Lancôme-kvinna med Dior-minnen

Idag köpte jag äntligen den parfym jag längtat efter sen jag åkte till Bryssel för två veckor sen och provade den på flygplatsen. Lancôme’s Trésor! Jag har faktiskt länge undvikit Lancôme. Inser att jag haft nån prov av en av deras parfymer som bara varit fruktansvärd. Även denna upplever jag i början är alldeles för skarp. Men så mjuknar den, blir på nåt sätt en med min hud och ren och skär magi uppstår. Jag älskar helt ärligt hur jag upplevs med denna doft. Jag vill bara vila mig mot mig själv, omslutas och omhuldas. En helt klart godkänd doft!

Jag har under lång tid velat hitta en sån där klassisk signatur-doft. Jag har länge gillat Dior’s j’adore men den är på mig väldigt flyktig. Sprang in i – och fick således snabbt ärva av min syster – Dolce & Gabbana’s The One som jag starkt gillade! Den känns helt klart som en doft för konferens-middagar eller ett restaurangbesök!

Men för kvällar som fortsätter efter restaurangen är min doft för evigt Dior’s Midnight Poison. Jag kan idag undra om den verkligen passar mig, men samtidigt så kan jag inte sluta älska den. Det är en doft jag redan i 20-årsåldern började använda för utekvällar (en aningens tung doft för de ställen man då frekventerade, men hoppet fanns väl). Så för herrans massa år sedan dejtade jag en tjej som även hon hade den som sin doft. Så när jag tar upp och luktar på min blåa parfymflaska så slängs jag tillbaka till sommarnätter med Bailey’s innan utgång, med cigg på balkongen efter hemkomst och med lakan tunga av den parfymen morgonen efter. Det är som att möta en ung Astrid, som både är friare men också osäkrare, en Astrid som lever lite väl mycket för dagen men ändå – jag blir nästan tårögd av skrattet jag kan ana i den här doften. Den är en vuxen doft, men för mig alltid väldigt ungdomlig.

Det är ändå magiskt hur dofter kan påverka oss. Flera har pratat med mig just om Trésor och vad den betyder för dem när jag talat om mitt stundande köp. Andra har åkallat andra av sina favoritparfymer och berättat för mig just vilka bilder och känslor de frammanar. Själv är jag väldigt spänd på vilka äventyr min nu nya doft kommer att påminna mig om väl tiden har gått sådär fort igen.

Vi är inte en bortskämd, curlad, egocentrisk generation

Jag fyller 30 idag. Kul! Har blivit jättemycket jättegrattad. Och fått blommor!

Har tänkt mycket på min generation på senaste. Den som Migrationsverket anser så pass curlad att vi inte kan avhysa folk effektivt nog. 80-talisterna.

Jag hörde för flera Ã¥r sedan en intervju i P3 med en person som pratade om att generationer inte var decenniestyrda (som i att säga 70-/80-/90-talister) utan att det fanns ett starkare band mellan 70-talister och tidiga 80-talister samt sena 80-talister och 90-talister. Det är även sÃ¥ att den andra gruppen, 1985 och framÃ¥t, är det som precis är sÃ¥ kallade ”unga väljare” (försökte hitta en definition, trillade över en rapport frÃ¥n 2012 frÃ¥n SCB som säger röstberättigade i Ã¥ldern 18-29 Ã¥r, alltsÃ¥ dÃ¥ de som var födda 1983-1994). Tydligen är det även vi som kallas ”millennials”.

Jag tror det fungerar ganska bra att klumpa mig med 90-talisterna. Tydligen är vi väldigt konservativa i det att vi föredrar hus och hem och ett bra jobb framför att spendera år med att finna oss själva. De som är något äldre var de första att vara med i dokusåpor, vi pratar om att anlägga grönsaksland. Däremot är vi nog ganska öppna för familjekonstellationer och har inget behov av någon kyrklig konservatism, men vi månar om det lilla. 90-talisterna är väl kanske lite mer mys-flummiga än jag själv är, men jag har inget emot att folk yogar och tar till sig Dalai Lama-citat om att vara snäll.

Jag tror vi är fostrade i att möta människor. Vi klarar inte av att avhysa folk hursomhelst för att vi har växt upp med berättelser frÃ¥n världens alla hörn. Via internet kan vi hitta historier om alla möjliga människoöden. Vi har sedan tidig tonÃ¥r mött hela världen hemifrÃ¥n och vi bär den med oss. Vi är inte individualister i dess negativa, egocentriska mening men vi utgÃ¥r frÃ¥n oss själva för att förstÃ¥ andra och vi vill att varje individ ska fÃ¥ leva sitt liv, till nÃ¥n sorts ”fulla potential”. Vi har mÃ¥nga av oss svÃ¥rt att ”bli vuxna” eftersom att vi kanske växte upp med tron att världen ändÃ¥ var god och pÃ¥ väg framÃ¥t och det slÃ¥r oss hÃ¥rt att behöva inse att det finns en massa krafter som vill oss illa. Vi är generationen som nu när vi börjar konsumera mer och mer vägrar att konsumera. Eller konsumerar mer etiskt och ekologiskt. Vi är de som ifrÃ¥gasätter arbetsnormen och mer och mer vill ha vÃ¥ra barn hemma, länge. Vi vill inte arbeta heltid, vi vill ha tid för nära och kära (innan pensionen) och vi flyttar mer och mer utanför stan, eller leker med tanken.

Jag har svÃ¥rt för synen om att vi är vana vid att vara alltings medelpunkt eller att vi kräver uppmärksamhet och respekt bara-för-att. Vi vill däremot arbeta med sÃ¥dant som vi brinner för och kan stÃ¥ för, ett jobb är minst lika mycket en del i vÃ¥r identitet som vÃ¥ra hobbys. Vi vill inte fylla dagarna med arbete som bara är till för att ge oss pengar sÃ¥ att vi kan konsumera mer, eftersom att vi oroas av all konsumtion och vill minska den. Jag gillar inte att vi förutsätts ha jobb som stämmer med ”vÃ¥rat personliga varumärke” för även det luktar konsumtionssamhälle och jag tror det handlar om sätt att leva och om identitet, mer än att vi vill bli en produkt.

Vi är informationsvana. Vi ifrÃ¥gasätter information – bÃ¥de frÃ¥n sÃ¥dant som reklam till auktoriteter – för vi vet att det alltid finns en annan sida av myntet. Det finns mer än det första intrycket eller ytan. Jag hÃ¥ller inte med i tolkning att vi ifrÃ¥gasätter saker bara för att vi kan utan vi är fostrade sÃ¥, genom att alltid höra en mängd historier dÃ¥ vi dagligen tar del av människoöden. Det gör att vi snabbt kan se hur arbetsförhÃ¥llandena ser ut i klädfabriker, hur andra hanterar livskriser, hur folk väljer att bo, vad man kan arbeta med och hur man kan äta.

Vi är inkännande, inbjudande, nyfikna, känslomässiga. Vi är empatiska.

Jagandes

Tiden rusar fram utan min kontroll och jag försöker fånga den eller stoppa den eller i alla fall njuta av den tid som är nu.

Jag stressas av tiden som gÃ¥r och aldrig kommer tillbaka. Jagar timmar med barnen men även timmar ifrÃ¥n dem. Vill inte jobba, vill alltid vara hemma – vill aldrig vara hemma, gÃ¥ undan, jag vill vara ifred! PÃ¥ kvällen kan jag sörja att ännu en dag har gÃ¥tt, att de blir stora sÃ¥ fort och att jag inte njöt mer. Fast jag gör ju det, njuter av kaoset och allt hÃ¥lligÃ¥ng. Njuter av att detta är mitt nu och försöker förstÃ¥ att det inte är mitt för alltid. För dÃ¥ hade jag blivit tokig, trots allt.

  
  

För allt i livet har perioder och faser. Först en lång sträcka av barndom, så tonåren med sin oro och förvirring. Så vuxen till åldern och full av energi att upptäcka och söka, men fortfarande ganska förvirrad. Och sen barnen.

  
SmÃ¥barnsÃ¥ren. I snart fem Ã¥r har jag försökt bli gravid, varit gravid eller haft smÃ¥barn att ta hand om. Till hösten ser jag en ände pÃ¥ den tiden. Inte för att barnen är stora egentligen men stora nog. Inte bebisar. Och det är sÃ¥ svÃ¥rt, jag hade ju precis lärt mig denna tid i livet. Jag stressas av att den gÃ¥r mot sin ände och att vi ska in i en vanlig vardag igen och jag vet inte hur den vardagen blir och kommer jag sakna dem hela dagarna (sÃ¥som jag nästan saknar dem när de sover) eller kommer det faktiskt att kännas helt ok? Helt ok att de bÃ¥da leker med egna kompisar och sina förskolefröknar och att jag gör det jag gjorde innan de kom in i mitt liv – jobbar med nÃ¥got jag är bra pÃ¥ och drar in pengar för härliga semestrar och det stora huset vi har. Kan jag acceptera och vara glad i min vardag? Eller kommer jag bara sakna och längta? MÃ¥ste jag kämpa för en förändring eller är det jag har bra (fast jag bara inte testat än)? Och jag oroar mig i förväg (som alltid) men försöker finnas i nuet. I bebisgnäll och leksaker, bland för mycket tv-tittande och mina försök till uppfostran.

Försöker finnas där jag är nu, i den tiden som jag har här.