Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommemtarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysikt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

Skippa middagen?

Jag vet att jag skrev tidigare om att börja handla varje dag istället för att storhandla. Det har jag gjort i stort sett och det fungerar bra. Jag är nöjdare med vad vi äter och hur mycket mindre svinn det blir.

Men jag har tänkt en annan grej. Har funderat kring att börja skippa middagen. Alltså, det är en kamp med två barn att först hinna laga och sen ens få dem att äta. De äter frukost och lunch i skolan, sen mellis och sen ska de äta mat fast de börjar bli kvällströtta..? Det blir inte en mysig måltid, det kan jag lova.

Jag har läst lite här och lite där, funderat på hur folk gjorde förr och gör i andra länder och liksom… två lagade mål mat är mycket.

Så nästa vecka tänkte jag börja prova, för egen del, med lättare lunch (typ matig sallad) och liten middag (kokt ägg, yoghurt) för att sen när jag har barnen igen bjuda på fil, flingor, frukt, bröd (har börjat baka igen!), ägg och smoothie. Jag tror att de kommer att äta bättre av det. Nu är maten en sån kamp eller att jag lägger upp och de petar i sig. Roligare med olika val av det jag vet att de brukar gilla.

Då blir det också roligare med fredagens tacos och helgens mer lagade måltider. Och jag slipper tänka på vad jag ska laga för mat, idag igen…

Någon annan som gör såhär? Funkar det bra eller saknar ni middagen ibland?

Bilderna är från ett besök på Måltidens Hus. Där finns ett bibliotek helt vigt åt matkonst.

Ja må jag leva!

Ja visst är det min födelsedag idag! Och jag tycker att vi låtsas att jag alltid har det så fint som bilderna ovan, yes? De på mig är från en jobbkonferens i förra veckan och de på boken är från när jag firade mig i helgen med att möta upp släkt och vänner för mat och samtal – och min syster gav mig denna mittiprick-bok.

Vilket år jag precis genomlevt. Jag kommer inte att skriva så mycket om skilsmässan, den historien äger inte bara jag. Men det har självklart varit tufft. Dels det praktiska med att hitta nytt boende, en utdragen husförsäljning och nu att tömma huset innan nya flyttar in i mitten av oktober. I slutet av oktober får exet tillträde till sin lägenhet, så i november börjar vi vår nya vardag fullt ut. Då är det strax 11 månader sen vi började denna resa. Långt.

Sen är det den inre resan. Jag har fått brottats med alla mina känslor kring separationen och hur det påverkar andra. Detta beslut påverkar så många, främst våra barn, att det inte är läge att köra på ur ett för stort ego. Samtidigt som jag måste lyssna på egot för att göra rätt från början i omstarten.

Vägen och livet framåt? Jag vill gärna blogga mer, jag gillar det som sätt att dokumentera, uttrycka mig men också hitta andra. Samtidigt är jag introvert och ganska privat, jag behöver hitta mitt sätt att skriva på helt enkelt. Och vad ska jag skriva om? Tja, jag tänker om mig om mitt liv. Min resa till att bli sjuksköterska, till att en dag hitta ett hus igen, min förhoppning att hinna skriva mer, kreativt och skönlitterärt. Jag vill skriva lite om barnen, men mer kanske ur hur jag hittar formen för mitt familjeliv. Har npn av er typ 20 pers som läser detta nån idé på inlägg så slriv gärna en kommentar!

Denna födelsedag, denna min 32a, firas med lite jobb och sen hämtar jag barnen tidigt och åker till min mormor. Tar långhelg där och gör typ ingenting – mest äter och går till lekplatser. Helt perfekt.

För om det är något jag vill göra mer av i mitt liv så är det just ingenting; det är då man hinner tänka, reflektera och inspireras. Det längtar jag efter!

Om pengar

Jag läste Martinas inlägg om pengaroch har därmed även fastnat för Fru Efficient Badass.

Kontentan i synen på pengar är att om du är smart och slutar konsumera som en idiot så kan du spara stora summor pengar och du kan investera. Då kan du sluta jobba om du vill, gå mer i tid, välja ett mer lågavlönat men kanske roligare jobb eller leva bättre väl du går i pension.

Och jag gillar verkligen tänket, det gör jag, och förvånas över att många inte tänker såhär. Själv har det mer och mer varit en självklarhet som blivit tydligare under de senaste åren. Därför vill jag över tiden bo billigare, jag vill kunna odla min egna mat och jobba någotsånär nära min bostad (obs att odla egen mat är nödvändigtvis inte billigare förns man är en bra bit in, men det finns andra värden). Dels för miljön, men även min ekonomi och min själ. Jag tror inte att alla är gjorda för att heltidsarbeta. Jag är det inte.

Men. Mitt problem med många av dessa bloggar är fokuset på att spara och investera en massa pengar. För mig blir det fel, då blir pengarna fortfarande fokus. Samt att jag inte har några pengar att spara. Väl jag är åter i skolan så går det plusminusnoll varje månad. Jag har två barn som jag och deras far ska sörja för. De har redan aktiviteter och vanor vi ogärna petar i med allt som ändå sker.

Så dels då att det inte är för att spara pengar jag väljer att ställa om mitt liv – det blir så ändå – utan jag vill träna mitt huvud att jag har det jag behöver. Att inte gapa efter mer. Senare vill jag ha annat vad gäller boende och livsstil, men inte mer. Jag har en känsla av att jag som ssk kommer att tjäna max som nu, och då med ett studielån att betala åter. Så jag räknar inte med att då börja ha eller skapa nån buffert eller investera eller hetsa med en heltidsanställning, men att ha ett liv som innehåller mycket utan att kosta skjortan.

Nu är jag ju också ett singelhushåll. Hade man varit två som vill ändra sin ekonomi så kanske det är lättare att träna sig till att leva på en inkomst (oavsett vem som jobbar hur mycket) men jag har ju bara en inkomst. Så då får jag utgå från det. Inspireras av de som kan spara, men inse att där är jag inte än.

Kanske slår detta inläggav FEB lite mer rätt för mig. Ja, jag läser ikapp hennes blogg…

En svamp med åsikter

Jag tycker om att vara en analyserande person. Resonerande och strukturerad. Vill sätta mig in i ämnen och kunna lämna referenser.

Sanningen är att jag är en faktasvamp. Jag suger åt mig alla möjliga perspektiv, blandar allt inom mig och trycker sen ut en blöt blandning av en påbörjad åsikt. Oftast gör jag det dock med sådan tydlighet att folk tänker att det där, det har hon minsann koll på! Och ja, oftast HAR jag koll. Det jag säger är sant då jag utgår från nån fakta och sen blandar med erfarenhet och levererar inte som en forsknings-fakta utan mer som en mellanmänsklig sanning. Lite som Sunt Förnuft: det är svårt att säga emot något så pass subjektivt men ändå generellt applicerbart.

I tider som denna vill jag säga något genomtänkt om egenansvar och klimatförändringar. Om jordbrukspolitik och livsmedelskris. Om att sluta tro att politiker ska lösa allt och istället försöka ändra på sin egen vardag. Ta ut bjälken ur sitt eget öga osv. Men det blir mest påbörjade tankar på facebook och samtal med vänner. Mer av att läsa böcker och äta (svenska) chips än faktiskt odla grönsaker.

Fast det kanske är ok en sommar som denna. Att bara vara en blöt svamp som hoppas på lite vett och sans i debatten. Så funderar jag en stund till och återkommer med analysen en annan dag.

Vi har förresten sålt huset nu. I oktober slipper jag äntligen dubbla boendekostnader!

Så redo för livet

Vi fick ett bud igår. Inte helt det vi behöver, men en början. Samtidigt fortsätter jag att försöka komma på plats i lägenheten.

I veckan handlade jag en hel del bra grejer på IKEA, har tre saker samt säng kvar på inköpslistan. Det får troligen bli nästa månad.

Jag har för månaden därpå en lista på kläder. Jag ska specifikt satsa på underkläder och kjolar för vardag. Det sista får jag nog sy själv, så inköpet rör troligen tyg. Upplever inte att ankellånga cirkelkjolar i vävt tyg är speciellt vanliga. Jag ska även tydligare dela upp min garderob: pennkjolar och de klänningar som är på jobbet (”strumpbyxekläder”) å ena sidan, och längre klänningar som sitter löst samt motsvarande kjolar å andra sidan. Festkläder är redan undanstoppade sen några år tillbaka, haha.

Och sen är livet ganska igång. Det mesta som behöver komma på fötter är min ekonomi. Jag funderar just nu på när jag ska återuppta mina studier, om jag istället ska söka ett intressant jobb och om/hur jag parallellt med det jag väljer ska dra igång sådant som doulande och skrivande. Jag har väldigt många saker jag vill göra, men jag behöver hitta vad jag vill fokusera på. Det är en utmaning. Jag är en person som lätt skulle kunna leva flera liv: det finns så mycket jag vill göra!

Samtidigt som alla tankar rullar livet på. Det är mammaveckor och jobbveckor. Det är en massa mat som ska lagas, utflykter att planera och barn som ska nattas. Det är arbetsuppgifter och vardagsmåsten. Det är det där som kallas livet. Och jag är väldigt redo att uppleva det fullt ut!

Ansvarig politik

Jag tänker mycket på valet vi har framför oss. Jag räds de krafter som väcker åsikter hos mina medmänniskor jag aldrig ville se.

Det pratas om ansvarsfull politik. Att genom att låta människor – just nu invandrarna – få skulden för det som inte fungerar, utmålas som att ta ansvar. Men är det inte precis tvärtom? Att ta ansvar för något man är en del av, samhället eller bara sig själv, är att titta innåt. Att sluta skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.

Idag står det i DN om att det nu nästan är omöjligt för fattiga och låginkomsttagare (jag tänker här även på unga) att hitta boende. Vet ni, det hänger inte ihop med kriget i Syrien. De här problemen minns jag började redan när jag var i tonåren (vi pratar 15-20 år sedan) och nu har de mest eskalerat. Det är vår egen politik som skapat dessa problem.

Och det gör mig bedrövad att folk köper högerns retorik om ”ansvar”, att denna syn kryper igenom mitten av politiken och ner bland väljarna. Att media också köper ansvarsretoriken. Att man så räds att anses oansvarig att man köper extremhögerns syn på vad ansvar är: att skylla på någon annan.

Det är inte invandrarnas fel att vi har problem med vården, med posten, med tågen, med skolan och bostäderna. Det är inte invandrarnas fel att försvaret rustades ner. Att apoteken säljer smink men inte har all medicin, att Östersjön mår dåligt och att vi inte längre har en fungerande livsmedelsförsörjning.

Det är vårat fel. Det är dags att ta ansvar för det.

Bli bilfri

Just nu funderar jag på om jag agerar ur pengastress, är galen eller faktiskt gör precis som jag vill. Balansen börjar bli hårfin.

Vi har två bilar och kommer att ta varsin. Jag har således kört den lilla nu men börjar inse att… jag inte gillar att ha bil. Visst, för att transportera tunga saker (men för större måste jag ändå ha den stora som exet har) och som utökad förvaring av allsköns prylar som borde slängas eller som blivit kvar när vinter blev vår, men annars… nä.

Jag gillar att gå. Att cykla. Åka buss, åka tåg. Jag bor numera nära promenadsstråk och busshållplats. Mina barn är inte kul att valla till bilen och få på plats. Jag balanserar handväska och kassar och nåns sparkcykel till bilen en bit bort (ingen parkering utanför lägenheten). Och nån vill helt plötsligt inte gå eller så har vi glömt nåt.

Så jag är inne på att sälja bilen. Dels för att täcka några månaders utgifter men också för att köpa en cykelvagn som funkar som vanlig vagn. Har i helgen kört ungarna i singelvagnen (Lillasyster i Storasysters knä) och som jag gillar det! Packa vagnen i hallen, i med barn och ut!

Men vid dåligt väder då, tänker nån. Tja. Jag gillar ju funktionskläder. En bra vagn kan lasta ombyte. Och vi kan åka buss mellan hem, skola och förskola. Ungarna älskade att åka vagn i vintras när vi hade bilstrul. De måste ju ändå kläs på för att gå till bilen, men i vagn fick de mysa under filt och med varsin flaska välling. En bra cykelvagn har ju schyssta regnskydd och överdrag.

Jag har researchat vilken vagn jag vill ha. Jag har funderat på de flesta transporter. Frågan just nu är hur säljer man en bil, och när ska jag hinna det..?! Men väl det är löst, då jäklarns!

Att välja lycka

Det här inlägget är lite ostigt, ursäktar i förväg. Det ska handla om att välja lycka.

Att välja lycka kan låta som att man bara ska gå upp på morgonen och bestämma sig för att vara glad. Det har nog varit min syn på den frasen. Att det är ett naivt sätt att stå ut med skit och undvika förändring. Men den har en poäng.

Jag oroar mig jättemycket just nu. Jag har dubbla boendekostnader, ett osålt hus och får låna pengar av släkten utan att veta när jag kan betala tillbaka. Jag får skjuta på studierna ett halvår till och jag inser att sommaren blir skral vilket både drabbar mig men tyvärr även barnen. Det är tufft rent praktiskt men även mentalt och jag tycker inte om att prata om min finansiella situation men då den idag påverkar allt jag gör och hur jag planerar, så måste den förklaras i tid och otid.

Men. Jag kan välja glädje. Jag har gjort ett gigantiskt jobb med att förändra mitt liv så att riktningen blir rätt. Att välja glädje för att ”stå ut” leder aldrig till långvarig lycka, man måste städa upp i sitt liv och ta ansvar för sitt mående på lång sikt. Men jag måste påminna mig själv om att jag har gjort allt jag kan för att det ska bli bra. Det här är ett litet aber just nu, men det kan inte få skapa stress och oro i allt annat. Om jag har betalat mina räkningar och planerat min mat, så får jag välja att hitta glädje i annat än utekvällar, hämtmat, en ny klänning eller resa; för det kostar mer än jag har just nu. Och kanske behöver jag också hitta sätt att glädjas utan att konsumera, det är ju något jag ändå vill uppnå.

Det är lite flummigt kanske, men det är ett tankesätt jag behöver. Att glädjas över en fin dag med barnen som innehåller lek i park, medtagen frukt och avslutas med hemlagad korvstroganoff. Att sitta en kväll och läsa och dricka te. En promenad, ett telefonsamtal. Hitta annat i livet.

För precis som att en flygresa kan vara bullrig, full av folk, svettig och har jag fått med allt? så är den också en upplevelse i sig och sen finns en destination på andra sidan. Så jag väljer att uppskatta resan, trots svettig tröja och fel skor för flygplatser, och istället njuta lite av att vara på väg.

Att välja lycka, redan innan målet är nått. För att jag har gjort jobbet med att se vem jag vill vara, mer än vem jag borde vara och utifrån det kunna ändra kurs. Jag har tagit bort det som hindrar mig från att vara lycklig på lång sikt och skapat plats för lycka i livet. Än så länge får jag fylla de luckorna med vardagsglädje, träna på att älska mig själv och stötta mig i val jag gör som kommer ur en sann inre kärna. Det är ganska snårigt och lite nytt, men jag vet att det blir bra.