”göra rätt för sig”!


Under min uppväxt, och säkert de flestas, har jag alltid lärt mig att pÃ¥ nÃ¥got sätt ”göra rätt för sig”. Man ska minsann inte fÃ¥ allt serverat. Efter skolan ska det jobbas. Dels för att tjäna pengar och betala för sina egna omkostnader men ocksÃ¥ för att betala skatt och bidra till samhället.

I sak hÃ¥ller jag med. Men i detalj och effekt blir jag irriterad. Ja, vi ska betala skatt – gemensamt betalar vi gemensamma resurser som vÃ¥rd och skola. Det ska vara statens ansvar att befolkningen har vissa kunskaper och staten ska ta hand om de sjuka och svaga, oavsett inkomst. En kedja är bara sÃ¥ stark som sin svagaste länk och kan vi inte ta hand om de svagaste är vÃ¥rat samhälle svagt. Gott sÃ¥.

Men samtidigt sÃ¥ tycker jag att folk som bara ”är” inte ska fÃ¥ nÃ¥gon sorts moralisk skit för att man minsann inte bidrar/bara parasiterar. Jag är dels trött pÃ¥ synen att bidragstagare är snyltare och sen kan jag tycka att det vore helt ok att lÃ¥ta folk inte arbeta. Vill mina vuxna barn spendera nÃ¥gra Ã¥r med att resa runt, ha en säng hemma hos oss och lÃ¥na pengar av oss för att kunna göra nÃ¥got annat än hoppa pÃ¥ plugg och jobb sÃ¥ vill jag gärna ge dem det. SÃ¥klart med en respekt för varandra, men vilken gÃ¥va att ge dem lite andrum! Eller om nÃ¥gon av dem vill vara hemma längre med sina barn och jag har pengar, varför inte ekonomiskt stötta det?

Jag tycker ocksÃ¥ synen pÃ¥ just ”att göra rätt för sig” inom familjer (eller vänkretsar som kan vara en närmare än blodsbandsfamilj) är sÃ¥ jävla tragisk. Att jag ska uppfostra mina barn till att mamma och pappa inte vill eller ska hjälpa dem. Att det är pÃ¥ nÃ¥got sätt karaktärsdanande att de sparkas ur boet och skuldsätter sig för att ha ett schysst boende. SÃ¥ ska vi sälja vÃ¥rt och leva upp vinsten. De ska arbeta för att tjäna pengar till statens skatt och sÃ¥ BNP ökar (eller än värre, BNI).

Det är ett ohållbart leverne. Det upprätthåller slitochsläng-beteenden genom att boenden minsann inte går i arv. Det skapar belånade familjer som måste heltidsjobba för att kunna bo, men inte umgås. Det upprätthåller en syn på att vi medborgare är konsumenter som måste ha en inkomst och måste förbruka. Jag vill inte ha det så. Jag ska förändra och jag ska uppfostra en tyst revolution.

Förlossningspodden!

Idag är jag med i Förlossningspodden med bästaste Emma. Jag har inte hunnit lyssna än! Barnen har hållt igång inatt (jag somnade efter 04 imorse) och min mor med sambo är här så vi underhåller gäster.

Jag var faktiskt med i Förlossningspoddens första avsnitt, men det tyckte Emma att hon klippt sönder så det tog hon bort, haha.

Jag vill minnas att vi pratade om att sluta amma i tid, om att få ett andra barn, igångsättning och om att prata med sin partner. In och lyssna och berätta för mig vad av allt hon behöll i avsnittet. Själv ska jag återgå till kaoset med mina två små här hemma.

Om ull och ullplagg

Innan jag flyttade ut mer på landet (skaffade hus med trädgård i alla fall, mer än vi hade till lägenheten i stan) och innan barn och deras ur-och-skurande så har jag inte lagt nämnvärd energi på material till kläder. Har väl ägt några underställ, skidjackor och thermobyxor. Regnställ och varma vantar avvecklades också. Oftast handlades de på en avvägning av pris, utseende och någotsånär funktionella.

I och med barnen har jag kastats in i en värld av skalplagg, gore-tex, fleecetröjor, ombyte, minst två par gummistövlar, den eviga frågan om fodrade vinterskor och om bebisar fryser i X antal minusgrader.

På något vänster fick detta in mig på ull. Jag betraktar mig som miljömedveten och intresserad och på så sätt insåg jag att fleece är hiskeligen hemskt för miljön. Visserligen av återvunnen plast, men plastpartiklar sköljs ut i tvätt. Ja, vi har fleecekläder till barnen men nej det är inte jag som har köpt dem och de ska bort.  Ull är ett fantastiskt material. Det är ju gjort för att djuren ska hålla sig varma och torra och precis på så sätt kan vi människor nyttja ullen.

Närmast kroppen är ullunderställ supermegabäst för att transportera bort fukt. Dels kan ull suga upp 30% av sin egen vikt i fukt men sedan, när den blivit mättad, arbetar den för att återställa balansen och transporterar därmed bort din svett (du svettas och på den sidan plagget är det fuktigast, då transporterar den bort fukten utåt för att få andra sidan att bli lika fuktig).

Men att ha ull ytterst då? Jo, ett ullplagg kan lika gärna användas som ytterplagg. Dels kan du ha en tröja som värmer och reglerar temperaturen precis som ditt inre lager gör.. Blöt ull är fortfarande varm, tack vare att värmeenergi avges när vattenmolekyler och polära molekyler i fibrern kolliderar. Fast om man inte vill gå runt med en våt filt, hur varm den än är, finns en fantastisk grej – ullkur!

Ull är naturligt fett och därmed vattenavstötande. Det finns behandlad ull (sk superwash) som visserligen inte filtar sig vid tvätt men där ullens naturliga fett och andra egenskaper tagits bort så sådant är inte att föredra. En ulltröja av obehandlad ull går att kura för att ha som ytterplagg som även blir vattenavstötande. Vanligast när man pratar ullkur gör gällande tygblöjor, men det blir ett annat inlägg. Med ullkur så återfettas ullen och plagget blir mjukare men också vattenavisande.

Ullen är självrengörande och luktar inte lika illa som syntetmaterial. Ett ullplagg behöver oftast bara vädras eller tvättas i ett snällt program på tvättmaskinen, antingen helt utan tvättmedel eller ulltvättmedel. Väldans miljövänligt.

Själv har jag en garderob uppbyggd av all möjlig skit. Sakta byter jag ut. Just nu ligger beställning på ulltröjor, raggsockor och vantar hos svärmor. Jag tänker försöka köpa ett ordentligt ullunderställ. Däremot bär en alltid försöka leta efter ekologiska plagg eller där det framgår hur djuren behandlats. Som med all industri finns det baksidor. Däremot är jag övertygad om att en återupplivning av inhemsk produktion av ull – från för till vävning – skulle ha en otroligt positiv effekt på Sverige. Men min syn på just produktion och politik får nog bli en annan gång. Nu ska jag googla stickmönster till en kofta!