Otrygg anknytning i ett individualiserat samhälle

Det pågår en hel del relationstrassel/kaos/funderingar i min närhet och jag, som den nörd jag är, läser på. Sen innan (pga är förälder) har jag ju viss koll på anknytningsteorier.

Alltså, om du som litet barn/bebis fått en bra anknytning till dina päron/vårdandshavare så har du lättare att ha vettiga relationer som vuxen. Både vänskap och kärleksrelationer. Har du inte det, så blir det lätt kaos. Läs gärna Mark Manson för mer info.

I alla fall. Jag har börjat, den senaste tiden, fundera otroligt mycket på det samhälle vi lever i. Och jag skulle vilja påstå att vårat samhälle är en svinkass förälder ur det här perspektivet. Nu är jag född på 80-talet och därmed vill jag påstå att jag tillhör de första som inte har en romantiserad barndom att säga ”det var bättre förr” om. Jag minns inget 60- eller 70-tal. Minns inte 80-talet heller utan jag blir medveten om världen i höjd med Estoniakatastrofen, prinsessan Dianas död och 90-talskrisen. Tjoho! I tidig tonår sker 11e september osv. Ja, ni fattar.

Alltså, min generations världsbild och det som många refererar till hur mycket ”sämre det är nu” är alltså det som händer efter 80-talets yuppie-era och när världen redan är på det individualistiska spåret. I Europa går vi med i EU vilket jag visserligen kan gilla på ett sätt men som också får till konsekvens att det är billigare att importera både arbetskraft och mat. Vi växer upp i ett samhälle där vuxna och makthavare i stort sätt säger ”sköt dig själv”. Det byggs inga vettiga mängder hyresrätter och inte får vi betalt heller så vi kan spara till en insats. Man ska vara högutbildad för att ens få ett instegsjobb eller slava för lön som inte ens räcker till boende. Mat på bordet har du råd med om du fortsätter att bo hemma eller om dina päron fixar en lägenhet. Bil är nästan ett måste utanför stan, och i stan blir kollektivtrafiken dyrare och dyrare. Skolorna blir sämre och med vinst tillåten i privata skolor ballar det ut än mer. Vården blir sämre, barnmorskor flyr och neonatalbarn får flyga till Finland.

När man då växer upp i ett sådant samhälle, hur blir ens anknytning till det? Känner man att man vill vara en schysst samhällsmedborgare? Vill man hjälpa sin nästa? Vill man bidra? Möjligen, vissa vill ändå försöka. Men man har ingen aning om hur, och troligen räknar man med att det ändå inte spelar någon roll.

För signalen du hela tiden får är att du måste lösa allt ditt själv. Ditt värde sitter endast i vad du producerar, inte vem du är och att du är en välkommen medborgare/familjemedlem. Sen barnsben har de flesta av mina vänner vetat hur lätt det är att kastas ut och stå utan precis allt. När vi börjat bli vuxna har vi fått behöva hantera bostadslöshet vs bo kvar hemma, arbetslöshet vs slavlöner, skjuta på familjebildning, hoppa på utbildningar för att då får man i alla fall CSN, tillslut har många gått in i väggen och de flesta hanterar en mildare till gravare depression. Och så en vuxenvärld som tycker att man bara ska skärpa sig lite eller berättar om hur de när de var unga minsann bara gick runt och sökte jobb. Utan att förstå att inte en jävel idag vill ta emot dörrknackande 30-plussare med ett CV i handen. Utan att fatta att visst, jobb på McDonald’s vid Odenplan finns säkert – men det är svårt att pendla dit från Enköping för det är möjligen där du har råd att bo på den lönen.

Jag fattar att det kan vara lätt att peka på den lata ungdomen. Eller på att världen på nåt magiskt sätt blivit sämre. Själv tror jag på att börja ta ansvar för en bättre framtid, vilket är lättare om man kan se problemet för vad det är. Och här har vi ett av dem.

Framtidens kvinna finns inte

Jag läste ovanstående text i Happydating’s blogg (en väldigt trevlig blogg för övrigt) och har burit tanken lite med mig. Här utbroderar jag den i form av bristen på förebilder.

Alltså, det som avses i citatet ovan är att de möjligheter som kvinnor har idag, de har aldrig funnits förr. Visst kan vi försöka hitta spår av kvinnliga krigare i vikingagravar, försöka omtolka gamla myter och tänka att kanske, kanske har det funnits självständiga, jämställda kvinnor förr.

Men rent krasst – det är ytterst svårt att hitta berättelser om kvinnor som fullt ut har dagens möjligheter. Samtidigt lever vi i en tid när de rättigheter vi har är ständigt hotade samt att vi verkligen inte är i mål än. Det har också gått fort (även om en annan gärna ser att loppet kan vara över nån gång och vi får känna hur vi flyger över mållinjen). Jag kan bara se på min mormors möjligheter (hon är född 1932) och min mammas (född 1963). Det är 80 år mellan min mormor och min äldsta dotter – deras möjligheter i livet är milsvida ifrån.

Och det har nästan ändrats år för år. Första vågens feminism handlade om lagliga rättigheter (typ bra saker som rösträtt). Den andra vågen (börjar runt 60-70 -tal) handlade mer om rätten till sin egna kropp (här får vi i Sverige Grupp 8-rörelsen). Tredje vågen kommer med 90-talet och är mer inne på individens behov och utmaningar som sedan faller in i fjärde vågens mer intersektionella analys och kamp.

Det är alltså en stor skillnad på vad min mamma kan ha brunnit för, vad jag sen behövde kämpa för och vad min dotter sen tar över. Och detta sker ju parallelt! De Disney-filmer jag växte upp med skapades av de som växt upp med vad den andra vågen kan ha influerat dem till medan jag sen som vuxen sitter i diskussioner som kommer ur fjärde vågens synsätt. Samtidigt om ju jag – som individ och människa – behöver förebilder, sagor, osv som kan finnas för att ge mig lite hopp och inspiration. Tyvärr är de svåra att hitta – för dagens kvinna finns inte.

Nyligen satt jag och läste Philippa Gregory’s bokserie om Rosornas krig (England, 1400-tal). Jag gillar hennes böcker då hon skriver historiska romaner ur kvinnornas perspektiv. I en av böckerna finns följande text:

’Mother, before God,’ I say, my voice shaking with tears, ’I swear that I have to believe that there is more for me in life than being wife to one man after another, and hoping not to die in childbirth!’
She shakes her head, smiling at me as if my sense of outrage is like a little girl shouting over her toys. ’No, truly, my dear, there is nothing more for you,’ she says. ’So, do your duty with an obedient heart. I will see you in January, at your wedding.’

Hemskt, såklart. Men dels fortfarande pågående i vår nutid och också en del av vårat arv. De finns de som pratar om hur trauma ärvs (epigenetik) men oavsett – på något sätt bär vi detta med oss. Jag kan sällan värja mig, när jag läser om andra kvinnor, i hur de behandlas och har behandlats. Både det bra och det dåliga. Det blir svårt att ta det ena, utan det andra. För Margaret Beaufort (som är barnet i citatet ovan) hade inte blivit Henry Tudors mamma om hon fått gå i kloster som hon velat. Hennes väg till makten, till historieböckerna och således till mig är en följd av att hon som 12-åring giftes bort.

Min favorit-Disney -film är Skönheten och Odjuret. Alla bokslukande flickors favorit, såklart. Hon får ju ett bibliotek! Men än en gång – Belle lever tydligt i ett patriarkat. Tror inte den filmen klarar Bechdel-testet ens. Jag kan idag, hur mycket jag än vill, framföra att jag gillar Belle för att hon är en läsande, vetgirig tjej men rent krasst – filmen handlar om hur hon bara finns till för Odjurets väg till förändring. Självklart påverkade det mig som ung tjej att detta var ”min” hjältes underliggande ”story arch”. (Plus att Odjuret var extremt ful som prins – vilken besvikelse!)

En annan problematik är att det som traditionellt varit kvinnligt (typ hus och hem) idag inte är så högt värderat. Där vi lyckades få kvinnor in i arbete och samhälle, så fick vi inte upp statusen för det vi ”lämnade”. Det är också problematiskt, på flera sätt. För egen del – och i pratet om förebilder – gör det att de kvinnor jag imponeras av och inspireras av i tv-serier och böcker som ska utspela sig nu och i framtiden – sällan har barn.

Så, hur gör man då? Hur hittar man förebilder, hur blir man den kvinna man vill vara? Rent krasst – ingen aning (för det mesta). Och även om man lyckas lista ut hur man vill vara som post-patriarkal kvinna så är det omöjligt att leva så då vårat samhälle inte är post-patriarkalt. Tråkigt, men sant. Jag har tänkt ändå att jag ska försöka skriva hur jag själv skulle vilja att det var men då måste man ha med sig att jag kommer att utgå från en massa ”beståndsdelar”. Alltså dels sådant som är historiskt kvinnligt (moderskap, att vara i en relation, att ta hand om hus och hem, osv) till det vi numera även har som varit historiskt manligt (utbildning, frihet över våra kroppar, att vara soldater, att ha arbete, att driva samhällsutvecklingen). Samtidgt så måste det då också beröra hur ett samhälle behöver se ut för att denna kvinna ska få plats, just för att annars gör jag just det jag avskyr – att man påtvingar individer förväntningar utan att titta på och vilja förändra strukturer.

Så jag måste fundera på hur jag ska få till det! För alla kvinnor kommer inte att vilja välja alla delar. Och ja, det är väl lite poängen med att få vara fri och självständig – att välja själv. Hur tusan man nu gör det, utan att ha haft möjlighet att lära sig.

Moderskapet och mammalivet

Mammalivet. Det går i ett, först nu vid 20 sitter jag ned. Jag har idag packat en enklare matsäck (mackor, saft, läsk-rester, popcorn, kaffe och grädde), packat bilen (badkläder, handukar, filt, strandleksaker, upplåsbara madrasser och simpuffar) och packat in barnen (kläder, skor och kepsar) för att åka till stranden. Haft koll på vädret så att vi hann innan regnet. Min vän gjorde samma och en stund hann vi prata där mellan sandkakor, fika, kalla och blöta barn. Sen hem och laga mat som det petades i, beta av disk och tvätt, ställa iordning sovrum och kök efter dagar med annat på agendan, höra barn som spelade på ipaden och facetimade vänner. Planera morgondagen. Göra middag.

Mammalivet är just så: att beta av det ena efter det andra. Få allt att rulla på (och däremellan slurka i sig kaffe och kanske hinna gå på toa). Mammalivet känns på ett sätt som ett rätt mekaniskt arbete. Här finns uttryck som ”familjens projektledare”, för det är vad man är. Med små barn är man också den enda anställde!

Moderskapet däremot. Här vill jag lägga annat. Här finns de små nyanserna. Att jag gör popcorn till stranden, för det gjorde alltid min mamma och ”så gör man i vår familj”. Att jag följer med Lilla när hon ska på toa för hon vill inte vara själv. Att jag hjälper Stora att konfliktlösa på ett sätt, med Lilla använder jag annan pedagogik. Att jag funderar på vilka upplevelser vi fyller dagen med utifrån vad jag vill föra vidare till mina barn och hur jag vill att de minns sin barndom. Mitt moderskap innefattar samsovning, att jag försöker få till odling trots att vi bor i lägenhet (på nedervåningen, med uteplats och gräsmatta utanför) och att vi läser Bamse och ”Majas lilla gröna” till sänggående. Här lägger jag mina värderingar och synsätt som just jag vill föra vidare. De små detaljerna, nyanserna.

Jag tänker att det ofta blandas ihop, dessa delar. Att folk inte klarar av att särskilja på vad som är just den mekaniska delen i allt och vad som är nyansen. Många mammaråd och idéer utgår från att de är ett, på nåt sätt. Som att man inte kan säga att det är bra att barn äter mat utan det ska påpekas vilken sorts mat. Eller att barn ska sova bra, och i samma veva meddela hur barn minsann sover bäst. Att de ska smörjas in med solskyddsfaktor och i detta får man en föreläsning om bra/dåligt med allt från solksyddsfaktorsindustrin till specifika ingredienser.

Med allt detta sagt: jag kommer att skriva om just mitt moderskap. Jag kommer att skriva om mina åsikter kring än det ena och än det andra. Och jag kommer göra samma med en mängd saker jag sysslar med (men mammaliv vs moderskap är en väldigt bra analogi). Med det sagt – ditt moderskap är ditt. Precis som ditt val av boende, sätt att generera inkomst och val av partner. Jag vill mest ge mitt perspektiv på det hela. Så poppa lite popcorn och häng med!

Lev ditt liv som dina förfäder – fast med bättre teknik

Hittade ovanstående tanke, fast då på engelska, nånstans på nätet. Tycker om den tanken! Såklart måste man ju inte leva exakt som sina släktingar men jag tror att det är ett rätt bra förhållingssätt.

På mitt jobb brukar vi föra lite samma resonemang. Eller, såhär: så fort ett nytt it-system införs får vi total spunk och undrar vem tusan som införde det. För än en gång får vi något som inte alls passar hur vi redan jobbar utan nu ska införandet av systemet också innebära nya arbetsätt/processer. Och det håller aldrig.

Jag tänker att man ska förhålla sig lite samma i livet i stort. Själv älskar jag teknik. Min läsplatta gör att jag kan läsa jättetjocka böcker utan att behöva bära en massa kilon i väskan. Jag och äldsta dottern spelar gärna Sims 4 en regnig dag. I min telefon har jag nyheter, kontakt med vänner, en kamera och viss underhållning. Jag tror att om jag inte haft tekniken hade jag ändå gjort lite samma. Kanske läst lite mer, men idén om att jag fått mer gjort/skapat om jag inte haft teknik är ytterst tveksam.

Just nu är jag i övrigt inne i en fas där jag tittar mycket på just mina grundläggande processer. Vad upplever jag är det jag liksom ”sysslar” med, oavsett teknik eller för den del – tidsålder? Hur tar jag mig igenom en dag, hur vill jag göra om inga krav fanns, osv?

Det finns vissa saker. Dels verkar jag gilla att vara i en ”flock”. Jag och barnen har nu gemensamt sovrum, och vardagsrummet är tillika lekrum. Funkar sjukt bra! Sovrummet innehåller nu noll teknik utan dator, paddor osv används i vardagsrummet. Jag har fått till min uteplats och jag sitter gärna där för att läsa. Odlar mer och mer.

Det jag inte riktigt får till är matlagningen – men det är sen gammalt. Jobbar på det. Sen vill jag ut mer i naturen. Där tror jag att jag dels behöver invänta att barnen blir lite äldre samt kanske skaffa vänner som kan lite mer än jag.

En rejäl utmaning är att jag verkar vara en form av nattuggla. Eller att om jag går upp på morgonen så vill jag skrota hemma. Bäst skulle vara om jag kunde komma till jobbet vid lunch och jobba till kvällen. Tyvärr ser det inte ut så…

Men nu har jag sommarlov. En ypperlig tid till att mest ge sig hän åt dagarna. Och barnen, såklart. De – om några – är rätt bra på att dra med mig på en massa saker!

Jag är inte förvånad

Ja, COVID-19. Var ska man börja? Det är fruktansvärt tragiskt det som sker just nu. Det är hemskt med alla döda och alla de inom sjukvården som nu än mer kommer att gå på knäna.

Men. Även om jag inte hade förutsett en pandemi, så är jag inte förvånad att hela vårat kapitalistiska system faller. För det behövde hända. Det jag hoppas nu är att folk vägrar gå tillbaka till 1900-talets galenskaper. Att vi ur den aska som kommer efter den här elden, kavlar upp ärmarna och bygger något nytt. Eller ja, nygammalt.

För vi måste tillbaka till att producera lokalt. Vi måste tillbaka till att våra hem blir våra baser igen, en plats för produktion och tillvaratagande. Precis om våra länder. Och vi måste till gemensamt ägande. Till att de av oss som inte är höga VD:ar äger det gemensamma igen: vård (sjukhus, äldreboenden, apotek), skola, infrastruktur, telefoni, boenden osv. Vi behöver ha beredskap i alla funktioner.

Teknik i all ära. Men teknik ska stötta hur vi redan vill ha det, inte förändra det vi beslutat blir bäst. En teknisk lösning kan inte vara den första lösningen – den ska stötta en redan uttänkt metod.

Så även om jag känner med de som direkt fysiskt drabbas och de som ekonomiskt drabbas av denna pandemi, så kan jag ändå se att det leder till vad som var oundvikligt: att det kapitalistiska systemet faller, brinner och lämnas i sin aska.

Först då kan vi bygga något stadigt.

Mitt framtidsamhälle

Jag har tittat på dokumentärer på SVT. Jag behöver hopp och en vision om en bättre framtid. Så jag tänkte presentera den! Den utgår från idéer och teknik som finns redan idag men ja, det krävs en omställning.

Först och främst vill jag ha lokalpolitiker som arbetar för de som redan bor i ens kommun, län eller land. Inte för att locka hit folk (idag oftast nån form av ”investererare” eller rikare invånare) eller hålla andra ute (oftast kategorin invandrare/”den andra”). Utan för de som bor här.

Jag vill att min lilla kommun aktivt arbetar för att det ska finnas hyresrätter folk med vanliga arbetarjobb har råd med. En etta eller tvåa för sjuksköterskan som är singel, en trea eller större när hen träffar en lärare och börjar bilda familj. Det ska inte säljas mark och rätt att bygga boenden som på något sätt ska locka hit folk med mer pengar. De får jättegärna komma hit och bo, men det är inte för dem kommunen ska jobba. Utan för de av oss som redan bor här. Därpå kan det finnas bostadsrättsföreningar, villor och hus för den som vill köpa.

Jag vill att vi har solpaneler på varje flerfamiljshus och gärna även på villor. Dessa ska kopplas ihop i ett stort nätverk där vi kan köpa och sälja energi mellan varandra. I vårat mörka land kanske det inte täcker all energi, men det bidrar till att vi energimässigt blir mer självständiga. De som då vill bli större producenter och har mark kan då göra denna investering och få in en slant. Har kommunen behov av/en vilja att bli än mer självständiga bör de kunna sponsra utbyggnad på privat mark. Övrig energi borde kunna skapas primärt av vind och vatten från resten av landet där man självklart har en politik så att de kommuner som säljer energi (läs glesbygden) får betalt för detta.

Inga skattepengar till privata skolor eller sjukvård. Vill man ha privat alternativ får man betala för det, precis som att jag betalar för att köra min bil och inte åka kommunalt – så får jag glatt betala för skola och vård om det som finns inte passar mig. RUT och ROT kan vi stryka i samma veva. Då finns mer pengar att lägga i de gemensamma alternativen. Återförstatliga järnvägen och posten.

Jag vill att man arbetar för att folk ska producera och sälja lokalt. Matmässigt ska det införas fler kolonilotter samt att förskolor och skolor ska ha möjlighet att ha odlingar (en del av hemkunskapen?) Det ska uppmuntras till odling i trädgårdar, parker och innergårdar. De bönder och gårdar som finns i närheten ska kunna få subventioner för att inne i tätorten ha en butik där deras mat säljs. Självklart behövs statliga lösningar för att få igång vårat jordbruk igen, men i det lilla samhället kan man arbeta för att bjuda in dem.

Därpå ser kommunen till att det finns lekplatser och badplatser, gemensamma lokaler för möten, utbildningar och ”syjuntor”. Kommunen ska arbeta för att just uppmuntra det kommunala, alltså gemensamma.

Att producera kläder är dyrt och kräver en återuppbyggnad av mycket som idag inte längre finns. Spinnerier till exempel. Men att uppmuntra till att ta tillvara på ull från våra får eller att odla linne borde inte vara omöjligt. A New Sweden är idag det enda exemplet jag har på ett företag som försöker, trots allt. Därpå bör det såklart finnas skräddare och sömmerskor i samhället.

Min tanke är faktiskt att låta både mat och kläder bli dyrare, för det borde aldrig ha blivit såhär billigt. Då ökar även behovet av att kunna laga det man har. Med billigare boende möjliggörs detta i ens privatekonomi.

Hur är livet för invånaren i detta samhälle? Well, lite annorlunda mot idag. Maten som äts är lokalt producerad och i säsong vilket innebär en hel del rotfrukter, kål och baljväxter. Därpå kött, som är dyrt. Kläderna blir mer av det vi hade förr: ull och linne. Bomull är en importprodukt och bör vara dyrt. Boendet är billigare vilket ger utrymme för att betala mer för annat. Maten handlas i affärer kopplat till en lokal producent: bageri, ostaffär, kötthandlare, osv. Posten finns på postkontoret. Skräddare, cykelreparatör och bilmek finns. Man kan åka med tåg och buss till de flesta platserna i närheten. När något går sönder lagar man det man kan och en del av maten odlar man själv.

Över tiden ser jag också att man kan börja se att i fler hem och familjer så är det ekonomiskt att en arbetar och en producerar/förvaltar. Alltså att en är hemma och odlar, tillagar, handarbetar, reparerar och lagar. I ett singelhushåll kaske detta innebär deltidsarbete för att kunna betala vissa saker, men tid att producera och förvalta annat.

Energimässigt delar man med sig till grannen. Eller köper av grannen. Jag hoppas även att man i städer, och kanske samhällen som vårat, kan lösa problemet med bilar. Troligen borde man kunna dela på bilar, så att de inte behöver stå oanvänt parkerade stor del av dagen. Då kan parkeringsytor användas till annat – typ parker, odling eller billiga bostäder.

I övrigt tror jag på läroplikt istället för skolplikt, ett starkt militärt och civilt försvar, höga tullar på importerade varor, att det finns fler kontor/mottagningar istället för att allt ska lösa sig på nätet, reklam i det offentliga bör minskas, en levande landsbygd prioriteras, att ta hand om sina äldre kan lika gärna ske hemma och inte stuvas bort på äldreboenden och inte alla barn ska gå på dagis. Men det kan jag skriva om nån anna gång. Och har redan skrivit om, vill jag minnas!

Från SVT: Push2040 – framtidsfilmenRapport från 2050

Matriarkat

Förlåt mitt dystra inlägg igår. Det är inte så pepp att beskriva vår samtid och vad den gör med oss kvinnor. Men vi har behövt gå till botten med effekten av tiden vi lever i. Vi har behövt hantera berättelserna från #metoo, vi har behövt hantera våra sår och våra våndor.

Nu behöver vi en annan morgondag.

I en värld där kvinnor är jämställda män och där män straffas för brott mot kvinnor precis lika hårt som brott mot män, och där vi lär våra söner att respektera kvinnor men även se dem som jämnbördiga och höra dem, så skapar vi ett annat utrymme för kvinnan. När hon får bestämma om liv ska växa i henne, eller inte, får hennes liv mrning utöver barnalstringen.

Hon får vara alla de roller som finns utan att ge avkall på en annan. Hon får vara barnet som upptäcker och utforskar, orädd och oförstående. Möjlig att lära men också en ögonöppnare i sin nyfikenhet.

Hon får bli den unga kvinnan som upptäcker systerskapets härlighet, som lär sig om sin kropps njutning och börjar ana sitt livs väg.

Hon blir den vuxna kvinnan. I den kan hon bli modern, husfrun, jägaren, upptäckaren, berättaren… rollerna är många. Hon kan välja en, eller alla. Hennes sexualitet är hennes egna att dela med andra, eller ingen. Hon kan vara både den frigjorda, sexuella kvinnan och modern, mamman som lägger ett barn vid sitt bröst. Hon behöver inte välja mellan horan och madonnan. Den delningen är en patriarkal påtvingad delning av kvinnans mångsidiga enighet.

Låter det flummigt? Religöst? Ja… det är svårt att tala om det på ett annant sätt. För en ny morgondag måste komma ur en vision, från stora penseldrag. Sen blir det effekter.

Då blir det lagar om att män som våldför sig på kvinnor, de bestraffas. Då införs porrfilter i skolor, ja porr i dess form idag med den industri den är blir skamlig och ovärdig att konsumera. De barn som föds utomäktenskapligt är välkomna, och samhället stöttar den födande. Ja, förlossningsvården blir annorlunda i en värld där kvinnans rätt till sin kropp – till sitt egna liv – är självklar. En flicka lär sig inte att ”förstå” det andra barnet som kränker henne och ha överseende med hans beteende, för hon får inte kränkas.

Och den kvinna som växer upp i den världen, hennes sexualitet blir friare. Hon kan ligga med den hon vill, följa med i inviter och bejaka de som åtrår henne om hon vill. Tänk vad mycket roligare det kan bli, för alla inblandade. När kvinnor inte behöver akta sig för män så kan de närma sig varandra mycket mer. Ja, varför män inte vill ha en sån värld det förstår jag inte. Men de har ju alltid haft dålig fantasi, stackarna.

Tur att vi kvinnor numera går ihop, får patriarkatet att falla och kämpar för att ta makten från de som inte kan bygga en vettig värld. De har haft sin chans, de har försört sakers naturliga tillstånd, och nu återställer vi.

Det tar tid, det tar ork och vägen är kantad av sorgliga historier och upplevelser. Men vi vet alla att det är värt det. Tänk, en värld där kvinnan får vara precis vem och vad hon vill. Den världen ska vi skapa.

Om abort

Ja, det har väl inte undgått nån att Alabama röstat igenom en fruktansvärt sträng abortlag. Yes, den är genomröstad av män vilka självklart är framröstade av både män och kvinnor. Men de är en del i det patriarkala systemet att styra över kvinnokroppen.

I patriarkatet är kvinnans kropp dels mannens egendom för njutning, men den är även samhällets för reproduktion. Kvinnan finns som fru för att möjliggöra mannens framgång i samhället och hon finns som barnalstrare för samhällets fortlevnad. I den patriarkala ekonomi vi lever i kan kvinnan även få upprätthålla konsumtionens snurrande hjul genom att arbeta och tjäna pengar men hon ska fortfarande föda barn som visserligen kan lämnas till andra dagtid men de ska födas och fylla på i maskineriet.

Hon når status och respekt genom att härma mannen i samhällsbygget, då hon kan få nå framgång på arbetsplatsen om hon kuvar sig för dess spelregler: jobba jämt, jobba hårt och sätt arbetet först.

Samtidigt förväntas hon upprätthålla den kvinnliga delen, eller skammas om hon inte gör det: barnalstring, hem och att såklart gifta sig. Gnäller hon över obalansen i att hinna med båda ska hon antingen gå hem och lämna över till mannen (och då fullt ut lita på hans stöd vilket gör henne till hans egendom då hon av samhället inte kan förvänta sig hjälp, skulle hon vilja lämna honom) eller så får hon väl medicinera bort oron.

Javisst drar jag på ganska stora växlar på vad som verkar handla ”bara” om rätten till ett medicinskt ingrepp. Men att inte förstå att saker hänher ihop på ett djupare plan, det är att fördumma sig själv.

När kvinnokroppen och dess sexualitet blir samhällets och mannens så tydligt som i frågan med abort, då blir hennes sexualitet kringskuren i ett tidigt skede. För aborten hänger ju ihop med vad som hände innan, och ansvaret läggs på kvinnan att inte ”försätta sig i den situationen”. Och ska man inte försätta sig däri, då måste man begränsas redan tidigt. Av samhället och tillslut integrerat i sig själv.

När man växer upp som kvinna i ett patriarkat så lär man sig att förhålla sig till – den potentiella eller verkliga – förövarens sexualitet innan man kan utforska sin egen. De flesta av oss lärde oss männens blickar redan innan vi hade lärt oss vår egen lust. Vi lär oss, och varandra, att först skydda och värja oss innan vi ens hittar vår egen vilja.

Att lära sig av med mycket av de begränsningarna tar tid. För vissa blir det aldrig av. I vårat samhälle behöver man som kvinna nästan bygga som en mur, skapa en fristad och där få börja fundera och känna efter fritt. Ofta sker detta i ett vuxet systerskap. Det tar tid att lära om, att bli trygg och modig. Och det modet rör både den privata sexualiteten men såklart även den plats man tar i sitt vanliga liv.

Hur många klagar inte på problem i sitt äktenskap där kvinnan oftast inte vill och mannen förstår inte? Jo, för hon behöver hela dagarna värja sig på olika sätt. Kanske klär hon sig mindre vågat än hon vill, hon klär sig inte i det som stärker henne och väcker hennes lust. För den får inte finnas. Så kommer hon hem, gör det som förväntas av henne som fru – men inte som sig själv – och sen tycker mannen att genom komplimanger om hennes kropp (den hon lärt sig stänga av) så ska hon vilja ligga. För hans skull, aldrig innan hon hinner koppla på sin egen känsla för kroppen igen och hinner känna efter och leva i sin sexualitet. Acceptera den, vara i den och kunna ge av den. Det har hon för länge sedan tränat bort.

Sen gnäller män över att kvinnor aldrig släpper till. Jo tjena, för vi behöver hantera konsekvensen av det. Risken att bli sedd som hora, att bli den som fler närmar sig för man släppte ju till för deras kompis. Risken att under vägen till sängen visar sig mannen vara en våldtäktsman, eller att hans kompisar var så välkomna så. Risken att stå där, nio månader senare med ett barn i ett samhälle som undrar hur du kunde vara så dum.

För att begränsa rätten till abort, rätten till preventivmedel men även stöd till ensamstående – det är ingenting annat än att vilja begränsa kvinnor rätten till sitt eget liv och därigenom sin egen lust.

I övrigt är detta typ århundratets bästa text i ämnet: Gabrielle Blair writes about unwanted pregnancies.

I mitt Sverige äter alla potatis

Jag lyssnade, som alltid, på nyheterna i morse. De varnade om att makrillen håller på att överfiskas och sen satt politiker inför EU-valet och pratade miljö i form av skatt på utsläpp eller liknande. Man bashade också Trumps handelskrig med Kina.

Och jag blir så trött! Varför drar ingen någon slutsats?! Handelsblockader är tydligen den största skymfen mot sakers ordning sen kvinnlig rösträtt. Men här är jag och Trump på samma sida, just om tullar. Sen resten är vi i stort oense. För makrillen, hur överfiskades den? Kanske genom att efterfrågan ökade på en fri marknad? Och miljön, den räddar vi inte genom lite skatter. Det krävs radikalare visioner.

I det Sverige jag ser framför mig, det som faktiskt är miljövänligt och hållbart, så importeras inte billiga kläder från Kina. Du köper dina kläder från en svensk producent, kanske till och med en lokal sådan. Ja, det kommer kosta skjortan (pun intended) och det blir inte så många i garderoben och inte så mycket nytt. Hållbart. De kläder du vill köpa från Kina får du betala för med pengar – inte med deras förstörda natur, deras barnarbetare eller låga löner. Inte med billiga transporter som förstör vår natur.

I mitt hållbara Sverige är det dyrt att importera men hållbart och långsiktigt att producera. Du lagar din tröja hemma eller hos sömmerska. Du köper möbler producerade här och du lagar dem här. Det är inte massproducerat och inte heller masskonsumerat.

I mitt Sverige fiskar vi makrill för svenskar. Vill man äta makrill får man flytta hit. Vill du äta avokado får du betala för den importen, odla själv eller flytta till Mexiko. I mitt Sverige äter vi potatis, baljväxter, kryddor och sånt som går att odla här. Tur att chipsen i alla fall blir kvar.

Jag skiter i om din pappa heter Mohammed, Thomas eller Jacques. Jag struntar i din religösa övertygelse, din politiska åsikt. Jag bryr mig om att du handlar svenskt, att du producerar svenskt och att du betalar skatt i Sverige.

I mitt hållbara Sverige är du inte bara en konsument. Du är sömmerskan, möbelsnickaren eller bonden. Är du tjänsteman förväntas du ändå kunna lappa och laga lite, kunna odla något på balkong eller kolonilott. I mitt Sverige är du inte bara en del i att öka BNP, du är en del i att bygga och upprätthålla ett samhälle. Tillsammans med oss andra. Det kanske inte är lyxigt och överflödigt med nya kläder och ny inredning så fort andan faller på, med exotiska frukter och maträtter. Mitt Sverige är middag serverad på mormors gamla köksbord, du i en tröja gjord på ull från gutefår och det är potatis på tallriken.

Omställningen dit är tuff, men det är min fasta övertygelse att den är nödvändig, av så många anledningar. Det vore skönt med nån politiker med samma insikt. Under tiden får jag lära mig laga mina kläder, köpa kött från bönder i trakten och odla min egen potatis.

Uppdatering: Försvarsutskottets rapport ”Värnkraft” skrivs följande: ”Samtidigt som världshandeln är viktig för välståndet så har den
skapat en ökad sårbarhet för störningar eller avbrott i försörjningsflöden. Sverige och andra länder bedriver handel utifrån kostnadsminimerande principer såsom lean management och just in time delivery. Det skapar ett beroende av att finansiella flöden och
handelsflöden upprätthålls även i andra delar av världen.”

Samt: ”Försvarsberedningen konstaterar i delrapporten Motståndskraft att vi bl.a. är beroende av att finansiella flöden och
handelsflöden upprätthålls även i andra delar av världen. Ett exempel är att Sverige idag har ett stort beroende av import av råvaror och insatsvaror för produktionen av livsmedel. Beredningen pekar också på att näringslivet blivit mer internationaliserat med mer komplexa
och utbredda ägandestrukturer. Produktionsförhållanden har även blivit mer komplicerade då produktionen av en viss vara kan vara beroende av komponenter från olika delar av världen. Sverige är beroende av import från andra länder på samma sätt som andra länder är beroende av export från Sverige. Detta gäller även försvarsmateriel.”

Hmm. Värt att tänka på.

Utbränd generation?

Jag läser ”How Millennials Became The Burnout Generation” (lång text!) och den slår an hos mig. Den väcker något, sätter fingret på något jag anat men som häri får ord och som jag då kan hantera. Men det som behöver hanteras är någon form av sorg – jag blir ledsen.

Jag blir ledsen på det som artikeln visar: att hela min generation och speciellt de som kommer efter mig bara har lärt oss att vinna i livet. Aldrig att leva det. Vi fick i skolan redan lära oss att plugga för framtiden (aldrig för att kunskap just i nuet kan vara kul), vi lärde oss att olika fritidsaktiviteter eller intressen var bra för framtiden (aldrig för deras egnas glädjes skull) och allteftersom vi växte så internaliserades detta i oss och blev till att allt skulle optimeras. För framtiden – när vi ska kunna göra vad vi vill och jobba med vad vi vill.

Men dels blev det inte så, kapitalism och finanskriser lägger inte direkt grunden för en trygg väg ut ur föräldrahemmet. Vi jobbar ihjäl oss på våra arbeten (eller sitter kvar i de tråkiga vi har för att inte missa inkomster eller ett möjligt bättre sen) och vi hoppar mellan andrahandskontrakt och föräldrarnas soffa (eller lever kvar i dåliga relationer för man inte har råd att separera) så även fritiden innebär en underliggande stress.

Och när man kanske ändå får rätsida på allt: ett bra boende och ett ok jobb så är vi ändå helt slut. Vi fyller fritiden med upplevelser, vi ska träna mot olika fitnessmål, äta hälsosamt, vara extremt närvarande föräldrar och välja rätt elavtal. Allt detta kräver research, så att det blir optimalt. Så vi inte bara vinner racet om bästa jobb, bästa boende men även bästa liv.

Så hur bryter man allt det här? Jag vet inte. Vi är ovana vid att vila, vet inte hur vi ska göra. Jag själv har nog snart både boende och jobb i ett helt ok läge där de kan få lunka på. Men träningen? Maten? Föräldraskapet? Allt det är som min fritid uppgörs av: hur slutar jag att optimera dem? Eller att inte bara mentalt stänga dem helt ute, då min hjärna inte längre prkar någit alls. Och hur hittar jag en balans mellan mina helt apatiska dagar och de effektiva? Hur lyckas jag hantera vardagen där jag kommer hemifrån i tid utan att ha skrivit en lång lista (med tidsåtgång) åt varje del i morgonrutinen, för att jag inte ska glömma grejer eller helt avstanna.

Jag vet inte. Än. Men jag vet att jag funderat mycket på senaste i de här banorna, men att den där artikeln satte ord på stora delar av det, samt satte det i ett sammanhang.

Jag behövde den, men den gjorde mig sorgsen.