Jag gör

Jag karvar inte ut tid för upplevelser, tiden finns där. På ett annat sätt än förr finns tid för de små samtalen med barnen, för att åka skidor, att lägga sig tidigt. Jag tar mig inte tid, den erbjuds mig. Det är bara min uppgift att fylla den, så enkelt är det. Jag fyller den inte längre med måsten, eller med sådant som gör mig bättre nu eller sen. Jag fyller den med upplevelser.

Vi har jag på inte ens fem dagar upplevt simhallen, pulkabacken, biblioteket och park. Jag åkte imorse ut på skidor efter lämning (jag har 3 timmar i veckan träning på arbetstid, så jag lämnar inte barnen för att syssla med en ren hobby).

Jag vill ofta skriva att jag hann något. Men det är inte riktigt sant. Det indikerar en stress, men den finns inte. Det är ett lugn, ett flöde. Det är inte så att jag hinner med att åka skidor – jag åker skidor. Vi hinner inte till parken- vi går till parken.

Min vardag börjar helt klart passa nig ypperligt. Nu ska jag bara ta tag i att minska min konsumtion och miljöpåverkan, så har jag all chans till att leva precis så som jag vill.

Jag har behövt starta om

Artikeln jag läste startade något i mig. Eller, den stoppade något. Den stoppade kaoset, oron och det konstanta planerandet. Den var som det sista som behövdes för att knyta ihop den säcken.

Jag har sen dess slutat planera så mycket. Inte per dag, men i livet i stort. Jag känner ett lugn och en tilltro till att om jag bara gör det som skänker mig glädje så blir det bra.

Och det har blivit så bra. Jag har simmat med vänner, och sen med barnen. Jag har haft en underbart fin helg med barnen och jag hoppas att vår vecka blir minst lika bra.

Jag upplever att jag gått från att fundera på vem jag är till vad jag gör. Och det är en så viktig skillnad. Samt att vad jag gör nu är en sannare, mer inre styrd process nu när jag tagit mig igenom att vända ut och in på vem jag är. Men jag har slutat att leta ord för är och börjat testa på gör. Så all den energi som förr gick åt till en inre process av att plocka isär mig själv, den blir nu en yttre process där jag upplever saker. Och den är ju bra mycket roligare, för både mig och mina barn.

Bloggen då? Jo, jag har kvar den som de ser ut nu. Men skriver nog mer sådana här små vardagliga tankar än att jag försöker lära ut saker för jag måste börja inse att det verkligen inte är vad jag gör bäst. Mycket är jag bra på, men pedagogisk är jag inte.

Jag orkar inte vara en god mor

De här dagarna som inte är vardag men när det är mörkt och kallt och svårt att bara ta dig ut, de tär på mig.

Eller. De tär på mitt moderskap. Jag hade kunnat lästa en bok, sovit eller gått en promenad. Jag hade gärna träffat en vän över en kopp kaffe. Jag hade kunnat handla saker till odlingen, rensat garderoben eller kanske källaren. Eller bara vilat.

Men jag har barnen denna vecka. Och då har jag dem fullt ut. Jag kan inte gå ut en stund för en promenad eller handla. För att komma ut behöver jag motivera en sexåring och klä på en treåring. Den energin har jag inte, två veckor in på ledigheten. Så vi myser runt. Vi får inte dagarna att gå, de drar sig framåt runt oss. Kanske är det jullledighetens essens vi på något sätt upplever. Den när vi liksom bara är. Kruxet är ju att barnen behöver nån sorts stimulans, och jag är ingen lekmamma. Eller pysselmamma. Inte heller gillar jag att titta på dubbade filmer, eller läsa för mina barn. Jag tror jag är en bättre mor väl de är lite äldre.

Jaja, idag lyckades jag baka scones med mitt yngsta barn. Så i 20 minuter av dagens 12 vakna timmar hade vi i alla fall en sån där mysig stund tillsammans. Alltid nåt.

Tiden mellan slut och början

Det är en så märklig tid, denna i juletid och sen kommer det nya året. Mitt i allt firar vi en sexåring (fast släktkalaset ställdes in då födelsedagsbarnet var sjuk). Nyår spenderades med min mamma och min brors hund. Vi gjorde tårta (denna tårtbotten fast bara vispa i 2 min, och sen denna chokladfyllning). Det blev supersött och övermäktigt, helt perfekt. Barnen var konstant för trötta, gnälliga eller alldeles underbara. Att se raketerna med Storasyster var så mysigt! Vi är båda lika förtjusta i dem.

Jag har även börjat planera för vårens plantering. Det är en utmaning att odla i bara två odlingsbäddar (och två små) samt balkonglådor och krukor. Men billigare att ställa i ordning i alla fall! Man får vara tacksam för det lilla.

Jag har även påbörjat det jag länge kännt ett behov av, att förändra mitt föräldraskap. Jag är ingen lektant, jag vill inte vara med och pyssla och måla. Så jag skapar nu förutsättningar för barnen att själva dra igång allt. Jag medlar inte i deras konflikter utan stöttar med sätt att tänka eller små tekniker för att lösa problemen. Jag övar upp att ha mer respekt för dem, genom att ha respekt för mig själv. Det verkar redan ge bra resultat.

Dagarna går märkligt snabbt och långsamt. Jag har börjat lära mig sticka vilket känns som att det äntligen var dags. Samtidigt avbryts jag konstant så det känns som att inget blir gjort. Kanske är det så det är i dessa dagar emellan; när det gamla året tar slut och ett nytt börjar. En stund av absolut allt och ingenting.

Lancôme-kvinna med Dior-minnen

Idag köpte jag äntligen den parfym jag längtat efter sen jag åkte till Bryssel för två veckor sen och provade den på flygplatsen. Lancôme’s Trésor! Jag har faktiskt länge undvikit Lancôme. Inser att jag haft nån prov av en av deras parfymer som bara varit fruktansvärd. Även denna upplever jag i början är alldeles för skarp. Men så mjuknar den, blir på nåt sätt en med min hud och ren och skär magi uppstår. Jag älskar helt ärligt hur jag upplevs med denna doft. Jag vill bara vila mig mot mig själv, omslutas och omhuldas. En helt klart godkänd doft!

Jag har under lång tid velat hitta en sån där klassisk signatur-doft. Jag har länge gillat Dior’s j’adore men den är på mig väldigt flyktig. Sprang in i – och fick således snabbt ärva av min syster – Dolce & Gabbana’s The One som jag starkt gillade! Den känns helt klart som en doft för konferens-middagar eller ett restaurangbesök!

Men för kvällar som fortsätter efter restaurangen är min doft för evigt Dior’s Midnight Poison. Jag kan idag undra om den verkligen passar mig, men samtidigt så kan jag inte sluta älska den. Det är en doft jag redan i 20-årsåldern började använda för utekvällar (en aningens tung doft för de ställen man då frekventerade, men hoppet fanns väl). Så för herrans massa år sedan dejtade jag en tjej som även hon hade den som sin doft. Så när jag tar upp och luktar på min blåa parfymflaska så slängs jag tillbaka till sommarnätter med Bailey’s innan utgång, med cigg på balkongen efter hemkomst och med lakan tunga av den parfymen morgonen efter. Det är som att möta en ung Astrid, som både är friare men också osäkrare, en Astrid som lever lite väl mycket för dagen men ändå – jag blir nästan tårögd av skrattet jag kan ana i den här doften. Den är en vuxen doft, men för mig alltid väldigt ungdomlig.

Det är ändå magiskt hur dofter kan påverka oss. Flera har pratat med mig just om Trésor och vad den betyder för dem när jag talat om mitt stundande köp. Andra har åkallat andra av sina favoritparfymer och berättat för mig just vilka bilder och känslor de frammanar. Själv är jag väldigt spänd på vilka äventyr min nu nya doft kommer att påminna mig om väl tiden har gått sådär fort igen.

Om disk

Jag diskar bäst på morgonen. Jag står där, när världen bara är som världen är. Innan den vaknat, innan jag känner suget och orken till allt utanför. När grannarna så sakta börjar höras, när barnen ännu sover i min säng. Kaffet puttrar och magen börjar kurra.

Det finns listor om vad man ska göra om man vill vara som en effektiv människa. På de finns alltid att man ska diska innan läggdags. Vakna till ett rent kök så att det bara är att sätta igång. Som att vi alla bara väntar på att i raketfart ta oss an dagen. Som att vi alla vill avsluta dagen med kökstjänst.

Jag diskar bäst på morgonen. På kvällen vill jag bara äta och sen få vila. En dusch, en bok eller film. Mysa med barnen. Stänger dörren till köket och låtsas som ingenting.

Så innan dagen ens har grytt, då rensar jag min diskbänk. Då gör jag mig redo att ens orka sätta igång. Jag behöver inte köra på direkt jag vaknat. Jag behöver kaffe först. Plocka i köket och göra sånt som går av bara farten. Sträcka på ”att göra”-musklerna. Sen gör jag en massa, så när kvällen kommer behöver jag få vila.

Jag är inte en effektiv kvinna, som det sista jag gör ser till att familjen vaknar till ett rent hem. Jag är en levande kvinna som hellre spenderar kvällen med vin än med disk. När barnen somnat varvar jag ner, istället för att försöka få ordning i ett kaos utan slut. Jag är en härförare som vet att mest ork finns på morgonen och dagen, på kvällen är det bara risk för skador och nederlag. Det är bättre att återhämta då och ta striden en annan dag.

Jag diskar bäst på morgonen.

Resande

Jag har varit på resande fot. Det här blir förmodingen min sista flygresa, om inget akut händer. Har visserligen sällan flygit mycket, men mitt primära transportmedel utomlands det har det varit. Nu ska jag träna på att åka tåg istället!

Det var en väldigt härlig resa. Dels kul att se hur min vän bor och umgås, men även för min själ. Det har varit ett tungt och arbetssamt år och den här resan blev även tid att fundera och reflektera. Sånt görs så bra på resande fot, och inte minst i fantastiskt sällskap!

SJs kundtjänst lämnar mer att önska

Så, vi åkte tåg, jag och barnen. Jag tycker dels om att åka tåg för jag slipper köra och jag kan interagera med barnen.

Men – till ingens förvåning – kom tåget sent. 40 minuter, vilket alltså innebar en timmes väntan på stationen med barnen då vi var i tid. Lagom kul.

Jag ringer SJs kundtjänst då jag visste att vi skulle missa anslutande buss. Vi fick att vi skulle gå på tåget och ringa igen. I det samtalet blir det problem. Han bokar biljett på nästa buss, fast jag säger att jag måste komma fram innan (nästa buss hade inneburit 45 min väntan och att vi var framme totalt 80 min senare, alltså halv nio på kvällen med två barn). Dock skickas jag till Ersättning som jag också frågar om taxi och får ja.

Så när jag skickar in kvitton får jag nej. Jag kan se nu när jag läser reglerna att nej, vi har inte rätt till taxi. Det gäller bara tågresor där tåget åker kortare än 150km (så märklig grej – inte hur långt jag åker utan tåget, totalt). Och vår anslutning var ju buss.

Men jag frågade. Och jag fick ja. Jag vale att åka tåg istället för bil av miljöskäl och för att träna barnen i annat än bil. Bilresan hade kostat mig ca 1000kr tur och retur. Nu kostade resan mig 2000 i taxi samt resan hem (ca 300 spänn) då jag ändå anses så försenad att jag i alla fall får reklamera ditresan.

Herregud. Förstatliga järnvägen nu, så man kan komma fram i tid. Skaffa vettigare konsumentskydd om man annars bara har kvar en aktör på järnvägen (jag kunde ju inte åka med någon annan). Är helt förvånad över att folk vill rösta höger(extremt) när man dagligen ser effekt av utförsäljningen av gemensamma resurser (hej Apoteket, hej vården, hej skolan). Nä, jag är helt klart än mer övertygad om vilket håll som är det enda rätta. Jag som medborgare i ett land ska betala min skatt för att få ut fungerande skola, vård, kommunala färdmedel, polis, militär, boende och livsmedelsförsörjning. Allt utöver det får man i så fall betala extra för om man nu vill ha det. Typ som taxi. Hade gärna inte åkt taxi utan sett att jag kom fram med kommunala, skattefinansierade färdmedel.

Kanske i en annan tid, i ett annat val. Man får inte sluta drömma…

Ja må jag leva!

Ja visst är det min födelsedag idag! Och jag tycker att vi låtsas att jag alltid har det så fint som bilderna ovan, yes? De på mig är från en jobbkonferens i förra veckan och de på boken är från när jag firade mig i helgen med att möta upp släkt och vänner för mat och samtal – och min syster gav mig denna mittiprick-bok.

Vilket år jag precis genomlevt. Jag kommer inte att skriva så mycket om skilsmässan, den historien äger inte bara jag. Men det har självklart varit tufft. Dels det praktiska med att hitta nytt boende, en utdragen husförsäljning och nu att tömma huset innan nya flyttar in i mitten av oktober. I slutet av oktober får exet tillträde till sin lägenhet, så i november börjar vi vår nya vardag fullt ut. Då är det strax 11 månader sen vi började denna resa. Långt.

Sen är det den inre resan. Jag har fått brottats med alla mina känslor kring separationen och hur det påverkar andra. Detta beslut påverkar så många, främst våra barn, att det inte är läge att köra på ur ett för stort ego. Samtidigt som jag måste lyssna på egot för att göra rätt från början i omstarten.

Vägen och livet framåt? Jag vill gärna blogga mer, jag gillar det som sätt att dokumentera, uttrycka mig men också hitta andra. Samtidigt är jag introvert och ganska privat, jag behöver hitta mitt sätt att skriva på helt enkelt. Och vad ska jag skriva om? Tja, jag tänker om mig om mitt liv. Min resa till att bli sjuksköterska, till att en dag hitta ett hus igen, min förhoppning att hinna skriva mer, kreativt och skönlitterärt. Jag vill skriva lite om barnen, men mer kanske ur hur jag hittar formen för mitt familjeliv. Har npn av er typ 20 pers som läser detta nån idé på inlägg så slriv gärna en kommentar!

Denna födelsedag, denna min 32a, firas med lite jobb och sen hämtar jag barnen tidigt och åker till min mormor. Tar långhelg där och gör typ ingenting – mest äter och går till lekplatser. Helt perfekt.

För om det är något jag vill göra mer av i mitt liv så är det just ingenting; det är då man hinner tänka, reflektera och inspireras. Det längtar jag efter!

Det berg jag blev tilldelad

Utifrån ser det nog inte så bra ut. Från relation till separerad, till hösten frånskild (i och med barnen har vi betänketid) och 32 år. Inte eftersträvansvärt alls som kvinna i vårat samhälle, att stå där med en exman och varannan vecka två barn. Från stort hus med trädgård till en tvåa med några gungor på gården. Just nu dubbla boendekostnader och en ekonomi som går rejält bakåt.

Men på insidan är det så mycket mer. Att nu befinna mig på en plats där jag kan vara jag, där jag kan vara den föräldern jag behöver få vara. Inte för att mitt ex försökte stoppa mig, men i relation till varandra hindrade vi oss själva.

Resan har varit lång och emellanåt fruktansvärt ensam. Jag har lärt mig hur jag reagerar, men främst agerar under extrem stress och press. Jag har visserligen en gång i min ungdom åkt sex månader till Afghanistan men den här skilsmässan toppar den erfarenheten i att känna sig ensam, orolig och osäker på framtiden. Jag har fått be om hjälp men också gått när ingen givits. Jag har haft stenhårt fokus på målet men också insett mig besegrad av detaljer.

Jag har lärt mig att jag kan flytta berg, en erfarenhet jag vet ger mig styrka jag inte innan insett att jag äger. Kanske var det detta berg jag blev tilldelad för att testa min egna, inre styrka. Jag hoppas sannerligen inte att det kommer fler. Jag är ganska slut just nu.