Om kvinnlig list

Jag tänker ibland på min kvinnlighet. Jag är nämligen, i stort sett, en väldigt manlig person. Jag kan sannerligen bestämma var skåpet ska stå och jag kan ställa det där. Jag publicerade nyss ett inlägg på instagram om min trasiga baklykta på bilen med hint om att jag använd min kvinnliga list för att få hjälp. Jag har typ 2 likes på den.

Jag förstår att det kan vara lite kontroversiellt, att som kvinna och feminist inte a) googla skiten själv eller b) fråga en annan kvinna. Men dels jobbar jag med typ 90% män så det fanns inte så många kvinnor att fråga och sen gillar jag ibland att få vara kvinna. Att få bli lite omhändertagen och inte alltid behöva kunna allt själv.

Däremot anser jag inte att styrka, självständighet och initiativförmåga ens är manligt. Det är om något rejält kvinnligt. Men det är den vuxna kvinnans styrka. Det är härskarinnans, moderns och krigarens energier. Något som vår moderna värld och patriarkatet har tagit från kvinnligheten för att den räds den kvinnan. Så länge hon är hjälplös och infantil, så länge hon hålls kvar i flicka är hon hanterbar. Det är min övertygelse att den vuxna kraften finns hos alla kvinnor och jag är trygg i att jag själv bär den.

Jag råddar ungar (själv) på halvtid, jobb på heltid, fixar ett hem själv, tar ansvar för min personliga och yrkesmässiga utveckling själv, jag upprätthåller vänskaper och hanterar släktband själv – jag står stadigt på mina två egna ben.

Men ibland är det bara så skönt att inte behöva göra allt själv. Ibland är det så välkommet när en kollega snabbt erbjuder sig visa hur man byter lampa på bilen. För att han ville vara en gentleman, och jag så gärna uppmuntrar sånt beteende. Kanske är det kvinnlig list. Kanske är det för mig en kort stund att öva på att lita på att andra vill hjälpa mig att flytta på skåpet.

Tänker

Jag funderar mycket just nu. Eller, jag börjar inse att det kanske mer är ett personlighetsdrag än något som händer ibland. Men just nu är det mycket funderande på mig själv och sånt är ju alltid spännande. Lite vem jag är, vad jag vill, hur jag vill ha min vardag.

Jag drömmer fortfarande om att återgå till skolan. Men det skapar för mycket osäkerhet i övriga livet och jag behöver en fast inkomst och fasta tider just nu för att livet ska fungera. När övriga livet lagt sig mer på plats, först då ser jag en möjlighet till att studera. Så det är troligen några år kvar.

Jag har även insett att jag är en evig student. Jag älskar att lära mig nytt och att nörda in. Jag har de senaste åren gått igenom handarbete, odling och sen astrologi. Jag funderar på att låta människokroppen bli nästa grej, det underlättar ju för återgång till skolan.

Många tänker ofta att jag borde göra något av mina kunskaper. Paketera och sälja dem. Men det är verkligen inte min grej. För har jag kommit så långt att jag kan det så bra, då håller jag på att tröttna. Då vill jag vidare till nästa område, lära mig nytt.

Samtidigt så brukar det jag lärt mig då börja integreras i mitt liv. Jag handarbetar mer och mer nu och startsträckan är kort när inspirationen kommer. Odlingen vet jag hur jag ska påbörja väl tid finns. Astrologi använder jag för mina spirituella behov.

Däremot vill jag verkligen blogga om något. Men hur bloggar man om att nörda in sig på nya saker? Om att jag ju visserligen försöker bygga ett liv utifrån mig (kan ju vara inspirerande) men där det egentligen mest handlar om att jag läser böcker och spinner garn?

Ja, jag vet inte jag. Får väl mest blogga om det jag tänker på, för det är ju det jag gör mest. Tänker, alltså.

Fick kläder av min vän R som är värsta vintage-experten. Nu är det så fint i garderob och byrå. Och den här tröjan kan vara The Missing Piece i min garderob. Känner mig så lagom uppklädd och fin i den!

Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommemtarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysikt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

Skippa middagen?

Jag vet att jag skrev tidigare om att börja handla varje dag istället för att storhandla. Det har jag gjort i stort sett och det fungerar bra. Jag är nöjdare med vad vi äter och hur mycket mindre svinn det blir.

Men jag har tänkt en annan grej. Har funderat kring att börja skippa middagen. Alltså, det är en kamp med två barn att först hinna laga och sen ens få dem att äta. De äter frukost och lunch i skolan, sen mellis och sen ska de äta mat fast de börjar bli kvällströtta..? Det blir inte en mysig måltid, det kan jag lova.

Jag har läst lite här och lite där, funderat på hur folk gjorde förr och gör i andra länder och liksom… två lagade mål mat är mycket.

Så nästa vecka tänkte jag börja prova, för egen del, med lättare lunch (typ matig sallad) och liten middag (kokt ägg, yoghurt) för att sen när jag har barnen igen bjuda på fil, flingor, frukt, bröd (har börjat baka igen!), ägg och smoothie. Jag tror att de kommer att äta bättre av det. Nu är maten en sån kamp eller att jag lägger upp och de petar i sig. Roligare med olika val av det jag vet att de brukar gilla.

Då blir det också roligare med fredagens tacos och helgens mer lagade måltider. Och jag slipper tänka på vad jag ska laga för mat, idag igen…

Någon annan som gör såhär? Funkar det bra eller saknar ni middagen ibland?

Bilderna är från ett besök på Måltidens Hus. Där finns ett bibliotek helt vigt åt matkonst.

Ja må jag leva!

Ja visst är det min födelsedag idag! Och jag tycker att vi låtsas att jag alltid har det så fint som bilderna ovan, yes? De på mig är från en jobbkonferens i förra veckan och de på boken är från när jag firade mig i helgen med att möta upp släkt och vänner för mat och samtal – och min syster gav mig denna mittiprick-bok.

Vilket år jag precis genomlevt. Jag kommer inte att skriva så mycket om skilsmässan, den historien äger inte bara jag. Men det har självklart varit tufft. Dels det praktiska med att hitta nytt boende, en utdragen husförsäljning och nu att tömma huset innan nya flyttar in i mitten av oktober. I slutet av oktober får exet tillträde till sin lägenhet, så i november börjar vi vår nya vardag fullt ut. Då är det strax 11 månader sen vi började denna resa. Långt.

Sen är det den inre resan. Jag har fått brottats med alla mina känslor kring separationen och hur det påverkar andra. Detta beslut påverkar så många, främst våra barn, att det inte är läge att köra på ur ett för stort ego. Samtidigt som jag måste lyssna på egot för att göra rätt från början i omstarten.

Vägen och livet framåt? Jag vill gärna blogga mer, jag gillar det som sätt att dokumentera, uttrycka mig men också hitta andra. Samtidigt är jag introvert och ganska privat, jag behöver hitta mitt sätt att skriva på helt enkelt. Och vad ska jag skriva om? Tja, jag tänker om mig om mitt liv. Min resa till att bli sjuksköterska, till att en dag hitta ett hus igen, min förhoppning att hinna skriva mer, kreativt och skönlitterärt. Jag vill skriva lite om barnen, men mer kanske ur hur jag hittar formen för mitt familjeliv. Har npn av er typ 20 pers som läser detta nån idé på inlägg så slriv gärna en kommentar!

Denna födelsedag, denna min 32a, firas med lite jobb och sen hämtar jag barnen tidigt och åker till min mormor. Tar långhelg där och gör typ ingenting – mest äter och går till lekplatser. Helt perfekt.

För om det är något jag vill göra mer av i mitt liv så är det just ingenting; det är då man hinner tänka, reflektera och inspireras. Det längtar jag efter!

Om pengar

Jag läste Martinas inlägg om pengaroch har därmed även fastnat för Fru Efficient Badass.

Kontentan i synen på pengar är att om du är smart och slutar konsumera som en idiot så kan du spara stora summor pengar och du kan investera. Då kan du sluta jobba om du vill, gå mer i tid, välja ett mer lågavlönat men kanske roligare jobb eller leva bättre väl du går i pension.

Och jag gillar verkligen tänket, det gör jag, och förvånas över att många inte tänker såhär. Själv har det mer och mer varit en självklarhet som blivit tydligare under de senaste åren. Därför vill jag över tiden bo billigare, jag vill kunna odla min egna mat och jobba någotsånär nära min bostad (obs att odla egen mat är nödvändigtvis inte billigare förns man är en bra bit in, men det finns andra värden). Dels för miljön, men även min ekonomi och min själ. Jag tror inte att alla är gjorda för att heltidsarbeta. Jag är det inte.

Men. Mitt problem med många av dessa bloggar är fokuset på att spara och investera en massa pengar. För mig blir det fel, då blir pengarna fortfarande fokus. Samt att jag inte har några pengar att spara. Väl jag är åter i skolan så går det plusminusnoll varje månad. Jag har två barn som jag och deras far ska sörja för. De har redan aktiviteter och vanor vi ogärna petar i med allt som ändå sker.

Så dels då att det inte är för att spara pengar jag väljer att ställa om mitt liv – det blir så ändå – utan jag vill träna mitt huvud att jag har det jag behöver. Att inte gapa efter mer. Senare vill jag ha annat vad gäller boende och livsstil, men inte mer. Jag har en känsla av att jag som ssk kommer att tjäna max som nu, och då med ett studielån att betala åter. Så jag räknar inte med att då börja ha eller skapa nån buffert eller investera eller hetsa med en heltidsanställning, men att ha ett liv som innehåller mycket utan att kosta skjortan.

Nu är jag ju också ett singelhushåll. Hade man varit två som vill ändra sin ekonomi så kanske det är lättare att träna sig till att leva på en inkomst (oavsett vem som jobbar hur mycket) men jag har ju bara en inkomst. Så då får jag utgå från det. Inspireras av de som kan spara, men inse att där är jag inte än.

Kanske slår detta inläggav FEB lite mer rätt för mig. Ja, jag läser ikapp hennes blogg…

En svamp med åsikter

Jag tycker om att vara en analyserande person. Resonerande och strukturerad. Vill sätta mig in i ämnen och kunna lämna referenser.

Sanningen är att jag är en faktasvamp. Jag suger åt mig alla möjliga perspektiv, blandar allt inom mig och trycker sen ut en blöt blandning av en påbörjad åsikt. Oftast gör jag det dock med sådan tydlighet att folk tänker att det där, det har hon minsann koll på! Och ja, oftast HAR jag koll. Det jag säger är sant då jag utgår från nån fakta och sen blandar med erfarenhet och levererar inte som en forsknings-fakta utan mer som en mellanmänsklig sanning. Lite som Sunt Förnuft: det är svårt att säga emot något så pass subjektivt men ändå generellt applicerbart.

I tider som denna vill jag säga något genomtänkt om egenansvar och klimatförändringar. Om jordbrukspolitik och livsmedelskris. Om att sluta tro att politiker ska lösa allt och istället försöka ändra på sin egen vardag. Ta ut bjälken ur sitt eget öga osv. Men det blir mest påbörjade tankar på facebook och samtal med vänner. Mer av att läsa böcker och äta (svenska) chips än faktiskt odla grönsaker.

Fast det kanske är ok en sommar som denna. Att bara vara en blöt svamp som hoppas på lite vett och sans i debatten. Så funderar jag en stund till och återkommer med analysen en annan dag.

Vi har förresten sålt huset nu. I oktober slipper jag äntligen dubbla boendekostnader!

Så redo för livet

Vi fick ett bud igår. Inte helt det vi behöver, men en början. Samtidigt fortsätter jag att försöka komma på plats i lägenheten.

I veckan handlade jag en hel del bra grejer på IKEA, har tre saker samt säng kvar på inköpslistan. Det får troligen bli nästa månad.

Jag har för månaden därpå en lista på kläder. Jag ska specifikt satsa på underkläder och kjolar för vardag. Det sista får jag nog sy själv, så inköpet rör troligen tyg. Upplever inte att ankellånga cirkelkjolar i vävt tyg är speciellt vanliga. Jag ska även tydligare dela upp min garderob: pennkjolar och de klänningar som är på jobbet (”strumpbyxekläder”) å ena sidan, och längre klänningar som sitter löst samt motsvarande kjolar å andra sidan. Festkläder är redan undanstoppade sen några år tillbaka, haha.

Och sen är livet ganska igång. Det mesta som behöver komma på fötter är min ekonomi. Jag funderar just nu på när jag ska återuppta mina studier, om jag istället ska söka ett intressant jobb och om/hur jag parallellt med det jag väljer ska dra igång sådant som doulande och skrivande. Jag har väldigt många saker jag vill göra, men jag behöver hitta vad jag vill fokusera på. Det är en utmaning. Jag är en person som lätt skulle kunna leva flera liv: det finns så mycket jag vill göra!

Samtidigt som alla tankar rullar livet på. Det är mammaveckor och jobbveckor. Det är en massa mat som ska lagas, utflykter att planera och barn som ska nattas. Det är arbetsuppgifter och vardagsmåsten. Det är det där som kallas livet. Och jag är väldigt redo att uppleva det fullt ut!

Ansvarig politik

Jag tänker mycket på valet vi har framför oss. Jag räds de krafter som väcker åsikter hos mina medmänniskor jag aldrig ville se.

Det pratas om ansvarsfull politik. Att genom att låta människor – just nu invandrarna – få skulden för det som inte fungerar, utmålas som att ta ansvar. Men är det inte precis tvärtom? Att ta ansvar för något man är en del av, samhället eller bara sig själv, är att titta innåt. Att sluta skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.

Idag står det i DN om att det nu nästan är omöjligt för fattiga och låginkomsttagare (jag tänker här även på unga) att hitta boende. Vet ni, det hänger inte ihop med kriget i Syrien. De här problemen minns jag började redan när jag var i tonåren (vi pratar 15-20 år sedan) och nu har de mest eskalerat. Det är vår egen politik som skapat dessa problem.

Och det gör mig bedrövad att folk köper högerns retorik om ”ansvar”, att denna syn kryper igenom mitten av politiken och ner bland väljarna. Att media också köper ansvarsretoriken. Att man så räds att anses oansvarig att man köper extremhögerns syn på vad ansvar är: att skylla på någon annan.

Det är inte invandrarnas fel att vi har problem med vården, med posten, med tågen, med skolan och bostäderna. Det är inte invandrarnas fel att försvaret rustades ner. Att apoteken säljer smink men inte har all medicin, att Östersjön mår dåligt och att vi inte längre har en fungerande livsmedelsförsörjning.

Det är vårat fel. Det är dags att ta ansvar för det.