Jag tänker på hälsa


Jag reflekterar just nu mycket över hälsa och välmående. Kanske inte jättekonstigt då jag pluggar första terminen på sjuksköterskeprogrammet och hälsa liksom är en stor del av yrket.

Men ändå. Jag börjar inse att mitt val av blivande yrke inte bara har att göra med hur man arbetar som ssk (med människor! med en massa människor! Äntligen!) utan även med vad, rent ämnesmässigt. Med omvårdnad och bemötande av människor, men framför allt med hälsa. Det är väldigt intressant att just nu får läsa om hälsa ur sjukvårdens perspektiv och ta del av ord och uttryck rörande hälsa som jag kanske förr inte definierat. Och inte har jag haft tid att diskutera dem heller.

Det som slår mig är att jag mer och mer ser att vi lever i en sjuk tid. Vi lever i en tid som absolut inte sätter människan först, inte som mer än en producent eller konsument. Det humanistiska perspektiv som jag nu introduceras för, det ser jag inte i samhället. Det synsätt som innebär att en person är mer än sin sjukdom och har en massa egenskaper som bidrar till hennes välmående. Precis som hon är mer än producent/konsument och att när detta andra nedvärderas eller trycks undan så blir vi sjuka. För att miljön – det vi har omkring oss vad gäller allt från byggnader och värderingar – är inte genomsyrade av synen på människan som mer än sina små beståndsdelar.

Vi stressar i ett livspussel som inte är gjort för att gå ihop. Och det fascinerar mig hur ofta det åläggs individer att vidta åtgärder för sådant som görs mot dem av ett samhälle som de inte uppmanas att ändra. För att minska stressen i ditt liv ska du gå promenader, träna eller yoga – men absolut inte engagera dig politiskt. Du ska köpa städning till hemmet och kräva en bättre förskola, men ve dig om du/din partner går ner i tid och hinner ta hand om hus och hem själva.

Jag läser mer och mer om ämnet och ser mönster i nyhetsartiklar som visar på samma sak. Att det är dags för något annat. Att den väg vi slagit in på inte är hållbar och där det är dags för min generation, men framför allt 90-talister och yngre, att styra om. Vi har levt i konsekvenserna av ett konsumtionssamhälle och vi om några vägrar låta det fortgå.

Hur exakt man skapar något annat, det hoppas jag lista ut genom fortsatt läsning och att skriva här på bloggen. Jag tror och hoppas att det finns andra där ute som funderar i samma banor!

Konsumtionssamhällets ekonomi – hjulen måste alltid rulla

Jag känner mer och mer att jag börjar få ihop ett pussel som för mig har lagts under lång tid. Den om konsumtionssamhället och om min roll i det hela. Om nutid och framtid, med en reflektion över dåtid. Börjar med mina tankar kring ekonomi och miljö i det samhälle och värld vi lever i.

Ekonomin i ett konsumtionssamhälle går ut på att jag hela tiden köper saker. Jag är konsument och någon annan är producent- idag är producenten ofta i ett land långt borta. I en mer närproducerad ekonomi hade jag betalat någon för dess utgifter för material och dennes tid för förädling, något som skett i mitt närområde. Där jag och producenten delar effekten av hur förädlingen påverkar miljö och livsvillkor. Typ som att om grannen stickar vantar av får som betar i hagen så vinner vi båda på att fåren mår bra, inte står i en fabrik och att grannen tar bra betalt så att hens barn inte svälter.

I den ekonomin vi har idag, som också har ett behov av tillväxt och att framgång mäts i att företag (stora och små) tjänar mer och mer pengar – vilket görs genom vinst – så ändras spelplanen lite. Minns att vi har ett arv av kolonialism och att industriella revolutionen innebar att tidigare kolonier blev producenter av råvaror som sedan förädlades i fabriker i väst och sedan såldes – som lyxprodukter här eller i mängder som billigt och då ofta tillbaka till länderna i fråga – och vinst skapades. Dessa ”förädlare” finns även idag i väst, även om de idag inte är i form av fabriker utan mer som ägare och märken vi kan sätta på varor som numer både produceras och paketeras långt borta. Här sker istället förädling genom marknadsföring och att sälja in produkter som en del i en eftersträvansvärd livsstil.

För att skapa vinst behöver priset antingen gå upp eller produktionskostnaden gå ner. Idag görs säkert lite av båda men vi alla vet att man prispressar mot produktionen. Det handlar om att människor som producerar får mindre betalt eller rationaliseras bort (och således får färre dela bördan) och/eller att miljön offras för att snabba på produktionen – som broileruppfödda djur, fabriker med fruktansvärda utsläpp (för att det kostar mer att arbeta miljövänligt) eller utarmad jord.

I ett samhälle där saker närproduceras blir det mer påtagligt. Vi känner de som jobbar på fabriken, vi ser hur utsläppen förstör vår strand och som nu i vården ser vi hur besparande skapar en brist på barnmorskor och sjuksköterskor då ingen vill jobba så hårt. När det sker längre bort blir det svårare. Dels får vi inte all information och inte heller vet vi hur de hade det innan. Vi vet inte hur deras strand såg ut förut eller hur deras mamma mådde innan hon gick in i väggen. Vi matas också med idéer om att det är bra att folk ”därborta” får jobb och kan försörja sina familjer (att de skulle kunna äga egen mark och mata sina familjer har ingen tänkt på, eller att de kunde sälja till en inhemsk marknad precis som vår granne som stickar vantar skulle kunna ha gjort).

Det intressanta är också att vi mitt i detta har flera politiska ideologier som pratar om ”våra jobb”. Vi vet om Trumps förkärlek för kolindustrin eftersom att en inhemsk industri – förädling – ger jobb. Tanken, anser jag, är god men används helt fel. Att satsa på kol är väl så föråldrat så gud vet. Själv tror jag mycket på att ta tillbaka en hel del produktion och förädling hem till de som ska använda produkten men att också inte göra det för att man hatar folk från andra länder. Men det kräver en samhällsomställning.

För om något produceras här, så kostar det mer då vi här inte kommer att acceptera slavlöner (om man nu inte är moderat och tycker att det är bra med fler lågavlönade jobb eftersom att man egentligen inte har problem med klassamhället – men då kommer man själv ju inte att drabbas av slavlönen). Om man inte heller kör över miljön så kommer produkterna att kosta mer. Det kommer i slutändan att bromsa ner konsumtionen och det är här vi idag har en stark lobbyism och en svag politikerkår. För det blir en tuff omställning. Det kommer i slutändan att leda till fler jobb då mer produktion kräver fler som producerar och står i fabrik eller jobbar på åkern eller i skogen och färre som ”jobbar med media”, men också till högre priser på varor så att större konsumtion inte är möjlig. Och den kanske inte är nödvändig..? För vem vinner på att vi i alla affärer har exakt samma utbud över hela landet? Att samma märken slåss om våra matvanor, tandvanor, vilket schampo vi använder eller vilka köttbullar vi ger våra barn? Jo, de stora företagen. De små, de vinner på att vi i Malmö kan köpa mat från Skåne, att vi i Umeå har mat från norr och göteborgarna bara äter fisk. Att man säljer det som finns lokalt till de som bor där. Många politiker vill kalla det vi har idag för ”valmöjlighet” vilket bara är larv. Det är som i melodifestivalen när de sista tävlande ska sjunga: de andra har ju redan slagits ut och står inte ens där på scenen och sen kan alla i hela landet melodin till låten som vann. Valmöjlighet, jovisst. Samtidigt så är vinnarna höga VD:ar medan mjölkbönderna går på knäna…

För den som vill fördjupa sig rekommenderar jag Naomi Kleins ”No Logo” och Björn Forsbergs ”Omställningens tid”. Jag ska även skriva mer om konsumtionssamhällets påverkan på oss som individer, och vad det innebär att växa upp som konsument. Jag tycker verkligen att ämnet är intressant (därav precis typ 1000 ord i ämnet, grattis till dig som läser!) och det kommer bli mer av en röd tråd i denna blogg. Nu ska jag ta ett varv i trädgården istället!

Fast om vi ändrar på förutsättningen kan resultatet bli annorlunda

Så, en artikel i DN gör gällande att forskare kommit på att typ det skadligaste man kan göra för miljön är att skaffa barn. In och läs!

Tillbaka? Bra! Det jag tycker är märkligt i artikeln är idén om att barnen förväntas bli framtida konsumenter. Det är inte så att man säger att det måste bli så men man har alltså gått igenom myndigheters uppmaningar till folk och då vill man lyfta att det inte pratas om barn som en miljöpåverkande faktor – såsom bil eller källsortering.

Däremot var uppmaningar om att vara noggrann med sin källsortering vanligt förekommande – trots att minutiös källsortering på sin höjd kan minska vårt koldioxidavtryck med 0,2 ton per år. Motsvarande siffra för en familj som avstår från att skaffa ett barn är 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster.

Själv skulle jag vilja lyfta den otroliga miljöpåverkan vår konsumtion har – varför kan myndigheter inte uppmuntra till att vi ska odla det vi kan själva eller att bara handla närproducerat? Om mina barn blir producenter istället för konsumenter, kan det ändra den negativa spiralen? Och vi har ju skaffat barn i alla tider, utan att polarisen smält… Jag gillar tänket (och länkarna!) i det här inlägget – What Would Happen if We All Grew Food. Jag tycker det tål att tänkas på, och jag tänkte mycket kring det när jag läste artikeln.

Hon menar att mänsklighetens klimatpåverkan bör ses som en funktion av tre komponenter: hur många som lever på planeten, hur mycket vi konsumerar och hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras.

Just nu är befolkningsstorleken den komponent som har störst påverkan – åtminstone i den utvecklade delen av världen. Men det är baserat på de höga halter koldioxid som vi släpper ut i dag. Halter som kommer att sjunka om vi klarar av att ställa om till mer klimatsmarta liv.

Det finns ju på ett sätt mellan raderna i artikeln – ”hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras” – men fokuset är fortfarande på nuvarande myndigheters råd och att privatpersoner ska utifrån dagens tänk följa råd; tänk på att källsortera, köra en miljövänlig bil och bara skaffa ett barn. Istället för att våga byta ut gräsmattan mot hemodlade grönsaker… Det förvånar mig att miljöforskare som ändå verkar intresserade och brinna för ämnet inte har drivit den mer närproduerade/hemodlade tesen mer, utan valt att fokusera på barnen. Eller så är det artikelförfattaren men njae, här tycker jag nog att artikeln inte känns helt vinklad.

Själv hoppas jag att folk fortsätter att skaffa en massa härliga ungar och lär dem att vårda och bruka miljön runt dem. Att odla sina egna morötter är guld värt!

Angorakaniner -ull och mys!

De är här nu. Våra små ullbollar, tre små angorakaniner. Döpta av Storasyster till Jack, Ärtan och Rapunzel. De är strax över 8 veckor gamla och vi hoppas de ska trivas. Vi bygger ett mindre hägn runt buren och en ordentlig beteshage ska fixas.

De är köpta av en kollega till mig som klipper deras ull för att spinna, vilket är min intention också. På så sätt passar kaninerna väldigt bra in i vårat hem; de blir utomhushusdjur för barnen att växa upp med, de blir ullproducenter för mig och deras använda halm läggs i köksträdgården som täckmaterial då jag täckodlar. Ja, och sedan äter de såklart blast och bladgrönt som trädgården producerar. Ett finfint kretslopp på en villatomt.

Det kan verka märkligt, men för mig är det viktigt att mina hobbies liksom hänger ihop. Jag ska inte behöva ta mig tid från en sak för att göra en annan, precis som jag på samma sätt inte nödvändigtvis vill ta mig hemifrån för att utöva en sport eller ha Egentid, utan jag vill gärna kunna göra en massa hemma och med barnen. Att vi gör saker tillsammans. I det blev angorakaniner ett perfekt inslag och ett välkommet tillskott. Samt att maken nog är glad över att jag inte sagt ja till en katt, för då hade han nog satt sig på tvären rejält. Angorakaniner kan han ändå se en poäng med, samt att de bor i bur.

Själv är jag galet peppad på livet med angorakaniner! Jag ser redan fram emot att på mornarna gå ut och ge dem mat och vatten medan jag väcker trädgården och sedan efter jobbet hälsa på dem igen. Att få gosa, krama och klappa en kanin är väldans avslappnande och jag hoppas de ska ge både mig och barnen energi. Lovar att skriva mycket om de här krabaterna!

Sista skörden – dokumentär om jorden

Länk till Svt Play. Se den. Se den nu. Läs sedan Bjötn Forsbergs Omställningens tid. Få panik, bryt ihop och kom igen.

Jag kan skriva spaltmeter om industrialisering och konsumtionssamhällets förstörelse av allt från mat till kläder. Kommer inte göra det just nu utan uppmanar till informationsinhämtning.

Därefter måste vi alla göra bättre val. Man hade ju kunnat hoppas att de som är förtroendevalda för att jobba med en bättre framtid hade gjort det, men nu är det som det är. Vi privatpersoner måste, om vi kan, odla mer och mer eget. Vi måste också göta oss omaket att lära oss var det vi köper kommer ifrån. Hitta en gård nära dig som odlar långsiktigt och ekologiskt, eller uppmuntra din mataffär att ta in därifrån. Vi måste göfa något nu. Vi kan fortfarande göra något.

Vintersådd och odlingspepp

Väl man är förbi Alla hjärtans dag, ja då börjar odlingsåret. Tidigare om man har växtbelysning och vår chili har gjort ett bra jobb trots sådd redan i slutet av januari. Vintersådd är för mig inte helt nytt, jag har petat ner morötter och sättlök under hösten förut med bra resultat. Men att gå ut i växthuset för att lägga olika sorters kål, gräslök, sallad och spenat i den frusna jorden känns ändå lite märkligt.

Än är jag inte värdig att skriva en längre introduktion, bättre finns hos både Sara Bäckmo och Farbror Grön (gillar detta inlägg med tydliga översikter om vad som sås var och när).

Och även om det inte blir något så var det så skönt att medan solen försvann ner få stå därute och andas den kyliga luften. Röra vid jord och frö. Lämna barnen och stöket inomhus med maken och det nya LEGOt. Hitta ny energi innan det var dags för att slänga ihop något som liknade middag. Hittade frysta morötter från årets skörd i frysen och mindes vart allt jobb leder. Jag är så himla redo för vår och trädgårdssysslor nu!

Morgonutsikt från kontoret

Tankar kring husköp och ekonomi

Att köpa hus är en jättestor investering. Vissa säljer och flyttar om det inte passar men för de flesta innebär ett husköp en väldigt lÃ¥ngsiktig investering – pengamässigt, emotionellt och i livsstil. Oftast styr närhet till jobb och vänner men det övergÃ¥r till att bli ens vardag och trygghet. Man lär sig hitta i mataffären, vissa promenadstrÃ¥k blir ens favoriter, kanske hittar man ett fik eller till och med gÃ¥r med i en lokal förening. Har man barn rotar man sig ännu mer – deras vänner skapar dina vuxna bekanta bland andra föräldrar och alla vändor till BVC och vÃ¥rdcentralen och öppna förskolan och gud vet allt skapar din plats i ditt näromrÃ¥de och det samhälle du ingÃ¥r i.

För mig har husköpet varit ett större ändring av mitt liv än vad jag trodde. Då var jag mitt uppe i min graviditet och som nyinflyttade hade jag också en nyfödd dotter. En större omställning än jag kanske förstod då. Nu, tre och ett halvt år senare och 4 somrar i min 70-talsvilla finns det några tankar kring husköp som jag har landat i.

Priset och att leva på gränsen av sina tillgångar

Jag tror att jag ändÃ¥ funderade lite i dessa banor, men faktiskt inte förstod. Som par i en lägenhet utan barn tror jag inte vi förstod hur mycket ett hus och barn kostar. Vi har rÃ¥d, men det finns absolut en ekonomisk stress i vÃ¥r vardag. Den kommer gÃ¥ över för barnen slutar växa ur sina kläder i rekordfart och nu är huset i stort renoverat till en vettig beboelig standard. Vi har bytt uppvärmningssystem, renoverat ett badrum, lagt om taket (fast nu börjar jag drömma om solceller…) och vi har radonsanerat. Stora utgifter vilket skapar lÃ¥n som vi betalar av. PÃ¥ det tvÃ¥ bilar för att fÃ¥ vardagen att gÃ¥ ihop.

Det kan vara värt att faktiskt våga köpa hus med de pengar man har plus ett litet lån. För lån ska betalas av och lån skapar ränta som också ska betalas. Enda vinnaren här är banken.

Flytta ut i landet

Ett sätt att få ner kostnaden är att flytta ut. Bort från städerna, ut på landet. Kommer du från Stockholm eller de andra större städerna kan en flytt till Karlstad vara ett lagom stort steg om du inte känner dig redo för Norrlands inland. Men känn efter. Fundera. Vi lever i en fantastisk tid av att kunna hitta information om andra livsstilar, så googla! Hitta bloggar och instagram-konto som visar på hur det kan gå rent praktiskt. Det kan omöjligt vara så att det endast går att bo i storstäderna, även om jag själv alltid kommer att längta tillbaka till Södermalm i mitten av 90-talet.

Kvadratmeter eller hektar?

Ett stort hus i all ära. Då får du plats med dig och din familj, alla dina prylar och en katt. Kanske ett gästrum. Utomhus då? Glöm inte tomten. Med en stor tomt kan du bygga ut. Många upplever också en viss ödslighet i för stora hus, fundera på hur du själv känner. Har du vänner som bor smått? Gillar du deras hem? Eller trivs du bäst hos en med öppen planlösning? Kan du fråga en kompis om du kan få sova över några nätter och känna efter före? Har du aldrig bott i hus eller i olika sorters hus blir det ju såklart svårt att veta i förväg. Vissa fastigheter har ju också ett mindre bostadshus men kanske en lada eller gästhus på tomten. Då kan du få ett mindre, ombonat hem men ändå ha plats för allt det där man ackumulerar under livets alla år.

En stor tomt har fördelen av att den kan möta mÃ¥nga behov allt eftersom livet förändras. Det är ok att bara ha en stor gräsmatta under smÃ¥barnsÃ¥ren. Allteftersom Ã¥ren gÃ¥r finns det plats för odling, en hund som kan rastas bara genom att släppas ut, kanske höns, barnens studsmatta, en pool, en större altan, osv. Är huset för litet och du ynglar av dig mer än du trodde eller har kompisar som flyttar in och bildar kollektiv – ja, dÃ¥ gÃ¥r det att bygga ut. PÃ¥ en liten tomt blir det svÃ¥rare. SÃ¥ när du tänker pÃ¥ ”husköp” kanske du lika gärna ska tänka ”tomtköp”, för där finns en utvecklingsmöjlighet som mÃ¥nga glömmer.

Bygg eget

Galet! Det är min och mångas initiala reaktion. Samtidigt så lockar det ju, och det går att få ner konstaterande. Vi tittade på sådana där färdiga modul-hus, att köpa en tomt och huset separat. Saken var de att sådana hus kostar också, samt att vi inte riktigt fastnade för den stil på hus som erbjöds. Men tänk att bygga sitt eget hus, mer än att pussla ihop ett färdigt paket. För det går också. Även här finns en massa bloggar i ämnet. Kan även vara värt att spana in The Walter Segal Self-build method, som handlar om att den som inte kan mer än hamra och mäta ska kunna bygga sitt eget hus. Det man vinner med att bygga eget är oftast pengar, det man förlorar är tid. Men pengarna ska tjänas in eller betalas tillbaka, och då kan det vara värt att lägga tiden istället.

Det var några initiala tankar kring husköp från min del. Jag gillar att fundera kring boende och hur det påverkar vår livsstil och kommer säkert återkomma i ämnet. Speciellt hur man precis som i val av kläder och mat, kan få sitt boende att bli mer miljövänligt och ta en ur konsumtionssamhällets behov av slit-och-släng. Det personliga är politiskt! Har du några egna tankar i ämnet? Reflektioner innan eller efter husköp?

Upp till kamp för landsbygden!

Jag såg precis SVTs program ”Resten av Sverige”, som handlar om landsbygden i Sverige, och det bubblade liksom loss en massa i mig som jag tänkt länge på.

Vi måste stoppa den sjuka urbaniseringen som pågår, den som vi som är födda på 80-talet och framåt är uppvuxna med och troligen först nu börjar kunna titta på och kritisera. Och jo, politiker måste börja prata om konflikten mellan stad och land – att när marknadens principer får styra så avfolkas orter. När vi slutar bry oss om varandra och tänker att den som är lönsam är den enda som är värd något, då skapar vi ett Sverige med utanförskap och vi skapar en splittring som bara skadar.

Och medan politikerna pratar så ska vi andra göra. Vi ska handla svenskt kött (och pissa på COOPs senaste jävla skitreklam som vänder våra bönder ryggen och utmålar deras arbete som lika illa som utländskt – sluta sälja importerat kött COOP så kanske jag kan ta er på allvar igen), vi ska handla svenska grönsaker och svenskt hantverk så långt vi kan. Försök förstå hur du kan stötta lokala producenter och företag. Vi ska stötta våra lokala politiker som försöker få det att gå runt (hitta dem och skicka en blomma vettja, eller engagera dig i ett parti om du känner dig manad) men även arbeta för förståelse och positiva vägar framåt. Och inte rösta på SD. Gud vad de sår splittring i ett land som inte behöver det alls.

Jag är stadsbarn. Just nu bor jag mellan Stockholm och Enköping men är verkligen inte småstadsbo. Men jag vill ha ett levande Sverige. Inte bara för att det är skönt om folk kan bo där de växte upp eller försörja sig på jordbruk utan för att i ett samhälle där marknadens krafter bestämmer är vi alla förlorare. Hur många idag är inte sönderstressade? Boende kostar, transporter kostar och barnens aktiviteter kostar. Pengarna ska in. Samtidigt sticker större företag iväg utomlands för där är arbetskraften billigare, och så får de gråta ut och prata om hur tråkigt det är i media. Tråkigt. För dem som nu ska göra större vinst. Har lite svårt att sympatisera, faktiskt.

Jag vill ha en politik som vågar utjämna. Där vi i Sverige är en familj som hjälper varandra. Där man faktiskt står för att staten bekostar skola, vård och omsorg i mindre orter. Bekostar järnvägen ut i landet. Och att vi är stolta över det! Att vi alla förstår att det är något bra, för att det ger ett Sverige som kan växa, både i antal men även i själslig storhet. För många vill bo ute i landet men har svårt att få det att funka praktiskt.

Sen är jag så jäkla trött på de som skapat det här. Jag fick rösträtt 2004. Känner starkt att det här har pågått längre än såhär och att jag växte upp i ett 80-/90-tal där marknadens krafter redan släppts lösa. Och nu sitter de som hade makten redan då och tjatar om vilken affär som säljer vad billigast och hur man billigast flyger till Thailand på semestern och att dottern skämmer bort barnbarnet med samsovning och borde de inte skaffa större bil men inte vill jag hjälpa till med barnbarnen hela tiden gud jag måste ju få leva – jag vill bara skrika håll käften. Håll käften, lyft blicken och börja betala. Betala pengar och tid i din värld, för den här hetsen kring det som är billigast och att aldrig hinna tänka färdigt en tanke har skapat just det som man sen fnyser åt: en sönderstressad generation.

Men nu fan gör vi annat. Det är dags för en grön våg, ett återtagande av landsbygden och landet Sverige, för slow fashion och slow living, för capsule wardrobes, närodlat, närproducerat, food not lawns, handla utan plastförpackningar, för ett stort jävla finger åt företag som försöker få oss att tro att lycka ligger i konsumtion och dags för en annan värld. Vi kan skapa det. Vi ska skapa det.

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket på arbete, på livet och hur man får det där livspusslet att gå ihop. Jag undrar helt ärligt om någon gör det och ens har gjort det – två heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vårdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i våra hushåll med att skapa varor som antingen används hemma eller så säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gårdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken på att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvånansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att påverka har varit större skilda, utifrån klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När så 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats på arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och så idag då, två generationer senare, så står vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi går hemifrån för att arbeta. Nu med kvinnor på arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvånar mig att man tycker arbetslöshet är så hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta så mycket att jag måste betala någon för att städa om jag ens ska hinna vila på kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man åt millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt så ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och få ekonomin att snurra så kommer vi gå under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrån våra barn om vi har sådana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hålla en borta från dem.

Det borde inte vara svårt för en hel del tjänster att bli deltid och delas på två. En del i omställningen skulle i så fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva våra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lån), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre så behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.

Milleniegenerationen i arbete

Jag är väldigt nöjd över att ha hittat ett google-bart uttryck för min generation. Jag trodde först att ”millennials” var yngre än jag, men icke!

Häromdagen läste jag denna artikel, som avhandlar tips för Millennials, eller milleniegenerationen, att hitta jobb. Den fick mig att fortsätta tänka mycket på det som berörs men annars ofta dyker upp när jag läser om oss: det här med att vi anses så konstiga i vårt förhållande till arbete. Att vi anses kräsna eller ego-centriska.

Jag tror det är en total missuppfattning. Vi vill inte ha jobb för att gynna oss, tvärtom vill vi ha jobb som gynnar andra. Vi vill ha jobb som förändrar och förbättrar. Alternativt ett jobb som möjliggör en meningsfull fritid, genom ok lön och flexibla arbetstider. Vi anser inte att ett jobb, ett yrke eller en titel i sig ger något och få av oss drivs av hög lön för att välja ett jobb. Däremot tror jag många av oss känner oss fast i ett samhälle där vi ska tjäna pengar för att ”så gör man”. Flera av oss har ju även huslån och barn att ta hand om så det är inte så att vi inte bryr oss om det som kommer på kontot den 25:e. Men det är inte tanke på lönen som glädjer oss varje måndagsmorgon.

Tydligen så byter vi ofta jobb. Det ses ju som lite opålitligt men många av oss har nog behov av att se våra färdigheter användas i nya områden. Kan vi något så kan någon annan få lära sig det istället och så utvecklar vi verksamheten (eller världen, vi gillar att rädda världen) genom att flytta på oss och ta med oss kunskaperna istället.

Att vi skulle vara egocentriska tycker jag också känns så konstigt. Vi bryr oss jättemycket om andra. Vi är generationen som fattar varför man säger chokladboll och inget annat, för vi har mött världens invånare genom våra datorer sen (nästan) barnsben och är vana vid att ta emot andras berättelser och respektera dem. Vi lever i en tid där vi också ältar och diskuterar hur vi själva har blivit kränkta och stöttar varandra i detta arbete. Jag tänker ofta på unga kvinnor idag som får utstå så jäkla mycket skit när de sätter ner foten (tydligt exempel: Zara Larsson) och även om en del skit kommer från småglin så tror jag faktiskt att det oftast är äldre män som har svårast för hur världen förändras. Vi utgår däremot från oss själva och våra upplevelser för att förstå andra, men vi väljer i alla fall att försöka förstå. Till skillnad från många äldre som stannar vid att utgå från sig själva och sina behov. För arbetsmarknaden betyder detta att skapa en arbetsplats där man respekterar individer och lyssnar på deras berättelser, erfarenheter och förbättringsförslag.

Jag tror att om vi kollektiv inser vilken trevlig grupp vi är och vilket bra arbetsklimat vi kan skapa tillsammans så är vi en ganska tung kraft på arbetsmarknaden. Fick vi bestämma skulle alla längta till måndagar!