En lokal kvinnas dag

Idag är det internationella kvinnodagen. Det ligger mig varmt om hjärtat, då det är en dag då kvinnofrågan diskuteras och debatteras på en mängd olika sätt och olika perspektiv. Jag behöver inte alltid hålla med, men jag uppskattar alltid en god debatt.

Min egen kvinnodag idag blir däremot mindre högljudd och generell. Den spenderas mitt i min egen kvinnokamp – den som rör min skilsmässa. Åh, det är en helt ok skilsmässa. Inga större bråk eller sårade känslor, mer än vad som är förväntat. Men ett hus säljs. Jag har pausat mina studier för att återgå i tjänst och således kunna ta lån.

Sen i julas har vi hanterat detta. Sen i januari sysslat med det praktiska – skicka in papprena, söka varsitt lånelöfte, buda på lägenheter, packat undan saker och renovera för visning, haft visning och nu en trögstartad budgivning.

Men vardagen pågår den med. Två barn som ska till fsk, ett skolval ska göras till Stora. De ska få i sig mat och fylla kvällarna med annat än ipads. Mammasamvetet tyngs markant under en sån här period. Det ska inventeras vinterkläder, skor ska torka i hallen, tvätten tvättas och däremellan VAB och kaniner som ska klippas.

Min vardag är en väldigt vanlig sådan för en kvinna av vår tid. Flyttar berg och torkar snor, ansvarar för min och andras lycka. Men snart finns mer plats för bara mig och bara tänk, vad mycket jag kan göra då. När min energi går åt till mig och mitt.

Livskaoset

En gång förra våren…

Livet är inte längre ett pussel som ska läggas. Jag befinner mig i att ha kastas upp alla bitar i luften och se hur bitarna landar. Det tar tid och ork. Just nu är det som att jag försöker se hur mycket av de senaste årens insikter jag kan realisera samtidigt som jag bollar vardag med barn, jobb och studier. Det blir hos mig både stress och beslutsamhet, så jag vet faktiskt inte hur jag mår just nu. Är jag stressad? Ja, jo det är lite mycket just nu. Men jag mår som sämst när jag inte har en plan, och den börjar ta form. Ska kolla lite mer exakt mina ramar och tillgångar innan jag kan agera fullt ut. Men väl det är utklarerat är det bara att kavla upp ärmarna.

Jag vet att det låter kryptiskt, men det kommer att klarna framöver. Det jag själv känner med den här bloggen är att jag verkligen vill blogga. Jag tänker ofta på inlägg men mellan att skriva inför två omtentor, hänga med på allt nytt (personcentrerad omvårdnad just nu!) och alla mejl på jobbet så finns inte all tid som jag vill ha. Jag vill skriva lte längre analyser och de tar tid och har en startsträcka, liksom.

Men det kommer. Precis som våren som anas mellan snöfallen så kommer det ljusare tider och lägre dagar och kaffe på trappen och fler blogginlägg!

Vi ses!

Har inte hunnit åka skidor alls denna vinter, får bli mer nästa!

En paus på landet


Mina svärföräldrar har ett landställe ca 2 timmar bilarfärd hemifrån oss. Igår satte vi oss i bilen och åkte hit direkt efter jobb och förskola.

Det är kul att vi äntligen är en familj utan bebisar. Lillasyster är 2,5 och att resa med barnen är så mycket enklare nu. De håller sig vakna på resan, kan äta pommes frites och kolla ipads och jag kan sitta fram i bilen och prata med den andra vuxna i familjen. Det blir enklare att hitta på saker när barnen har mer samma rytm som oss.

Väl framme har de sprungit runt på gräsmattan, nu idag har de följt med farmor på små ärenden och nu är de och badar. Jag läser kurslitteratur och vilar mig lite. Jag önskar att vi hade samma enkelhet hemma, men vi har svårt att skapa den känslan. Troligen för att vi fyller dagarna med tvätt och städ och måsten på ett annat sätt. Barnen roar inte heller sig själva utan har länge perioder av gnäll innan de börjar pyssla med något. Och kanske får jag för mig att jag måste roa dem mer när vi är hemma? Här släpper jag det kravet mycket mer och signalerar det kanske tydligare. Jag vet inte.
Vilketsom, jag njuter av mitt kaffe och min bok. Det regnar och blåser om vartannat, men mig rör det inte ryggen. Imorgon tar jag tåget hemåt för att vara med på BB-marschen. Ses vi där?!

Min bästa mormor


Jag är hos mormor. Jobbade igår och satte mig sen i bilen hit, tar ca 2 timmar därifrån. 

Min mormor bor i lägenhet, det har hon gjort i hela mitt liv. Jag har spenderat så många somrar i hennes hem. Jag läste böcker, jag gick och strosade och hittade på små äventyr. Cyklade runt. Var ganska mycket själv men tror att jag gillade det.

Mina somrar hos mormor var inte ute i något hus på landet. Det var i lägenhet i en liten håla, där jag fortfarande lekte i lekparker men utan storstadens intensitet. Vi cyklade ut till skogen eller badplatsen, mormor och jag. Det fanns ändå det där lugnet som jag tror att många förknippar med somrar hos en äldre släkting.

Jag skulle vilja ha den känslan hemma, men vad svårt det är. Vi har mycket som ska fixas med hus och trädgård. Barnens intensitet gör att jag går upp i varv. Jag läser inte en bok på hela sommaren, jag som ju spenderade hela dagar i olika berättelser förr.

Hos mormor hänger ett foto på hennes barndomshem. Hon berättade lite om det. Hur det såg ut inne (i stort sett exakt samma layout som hos vänner till oss på Gotland, helt sjukt) och om hennes pappas växthus. Han var trädgårdsmästare. Det fanns två andra byggnader också, tror de haft djur.

Det roliga är att det stämmer helt in på mitt framtida drömhus. Ett lagom stort boningshus, ca 3000kvm tomt och lite uthus som man kan ha mindre djur i (höns, kaniner?) och verkstad. Så att man kan odla ordentligt om man vill. Eller bara gå runt och skrota, dricka kaffe och läsa en god bok.

En liten veckas semester

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Vi åkte på semester till ön med rosornas stad. Barnen fick gå på blåsig stenstrand, vi vuxna fick filmkvällar i sängen och hela familjen fick njuta av middagar med vänner. Jag har läst lite böcker men glömt läsa bloggar. Den där ön blåser igenom mig, dess flacka landskap ger mig översikt och insikt som jag bär med mig över havet, hem till mina bondbönor och kaniner. Jag imponeras av hur ett helt rike kan rymmas på en ö, hur mycket som är lika fastlandet och hur mycket som ändå är dess egna arv och kultur. Ho är vacker, på ett intensivt sätt, den där gutarnas ö.

Drömmen om att hjälpa andra

När jag var liten hade jag svårt att få vänner. Vi var en alldeles för liten klass och de vuxna runt omkring tog inte ansvar för en ganska giftig stämning som fanns i vår grupp. Först i högstadiet upptäckte jag min förmåga att kunna möta andra genom att bryta mig loss från min umgängeskrets och istället finna likasinnade som inte gick i min klass.

Men bilden av att ha svårt att möta och få bli vän med andra har jag burit med mig. Många idag skulle nog beskriva mig som öppen och mötande, men bilden inombords kan verkligen skilja sig. Däremot har jag på senare år blivit mer och mer varse min utåtgående och sociala sida. En del i den utvecklingen är mitt beslut att bli sjuksköterska, som jag skrivit om tidigare. Jag vill verkligen få knyta an till andra, få möta dem och deras behov.

Det är en stor karriärsförändring men innan den så fanns en annan tanke. En som inte riktigt blev av för jag fann ursäkter (”det passar nog inte mig”, ”nä, jag kan nog inte möta folk rätt”, ”tänk om jag inte är empatisk nog?”). En tanke som jag inte riktigt har kunnat släppa men som nog behövt tid på sig att mogna.

Att bli doula. Att få stötta och stödja blivande föräldrar i det stora att sätta sitt barn till världen. Att få ge dem verktyg och ord för att kunna skapa sin förlossning. Tänk, att få vara det stödet!? Vilket mäktigt sätt att få möta en annan människa!

Så igår anmälde jag mig, snart ska anmälningsavgift betalas och i höst blir det två helgers utbildning. Det skrämmer mig något enormt, detta ansvar. Men det gör mig också helt fladdrig i magen och fylld av längtan.

Och jag ska ta den lilla 7-åringen som blev sist vald i handen och visa att hon en dag kan finnas där för andra, så som folk senare i livet skulle finnas där för henne.

Det kan verka som en liten sak, och än vet jag inte hur det faktiska arbetet kan tänkas bli, men för mig är det ett stort kliv. Jag som nyss ville ha sommar längtar redan till hösten – känns som att mycket kommer ändras då och mycket ska jag få lära mig. Äntligen!

Skidåkning

Jag åker längdskidor. Ok, jag hasar mig fram och försöker att inte ramla i utförsbackarna. Har köpt nya längdskidor som ska invigas idag (har åkt på svärmors skidor hittills) och igår var det premiär för Storasyster i backen.

Timmarna i spåret är min sorts mindfulness. Rörelse, frisk luft, färdigtänkta tankar, ingen musik eller pratglad kompanjon. Inget fel i det men min ganska låga nivå tvingar mig till full koncentration på det som sker och jag befinner mig verkligen i nuet. Efteråt är min rastlösa själ fast i en trött kropp och det är ett bra recept för mig. Det blir mindre ommöbleringar i huset, färre stora omsorteringar av alla våra ägodelar eller för den del planer utan verklighetsförankring när jag är trött och har hunnit tänka ifred.

För huvudet tänker mycket just nu samtidigt som jag verkligen har insett vilket behov min kropp har av rörelse. Jag har aldrig sett mig som aktiv nÃ¥gonsin i livet men nu kan jag inte sitta still. Behöver fÃ¥ röja i trädgÃ¥rden, behöver Ã¥ka skidor eller simma, behöver handarbeta och mÃ¥la. Att bara sitta och glo gör mig hÃ¥glös, om det sÃ¥ är pÃ¥ jobbets dator eller framför film. Ã…h, en paus är aldrig fel men som livsstil – nej.

Insikterna skapar lite oreda hos mig och jag behöver tänka om rörande min självbild och vardagsstruktur. En utmaning, speciellt för en som är ganska snabb i tanken och slutsatser. Jag drar gärna iväg åt alla möjliga håll, eller väldigt långt åt ett.

Då är det bättre att efter nattningen byta om och plocka in skidorna i bilen för att harva några kilometer, jag och mina tankar under kall natthimmel.

Stilla, så stilla

I soffan bakom min ligger en hund och snarkar (vi är hundvakt åt över-nyår-bortresta vänner). Maken är ute med vänner men på väg hem. Barnen sover och världens bästa extra-syster är på väg hem till London. Snön kom idag, en stillhet känns. Ett välbehövligt lugn. Lyssnar på någon Spotify-lista och ska snart läsa lite. Andas långsamt.

Dagarna mellan nyår och nytt år

Det är som ett litet eget universum, dessa dagar. Vi firade nyår med fina vänner som tog det med ro att vår äldsta kräktes och toksomnade 22. Att deras minsta inte ville sova och de gick ut med vagn eller vaggae hemma var inget problem för oss. Lugnt, intensivt.

Dagarna härefter har varit sega. Vi sover länge (allt mellan 08 och 10, bättre än 06 som varit mina barns normala). Vi försöker få in utevistelse och eld i öppna spisen då och då. En kopp te och goda samtal. Jag finner stor glädje i det lilla, viker lite tvätt och syr ett förkläde. Mår bra, laddar inför en ny jobbtermin och vår i trädgården. Möter 2017 i min takt.