Vem sårar jag?

Jag möter ofta folk vars liv skaver lite. Där något är fel, det blir inte riktigt blir bra. De vill växa, har drömmar men det står något i vägen. Oftast, när man petar lite, visar det sig vara relationer.

Jag tycker inte att det är något fel alls att ha folk i våra liv som vi ger av vår energi. Tvärtom är jag övertygad om att vi människor behöver få ge till andra, det ger oss ett värde i gruppen och vi mår bra av att få vara viktiga och nödvändiga för andra. Däremot får detta givande inte bli att vi lägger band på oss själva.

För vi måste få växa. Måste få vrida och vända på oss själva, förändras och förbättras. Det kanske inte nödvändigtvis sker när man avsätter tid för sig själv, som i att gå iväg eller ta en helg själv, men när man i allt man gör ändå kan få förfina. Att följa sina infall, sin magkänsla. Tyvärr är det så att när vi omger oss av folk som inte ger oss det utrymmet så börjar det att skava. De ger oss ett motstånd mot vår rörelsefrihet, som en sko som ger oss skavsår.

Många av oss har försökt ändra formen på våra fötter, på oss själva. Vi formar oss efter vad vi upplever är det enda sättet att vara. För sanningen är att när vi – i stort och i smått – följer våra infall och låter oss växa, följa med och leva så kommer det att få följder. De som trodde att vi var på ett visst sätt och behövde att vi var så – de kommer att såras. De kommer att ta det personligt att du inte längre finns där för dem såsom du brukade: när du gav till dem av din energi men även när du formade dig eller var kvar i samma form för deras skull.

Många pratar med mig om drömmar som de har men som inte skulle funka. Som inte är realistiska eller genomförbara. Oftast har de helt rationella anledningar – pengar, boende, barnen. Men petar man lite så inser man också att det är för att det skulle uppröra folk: en partner, en mamma, en vän.

Då uppmuntrar jag till att istället för att fundera på de yttre, konkreta anledningarna att även fundera på frågan ”vem sårar jag?” Att om du följer den här drömmen, vem såras? Din mamma som inte kommer att träffa barnbarnen lika mycket om ni flyttar? Din partner som får gå ned i tid så att du kan satsa på din karriär? Din kompis som alltid har fler problem än lösningar och behöver ringas hela tiden, när du äntligen vill skriva den där boken du drömt om?

Vem såras? Svara på det och fundera sen på om den personens glädje går före din.

Och ja, i vissa fall gör den det. Ens barns lycka har för de flesta en rätt tung vikt på denna våg. En släkting man faktiskt är rätt trött på väger lättare.

När vi låter livet skava, då blir skavsåret stort. Vi går lite haltigt, hoppas att skon ska gå in sig till slut. För med skor blir det oftast så – men vissa relationer är mer som att vi står ut med smärtan. Vi tar på oss den skavande skon dag ut och dag in och vänjer oss istället för att inse att den inte passar och borde kastas. Om den inte kan forma om sig för din skull.

Att ställa den här frågan är rätt tufft. Våga ställ den. Våga fundera på vem du sårar när du skapar utrymme för dig själv att växa, eller för den delen att bara få vara. Ditt välmående i relationsvågen är minst lika tungt som någon annans. Lägg tyngderna där.

Och väx ur den där trånga skon.

Skor som inte skaver

Förändring

Vad är verklig förändring? När sker förändring, när bryts ny mark?

På ett sätt lever vi mitt i ett nytt narrativ, det sker informationsspridning överallt och genom detta kan vi hitta någon annan som vi själva. Vi upplever oss mindre ensamma för vi hittar likar.

På så sätt hittar många av oss styrka att vara annorlunda. Annorlunda mot de omkring oss, för vi vet att det finns de som tänker som vi trots allt där ute.

För vissa krävs bara en som tror på oss, för andra krävs det att hitta andra att inspireras av. För i ett sammanhang blir vi ändå starka, hur litet eller stort det sammanhanget ändå är. För vissa grundmuras detta i barnsben, denna känsla av sammanhang och tillhörighet. Den tryggheten kan skapa ”ensamma hjältar” som alltid bär med sig denna inre trygghet. För andra byggs det upp av andra gemenskaper.

För att förändra, för att gå i bräschen krävs trots allt en känsla av att fler tänker som jag. En känsla av att en sanning finns här någonstans.

Om denna sanning, denna förändring är på personlig eller samhällelig nivå spelar mindre roll. För jag tror att den kräver samma sak, samma grund. En insikt om att du inte är ensam i dina tankar, funderingar, upplevelser.

Det tror jag är det fantastiska med den tid vi lever i. Att berättelserna finns där; de erfarenheter som kan bli delade upplevelser.

Som kan förändra. För en, eller för alla.

En vecka med angorakaniner och ny morgonrutin

Min arbetsvecka är nu slut då jag är ledig imorgon. Barnen och jag åker och leker med vänner en sväng, sen hoppas jag på helg hemma med vänner som kommer till oss. Passar mig utmärkt!

En annan sak som passar mig utmärkt är min nya morgonrutin.

Jag har länge känt att mina dagar springer iväg utan att jag riktigt hinner njuta. Jag kan inte vara helt ensam i den känslan..? Så jag satte mig häromveckan och funderade på en Perfekt Morgon. Först en utan verklighetsförankring, en som baserade sig helt på drömmar. Så plockade jag in den i min verklighet och det visade sig att det var helt applicerbart.

Det jag drömmer om är kaffe i lugn och ro medan jag väcker trädgården. Jag pratar med mina kaniner, klappar och gosar med dem. Byter halm i toalådan och lägger den på odlingarna. Tar mig till växthuset och kollar läget, planterar om och skördar om det behövs.

Den här delen var ju inte svår att göra verklig. Jag får gå upp 05 och sedan år det in får dusch och väcka barn och dra igång. Just denna vecka har det också varit ganska kallt, men det vänder ju snart. Så nu har jag gått ut 4 mornar och druckit kaffe och donat. Helt perfekt!

Jag tycker visualisering är ett mäktigt verktyg. Jag använder mig av en massa trix, från att pinna fina bilder på pinterest till att läsa bloggar och sedan fundera på om det liv som beskrivs skulle passa mig. Jag plockar pusselbitar, slipar om dem och lägger min bild.

En morgon kan verka som en liten del i ett helt liv men den är en början. Genom att skapa en start på dagen som passar just mig får jag energi och hinner vakna på ett sätt som lägger grunden får en bra dag. Och vet ni – vi har varit på förskolan precis innan 07 varje dag. Vi som annars kunde komma 07.30 och då med en väldigt stressad mor… Helt annat nu. Däremot missade jag Lillasysters utvecklingssamtal men det beror på lite andra faktorer som säker kommer i eget inlägg.

Det finns de som börjar dagen med träning. Så har jag också gjort och det passade då. Men idag blir det bara ännu ett stressmoment som ”ska hinnas med”. Morgonen i trädgården vill jag hinna med. Jag längtar faktiskt upp och ut!

Träningen lägger jag nu gärna på kvällskvisten. De kvällar maken nattar tar jag en runda i skogen. Det blir då ett sätt att göra av med sista energin och andas frisk luft innan jag kryper ner. Även detta har jag visualiserat och funderat kring. Att jag vill träna och röra på mig, men i vilken form behövde jag anpassa till mig och vad som ger mig glädje. Slipa på min pusselbit.

Går du något liknande? Har du kommit på något som förvånade dig och som visade sig passa perfekt? Finns det något du vill prova på?