Utbränd generation?

Jag läser ”How Millennials Became The Burnout Generation” (lång text!) och den slår an hos mig. Den väcker något, sätter fingret på något jag anat men som häri får ord och som jag då kan hantera. Men det som behöver hanteras är någon form av sorg – jag blir ledsen.

Jag blir ledsen på det som artikeln visar: att hela min generation och speciellt de som kommer efter mig bara har lärt oss att vinna i livet. Aldrig att leva det. Vi fick i skolan redan lära oss att plugga för framtiden (aldrig för att kunskap just i nuet kan vara kul), vi lärde oss att olika fritidsaktiviteter eller intressen var bra för framtiden (aldrig för deras egnas glädjes skull) och allteftersom vi växte så internaliserades detta i oss och blev till att allt skulle optimeras. För framtiden – när vi ska kunna göra vad vi vill och jobba med vad vi vill.

Men dels blev det inte så, kapitalism och finanskriser lägger inte direkt grunden för en trygg väg ut ur föräldrahemmet. Vi jobbar ihjäl oss på våra arbeten (eller sitter kvar i de tråkiga vi har för att inte missa inkomster eller ett möjligt bättre sen) och vi hoppar mellan andrahandskontrakt och föräldrarnas soffa (eller lever kvar i dåliga relationer för man inte har råd att separera) så även fritiden innebär en underliggande stress.

Och när man kanske ändå får rätsida på allt: ett bra boende och ett ok jobb så är vi ändå helt slut. Vi fyller fritiden med upplevelser, vi ska träna mot olika fitnessmål, äta hälsosamt, vara extremt närvarande föräldrar och välja rätt elavtal. Allt detta kräver research, så att det blir optimalt. Så vi inte bara vinner racet om bästa jobb, bästa boende men även bästa liv.

Så hur bryter man allt det här? Jag vet inte. Vi är ovana vid att vila, vet inte hur vi ska göra. Jag själv har nog snart både boende och jobb i ett helt ok läge där de kan få lunka på. Men träningen? Maten? Föräldraskapet? Allt det är som min fritid uppgörs av: hur slutar jag att optimera dem? Eller att inte bara mentalt stänga dem helt ute, då min hjärna inte längre prkar någit alls. Och hur hittar jag en balans mellan mina helt apatiska dagar och de effektiva? Hur lyckas jag hantera vardagen där jag kommer hemifrån i tid utan att ha skrivit en lång lista (med tidsåtgång) åt varje del i morgonrutinen, för att jag inte ska glömma grejer eller helt avstanna.

Jag vet inte. Än. Men jag vet att jag funderat mycket på senaste i de här banorna, men att den där artikeln satte ord på stora delar av det, samt satte det i ett sammanhang.

Jag behövde den, men den gjorde mig sorgsen.

Tiden mellan slut och början

Det är en så märklig tid, denna i juletid och sen kommer det nya året. Mitt i allt firar vi en sexåring (fast släktkalaset ställdes in då födelsedagsbarnet var sjuk). Nyår spenderades med min mamma och min brors hund. Vi gjorde tårta (denna tårtbotten fast bara vispa i 2 min, och sen denna chokladfyllning). Det blev supersött och övermäktigt, helt perfekt. Barnen var konstant för trötta, gnälliga eller alldeles underbara. Att se raketerna med Storasyster var så mysigt! Vi är båda lika förtjusta i dem.

Jag har även börjat planera för vårens plantering. Det är en utmaning att odla i bara två odlingsbäddar (och två små) samt balkonglådor och krukor. Men billigare att ställa i ordning i alla fall! Man får vara tacksam för det lilla.

Jag har även påbörjat det jag länge kännt ett behov av, att förändra mitt föräldraskap. Jag är ingen lektant, jag vill inte vara med och pyssla och måla. Så jag skapar nu förutsättningar för barnen att själva dra igång allt. Jag medlar inte i deras konflikter utan stöttar med sätt att tänka eller små tekniker för att lösa problemen. Jag övar upp att ha mer respekt för dem, genom att ha respekt för mig själv. Det verkar redan ge bra resultat.

Dagarna går märkligt snabbt och långsamt. Jag har börjat lära mig sticka vilket känns som att det äntligen var dags. Samtidigt avbryts jag konstant så det känns som att inget blir gjort. Kanske är det så det är i dessa dagar emellan; när det gamla året tar slut och ett nytt börjar. En stund av absolut allt och ingenting.

Råvaror

Jag finner att jag såhär i slutet av året inser hur jag vill forma mitt nästa år. Hur jag vill kliva in i framtiden, med vilket mindset. Jag har länge jagat en luddig idé om förändring, men inte riktigt kunna skapa en tydlighet i den känslan. Jag har känt att jag inte bara vill vara en del i den förändring som många nu ändå försöker sig på (med mindre och mer medveten konsumtion) genom att kopiera andras sätt. Jag har behövt hittat mitt. Är det att bara handla svenskproducerat? Är det min grej? Äta mer vegetariskt,  bara fair trade eller ekologiskt? Inte flyga? Hur är mitt sätt, hur känns det genuint och sant för mig? Jag försökt tänka mig att leva efter just de regler som jag stolpat upp. Men det blev så jobbigt, så krångligt. Jaha, då ska man stå där i affären och läsa på innehållsförteckningen innan man ens kan stoppa det i korgen. Vilken tvål kan jag välja? Vilket bröd? Hur gör jag med ungarnas frukostflingor?

Men så insåg jag det. Råvaror. Jag ska handla råvaror. Det kommer krävas tid, men jag är ganska bra på att snickra ihop det mesta själv; laga mat, baka, göra tvål (ja, av lut och fett – inte av färdig tvålmassa), jag kan virka och håller på att ge mig den på att lära mig sticka. Sy är det värre ställt med, men jag har tankar kring det med.

Och kanske är det häri mitt bloggande finns. Kanske är det någonstans det här jag har sysslat med så länge. Att gå till grunden med saker och ting, att fundera på hur jag i mångt och mycket kan bli till viss del producerande av råvaror, men framför allt den som tillverkar saker av råvaror. För även om jag numera vet hur jag odlar grönsaker, så är jag faktiskt rätt dålig på att förvara och tillaga dem. Även om jag kan klippa mina kaniner så är jag rätt dålig på att spinna och att därefter sticka något kan jag inte alls.

Det finns för mig även en annan aspekt i det. Att dessa kunskaper faktiskt försvinner ifrån oss. Vi håller på att tappa dem. För mig är analysen den att vi har rationaliserat bort allt det som en gång var kvinnans domäner – att ta hand om av barnen, tvätta och städa, handarbeta, laga mat, lappa och laga, ja själva hushållandet – för att vi kvinnor behövdes och vill vara på arbetsmarknaden men fortfarande ser vi det som är kvinnligt kodat som så ofantligt negativt.  Hellre betala en städerska, än att skapa ett samhälle där man hinner städa (oavsett kön, jag anser inte att just kvinnor ska ”tillbaka till hemmet”, men nån borde helt klart vara där). Hellre fler förskoleplatser än att det är lika mycket värt att vara hemma med sina barn som att arbeta. Att männen skulle gå hem är otänkbart – man slår sig för bröstet när kvinnor tar plats på arbetsplatsen men fnyser åt den som upprätthåller ett hem. Stolt visar man upp sin manliga sfär och hur fint det är att ha ett jobb, men att vara lika stolt över att laga sina kläder är man inte.

Jag tror att det är det jag sysslat med i alla år, det är det jag har bloggat om och det är det jag kommer att fokusera på mycket på framöver: de råvaror jag behöver i mitt hem, hur jag kan välja så etiska sådana som möjligt och hur jag sen kan tillverka något av dem. Jag tror också att jag sökt efter kunskap kring det som är så viktigt för mig; sådant som inte är en del av den patriarkala kapitalismen utan som är det där lite mystiska, magiska och kvinnliga. Det som sker i hemmet, det som inte står i historieböckerna men som finns där som en röd tråd genom allt. Att kunna ta en råvara och skapa en produkt. Då inte genom att betala någon annan, inte genom att uppfinna en maskin som gör det, utan genom sina egna två händer.

Så jag vill blogga om det både som en praktisk kunskap, men även som en själslig sådan. Att både kunna spinna garn för att det är coolt, men också för att väcka sin inre Frigga som spinner fram himlens moln. Att skapa en liten plats i världen där kvinnligt kodad kunskap står högst i kurs. Det vill jag vara kejsarinna över.

2019 – då kör vi!

Gudinnor och funderingar

Jag vet inte hur ni har haft det, en jag har alltid dragits till myter och sägner. Oftast som ett sätt att förstÃ¥ människor förr, men nu även för att förstÃ¥ världen lite. Jag tycker mÃ¥nga av de gamla berättelserna verkar förstÃ¥ människor och representerar mÃ¥nga olika aspekter av livet. Nästan mer än vÃ¥rat moderna berättande, som gärna fastnar vid moderna könsroller och ”Hollywood-kärlek”. Eller domedagsfilmer.

I mitt inre sökande har jag gått tillbaka mycket till de berättelser som en gång fängslade mig. Nordiska, romersk-grekiska och även egyptiska myter har jag sugit åt mig genom åren. Och det finns två nordiska gudinnor jag fastnar för. Först mycket genom deras varianter i andra hedniska berättelser men sen mer och mer på hur de har blivit här hos oss i Norden.

Först är det Frigg. Hon framställs oftast mest som Odens fru men jag tänker att det nog var ett jäkla jobb att sköta det hushÃ¥llet. Hon kopplas ihop med trolldom, spÃ¥domskonst, häxerier och att bota sjukdomar. Hon är beskyddarinna över kvinnligt hantverk, speciellt spÃ¥nad, och helgas pÃ¥ torsdagens ”torshelg” med ett välstädat hem och spinnrock som fÃ¥r stÃ¥ orörd, vigd Ã¥t henne. Hon är fruktbarhet men inte pÃ¥ Frejas unga, nästan vÃ¥riga, sätt utan kanske mer som höstens skörd och att skapa förrÃ¥d inför vintern.

Sen är det Hel, eller kanske än mer hennes mamma Angrboda. Angrboda är en jättekvinna som med Loki föder Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen. Hon är ett mörkrets moder som återkommer i flertalet olika hedniska religioner. Jag fastnar för henne genom en tolkning jag läste om att hon knappast är den vårdande modern, men modern som gör allt för sina barn. Hon är jätte, en stor och stark kvinna som kanske inte fått framstå i positiv dager, så som vi gärna gör med Idun eller Freja. Deras kvinnlighet passar bättre i vår patriarkala värld, Angerboda gör det inte.

Hel är ocksÃ¥ väldigt fascinerande. Hon sätts att vakta dödsriket Helheim och detta har i modern tid uppmÃ¥lats som ett kallt helvete. Jag tror inte det, bland annat tanken pÃ¥ det Heliga Fjället (Helgafjell) som en del av hennes rike talar om motsatsen. Däremot har man velat skapa det till en negativ plats eftersom att hit kommer de som inte dör i strid (de gÃ¥r ju till Valhall) utan av Ã¥lder och sjukdom. SÃ¥ vilka hamnar här? Troligen kvinnor och barn, gamla och de män som inte gav sig ut. Kan det finnas ett behov i en patriarkal berättelse av att säga att detta är en ”svag” plats? För mig framstÃ¥ Hel istället som en gudinna knuten till övergÃ¥ngen frÃ¥n levande till död och kanske för den döden som inte gÃ¥r till historien. Även för sÃ¥dant vi inte vill ha eller kännas vid, kanske hemligheter och det ovälkomna inom oss? Hon kastas ner i underjorden av Tor och det är dÃ¥ hon missformas och blir den blÃ¥sagna, utkastade, deformerade väktaren av döden. Som en som älskade Sailor Pluto som barn ömmar hjärtat för den som sitter pÃ¥ sin ensamma utpost, tillhörande en grupp av gudar men ändÃ¥ ensam ansvarig för sin del i ödet.

Att fastna för gudar och gudinnor är ganska kul och som en som älskar att lära sig mer så fastnar jag lätt i att hoppa mellan hemsidor, pinna loss och googla. Men sen måste det bli något av det. Jag funderar just nu på att leta efter symboler för först och främst Frigg och Hel och liksom få in det i mitt hus och hem, och min trädgård! Att lära sig mer om medicinalväxter, men även vilka gudar de kan tänkas kopplas till. Att lägga det där extra lagret av magi över det praktiska. Sånt gillar jag!

Dödar jämställdhet relationer? Din lokala astrolog läser DN!

Så! En intressant artikel har dykt upp på DN och det här kommer rakt in vad jag har sysslat med de senaste månaderna (tyvärr verkar den vara för oss som betalar, kommentera gärna om något verkar luddigt i min text, ni som inte kan läsa).

Det är en intervju med Esther Perel, en terapeut och relationsexpert som har en podcast som heter ”Where should we begin?” samt två TED Talks (och nu en ny bok på väg). Hon pratar om otrohet och synen på otrohet, dels ur ett amerikanskt perspektiv men även andra kulturer och reflekterar kring kärlek och våra förväntningar på relationer. En väldigt intressant artikel.

Det här ligger mig verkligen varmt om hjärtat! Det är väl lika bra att jag kommer ut ur den stjärnbeströdda garderoben – jag är hobbyastrolog. Vet faktiskt inte hur man skiljer på en hobby- och en professionell astrolog men själv tänkte jag ge det några fler födelsediagram innan jag på allvar tänkte ta betalt för mina tjänster. Men det kommer!

Äktenskap i födelsediagram

Det jag bland annat tittar på i ett diagram (eller födelsehoroskop, alltså planeternas placering vid tiden för din födelse) som gäller relationer är det som rör Venus (vad vi finner vackert och tilltalande), Mars (vår passion, sexualitet och ilska) samt det som kallas för 7:e huset – den del av vårat diagram som rör relationer en-och-en. Alltså affärskollegor, andra kollegor som vi kanske kommer nära eller fungerar bra med samt de vi gifter oss med. I alla fall har det vart så historiskt sett – äktenskap har minst lika mycket handlat om ekonomi som att man ska trivas tillsammans. Därför tittar jag idag även på 5:e huset – hobbies, samt fritid och relationen till våra barn/barn i vår närhet.

För precis som Perel visar på så lägger vi idag väldigt stora förväntningar på våra äktenskap. Här ska vi fylla ett behov av passion/sex, harmoni, bästa vän, gemensamma ekonomiska mål och en nästan spirituell gemenskap. Det är inte lite grejer att lägga på något som egentligen kan kosta 500 spänn, två vittnen och en person från kommunen (som mitt bröllop gjorde). Det ligger en hel del drömmar och förhoppningar på det där vigselbeviset.

Är det omöjligt att få ihop? Inte nödvändigtvis, men det är en utmaning. För den jämställdhet som det lite kommenteras kring i artikeln, det är ju den mer affärsmässiga överenskommelsen som finns i ett äktenskap (alltså det sjunde huset); du tar disken, jag tar tvätten / du tar barnen, jag ska träna / du vill göra karriär, jag ska plugga. Likt ett stridspar i strid kastar man uppgifter mellan sig. Och nog för att man tar vad man får efter några dagar ute i fält, men det är tveksamt om det blir två själar som möts och bygger en framtid där ute i skogen. Men nog med soldatfantasier.

Vi har också det femte huset – vår fritid. Oftast spenderas ju den med vår partner. Vill vi få dra igång roliga projekt som vi också uppskattas för? Eller vill vi hitta på utflykter och äventyr tillsammans? Bjuda vänner på middag och få framstå som ett perfekt värdpar? Inte sällan har vi lite olika tankar om vad vi själva behöver och många fastnar i att konstant kompromissa och mötas halvvägs, istället för att säga vad man vill men också göra det partnern då uttrycker. Då får man ena helgen ha stora middagar, och andra sitta bredvid varandra med varsin bok – men båda får uttrycka det den behöver och får också respekt och uppskattning för det man föreslår.

Venus och Mars

En annan viktiga ingrediensen är ju Venus; det vi dras till och finner vackert. Inte det som skapar pirr i de nedre regionerna kanske, men det som får oss att slappna av. Komma i stämning. För någon är det ett rent hem, för en annan att ens partner vill dela en tanke med dem, för en tredje ett lyssnande öra och en varm kram.

Sen kommer vi till passion, lust. Här tycker jag intervjun med Perel är spännande för hon talar om otrohet (när man väljer att jobba på sin relationer efteråt och inte lämna) och om före och efter otroheten. Om att välja att satsa på varandra och blåsa liv i ett äktenskap, att leva, eller att välja att bara överleva fast själen gett upp och stanna kvar i något som dött. Det här tycker jag är spännande, även om jag själv gärna ser att folk slipper gå via en otrohetsaffär. För många relationer som pågått ett tag tror jag kan ha kvar sin ”affärsliknande överenskommelse”, troligen kunna synka sin fritid (men många delar nog upp den) kanske till och med respektera varandras Venus men ge upp på Mars. Och här handlar det om att dels se varandra, men också välja varandra. Att efter träningen och det rena hemmet känna att man också vill ligga med sin partner, att hen väcker den där lusten är fruktansvärt viktigt. Men också att inte bara vara med någon som man har lust för, utan att vara beredd på att göra det där andra med också.

Nu menar många att kvinnor kanaliserar sin Venus bättre och män sin Mars, vilket jag lite låter vara osagt men oftast är det så att vi antingen väljer någon som väcker vår lust och vi uppvaktar hen med just vår Mars-energi, eller så är det någon som vi mer tilltalas av som vi snärjer med vår Venus-energi. Så har vi valt någon utifrån Mars så kan det vara så att hen är ganska kass på det där vi behöver innan man ligger, den närhet vi visar i dagsljus. Att hen inte städar, eller samtalar eller lyssnar som vi behöver. Så blir det inget ligga för vi vill inte dit – vi känner oss inte uppvaktade eller sedda. Eller så har vi valt någon utifrån vårat Venus. Som håller huset städat och dukar med finporslin men som i sängen… inte riktigt ger oss det vi vill ha. Som inte väcker den där passionen och åtrån, som kanske andra helt plötsligt gör.

Att prata om det och stå upp för sig själv

Här gäller det att ta ansvar. Jag tror inte alls att jämställdheten dödar passionen, den är ganska bra som en ram för ”schysst beteende innanför hemmets väggar”, men utöver det behövs mer. Det behövs att man säger att man vill få prata känslor och drömmar i slutet av dagen, eller att man vill ha ett rent sovrum eller en rolig diskussion för att komma i stämning. Att väl i stämning vill man få titta någon djupt i ögonen, eller rollspela, eller prata snuskigt. Det ger ens partner en schysst chans att tillmötesgå en. Vi vill ofta att vår partner kan läsa tankar och förstår att agera rätt hela tiden men det är inte så enkelt. Hen kanske ger dig konversationen du vill ha men väl i säng blir det för mycket snack. Eller så är ni bra i sängen väl där men föregås det av att det suckas varje gång du vill ha en myskväll eller dra igång ett projekt och är det svårt att ens komma i stämning. Troligen blir du själv mindre tillmötesgående du också.

Våga säga ifrån då. Våga fundera på vad du gillar och se om din partner kan tänka sig att ge det. Det borde hen göra för troligen har hen samma behov och samma känsla av att det inte riktigt synkar. Annars kan det faktiskt vara dags att fundera på vad ens förhållande ger en. Mer än tvättad tvätt och nån som har barnen medan man tränar.


Frågor? Tankar, funderingar? Erfarenheter? Behov av att jag tolkar ditt födelsediagram?

Det magiska året

Vårat år är fullt av högtider och deras ritualer. Det är påsken med sin hare och äggjakt, det är midsommar med dans. Har du nån favorit? I mitt liv har det oftast varit påsken, för mig symboliserar den verkligen gemenskap och ljus. Men de senaste året har jag mer börjat luta åt de mer magiska högtiderna.

Ok, man kan kalla de hedninska, men jag gillar magiskt. Jag tror det är frÃ¥n wicca det moderna Ã¥rshjulet kommer sÃ¥ visst kan en hävda att det inte är urnordiskt eller att det inte är helt ”genuint”. Men den diskussionen kan man ju ha om säg Allhelgonaafton vs Halloween. Jag kommer här redogöra för mina tankar kring de olika högtiderna och hur jag väljer att fira, vill man veta mer exakt om allt finns google. Det jag inte heller gÃ¥r in pÃ¥ här är hur mÃ¥nga av vÃ¥ra gamla högtider (blot) har sedan omformats till de kristna högtiderna vi firar idag.

Vi har precis lämnat ett sort firande bakom oss – nämligen Beltane som firas runt 1 maj men som jag själv valde att fira i form av Valborg, vilket ju är sista april. Tror det är mer en försommarfest i den keltiska kalendern, men här brukar det ju fortfarande vara ganska kallt. Högtiden handlar om att elda bort det gamla som vi inte vill ha med oss in i den nya sommaren samtidigt som det firar att vÃ¥ren nu verkligen är pÃ¥ väg. En fruktbarhetshögtid, som de flesta pÃ¥ den här sidan hösten.

Ã…ret började annars med Imbolc eller ”Ljusfest” runt 1a februari. Inom kristendom är detta känt som Kyndelsmässoafton. För mig personligen är det fortfarande väldigt mycket vinter dÃ¥, men tänker mig att jag framöver ska fira det med att börja planera Ã¥rets sÃ¥dd, städa ur det som gÃ¥r vad gäller växthus och pluggbrätten för försÃ¥dd. Jag brukar börja försÃ¥ efter allahjärtansdag, sÃ¥ det blir lagom. Därefter är det Ostara, eller vÃ¥rdagjämning. Själv firade jag det genom att bygga ett litet altare med vÃ¥rtema.

NÃ¥väl, efter vÃ¥ren kommer sommaren. Och med den midsommar! Faktiskt en ”liten” högtid inom wicca, men knappast för oss! Det är egentligen sommarsolstÃ¥ndet, sÃ¥ i Ã¥r blir det den 21 juni, inte 23e som är midsommarafton enligt kalendern. SÃ¥ har vi första augusti och brödfesten eller Lammas. Här firar man den fösta skörden för sen i september firar man höstdagjämning, även om det är ett ”mindre” firande. Därefter blir det senhöst, nästan vinter med Samhain/Halloween/Allhelgona innan midvintern kommer med sin Yule/jul/midvinter/vintersolstÃ¥nd (den kortaste dagen pÃ¥ Ã¥ret) och sÃ¥ den 24/12.

Så för min del ser väl året som kommer ut såhär
21/6 РMidsommar/Sommarsolst̴nd
23/6 – Midsommarafton
1/8 РBr̦dfest, enklare sk̦rdefest f̦r att fira den f̦rsta sk̦rden
22/9 – Höstdagjämning, firandet av skörden och välkomnandet av hösten
31/10 РF̦rm̦dranatt
4/11 – Allhelgonadagen
21/12 РVintersolst̴nd
24/12 – Julafton
1/2 РLjusfest, f̦rbereda f̦r s̴dd och v̴rens ankomst
30/4 – Valborg, eldfest

Till allt detta kan man även koppla astrologi dels genom att läsa himlakropparna men även att se till mÃ¥nens faser som en representation av gudinnans tre delar; jungfrun, modern och den gamla – vilket ocksÃ¥ finns Ã¥terspeglat i Ã¥rets blot. Jag kommer absolut att skriva mer om det. Ska även skriva mer om ritualer kopplade till högtiderna. Har du nÃ¥gon egen ritual för att fira vÃ¥rens ankomst? Har du funderat pÃ¥ de gamla högtiderna vi haft här i norden?

Min plats i samhället

En sak jag bär med mig från min karriärsrådgivning som jag precis genomgått är att fråga mig lite om min plats i samhället. Det kan låta märkligt, men alltså såhär; jag har ett hem jag verkligen gillar. Jag har mina två halvgalna barn, en mer sansad make och en trädgård jag försöker odla i. Jag vill renovera mitt hem, spinna garn och gosa med kaniner. Åka och bada, dricka vin med vänner och åka skidor. Jag har noll problem med att vara ledig, jag roar mig!

Men vi lever i ett samhälle som kräver att jag arbetar får att betala av husets räkningar. Jag vill också vara en del av samhället, ha kollegor och hitta min plats i allt det där. En sak som jag behövde fundera kring nu nyligen vad just min roll i allt är. Vem vill jag vara, hur vill jag att folk tänker kring mig, vad är viktigt för mig väl jag lämnar huset? Att ställa de frågorna gjorde att jag kunde sluta tänka på VAD jag gör och mer på VARFÖR. Samt separera det från hemmets Astrid då hon agerar inom en familje-ram som kräver att vissa uppgifter löses. Då utgår jag mycket från de uppgifterna och den vardagen istället får djupare och bredare. För när ett hem ska funka blir det väldigt mycket mer fokus på VAD än just VARFÖR.

Det som återkom i min rådgivning var värdeord och beteenden i olika former, men med samma innebörd. Jag vill vara behjälplig. Jag vill hjälpa. Jag vill vara en sån man får stöd och tröst hos, jag vill peppa människor – och organisationer – till förbättring och nödvändig förändring, jag tror på allas inneboende potential och har en i grunden väldigt positiv syn på världen och människorna i en den. Mycket av det jag arbetat med har varit hjälp och stöd på något sätt – som assistent, handläggare och allt-i-allo.

Däremot så kände jag att det inte… var nog? Inte var helt rätt. Jag kan absolut ta de rollerna men här fanns dålig möjlighet till specialisering (vilket motiverar mig, jag gillar att lära mig på djupet om saker och ting) får då blev inriktningen mer de IT-system vi har, eller hur vissa avdelningar funkar och på så sätt ge stöd. Genom att titta på mina värdeord, men också hur jag vill jobba och med vilka sorters människor och chefer/arbetsplatskulturer, så landade jag på… vården.

Jag har nu sökt till sjuksköterskeprogrammet. Det är en del som ska klaffa, inte bara antagningsmässigt, för att det ska bli av redan till hösten men som jag längtar!

Får en gångs skull känns det väldigt rätt. Ibland tvekar jag, men så läser jag nån sjuksköterskeblogg eller sneglar på utbildningsprogrammet och inser att det här är verkligen helt rätt. Jag är väl medveten om en mängd problem med vården och att syrror inte har det lätt. Men det ger mig möjligheten att lämna mitt hem får något som känns viktigt får mig. Som inte gör att jag undrar varför jag inte är hemma med mina barn, min man och köksträdgården. Jag är ute och bemöter, hjälper och stöttar mina medmänniskor. Förhoppningsvis i ett team med likasinnade.

Att hitta hit har varit lite snårigt. Funderar på ett litet tips-å-tricks -inlägg senare. Om jag nu hinner, jag är verkligen ingen kontinuerlig bloggare! Och vassego för selfie-spammet därovan. En riktig fredagspresent!

Vårdagjämning!

Från helgens trädgårsfixande

Snön yr utanför fönstret men det är faktiskt vårens första dag! Till helgen ska det bli varmare och vi jobbar på med trädgården.

Ostara, vÃ¥rdagjämning, anses vara föregÃ¥ngaren till pÃ¥sken. Det är en fertilitetshögtid som mÃ¥nga firar med just ägg och kaninsymboler… Grönt, vitt, gult och lila är dagens färger och mÃ¥nga gör smÃ¥ altare hemma med dessa pÃ¥. Själv är jag lite sugen pÃ¥ att dra fram pÃ¥skpyntet och fixa ett litet bord hemma.

La även en tarotläggning för vårdagjämningen idag. Den talar om beslut och planer, att nu kan jag våga agera och lita på det jag känner är rätt. Känns skönt, hösten och vintern har inneburit alldeles för många tankar och funderingar och det vore så befriande att känna mig färdig med procesen. Jag hoppas det blir så! Min tidigare läggning för året visar att mars och april innehåller dessa insikter och att våga ta plats och stå för mina beslut, för att i maj se dem sjösättas. Spännande att se om så blir fallet!

Bilderna nedan är inte mina (istagrams #ostara). Och vet ni? Två angorakaniner flyttar in hos oss i maj! Så roligt! Men barnen vet inget än, ska bli kul att få berätta för dem!

Skidåkning

Jag åker längdskidor. Ok, jag hasar mig fram och försöker att inte ramla i utförsbackarna. Har köpt nya längdskidor som ska invigas idag (har åkt på svärmors skidor hittills) och igår var det premiär för Storasyster i backen.

Timmarna i spåret är min sorts mindfulness. Rörelse, frisk luft, färdigtänkta tankar, ingen musik eller pratglad kompanjon. Inget fel i det men min ganska låga nivå tvingar mig till full koncentration på det som sker och jag befinner mig verkligen i nuet. Efteråt är min rastlösa själ fast i en trött kropp och det är ett bra recept för mig. Det blir mindre ommöbleringar i huset, färre stora omsorteringar av alla våra ägodelar eller för den del planer utan verklighetsförankring när jag är trött och har hunnit tänka ifred.

För huvudet tänker mycket just nu samtidigt som jag verkligen har insett vilket behov min kropp har av rörelse. Jag har aldrig sett mig som aktiv nÃ¥gonsin i livet men nu kan jag inte sitta still. Behöver fÃ¥ röja i trädgÃ¥rden, behöver Ã¥ka skidor eller simma, behöver handarbeta och mÃ¥la. Att bara sitta och glo gör mig hÃ¥glös, om det sÃ¥ är pÃ¥ jobbets dator eller framför film. Ã…h, en paus är aldrig fel men som livsstil – nej.

Insikterna skapar lite oreda hos mig och jag behöver tänka om rörande min självbild och vardagsstruktur. En utmaning, speciellt för en som är ganska snabb i tanken och slutsatser. Jag drar gärna iväg åt alla möjliga håll, eller väldigt långt åt ett.

Då är det bättre att efter nattningen byta om och plocka in skidorna i bilen för att harva några kilometer, jag och mina tankar under kall natthimmel.

Tung och fin dag

Idag har vi sagt hejdå till en vän till familjen. Fina J lämnar fru och en massa vänner efter sig. Det är så märkligt med döden. Sorgen i att livet går vidare utan. Glädjen i det vi fick och de avtryck vi lämnar hos våra medmänniskor. Att den som inte längre vandrar med oss ändå finns hos oss.

 Alltid saknad, J. Alltid ihågkommen.