Jag orkar inte vara en god mor

De här dagarna som inte är vardag men när det är mörkt och kallt och svårt att bara ta dig ut, de tär på mig.

Eller. De tär på mitt moderskap. Jag hade kunnat lästa en bok, sovit eller gått en promenad. Jag hade gärna träffat en vän över en kopp kaffe. Jag hade kunnat handla saker till odlingen, rensat garderoben eller kanske källaren. Eller bara vilat.

Men jag har barnen denna vecka. Och då har jag dem fullt ut. Jag kan inte gå ut en stund för en promenad eller handla. För att komma ut behöver jag motivera en sexåring och klä på en treåring. Den energin har jag inte, två veckor in på ledigheten. Så vi myser runt. Vi får inte dagarna att gå, de drar sig framåt runt oss. Kanske är det jullledighetens essens vi på något sätt upplever. Den när vi liksom bara är. Kruxet är ju att barnen behöver nån sorts stimulans, och jag är ingen lekmamma. Eller pysselmamma. Inte heller gillar jag att titta på dubbade filmer, eller läsa för mina barn. Jag tror jag är en bättre mor väl de är lite äldre.

Jaja, idag lyckades jag baka scones med mitt yngsta barn. Så i 20 minuter av dagens 12 vakna timmar hade vi i alla fall en sån där mysig stund tillsammans. Alltid nåt.

I hemmets märkliga vrå

Så, vi kom hem igår, efter 3 timmars försening på hemresan. Ska skriva något mer om min SJ-besvikelse nån annan dag.

För innan dess så spenderade vi två dagar hos min mormor vilket var välbehövt. Dels för att stilla mitt dåliga barnbarnssamvete (hon är 86 år gammal och jag hinner dit typ en gång om året) men också för att jag trivs så hos mormor.

Jag spenderade mina somrar som barn och tonåring mycket hos mormor. Vissa somrar mer, andra mindre. Min mormor är ingen man direkt pratar med om livet och universum och allting, utan hos henne har jag upptäckt världen genom att få tid att läsa. Jag fick tid att tänka och att bara vara. Hon lagade mat, vi åkte och plockade bär, gjorde ärenden och badade. Bara var i det som var här och nu. Jag inser att jag, kanske undermedvetet, skapar ett hem likt hennes. Lättstädat, lugnt och med plats för läsande och handarbete.

Det är fortfarande kvar att göra (har en stor hög med saker som ska sorteras och än har jag inte flyttat ner allt mitt tyg, och målaren ska göra färdigt…) men det var bra skönt att komma hem igår. Till mitt lilla tant-hem, med runt matbord, två bruna bokhyllor och en bäddsoffa. Precis som hos mormor.

SJs kundtjänst lämnar mer att önska

Så, vi åkte tåg, jag och barnen. Jag tycker dels om att åka tåg för jag slipper köra och jag kan interagera med barnen.

Men – till ingens förvåning – kom tåget sent. 40 minuter, vilket alltså innebar en timmes väntan på stationen med barnen då vi var i tid. Lagom kul.

Jag ringer SJs kundtjänst då jag visste att vi skulle missa anslutande buss. Vi fick att vi skulle gå på tåget och ringa igen. I det samtalet blir det problem. Han bokar biljett på nästa buss, fast jag säger att jag måste komma fram innan (nästa buss hade inneburit 45 min väntan och att vi var framme totalt 80 min senare, alltså halv nio på kvällen med två barn). Dock skickas jag till Ersättning som jag också frågar om taxi och får ja.

Så när jag skickar in kvitton får jag nej. Jag kan se nu när jag läser reglerna att nej, vi har inte rätt till taxi. Det gäller bara tågresor där tåget åker kortare än 150km (så märklig grej – inte hur långt jag åker utan tåget, totalt). Och vår anslutning var ju buss.

Men jag frågade. Och jag fick ja. Jag vale att åka tåg istället för bil av miljöskäl och för att träna barnen i annat än bil. Bilresan hade kostat mig ca 1000kr tur och retur. Nu kostade resan mig 2000 i taxi samt resan hem (ca 300 spänn) då jag ändå anses så försenad att jag i alla fall får reklamera ditresan.

Herregud. Förstatliga järnvägen nu, så man kan komma fram i tid. Skaffa vettigare konsumentskydd om man annars bara har kvar en aktör på järnvägen (jag kunde ju inte åka med någon annan). Är helt förvånad över att folk vill rösta höger(extremt) när man dagligen ser effekt av utförsäljningen av gemensamma resurser (hej Apoteket, hej vården, hej skolan). Nä, jag är helt klart än mer övertygad om vilket håll som är det enda rätta. Jag som medborgare i ett land ska betala min skatt för att få ut fungerande skola, vård, kommunala färdmedel, polis, militär, boende och livsmedelsförsörjning. Allt utöver det får man i så fall betala extra för om man nu vill ha det. Typ som taxi. Hade gärna inte åkt taxi utan sett att jag kom fram med kommunala, skattefinansierade färdmedel.

Kanske i en annan tid, i ett annat val. Man får inte sluta drömma…

En paus på landet


Mina svärföräldrar har ett landställe ca 2 timmar bilarfärd hemifrån oss. Igår satte vi oss i bilen och åkte hit direkt efter jobb och förskola.

Det är kul att vi äntligen är en familj utan bebisar. Lillasyster är 2,5 och att resa med barnen är så mycket enklare nu. De håller sig vakna på resan, kan äta pommes frites och kolla ipads och jag kan sitta fram i bilen och prata med den andra vuxna i familjen. Det blir enklare att hitta på saker när barnen har mer samma rytm som oss.

Väl framme har de sprungit runt på gräsmattan, nu idag har de följt med farmor på små ärenden och nu är de och badar. Jag läser kurslitteratur och vilar mig lite. Jag önskar att vi hade samma enkelhet hemma, men vi har svårt att skapa den känslan. Troligen för att vi fyller dagarna med tvätt och städ och måsten på ett annat sätt. Barnen roar inte heller sig själva utan har länge perioder av gnäll innan de börjar pyssla med något. Och kanske får jag för mig att jag måste roa dem mer när vi är hemma? Här släpper jag det kravet mycket mer och signalerar det kanske tydligare. Jag vet inte.
Vilketsom, jag njuter av mitt kaffe och min bok. Det regnar och blåser om vartannat, men mig rör det inte ryggen. Imorgon tar jag tåget hemåt för att vara med på BB-marschen. Ses vi där?!

London med en fyraåring

Intensivt! London är en stor stad för en fyraåring och således även för hennes mamma. Vi åkte för att hälsa på ”Auntie”, min vän Mary som bor i Londons ena ände. Vi hade därmed inga direkta aktiviteter planerade och hade jag varit smart skulle vi kanske ha tänkt till. Jag ville köpa kläder till Storasyster inför hösten. Tänkte att det kunde vara kul med kläder från London. Tanken gillade fyraåringen, utförandet not so much. Orken tog fort slut.

Bäst var när vi åkte till Epping Forest och plockade bär och strosade runt. Skulle jag åka igen skulle jag helt klart kolla upp fler sådana grejer. Nu är min fyraåring ganska gnällig (har många mammavänner med samma problem) så till och med lekparker är tråkigt. Och tunnelbanan är tuff för en sån liten, det blir mycket iPad för att kunna sitta still.

Så London är inte en jättebra stad med en fyraåring. Att däremot åka flygplan och få flera dagar med mamma och Auntie och att sen sitta uppe sent med iPaden var en hit. Så semestern var värt det, men London kanske inte roade just barnet.

Jag tyckte däremot att det var jätteskönt att komma iväg i några dagar. Jag är en riktig ”görare” och trivs inte riktigt hemma med små barn – jag vill dra igång grejer men då tröttnar ju barnen ganska fort på mitt rensande och röjande. De blir sura och jag med. Så London över en långhelg var jättebra och kul med lite kompishäng för min del!



Fast om vi ändrar på förutsättningen kan resultatet bli annorlunda

Så, en artikel i DN gör gällande att forskare kommit på att typ det skadligaste man kan göra för miljön är att skaffa barn. In och läs!

Tillbaka? Bra! Det jag tycker är märkligt i artikeln är idén om att barnen förväntas bli framtida konsumenter. Det är inte så att man säger att det måste bli så men man har alltså gått igenom myndigheters uppmaningar till folk och då vill man lyfta att det inte pratas om barn som en miljöpåverkande faktor – såsom bil eller källsortering.

Däremot var uppmaningar om att vara noggrann med sin källsortering vanligt förekommande – trots att minutiös källsortering på sin höjd kan minska vårt koldioxidavtryck med 0,2 ton per år. Motsvarande siffra för en familj som avstår från att skaffa ett barn är 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster.

Själv skulle jag vilja lyfta den otroliga miljöpåverkan vår konsumtion har – varför kan myndigheter inte uppmuntra till att vi ska odla det vi kan själva eller att bara handla närproducerat? Om mina barn blir producenter istället för konsumenter, kan det ändra den negativa spiralen? Och vi har ju skaffat barn i alla tider, utan att polarisen smält… Jag gillar tänket (och länkarna!) i det här inlägget – What Would Happen if We All Grew Food. Jag tycker det tål att tänkas på, och jag tänkte mycket kring det när jag läste artikeln.

Hon menar att mänsklighetens klimatpåverkan bör ses som en funktion av tre komponenter: hur många som lever på planeten, hur mycket vi konsumerar och hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras.

Just nu är befolkningsstorleken den komponent som har störst påverkan – åtminstone i den utvecklade delen av världen. Men det är baserat på de höga halter koldioxid som vi släpper ut i dag. Halter som kommer att sjunka om vi klarar av att ställa om till mer klimatsmarta liv.

Det finns ju på ett sätt mellan raderna i artikeln – ”hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras” – men fokuset är fortfarande på nuvarande myndigheters råd och att privatpersoner ska utifrån dagens tänk följa råd; tänk på att källsortera, köra en miljövänlig bil och bara skaffa ett barn. Istället för att våga byta ut gräsmattan mot hemodlade grönsaker… Det förvånar mig att miljöforskare som ändå verkar intresserade och brinna för ämnet inte har drivit den mer närproduerade/hemodlade tesen mer, utan valt att fokusera på barnen. Eller så är det artikelförfattaren men njae, här tycker jag nog att artikeln inte känns helt vinklad.

Själv hoppas jag att folk fortsätter att skaffa en massa härliga ungar och lär dem att vårda och bruka miljön runt dem. Att odla sina egna morötter är guld värt!

Vill ha sommarlov

Bilder från sommaren 2016

Nä, nu vill jag ha sommarlov. Fast tyvärr mer på det där tonårssättet än som småbarnsförälder. Jag behöver lite mindre ansvar för små varelser och mer tid för spontana infall.

Jag gillar föräldralivet i stort – mina ungar är roliga och ganska påhittiga. Problemet just nu är att jag i mitt föräldraskap eftersträvar att göra saker med barnen och just nu… är det svårt. För att ”göra saker” är för mig att häftpistola nät till kaninburarna, städa burarna, rensa ogräs, planera och plantera i trädgården, lista ut hur man spinner på spinnrock, osv. Allt svårt med yngre barn. Jag hoppas vi kan ha kul väl de blir äldre! För jag tror jag kan vara ett roligt päron till barn med lite bättre säkerhetstänk. Eller som kan bre sin egen mackar jag glömmer lunch. 

Fast än är det kontorsdagar med kaffe i solen och sen jobb vid datorn. Och en längtan efter lediga dagar när jag blir galen på mina barn!

Livet med en fyraåring

Jag är helt slut. Helg med barn är… inte avkopplande. För mig är det rentav uppstressande. Det har verkligen blivit bättre med tiden, ja – igÃ¥r Ã¥kte vi pÃ¥ utställning pÃ¥ östasiatiska muséet och ungarna skötte sig nÃ¥gotsÃ¥när och jag behövde inte punktbevaka bÃ¥da utan med lite hjälp frÃ¥n andra besökare och svärföräldrar sÃ¥ gick det vägen. Det bli bättre.

Men. Fyraåringen. Oh my gawd. Jag är helt slut av alla konflikter som kan dyka upp. Över ingenting! Hon beter sig bara illa. Fortsätter pusha, fortsätter göra fel fast hon vet. Och vi har nu haft en hel del konflikter och liksom bråk och där jag som förälder bara inte får det att funka. Jag förklarar att hon är stor tjej och kan göra rätt men att när hon väljer att göra fel så väljer hon att bete sig som en liten tjej och då försvinner sånt som stora tjejer får veckopeng, lördagsgodis eller ipad. Till exempel. Det brukar bita men icke denna vecka.

SÃ¥ vi har infört ett belöningssystem. För varje dag kan man fÃ¥ som mest tre varningar. FÃ¥r man en fjärde sÃ¥ har det gÃ¥tt för lÃ¥ngt. DÃ¥ fÃ¥r man inte dagens belöning – en stjärna. I slutet av veckan summeras antalet stjärnor och man fÃ¥r lördagsgodis, veckopeng och/eller ipad. Typ. Det är inte helt bestämt än. Men det tog skruv! För nu kan jag säga, när hon fortsätter fast hon vet att hon gör dumt, att hon närmar sig en varning. Och dÃ¥ stoppar hon sig! Säger ”oj, jag glömde” och försöker göra rätt (vi förklarar ju oftast vad rätt är, men hittills har hon inte hejdat sig). Det har visserligen bra gÃ¥tt en dag, men vi är hoppfulla. Som förälder slutar man ju aldrig att hoppas, det är väl det som hÃ¥ller en igÃ¥ng till artonÃ¥rsdagen…

Någon annan med barn i den här åldern? Eller liknande erfarenheter? Tips och tankar? Jag tror vi är inne på en bra väg för Storasyster. Vi försöker ju i alla fall.

4 år

Morgonen 29:e december 2012 förändrades mitt liv och ett nytt sÃ¥g dagens ljus. Jag kan inte med ord beskriva den upplevelsen det innebär att fÃ¥ vara mamma och vilken resa det tar mig med pÃ¥. SÃ¥ jag ska inte ens försöka. Allt jag kan säga är att jag idag känt en stor tacksamhet, enorm glädje och evinnerlig kärlek. Att fÃ¥ ha en fyrÃ¥aring – vilken ynnest! Att fÃ¥ ha just denna fyraÃ¥ring i sitt liv – sÃ¥ fantastiskt! Tack K, för att jag fÃ¥r vara din mamma.

Nej, mina barn ska inte ”göra rätt för sig”!


Under min uppväxt, och säkert de flestas, har jag alltid lärt mig att pÃ¥ nÃ¥got sätt ”göra rätt för sig”. Man ska minsann inte fÃ¥ allt serverat. Efter skolan ska det jobbas. Dels för att tjäna pengar och betala för sina egna omkostnader men ocksÃ¥ för att betala skatt och bidra till samhället.

I sak hÃ¥ller jag med. Men i detalj och effekt blir jag irriterad. Ja, vi ska betala skatt – gemensamt betalar vi gemensamma resurser som vÃ¥rd och skola. Det ska vara statens ansvar att befolkningen har vissa kunskaper och staten ska ta hand om de sjuka och svaga, oavsett inkomst. En kedja är bara sÃ¥ stark som sin svagaste länk och kan vi inte ta hand om de svagaste är vÃ¥rat samhälle svagt. Gott sÃ¥.

Men samtidigt sÃ¥ tycker jag att folk som bara ”är” inte ska fÃ¥ nÃ¥gon sorts moralisk skit för att man minsann inte bidrar/bara parasiterar. Jag är dels trött pÃ¥ synen att bidragstagare är snyltare och sen kan jag tycka att det vore helt ok att lÃ¥ta folk inte arbeta. Vill mina vuxna barn spendera nÃ¥gra Ã¥r med att resa runt, ha en säng hemma hos oss och lÃ¥na pengar av oss för att kunna göra nÃ¥got annat än hoppa pÃ¥ plugg och jobb sÃ¥ vill jag gärna ge dem det. SÃ¥klart med en respekt för varandra, men vilken gÃ¥va att ge dem lite andrum! Eller om nÃ¥gon av dem vill vara hemma längre med sina barn och jag har pengar, varför inte ekonomiskt stötta det?

Jag tycker ocksÃ¥ synen pÃ¥ just ”att göra rätt för sig” inom familjer (eller vänkretsar som kan vara en närmare än blodsbandsfamilj) är sÃ¥ jävla tragisk. Att jag ska uppfostra mina barn till att mamma och pappa inte vill eller ska hjälpa dem. Att det är pÃ¥ nÃ¥got sätt karaktärsdanande att de sparkas ur boet och skuldsätter sig för att ha ett schysst boende. SÃ¥ ska vi sälja vÃ¥rt och leva upp vinsten. De ska arbeta för att tjäna pengar till statens skatt och sÃ¥ BNP ökar (eller än värre, BNI).

Det är ett ohållbart leverne. Det upprätthåller slitochsläng-beteenden genom att boenden minsann inte går i arv. Det skapar belånade familjer som måste heltidsjobba för att kunna bo, men inte umgås. Det upprätthåller en syn på att vi medborgare är konsumenter som måste ha en inkomst och måste förbruka. Jag vill inte ha det så. Jag ska förändra och jag ska uppfostra en tyst revolution.