Mitt framtidsamhälle

Jag har tittat på dokumentärer på SVT. Jag behöver hopp och en vision om en bättre framtid. Så jag tänkte presentera den! Den utgår från idéer och teknik som finns redan idag men ja, det krävs en omställning.

Först och främst vill jag ha lokalpolitiker som arbetar för de som redan bor i ens kommun, län eller land. Inte för att locka hit folk (idag oftast nån form av ”investererare” eller rikare invånare) eller hålla andra ute (oftast kategorin invandrare/”den andra”). Utan för de som bor här.

Jag vill att min lilla kommun aktivt arbetar för att det ska finnas hyresrätter folk med vanliga arbetarjobb har råd med. En etta eller tvåa för sjuksköterskan som är singel, en trea eller större när hen träffar en lärare och börjar bilda familj. Det ska inte säljas mark och rätt att bygga boenden som på något sätt ska locka hit folk med mer pengar. De får jättegärna komma hit och bo, men det är inte för dem kommunen ska jobba. Utan för de av oss som redan bor här. Därpå kan det finnas bostadsrättsföreningar, villor och hus för den som vill köpa.

Jag vill att vi har solpaneler på varje flerfamiljshus och gärna även på villor. Dessa ska kopplas ihop i ett stort nätverk där vi kan köpa och sälja energi mellan varandra. I vårat mörka land kanske det inte täcker all energi, men det bidrar till att vi energimässigt blir mer självständiga. De som då vill bli större producenter och har mark kan då göra denna investering och få in en slant. Har kommunen behov av/en vilja att bli än mer självständiga bör de kunna sponsra utbyggnad på privat mark. Övrig energi borde kunna skapas primärt av vind och vatten från resten av landet där man självklart har en politik så att de kommuner som säljer energi (läs glesbygden) får betalt för detta.

Inga skattepengar till privata skolor eller sjukvård. Vill man ha privat alternativ får man betala för det, precis som att jag betalar för att köra min bil och inte åka kommunalt – så får jag glatt betala för skola och vård om det som finns inte passar mig. RUT och ROT kan vi stryka i samma veva. Då finns mer pengar att lägga i de gemensamma alternativen. Återförstatliga järnvägen och posten.

Jag vill att man arbetar för att folk ska producera och sälja lokalt. Matmässigt ska det införas fler kolonilotter samt att förskolor och skolor ska ha möjlighet att ha odlingar (en del av hemkunskapen?) Det ska uppmuntras till odling i trädgårdar, parker och innergårdar. De bönder och gårdar som finns i närheten ska kunna få subventioner för att inne i tätorten ha en butik där deras mat säljs. Självklart behövs statliga lösningar för att få igång vårat jordbruk igen, men i det lilla samhället kan man arbeta för att bjuda in dem.

Därpå ser kommunen till att det finns lekplatser och badplatser, gemensamma lokaler för möten, utbildningar och ”syjuntor”. Kommunen ska arbeta för att just uppmuntra det kommunala, alltså gemensamma.

Att producera kläder är dyrt och kräver en återuppbyggnad av mycket som idag inte längre finns. Spinnerier till exempel. Men att uppmuntra till att ta tillvara på ull från våra får eller att odla linne borde inte vara omöjligt. A New Sweden är idag det enda exemplet jag har på ett företag som försöker, trots allt. Därpå bör det såklart finnas skräddare och sömmerskor i samhället.

Min tanke är faktiskt att låta både mat och kläder bli dyrare, för det borde aldrig ha blivit såhär billigt. Då ökar även behovet av att kunna laga det man har. Med billigare boende möjliggörs detta i ens privatekonomi.

Hur är livet för invånaren i detta samhälle? Well, lite annorlunda mot idag. Maten som äts är lokalt producerad och i säsong vilket innebär en hel del rotfrukter, kål och baljväxter. Därpå kött, som är dyrt. Kläderna blir mer av det vi hade förr: ull och linne. Bomull är en importprodukt och bör vara dyrt. Boendet är billigare vilket ger utrymme för att betala mer för annat. Maten handlas i affärer kopplat till en lokal producent: bageri, ostaffär, kötthandlare, osv. Posten finns på postkontoret. Skräddare, cykelreparatör och bilmek finns. Man kan åka med tåg och buss till de flesta platserna i närheten. När något går sönder lagar man det man kan och en del av maten odlar man själv.

Över tiden ser jag också att man kan börja se att i fler hem och familjer så är det ekonomiskt att en arbetar och en producerar/förvaltar. Alltså att en är hemma och odlar, tillagar, handarbetar, reparerar och lagar. I ett singelhushåll kaske detta innebär deltidsarbete för att kunna betala vissa saker, men tid att producera och förvalta annat.

Energimässigt delar man med sig till grannen. Eller köper av grannen. Jag hoppas även att man i städer, och kanske samhällen som vårat, kan lösa problemet med bilar. Troligen borde man kunna dela på bilar, så att de inte behöver stå oanvänt parkerade stor del av dagen. Då kan parkeringsytor användas till annat – typ parker, odling eller billiga bostäder.

I övrigt tror jag på läroplikt istället för skolplikt, ett starkt militärt och civilt försvar, höga tullar på importerade varor, att det finns fler kontor/mottagningar istället för att allt ska lösa sig på nätet, reklam i det offentliga bör minskas, en levande landsbygd prioriteras, att ta hand om sina äldre kan lika gärna ske hemma och inte stuvas bort på äldreboenden och inte alla barn ska gå på dagis. Men det kan jag skriva om nån anna gång. Och har redan skrivit om, vill jag minnas!

Från SVT: Push2040 – framtidsfilmenRapport från 2050

SJs kundtjänst lämnar mer att önska

Så, vi åkte tåg, jag och barnen. Jag tycker dels om att åka tåg för jag slipper köra och jag kan interagera med barnen.

Men – till ingens förvåning – kom tåget sent. 40 minuter, vilket alltså innebar en timmes väntan på stationen med barnen då vi var i tid. Lagom kul.

Jag ringer SJs kundtjänst då jag visste att vi skulle missa anslutande buss. Vi fick att vi skulle gå på tåget och ringa igen. I det samtalet blir det problem. Han bokar biljett på nästa buss, fast jag säger att jag måste komma fram innan (nästa buss hade inneburit 45 min väntan och att vi var framme totalt 80 min senare, alltså halv nio på kvällen med två barn). Dock skickas jag till Ersättning som jag också frågar om taxi och får ja.

Så när jag skickar in kvitton får jag nej. Jag kan se nu när jag läser reglerna att nej, vi har inte rätt till taxi. Det gäller bara tågresor där tåget åker kortare än 150km (så märklig grej – inte hur långt jag åker utan tåget, totalt). Och vår anslutning var ju buss.

Men jag frågade. Och jag fick ja. Jag valde att åka tåg istället för bil av miljöskäl och för att träna barnen i annat än bil. Bilresan hade kostat mig ca 1000kr tur och retur. Nu kostade resan mig 2000 i taxi samt resan hem (ca 300 spänn) då jag ändå anses så försenad att jag i alla fall får reklamera ditresan.

Herregud. Förstatliga järnvägen nu, så man kan komma fram i tid. Skaffa vettigare konsumentskydd om man annars bara har kvar en aktör på järnvägen (jag kunde ju inte åka med någon annan). Är helt förvånad över att folk vill rösta höger(extremt) när man dagligen ser effekt av utförsäljningen av gemensamma resurser (hej Apoteket, hej vården, hej skolan). Nä, jag är helt klart än mer övertygad om vilket håll som är det enda rätta. Jag som medborgare i ett land ska betala min skatt för att få ut fungerande skola, vård, kommunala färdmedel, polis, militär, boende och livsmedelsförsörjning. Allt utöver det får man i så fall betala extra för om man nu vill ha det. Typ som taxi. Hade gärna inte åkt taxi utan sett att jag kom fram med kommunala, skattefinansierade färdmedel.

Kanske i en annan tid, i ett annat val. Man får inte sluta drömma…

Ansvarig politik

Jag tänker mycket på valet vi har framför oss. Jag räds de krafter som väcker åsikter hos mina medmänniskor jag aldrig ville se.

Det pratas om ansvarsfull politik. Att genom att låta människor – just nu invandrarna – få skulden för det som inte fungerar, utmålas som att ta ansvar. Men är det inte precis tvärtom? Att ta ansvar för något man är en del av, samhället eller bara sig själv, är att titta innåt. Att sluta skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.

Idag står det i DN om att det nu nästan är omöjligt för fattiga och låginkomsttagare (jag tänker här även på unga) att hitta boende. Vet ni, det hänger inte ihop med kriget i Syrien. De här problemen minns jag började redan när jag var i tonåren (vi pratar 15-20 år sedan) och nu har de mest eskalerat. Det är vår egen politik som skapat dessa problem.

Och det gör mig bedrövad att folk köper högerns retorik om ”ansvar”, att denna syn kryper igenom mitten av politiken och ner bland väljarna. Att media också köper ansvarsretoriken. Att man så räds att anses oansvarig att man köper extremhögerns syn på vad ansvar är: att skylla på någon annan.

Det är inte invandrarnas fel att vi har problem med vården, med posten, med tågen, med skolan och bostäderna. Det är inte invandrarnas fel att försvaret rustades ner. Att apoteken säljer smink men inte har all medicin, att Östersjön mår dåligt och att vi inte längre har en fungerande livsmedelsförsörjning.

Det är vårat fel. Det är dags att ta ansvar för det.