Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Ansvarig politik

Jag tänker mycket på valet vi har framför oss. Jag räds de krafter som väcker åsikter hos mina medmänniskor jag aldrig ville se.

Det pratas om ansvarsfull politik. Att genom att låta människor – just nu invandrarna – få skulden för det som inte fungerar, utmålas som att ta ansvar. Men är det inte precis tvärtom? Att ta ansvar för något man är en del av, samhället eller bara sig själv, är att titta innåt. Att sluta skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.

Idag står det i DN om att det nu nästan är omöjligt för fattiga och låginkomsttagare (jag tänker här även på unga) att hitta boende. Vet ni, det hänger inte ihop med kriget i Syrien. De här problemen minns jag började redan när jag var i tonåren (vi pratar 15-20 år sedan) och nu har de mest eskalerat. Det är vår egen politik som skapat dessa problem.

Och det gör mig bedrövad att folk köper högerns retorik om ”ansvar”, att denna syn kryper igenom mitten av politiken och ner bland väljarna. Att media också köper ansvarsretoriken. Att man så räds att anses oansvarig att man köper extremhögerns syn på vad ansvar är: att skylla på någon annan.

Det är inte invandrarnas fel att vi har problem med vården, med posten, med tågen, med skolan och bostäderna. Det är inte invandrarnas fel att försvaret rustades ner. Att apoteken säljer smink men inte har all medicin, att Östersjön mår dåligt och att vi inte längre har en fungerande livsmedelsförsörjning.

Det är vårat fel. Det är dags att ta ansvar för det.

Hatar arbetslinjen

Hela den här texten är skriven i affekt. Läste Underbaraclaras inlägg om utmattning och alltså; JAG HATAR ARBETSLINJEN!

Först några förtdliganden; jag anser att män och kvinnor ska ha rätt till arbete på lika vilkor alternativt vilkor skapta för att jämna ut en sned könsfördelning på en arbetsplats. Jag är feminist, genusmedveten, tror på att fostra barn till hela spektrat av könsroller osv. Nedanstående ilskna text handlar inte om att kvinnor ska hem igen.

Jag hatar att vi har ett samhälle där alla ska jobba på en arbetsplats. Där 8 timmars arbetsdag är eftersträvansvärt och allt annat skamfyllt. Där den som vill vara hemma skammas och ifrågasätts. Att man minsann inte bidrar, bara snyltar.

Håll käften! En hemmaförälder avlastar samhället genom att barnet ej behöver förskoleplats och inte vabbar någon heller. En hemmaperson med äldre släktingar avlastar samhället om hen tar hand om denne (vet att det finns en generation egoister som hellre sätter dem på hem men det finns folk som vill vara med sina släktingar). I en relation där båda jobbar deltid eller en heltid och en inte alls så finns det tid för hemmet. Mindre risk för utbrändhet men också tid för att skapa de där kontakterna och relationerna som är viktiga i ens närområde. Ni vet ”som förr” när man hade koll på lvarterets ungar. Sorry, det var inte invandrarna som förstörde 50-talsidyllen, det var politik och ni själva när ni blev röstberättigade.

Så innan gamla näringslivsmutade politiker gnäller om var samhället är på väg: fundera på vilket samhälle ni byggt! Där kvinnor skulle ut på arbetsmarknaden men inte fan tog männen över hemmet. Nä, hemmet är fortfarande inte värt något och bara om en person väljer det traditionellt manliga (arbete ute i samhället) så är det värt något. Den som väljer det traditionellt kvinnliga (hem, barn, markservice) hånas och ifrågasätts.

Nä fy fan. 1919 infördes 8 timmars arbetsdag (men arbete på lördag). För en i relationen. Den andra var hemma och såg till att det funkade. Idag har vi tvingat iväg båda och kallar det jämställdhet. Jo tjena.

#metoo

Jag skrev detta på min fb häromdagen och texten uppskattades, så jag postar här också. 

De senaste dagarna har lyft ett tungt brunnslock från det avlopp av skit som utgör de flesta kvinnor (och flickors) erfarenheter.

Jag är tacksam för systerskapet. Och glad för de bröder som gör oss sällskap.
Men bröder, vi har pratat med er i flera år. Vi har berättat för chefer, pappor, brorsor, killkompisar och partners. Ni har haft er chans att välkomnas in i kampen med tacksamhet och konfetti. Det tåget har gått. Ni får jättegärna kämpa vid vår sida, men få av oss är jättepepp på att förklara hela grejen eller varsamt förklara svåra ord som feminism och patriarkala strukturer. Google is your friend.
För just nu fokuserar vi på varandra. Vi har lyssnat, stöttat och varnat varandra i flera år. Vi har lagt energi på att varna nya, stannat i rum för att kollegor ska slippa bli ensam med ”han, ja du vet, h a n”, vi har hört historierna, gråtit ut hos varandra och liksom kämpat på.

Kampen har inte börjat, utan det här är en fortsättning – en intensiv sådan. Som i ett långt lopp kommer nu några ta fart och pusha, några tar rygg och några står vid vätskestationerna. Vi har fullt upp med varandra nu.

Så ni är jättevälkomna, bröder, men förstå att vi systrar har fullt upp just nu – och då var redan ganska slutkörda innan #metoo drog igång.
Länk till artikel Dear Men, This Is Why We’re Tired

Lilla gravida, oförstående kvinna

Catia Hultqvist skriver i dagens DN (det kan vara en prenumerationsläsning) Gravida blir behandlade som mindre vetande avelsmaskiner och slår huvudet på spiken till en av mina insikter i helgen.

Jag har nämligen varit på doulautbildning med fantastiska Anna (gravidcoach.se) och Emma (forlossningspodden.se). Det var fantastiskt och intressant och jag somnade på en gång väl hemma. Men nog om det.

Några av oss pratade en hel del om just det som Catia tar upp – hur vi kvinnor så fort vi blir gravida förväntas inte förstå och kunna någonting. Hur råd som ges oss baseras på moral och åsikter, och inte på evidens. Det ska helt ärligt sägas att det tagit mig år att inse att en del råd jag fått, faktiskt inte måste vara sanna. De kan var hur välmenta som helst, men det är ju helt sjukt att vi ges råd som inte baseras på faktisk forskning. Självklart fortsätter detta väl barnet är ute och man får information kring barnet.

Det är också så att man inte får all information. Som att tillväxtkurvor är baserade på flaskade barn, till exempel. En liten sak i sammanhanget, men en viktig vinkel för många oroliga föräldrar.

Det här gör att jag, tyvärr, har dåligt förtroende för vården (speciellt MVC/BVC) vilket jag ju inser är kontraproduktivt i vissa avseende, men en naturlig konsekvens av att jag råds ge mitt barn köpegröt istället för faktiska tips om hur jag näringsberikar gröt själv. För inte förstår väl lilla jag sånt där krångligt, som järnmängder och mitt barns mående.

Tur det finns internet, suspekta forum men även Agnes Wolds nya bok. Finns säkert en hel del jag kan vända mig emot i den, men den handlar i alla fall om vetenskap (sen kan vi dra fram ”genusmedicin”-flaggan och vråla genusbias om hur faktan forskars fram eller något inte forskats på alls, men det är en annan debatt). Det finns mycket att göra för att förbättra för blivande och nyblivna föräldrar, men ett steg är att i alla fall ge oss råd som någon har faktagranskat.

Konsumtionssamhällets ekonomi – hjulen måste alltid rulla

Jag känner mer och mer att jag börjar få ihop ett pussel som för mig har lagts under lång tid. Den om konsumtionssamhället och om min roll i det hela. Om nutid och framtid, med en reflektion över dåtid. Börjar med mina tankar kring ekonomi och miljö i det samhälle och värld vi lever i.

Ekonomin i ett konsumtionssamhälle går ut på att jag hela tiden köper saker. Jag är konsument och någon annan är producent- idag är producenten ofta i ett land långt borta. I en mer närproducerad ekonomi hade jag betalat någon för dess utgifter för material och dennes tid för förädling, något som skett i mitt närområde. Där jag och producenten delar effekten av hur förädlingen påverkar miljö och livsvillkor. Typ som att om grannen stickar vantar av får som betar i hagen så vinner vi båda på att fåren mår bra, inte står i en fabrik och att grannen tar bra betalt så att hens barn inte svälter.

I den ekonomin vi har idag, som också har ett behov av tillväxt och att framgång mäts i att företag (stora och små) tjänar mer och mer pengar – vilket görs genom vinst – så ändras spelplanen lite. Minns att vi har ett arv av kolonialism och att industriella revolutionen innebar att tidigare kolonier blev producenter av råvaror som sedan förädlades i fabriker i väst och sedan såldes – som lyxprodukter här eller i mängder som billigt och då ofta tillbaka till länderna i fråga – och vinst skapades. Dessa ”förädlare” finns även idag i väst, även om de idag inte är i form av fabriker utan mer som ägare och märken vi kan sätta på varor som numer både produceras och paketeras långt borta. Här sker istället förädling genom marknadsföring och att sälja in produkter som en del i en eftersträvansvärd livsstil.

För att skapa vinst behöver priset antingen gå upp eller produktionskostnaden gå ner. Idag görs säkert lite av båda men vi alla vet att man prispressar mot produktionen. Det handlar om att människor som producerar får mindre betalt eller rationaliseras bort (och således får färre dela bördan) och/eller att miljön offras för att snabba på produktionen – som broileruppfödda djur, fabriker med fruktansvärda utsläpp (för att det kostar mer att arbeta miljövänligt) eller utarmad jord.

I ett samhälle där saker närproduceras blir det mer påtagligt. Vi känner de som jobbar på fabriken, vi ser hur utsläppen förstör vår strand och som nu i vården ser vi hur besparande skapar en brist på barnmorskor och sjuksköterskor då ingen vill jobba så hårt. När det sker längre bort blir det svårare. Dels får vi inte all information och inte heller vet vi hur de hade det innan. Vi vet inte hur deras strand såg ut förut eller hur deras mamma mådde innan hon gick in i väggen. Vi matas också med idéer om att det är bra att folk ”därborta” får jobb och kan försörja sina familjer (att de skulle kunna äga egen mark och mata sina familjer har ingen tänkt på, eller att de kunde sälja till en inhemsk marknad precis som vår granne som stickar vantar skulle kunna ha gjort).

Det intressanta är också att vi mitt i detta har flera politiska ideologier som pratar om ”våra jobb”. Vi vet om Trumps förkärlek för kolindustrin eftersom att en inhemsk industri – förädling – ger jobb. Tanken, anser jag, är god men används helt fel. Att satsa på kol är väl så föråldrat så gud vet. Själv tror jag mycket på att ta tillbaka en hel del produktion och förädling hem till de som ska använda produkten men att också inte göra det för att man hatar folk från andra länder. Men det kräver en samhällsomställning.

För om något produceras här, så kostar det mer då vi här inte kommer att acceptera slavlöner (om man nu inte är moderat och tycker att det är bra med fler lågavlönade jobb eftersom att man egentligen inte har problem med klassamhället – men då kommer man själv ju inte att drabbas av slavlönen). Om man inte heller kör över miljön så kommer produkterna att kosta mer. Det kommer i slutändan att bromsa ner konsumtionen och det är här vi idag har en stark lobbyism och en svag politikerkår. För det blir en tuff omställning. Det kommer i slutändan att leda till fler jobb då mer produktion kräver fler som producerar och står i fabrik eller jobbar på åkern eller i skogen och färre som ”jobbar med media”, men också till högre priser på varor så att större konsumtion inte är möjlig. Och den kanske inte är nödvändig..? För vem vinner på att vi i alla affärer har exakt samma utbud över hela landet? Att samma märken slåss om våra matvanor, tandvanor, vilket schampo vi använder eller vilka köttbullar vi ger våra barn? Jo, de stora företagen. De små, de vinner på att vi i Malmö kan köpa mat från Skåne, att vi i Umeå har mat från norr och göteborgarna bara äter fisk. Att man säljer det som finns lokalt till de som bor där. Många politiker vill kalla det vi har idag för ”valmöjlighet” vilket bara är larv. Det är som i melodifestivalen när de sista tävlande ska sjunga: de andra har ju redan slagits ut och står inte ens där på scenen och sen kan alla i hela landet melodin till låten som vann. Valmöjlighet, jovisst. Samtidigt så är vinnarna höga VD:ar medan mjölkbönderna går på knäna…

För den som vill fördjupa sig rekommenderar jag Naomi Kleins ”No Logo” och Björn Forsbergs ”Omställningens tid”. Jag ska även skriva mer om konsumtionssamhällets påverkan på oss som individer, och vad det innebär att växa upp som konsument. Jag tycker verkligen att ämnet är intressant (därav precis typ 1000 ord i ämnet, grattis till dig som läser!) och det kommer bli mer av en röd tråd i denna blogg. Nu ska jag ta ett varv i trädgården istället!

Fast om vi ändrar på förutsättningen kan resultatet bli annorlunda

Så, en artikel i DN gör gällande att forskare kommit på att typ det skadligaste man kan göra för miljön är att skaffa barn. In och läs!

Tillbaka? Bra! Det jag tycker är märkligt i artikeln är idén om att barnen förväntas bli framtida konsumenter. Det är inte så att man säger att det måste bli så men man har alltså gått igenom myndigheters uppmaningar till folk och då vill man lyfta att det inte pratas om barn som en miljöpåverkande faktor – såsom bil eller källsortering.

Däremot var uppmaningar om att vara noggrann med sin källsortering vanligt förekommande – trots att minutiös källsortering på sin höjd kan minska vårt koldioxidavtryck med 0,2 ton per år. Motsvarande siffra för en familj som avstår från att skaffa ett barn är 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster.

Själv skulle jag vilja lyfta den otroliga miljöpåverkan vår konsumtion har – varför kan myndigheter inte uppmuntra till att vi ska odla det vi kan själva eller att bara handla närproducerat? Om mina barn blir producenter istället för konsumenter, kan det ändra den negativa spiralen? Och vi har ju skaffat barn i alla tider, utan att polarisen smält… Jag gillar tänket (och länkarna!) i det här inlägget – What Would Happen if We All Grew Food. Jag tycker det tål att tänkas på, och jag tänkte mycket kring det när jag läste artikeln.

Hon menar att mänsklighetens klimatpåverkan bör ses som en funktion av tre komponenter: hur många som lever på planeten, hur mycket vi konsumerar och hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras.

Just nu är befolkningsstorleken den komponent som har störst påverkan – åtminstone i den utvecklade delen av världen. Men det är baserat på de höga halter koldioxid som vi släpper ut i dag. Halter som kommer att sjunka om vi klarar av att ställa om till mer klimatsmarta liv.

Det finns ju på ett sätt mellan raderna i artikeln – ”hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras” – men fokuset är fortfarande på nuvarande myndigheters råd och att privatpersoner ska utifrån dagens tänk följa råd; tänk på att källsortera, köra en miljövänlig bil och bara skaffa ett barn. Istället för att våga byta ut gräsmattan mot hemodlade grönsaker… Det förvånar mig att miljöforskare som ändå verkar intresserade och brinna för ämnet inte har drivit den mer närproduerade/hemodlade tesen mer, utan valt att fokusera på barnen. Eller så är det artikelförfattaren men njae, här tycker jag nog att artikeln inte känns helt vinklad.

Själv hoppas jag att folk fortsätter att skaffa en massa härliga ungar och lär dem att vårda och bruka miljön runt dem. Att odla sina egna morötter är guld värt!

Upp till kamp för landsbygden!

Jag såg precis SVTs program ”Resten av Sverige”, som handlar om landsbygden i Sverige, och det bubblade liksom loss en massa i mig som jag tänkt länge på.

Vi måste stoppa den sjuka urbaniseringen som pågår, den som vi som är födda på 80-talet och framåt är uppvuxna med och troligen först nu börjar kunna titta på och kritisera. Och jo, politiker måste börja prata om konflikten mellan stad och land – att när marknadens principer får styra så avfolkas orter. När vi slutar bry oss om varandra och tänker att den som är lönsam är den enda som är värd något, då skapar vi ett Sverige med utanförskap och vi skapar en splittring som bara skadar.

Och medan politikerna pratar så ska vi andra göra. Vi ska handla svenskt kött (och pissa på COOPs senaste jävla skitreklam som vänder våra bönder ryggen och utmålar deras arbete som lika illa som utländskt – sluta sälja importerat kött COOP så kanske jag kan ta er på allvar igen), vi ska handla svenska grönsaker och svenskt hantverk så långt vi kan. Försök förstå hur du kan stötta lokala producenter och företag. Vi ska stötta våra lokala politiker som försöker få det att gå runt (hitta dem och skicka en blomma vettja, eller engagera dig i ett parti om du känner dig manad) men även arbeta för förståelse och positiva vägar framåt. Och inte rösta på SD. Gud vad de sår splittring i ett land som inte behöver det alls.

Jag är stadsbarn. Just nu bor jag mellan Stockholm och Enköping men är verkligen inte småstadsbo. Men jag vill ha ett levande Sverige. Inte bara för att det är skönt om folk kan bo där de växte upp eller försörja sig på jordbruk utan för att i ett samhälle där marknadens krafter bestämmer är vi alla förlorare. Hur många idag är inte sönderstressade? Boende kostar, transporter kostar och barnens aktiviteter kostar. Pengarna ska in. Samtidigt sticker större företag iväg utomlands för där är arbetskraften billigare, och så får de gråta ut och prata om hur tråkigt det är i media. Tråkigt. För dem som nu ska göra större vinst. Har lite svårt att sympatisera, faktiskt.

Jag vill ha en politik som vågar utjämna. Där vi i Sverige är en familj som hjälper varandra. Där man faktiskt står för att staten bekostar skola, vård och omsorg i mindre orter. Bekostar järnvägen ut i landet. Och att vi är stolta över det! Att vi alla förstår att det är något bra, för att det ger ett Sverige som kan växa, både i antal men även i själslig storhet. För många vill bo ute i landet men har svårt att få det att funka praktiskt.

Sen är jag så jäkla trött på de som skapat det här. Jag fick rösträtt 2004. Känner starkt att det här har pågått längre än såhär och att jag växte upp i ett 80-/90-tal där marknadens krafter redan släppts lösa. Och nu sitter de som hade makten redan då och tjatar om vilken affär som säljer vad billigast och hur man billigast flyger till Thailand på semestern och att dottern skämmer bort barnbarnet med samsovning och borde de inte skaffa större bil men inte vill jag hjälpa till med barnbarnen hela tiden gud jag måste ju få leva – jag vill bara skrika håll käften. Håll käften, lyft blicken och börja betala. Betala pengar och tid i din värld, för den här hetsen kring det som är billigast och att aldrig hinna tänka färdigt en tanke har skapat just det som man sen fnyser åt: en sönderstressad generation.

Men nu fan gör vi annat. Det är dags för en grön våg, ett återtagande av landsbygden och landet Sverige, för slow fashion och slow living, för capsule wardrobes, närodlat, närproducerat, food not lawns, handla utan plastförpackningar, för ett stort jävla finger åt företag som försöker få oss att tro att lycka ligger i konsumtion och dags för en annan värld. Vi kan skapa det. Vi ska skapa det.

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket på arbete, på livet och hur man får det där livspusslet att gå ihop. Jag undrar helt ärligt om någon gör det och ens har gjort det – två heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vårdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i våra hushåll med att skapa varor som antingen används hemma eller så säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gårdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken på att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvånansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att påverka har varit större skilda, utifrån klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När så 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats på arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och så idag då, två generationer senare, så står vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi går hemifrån för att arbeta. Nu med kvinnor på arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvånar mig att man tycker arbetslöshet är så hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta så mycket att jag måste betala någon för att städa om jag ens ska hinna vila på kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man åt millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt så ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och få ekonomin att snurra så kommer vi gå under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrån våra barn om vi har sådana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hålla en borta från dem.

Det borde inte vara svårt för en hel del tjänster att bli deltid och delas på två. En del i omställningen skulle i så fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva våra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lån), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre så behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.

Milleniegenerationen i arbete

Jag är väldigt nöjd över att ha hittat ett google-bart uttryck för min generation. Jag trodde först att ”millennials” var yngre än jag, men icke!

Häromdagen läste jag denna artikel, som avhandlar tips för Millennials, eller milleniegenerationen, att hitta jobb. Den fick mig att fortsätta tänka mycket på det som berörs men annars ofta dyker upp när jag läser om oss: det här med att vi anses så konstiga i vårt förhållande till arbete. Att vi anses kräsna eller ego-centriska.

Jag tror det är en total missuppfattning. Vi vill inte ha jobb för att gynna oss, tvärtom vill vi ha jobb som gynnar andra. Vi vill ha jobb som förändrar och förbättrar. Alternativt ett jobb som möjliggör en meningsfull fritid, genom ok lön och flexibla arbetstider. Vi anser inte att ett jobb, ett yrke eller en titel i sig ger något och få av oss drivs av hög lön för att välja ett jobb. Däremot tror jag många av oss känner oss fast i ett samhälle där vi ska tjäna pengar för att ”så gör man”. Flera av oss har ju även huslån och barn att ta hand om så det är inte så att vi inte bryr oss om det som kommer på kontot den 25:e. Men det är inte tanke på lönen som glädjer oss varje måndagsmorgon.

Tydligen så byter vi ofta jobb. Det ses ju som lite opålitligt men många av oss har nog behov av att se våra färdigheter användas i nya områden. Kan vi något så kan någon annan få lära sig det istället och så utvecklar vi verksamheten (eller världen, vi gillar att rädda världen) genom att flytta på oss och ta med oss kunskaperna istället.

Att vi skulle vara egocentriska tycker jag också känns så konstigt. Vi bryr oss jättemycket om andra. Vi är generationen som fattar varför man säger chokladboll och inget annat, för vi har mött världens invånare genom våra datorer sen (nästan) barnsben och är vana vid att ta emot andras berättelser och respektera dem. Vi lever i en tid där vi också ältar och diskuterar hur vi själva har blivit kränkta och stöttar varandra i detta arbete. Jag tänker ofta på unga kvinnor idag som får utstå så jäkla mycket skit när de sätter ner foten (tydligt exempel: Zara Larsson) och även om en del skit kommer från småglin så tror jag faktiskt att det oftast är äldre män som har svårast för hur världen förändras. Vi utgår däremot från oss själva och våra upplevelser för att förstå andra, men vi väljer i alla fall att försöka förstå. Till skillnad från många äldre som stannar vid att utgå från sig själva och sina behov. För arbetsmarknaden betyder detta att skapa en arbetsplats där man respekterar individer och lyssnar på deras berättelser, erfarenheter och förbättringsförslag.

Jag tror att om vi kollektiv inser vilken trevlig grupp vi är och vilket bra arbetsklimat vi kan skapa tillsammans så är vi en ganska tung kraft på arbetsmarknaden. Fick vi bestämma skulle alla längta till måndagar!