Varför denna rädsla att låta föräldrar ta ansvar för sina barn?

Det har väl undgått i stort sett ingen att det finns en familj som gömt sig med sina barn och förutom att tydligen inte tagit om hand om dem, inte haft dem i skolan. I detta skriver SVT även om att Skolverket nu har koll på en fb-grupp med människor som tipsar om hur man undviker att sätta barn i skolan. I artikeln förfasar man sig över så kallad ”oskolning” eller ”unschooling” som det heter.

Jag vill för det första självklart påpeka att det är hemskt att barnen vanvårdats. Men sen vill jag debattera det sjuka i att vi lever i ett samhälle där valet att inte skicka barn till skolan anses lika illa som att inte lära barnen hygien, typ.

Att det i Sverige har varit viktigt med allmän och lika skola, det går inte att komma ifrån. Vi har varit ett land i stor fattigdom men även där det på grund av sin storlek och hur spritt vi har bott har varit viktigt att lära ut samma saker överallt; för att bygga ett gemensamt samhälle. krävs att samhället lär ut hur det fungerar, dess värderingar och historia. Problemet är att vi idag inte har den skolan vi många ser framför oss i idealet; lite av en Bullerbyskola. ”Bullerbybarnen” fick lära sig grundläggande saker, fakta, i skolan och sen lärde de sig ett yrke hemma eller studerade vidare. Självklart ska vi inte idealisera den tiden utifrån romantiska idéer för vi vet alla att detta gjorde att vissa kunde läsa vidare och att andra stängdes ute.

Men den skola vi har idag, den är inte heller rättvis. Den utgår från idén om att barn dels ska lära sig väldigt mycket i skolan men även ta ett stort eget ansvar för sitt lärande och visa något sorts idealiserat överintresse för att lära sig alla möjliga ämnen enligt en viss mall baserad på ålder. Föräldrar ska även klara av att guida sina barn enligt denna läroplan utan att hänsyn tas för förälderns utbildningsnivå. Voilá, du har lagt grunden för ett utanförskap.

Vi har även en skola byggd på skolplikt, inte läroplikt som bland annat i Finland. Det gör att kravet ställs på skolan att lära mitt barn allt utan att jag egentligen hålls ansvarig på något lagmässigt sätt (däremot kan jag misslyckas med att ge mitt barn stöd med läxläsning och således får mitt barn känna skuld av att jag inte kan hjälpa). Det innebär även att skolan egentligen bara ska se till att mitt barn är i skolan, men inte nödvändigtvis lär sig något. Skolan har bara plikt att få dit barnet. Detta gör även att föräldrar kan flytta sina barn mellan skolor om man inte är nöjd och således nyttja barnets skolpeng för att göra barnet till ”konsument” och således vill skolorna hellre locka till sig barn/föräldrar med säg bra betyg eller olika tekniska hjälpmedel än att alltid förmedla kunskap eller för den delen kräva hjälp av föräldern eller kommunen för att ge barnet möjligheter att lära sig. Här är en bra artikel på ämnet!

Genom att även i tidig ålder introducera att barn ska söka fakta själva så lär du dem inte kunskap, bara att ifrågasätta källan. En lärarkår som erhåller respekt för sitt kunnande kan tydligare vägleda. Jag själv förväntar mig av en professor på universitetet att hen ska ge mig evidensbaserad fakta, utan att jag ska behöva dubbelkolla och ifrågasätta.

Därpå ska barn socialisera bättre än vad jag gör som vuxen på min arbetsplats där du förväntas vara vän med alla (till och med bjuda dem på ditt kalas), förväntas ta ansvar för de som bråkar och stökar samtidigt som du kan utsättas för kränkningar och sexuella ofredanden. Där dina ”kollegors” beteenden ursäktas med att de är barn. Fräscht.

Att undervisa sina barn själv är inget konstigt. Det sker över hela världen. Det sker därför att vissa hellre vill vara hemma med sina barn länge, där de kan ge den fakta som behövs själva och därpå ge dem de moraliska värderingar som finns inom den egna familjen. I de länder som har hemskolning finns ofta olika läroplaner och test som barnen ska följa så att deras inlärning av fakta ändå följs.

Så finns ”oskolning”. Här utgår man från barnets egna vilja att lära. När ett barn visar intresse för naturen så kör man på med biologi och naturvetenskap. Man lär sig om sin egen och andra kulturer när barnet visar intresse för sådant. Matte och språk finns mycket bara i vår vardag och man använder de chanserna som ändå öppnar sig. Här finns kanske inte riktigt samma vilja att följa de kontrollfunktioner som brukar finnas i länder med hemskolning, men om barnet vill in på högre utbildning senare så brukar det gå att lösa. Självklart finns nackdelar: den största med oskolning är lata föräldrar där barnet missar mycket kunskap och sen faktiskt måste ta igen väldigt mycket i vuxen ålder.

Men vad är vinsterna? Ja, i mina ögon är de många. Dels slipper barnet den sociala pressen av skolmiljön. Självklart finns en vinning i att ha kompisar, men många aktiva hemskolare/oskolare brukar ta ansvar för detta. Man kan även ha fritidsaktiviteter. I många länder har föräldrarna även vänner, inte bara kollegor…  så man kanske leker med syskon, kusiner, grannar osv. Man följer även barnets vilja att lära. Få barn föds utan nyfikenhet, men vårat skolsystem har en tendens att totalt döda den nyfikenhet när den ska mätas och vägas och värderas. Det ger även vårdnadshavare chansen att faktiskt, på riktigt lära känna sina barn. För här är den största tragedin för mig i det moderna Sverige; våra barn är mer i skolan/i barnomsorgen än i sitt hem.

Och kanske är det här rädslan för de oskolade barnen ligger: att deras föräldrar bryter normen att varje samhällsmedborgare måste vara en produktiv sådan, och att detta endast kan nås genom lönearbete. Genom att säga dels nej tack till den livsstilen och samtidigt göra det å sina barns vägnar genom att inte tvinga in dem i skolsystemet… det går knappt att ens föreställa sig. Och vad lär man barnen för åsikter därhemma? Hur ska vi kunna få dem till produktiva samhällsmedborgare om de växer upp i ett hem som faktiskt har värderingar? Kanske börjar de ifrågasätta samhällsnormen? Kanske blir de trygga i sig själva? Herregud, möjligheterna är läskigt oändliga.

Så då ropar man barnmisshandel!, man spionerar på de som tänker annorlunda och man försöker få de som ens tänkte tanken att känna skam. Istället för att titta sig i spegeln och undra vad man är så rädd för ska hända när folk får lära sin barn att räkna, läsa och rabbla svenska regenter på egen hand.

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket pÃ¥ arbete, pÃ¥ livet och hur man fÃ¥r det där livspusslet att gÃ¥ ihop. Jag undrar helt ärligt om nÃ¥gon gör det och ens har gjort det – tvÃ¥ heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vÃ¥rdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i vÃ¥ra hushÃ¥ll med att skapa varor som antingen används hemma eller sÃ¥ säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gÃ¥rdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken pÃ¥ att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvÃ¥nansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att pÃ¥verka har varit större skilda, utifrÃ¥n klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När sÃ¥ 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats pÃ¥ arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och sÃ¥ idag dÃ¥, tvÃ¥ generationer senare, sÃ¥ stÃ¥r vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi gÃ¥r hemifrÃ¥n för att arbeta. Nu med kvinnor pÃ¥ arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvÃ¥nar mig att man tycker arbetslöshet är sÃ¥ hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta sÃ¥ mycket att jag mÃ¥ste betala nÃ¥gon för att städa om jag ens ska hinna vila pÃ¥ kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man Ã¥t millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt sÃ¥ ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och fÃ¥ ekonomin att snurra sÃ¥ kommer vi gÃ¥ under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrÃ¥n vÃ¥ra barn om vi har sÃ¥dana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hÃ¥lla en borta frÃ¥n dem.

Det borde inte vara svÃ¥rt för en hel del tjänster att bli deltid och delas pÃ¥ tvÃ¥. En del i omställningen skulle i sÃ¥ fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva vÃ¥ra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lÃ¥n), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre sÃ¥ behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.