Min plats i samhället

En sak jag bär med mig från min karriärsrådgivning som jag precis genomgått är att fråga mig lite om min plats i samhället. Det kan låta märkligt, men alltså såhär; jag har ett hem jag verkligen gillar. Jag har mina två halvgalna barn, en mer sansad make och en trädgård jag försöker odla i. Jag vill renovera mitt hem, spinna garn och gosa med kaniner. Åka och bada, dricka vin med vänner och åka skidor. Jag har noll problem med att vara ledig, jag roar mig!

Men vi lever i ett samhälle som kräver att jag arbetar får att betala av husets räkningar. Jag vill också vara en del av samhället, ha kollegor och hitta min plats i allt det där. En sak som jag behövde fundera kring nu nyligen vad just min roll i allt är. Vem vill jag vara, hur vill jag att folk tänker kring mig, vad är viktigt för mig väl jag lämnar huset? Att ställa de frågorna gjorde att jag kunde sluta tänka på VAD jag gör och mer på VARFÖR. Samt separera det från hemmets Astrid då hon agerar inom en familje-ram som kräver att vissa uppgifter löses. Då utgår jag mycket från de uppgifterna och den vardagen istället får djupare och bredare. För när ett hem ska funka blir det väldigt mycket mer fokus på VAD än just VARFÖR.

Det som återkom i min rådgivning var värdeord och beteenden i olika former, men med samma innebörd. Jag vill vara behjälplig. Jag vill hjälpa. Jag vill vara en sån man får stöd och tröst hos, jag vill peppa människor – och organisationer – till förbättring och nödvändig förändring, jag tror på allas inneboende potential och har en i grunden väldigt positiv syn på världen och människorna i en den. Mycket av det jag arbetat med har varit hjälp och stöd på något sätt – som assistent, handläggare och allt-i-allo.

Däremot så kände jag att det inte… var nog? Inte var helt rätt. Jag kan absolut ta de rollerna men här fanns dålig möjlighet till specialisering (vilket motiverar mig, jag gillar att lära mig på djupet om saker och ting) får då blev inriktningen mer de IT-system vi har, eller hur vissa avdelningar funkar och på så sätt ge stöd. Genom att titta på mina värdeord, men också hur jag vill jobba och med vilka sorters människor och chefer/arbetsplatskulturer, så landade jag på… vården.

Jag har nu sökt till sjuksköterskeprogrammet. Det är en del som ska klaffa, inte bara antagningsmässigt, för att det ska bli av redan till hösten men som jag längtar!

Får en gångs skull känns det väldigt rätt. Ibland tvekar jag, men så läser jag nån sjuksköterskeblogg eller sneglar på utbildningsprogrammet och inser att det här är verkligen helt rätt. Jag är väl medveten om en mängd problem med vården och att syrror inte har det lätt. Men det ger mig möjligheten att lämna mitt hem får något som känns viktigt får mig. Som inte gör att jag undrar varför jag inte är hemma med mina barn, min man och köksträdgården. Jag är ute och bemöter, hjälper och stöttar mina medmänniskor. Förhoppningsvis i ett team med likasinnade.

Att hitta hit har varit lite snårigt. Funderar på ett litet tips-å-tricks -inlägg senare. Om jag nu hinner, jag är verkligen ingen kontinuerlig bloggare! Och vassego för selfie-spammet därovan. En riktig fredagspresent!

Sista skörden – dokumentär om jorden

Länk till Svt Play. Se den. Se den nu. Läs sedan Bjötn Forsbergs Omställningens tid. Få panik, bryt ihop och kom igen.

Jag kan skriva spaltmeter om industrialisering och konsumtionssamhällets förstörelse av allt från mat till kläder. Kommer inte göra det just nu utan uppmanar till informationsinhämtning.

Därefter måste vi alla göra bättre val. Man hade ju kunnat hoppas att de som är förtroendevalda för att jobba med en bättre framtid hade gjort det, men nu är det som det är. Vi privatpersoner måste, om vi kan, odla mer och mer eget. Vi måste också göta oss omaket att lära oss var det vi köper kommer ifrån. Hitta en gård nära dig som odlar långsiktigt och ekologiskt, eller uppmuntra din mataffär att ta in därifrån. Vi måste göfa något nu. Vi kan fortfarande göra något.

FrÃ¥n tanke till…ord?


Jag tänker ofta på mänskligheten. På människor. På hur vi liksom hänger ihop. Att det är viktigt att förstå att vi gör det.

Är det bara jag som känner att jag växte upp i en sjukt individ-fokuserad värld, för att sen bli anklagad för att bara tänka pÃ¥ mig själv? Är det inte tvärtom? Att generationen innan oss bara tänkte pÃ¥ sig själva och sen gnäller över att vi som kom sen inte tackar och bockar för världen de skapat. För jag vill ha en ”vi”-värld, inte en ”jag”-värld. En värld där vi beter oss som en funktionell familj mot varandra.

Där de som vill lönearbeta arbetar. De som vill vara hemma är hemma. Där de som vill klä sig i rosa, blått, svart eller pastell gör det. Klänning, byxor, slöja eller neonfärgat hår. Älska den du vill (men se till att älska!) och gör inte illa. Där vi skapar förutsättningar för alla, ibland på bekostnad av vår egen bekvämlighet.

Och samtidigt sÃ¥… vem har lärt oss att det är mer bekvämt med massproducerat frÃ¥n affär än att skapa det själv? Att det är enklare att ta bilen än bussen, eller att en cykeltur är en sämre upplevelse? Att folk fÃ¥r det bättre för att jag köper det de producera än att de producerar för lokal försäljning, eller för den del engagerar sig politiskt för förändring. Vem vinner egentligen pÃ¥ min konsumtion?

Jag vill ha en annan värld än den vi har nu. Den känns fast i sin egen sörja, jag vill ta ett renande bad och skapa nya förutsättningar. Men hur börjar man ens? Jag är inte den som anordnar upprop, studiecirklar eller ens engagerar mig nämnvärt lokalpolitiskt. Har ett vanligt heltidsjobb att sköta utöver hus å hem å barn. Så vad göra?

Jag tänker att jag får prata om mina tankar. Se om andra kan påverkas och känna igen sig. Hålla med eller hålla emot. Jag får träna på att inte bara tänka på mänskligheten, utan prata om henne också. För hon kan vara en sån stor källa till styrka och glädje.

Upp till kamp för landsbygden!

Jag sÃ¥g precis SVTs program ”Resten av Sverige”, som handlar om landsbygden i Sverige, och det bubblade liksom loss en massa i mig som jag tänkt länge pÃ¥.

Vi mÃ¥ste stoppa den sjuka urbaniseringen som pÃ¥gÃ¥r, den som vi som är födda pÃ¥ 80-talet och framÃ¥t är uppvuxna med och troligen först nu börjar kunna titta pÃ¥ och kritisera. Och jo, politiker mÃ¥ste börja prata om konflikten mellan stad och land – att när marknadens principer fÃ¥r styra sÃ¥ avfolkas orter. När vi slutar bry oss om varandra och tänker att den som är lönsam är den enda som är värd nÃ¥got, dÃ¥ skapar vi ett Sverige med utanförskap och vi skapar en splittring som bara skadar.

Och medan politikerna pratar sÃ¥ ska vi andra göra. Vi ska handla svenskt kött (och pissa pÃ¥ COOPs senaste jävla skitreklam som vänder vÃ¥ra bönder ryggen och utmÃ¥lar deras arbete som lika illa som utländskt – sluta sälja importerat kött COOP sÃ¥ kanske jag kan ta er pÃ¥ allvar igen), vi ska handla svenska grönsaker och svenskt hantverk sÃ¥ lÃ¥ngt vi kan. Försök förstÃ¥ hur du kan stötta lokala producenter och företag. Vi ska stötta vÃ¥ra lokala politiker som försöker fÃ¥ det att gÃ¥ runt (hitta dem och skicka en blomma vettja, eller engagera dig i ett parti om du känner dig manad) men även arbeta för förstÃ¥else och positiva vägar framÃ¥t. Och inte rösta pÃ¥ SD. Gud vad de sÃ¥r splittring i ett land som inte behöver det alls.

Jag är stadsbarn. Just nu bor jag mellan Stockholm och Enköping men är verkligen inte småstadsbo. Men jag vill ha ett levande Sverige. Inte bara för att det är skönt om folk kan bo där de växte upp eller försörja sig på jordbruk utan för att i ett samhälle där marknadens krafter bestämmer är vi alla förlorare. Hur många idag är inte sönderstressade? Boende kostar, transporter kostar och barnens aktiviteter kostar. Pengarna ska in. Samtidigt sticker större företag iväg utomlands för där är arbetskraften billigare, och så får de gråta ut och prata om hur tråkigt det är i media. Tråkigt. För dem som nu ska göra större vinst. Har lite svårt att sympatisera, faktiskt.

Jag vill ha en politik som vågar utjämna. Där vi i Sverige är en familj som hjälper varandra. Där man faktiskt står för att staten bekostar skola, vård och omsorg i mindre orter. Bekostar järnvägen ut i landet. Och att vi är stolta över det! Att vi alla förstår att det är något bra, för att det ger ett Sverige som kan växa, både i antal men även i själslig storhet. För många vill bo ute i landet men har svårt att få det att funka praktiskt.

Sen är jag sÃ¥ jäkla trött pÃ¥ de som skapat det här. Jag fick rösträtt 2004. Känner starkt att det här har pÃ¥gÃ¥tt längre än sÃ¥här och att jag växte upp i ett 80-/90-tal där marknadens krafter redan släppts lösa. Och nu sitter de som hade makten redan dÃ¥ och tjatar om vilken affär som säljer vad billigast och hur man billigast flyger till Thailand pÃ¥ semestern och att dottern skämmer bort barnbarnet med samsovning och borde de inte skaffa större bil men inte vill jag hjälpa till med barnbarnen hela tiden gud jag mÃ¥ste ju fÃ¥ leva – jag vill bara skrika hÃ¥ll käften. HÃ¥ll käften, lyft blicken och börja betala. Betala pengar och tid i din värld, för den här hetsen kring det som är billigast och att aldrig hinna tänka färdigt en tanke har skapat just det som man sen fnyser Ã¥t: en sönderstressad generation.

Men nu fan gör vi annat. Det är dags för en grön våg, ett återtagande av landsbygden och landet Sverige, för slow fashion och slow living, för capsule wardrobes, närodlat, närproducerat, food not lawns, handla utan plastförpackningar, för ett stort jävla finger åt företag som försöker få oss att tro att lycka ligger i konsumtion och dags för en annan värld. Vi kan skapa det. Vi ska skapa det.

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket pÃ¥ arbete, pÃ¥ livet och hur man fÃ¥r det där livspusslet att gÃ¥ ihop. Jag undrar helt ärligt om nÃ¥gon gör det och ens har gjort det – tvÃ¥ heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vÃ¥rdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i vÃ¥ra hushÃ¥ll med att skapa varor som antingen används hemma eller sÃ¥ säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gÃ¥rdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken pÃ¥ att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvÃ¥nansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att pÃ¥verka har varit större skilda, utifrÃ¥n klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När sÃ¥ 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats pÃ¥ arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och sÃ¥ idag dÃ¥, tvÃ¥ generationer senare, sÃ¥ stÃ¥r vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi gÃ¥r hemifrÃ¥n för att arbeta. Nu med kvinnor pÃ¥ arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvÃ¥nar mig att man tycker arbetslöshet är sÃ¥ hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta sÃ¥ mycket att jag mÃ¥ste betala nÃ¥gon för att städa om jag ens ska hinna vila pÃ¥ kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man Ã¥t millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt sÃ¥ ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och fÃ¥ ekonomin att snurra sÃ¥ kommer vi gÃ¥ under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrÃ¥n vÃ¥ra barn om vi har sÃ¥dana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hÃ¥lla en borta frÃ¥n dem.

Det borde inte vara svÃ¥rt för en hel del tjänster att bli deltid och delas pÃ¥ tvÃ¥. En del i omställningen skulle i sÃ¥ fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva vÃ¥ra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lÃ¥n), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre sÃ¥ behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.

Den frivilliga studenten – ekonomisk historia

Jag har fÃ¥tt för mig att jag ska börja lära mig mer om ekonomisk historia. Jag kan verkligen inte komma och pÃ¥stÃ¥ att det är ett ämne jag nÃ¥gonsin trott var intressant men som en följd pÃ¥ förra Ã¥rets historiestudier och mitt intresse för en hÃ¥llbarare värld – där ekonomi pÃ¥verkar sÃ¥ mycket – sÃ¥ har det kokats ihop till detta. SÃ¥ när jag gick runt pÃ¥ mitt bibliotek och tittade förbi hyllan med historieböcker sÃ¥ stod de här tre lägligt pÃ¥ första parkett. Sagt och gjort, de Ã¥kte med! Annorlunda nu känns som en mer svepande bok som troligen är lite mera fÃ¥ngande än de andra tvÃ¥, som verkligen ser ut som kurslitteratur.

Jag vill förstÃ¥ vÃ¥r värld och hur vi hamnat där vi är. Att studera historia har hjälpt mig jättemycket men just nu är jag väldigt insnöad pÃ¥ industriella revolutionen och hur den satte igÃ¥ng ett förändrat ekonomiskt system som ledde till det vi har idag. Och bollen fortsätter att rulla. Därför behöver jag förstÃ¥ mer – men även kunna paketera om min kunskap och berätta den vidare. Jag vill suga upp en massa kunskap, som en liten svamp, för att sen pussla ihop den och kunna använda mina egna ord för att berätta och diskutera allt detta som jag brinner för.

Jag är helt ärligt sugen på att börja studera ekonomisk historia ordentligt men inser att det bara är nörden i mig som talar, jag har ju ett jobb jag gillar så studerandet får ske som hobby. Och det är inte fy skam det heller!

NÃ¥gon annan som har tips pÃ¥ nÃ¥gon bra bok i ämnet eller som tangerar ämnet? Kan vara fakta, mer skönlitterärt eller ”livsödes-bok”! Hit me!

Vi är inte en bortskämd, curlad, egocentrisk generation

Jag fyller 30 idag. Kul! Har blivit jättemycket jättegrattad. Och fått blommor!

Har tänkt mycket på min generation på senaste. Den som Migrationsverket anser så pass curlad att vi inte kan avhysa folk effektivt nog. 80-talisterna.

Jag hörde för flera Ã¥r sedan en intervju i P3 med en person som pratade om att generationer inte var decenniestyrda (som i att säga 70-/80-/90-talister) utan att det fanns ett starkare band mellan 70-talister och tidiga 80-talister samt sena 80-talister och 90-talister. Det är även sÃ¥ att den andra gruppen, 1985 och framÃ¥t, är det som precis är sÃ¥ kallade ”unga väljare” (försökte hitta en definition, trillade över en rapport frÃ¥n 2012 frÃ¥n SCB som säger röstberättigade i Ã¥ldern 18-29 Ã¥r, alltsÃ¥ dÃ¥ de som var födda 1983-1994). Tydligen är det även vi som kallas ”millennials”.

Jag tror det fungerar ganska bra att klumpa mig med 90-talisterna. Tydligen är vi väldigt konservativa i det att vi föredrar hus och hem och ett bra jobb framför att spendera år med att finna oss själva. De som är något äldre var de första att vara med i dokusåpor, vi pratar om att anlägga grönsaksland. Däremot är vi nog ganska öppna för familjekonstellationer och har inget behov av någon kyrklig konservatism, men vi månar om det lilla. 90-talisterna är väl kanske lite mer mys-flummiga än jag själv är, men jag har inget emot att folk yogar och tar till sig Dalai Lama-citat om att vara snäll.

Jag tror vi är fostrade i att möta människor. Vi klarar inte av att avhysa folk hursomhelst för att vi har växt upp med berättelser frÃ¥n världens alla hörn. Via internet kan vi hitta historier om alla möjliga människoöden. Vi har sedan tidig tonÃ¥r mött hela världen hemifrÃ¥n och vi bär den med oss. Vi är inte individualister i dess negativa, egocentriska mening men vi utgÃ¥r frÃ¥n oss själva för att förstÃ¥ andra och vi vill att varje individ ska fÃ¥ leva sitt liv, till nÃ¥n sorts ”fulla potential”. Vi har mÃ¥nga av oss svÃ¥rt att ”bli vuxna” eftersom att vi kanske växte upp med tron att världen ändÃ¥ var god och pÃ¥ väg framÃ¥t och det slÃ¥r oss hÃ¥rt att behöva inse att det finns en massa krafter som vill oss illa. Vi är generationen som nu när vi börjar konsumera mer och mer vägrar att konsumera. Eller konsumerar mer etiskt och ekologiskt. Vi är de som ifrÃ¥gasätter arbetsnormen och mer och mer vill ha vÃ¥ra barn hemma, länge. Vi vill inte arbeta heltid, vi vill ha tid för nära och kära (innan pensionen) och vi flyttar mer och mer utanför stan, eller leker med tanken.

Jag har svÃ¥rt för synen om att vi är vana vid att vara alltings medelpunkt eller att vi kräver uppmärksamhet och respekt bara-för-att. Vi vill däremot arbeta med sÃ¥dant som vi brinner för och kan stÃ¥ för, ett jobb är minst lika mycket en del i vÃ¥r identitet som vÃ¥ra hobbys. Vi vill inte fylla dagarna med arbete som bara är till för att ge oss pengar sÃ¥ att vi kan konsumera mer, eftersom att vi oroas av all konsumtion och vill minska den. Jag gillar inte att vi förutsätts ha jobb som stämmer med ”vÃ¥rat personliga varumärke” för även det luktar konsumtionssamhälle och jag tror det handlar om sätt att leva och om identitet, mer än att vi vill bli en produkt.

Vi är informationsvana. Vi ifrÃ¥gasätter information – bÃ¥de frÃ¥n sÃ¥dant som reklam till auktoriteter – för vi vet att det alltid finns en annan sida av myntet. Det finns mer än det första intrycket eller ytan. Jag hÃ¥ller inte med i tolkning att vi ifrÃ¥gasätter saker bara för att vi kan utan vi är fostrade sÃ¥, genom att alltid höra en mängd historier dÃ¥ vi dagligen tar del av människoöden. Det gör att vi snabbt kan se hur arbetsförhÃ¥llandena ser ut i klädfabriker, hur andra hanterar livskriser, hur folk väljer att bo, vad man kan arbeta med och hur man kan äta.

Vi är inkännande, inbjudande, nyfikna, känslomässiga. Vi är empatiska.