Otrygg anknytning i ett individualiserat samhälle

Det pågår en hel del relationstrassel/kaos/funderingar i min närhet och jag, som den nörd jag är, läser på. Sen innan (pga är förälder) har jag ju viss koll på anknytningsteorier.

Alltså, om du som litet barn/bebis fått en bra anknytning till dina päron/vårdandshavare så har du lättare att ha vettiga relationer som vuxen. Både vänskap och kärleksrelationer. Har du inte det, så blir det lätt kaos. Läs gärna Mark Manson för mer info.

I alla fall. Jag har börjat, den senaste tiden, fundera otroligt mycket på det samhälle vi lever i. Och jag skulle vilja påstå att vårat samhälle är en svinkass förälder ur det här perspektivet. Nu är jag född på 80-talet och därmed vill jag påstå att jag tillhör de första som inte har en romantiserad barndom att säga ”det var bättre förr” om. Jag minns inget 60- eller 70-tal. Minns inte 80-talet heller utan jag blir medveten om världen i höjd med Estoniakatastrofen, prinsessan Dianas död och 90-talskrisen. Tjoho! I tidig tonår sker 11e september osv. Ja, ni fattar.

Alltså, min generations världsbild och det som många refererar till hur mycket ”sämre det är nu” är alltså det som händer efter 80-talets yuppie-era och när världen redan är på det individualistiska spåret. I Europa går vi med i EU vilket jag visserligen kan gilla på ett sätt men som också får till konsekvens att det är billigare att importera både arbetskraft och mat. Vi växer upp i ett samhälle där vuxna och makthavare i stort sätt säger ”sköt dig själv”. Det byggs inga vettiga mängder hyresrätter och inte får vi betalt heller så vi kan spara till en insats. Man ska vara högutbildad för att ens få ett instegsjobb eller slava för lön som inte ens räcker till boende. Mat på bordet har du råd med om du fortsätter att bo hemma eller om dina päron fixar en lägenhet. Bil är nästan ett måste utanför stan, och i stan blir kollektivtrafiken dyrare och dyrare. Skolorna blir sämre och med vinst tillåten i privata skolor ballar det ut än mer. Vården blir sämre, barnmorskor flyr och neonatalbarn får flyga till Finland.

När man då växer upp i ett sådant samhälle, hur blir ens anknytning till det? Känner man att man vill vara en schysst samhällsmedborgare? Vill man hjälpa sin nästa? Vill man bidra? Möjligen, vissa vill ändå försöka. Men man har ingen aning om hur, och troligen räknar man med att det ändå inte spelar någon roll.

För signalen du hela tiden får är att du måste lösa allt ditt själv. Ditt värde sitter endast i vad du producerar, inte vem du är och att du är en välkommen medborgare/familjemedlem. Sen barnsben har de flesta av mina vänner vetat hur lätt det är att kastas ut och stå utan precis allt. När vi börjat bli vuxna har vi fått behöva hantera bostadslöshet vs bo kvar hemma, arbetslöshet vs slavlöner, skjuta på familjebildning, hoppa på utbildningar för att då får man i alla fall CSN, tillslut har många gått in i väggen och de flesta hanterar en mildare till gravare depression. Och så en vuxenvärld som tycker att man bara ska skärpa sig lite eller berättar om hur de när de var unga minsann bara gick runt och sökte jobb. Utan att förstå att inte en jävel idag vill ta emot dörrknackande 30-plussare med ett CV i handen. Utan att fatta att visst, jobb på McDonald’s vid Odenplan finns säkert – men det är svårt att pendla dit från Enköping för det är möjligen där du har råd att bo på den lönen.

Jag fattar att det kan vara lätt att peka på den lata ungdomen. Eller på att världen på nåt magiskt sätt blivit sämre. Själv tror jag på att börja ta ansvar för en bättre framtid, vilket är lättare om man kan se problemet för vad det är. Och här har vi ett av dem.

Mitt framtidsamhälle

Jag har tittat på dokumentärer på SVT. Jag behöver hopp och en vision om en bättre framtid. Så jag tänkte presentera den! Den utgår från idéer och teknik som finns redan idag men ja, det krävs en omställning.

Först och främst vill jag ha lokalpolitiker som arbetar för de som redan bor i ens kommun, län eller land. Inte för att locka hit folk (idag oftast nån form av ”investererare” eller rikare invånare) eller hålla andra ute (oftast kategorin invandrare/”den andra”). Utan för de som bor här.

Jag vill att min lilla kommun aktivt arbetar för att det ska finnas hyresrätter folk med vanliga arbetarjobb har råd med. En etta eller tvåa för sjuksköterskan som är singel, en trea eller större när hen träffar en lärare och börjar bilda familj. Det ska inte säljas mark och rätt att bygga boenden som på något sätt ska locka hit folk med mer pengar. De får jättegärna komma hit och bo, men det är inte för dem kommunen ska jobba. Utan för de av oss som redan bor här. Därpå kan det finnas bostadsrättsföreningar, villor och hus för den som vill köpa.

Jag vill att vi har solpaneler på varje flerfamiljshus och gärna även på villor. Dessa ska kopplas ihop i ett stort nätverk där vi kan köpa och sälja energi mellan varandra. I vårat mörka land kanske det inte täcker all energi, men det bidrar till att vi energimässigt blir mer självständiga. De som då vill bli större producenter och har mark kan då göra denna investering och få in en slant. Har kommunen behov av/en vilja att bli än mer självständiga bör de kunna sponsra utbyggnad på privat mark. Övrig energi borde kunna skapas primärt av vind och vatten från resten av landet där man självklart har en politik så att de kommuner som säljer energi (läs glesbygden) får betalt för detta.

Inga skattepengar till privata skolor eller sjukvård. Vill man ha privat alternativ får man betala för det, precis som att jag betalar för att köra min bil och inte åka kommunalt – så får jag glatt betala för skola och vård om det som finns inte passar mig. RUT och ROT kan vi stryka i samma veva. Då finns mer pengar att lägga i de gemensamma alternativen. Återförstatliga järnvägen och posten.

Jag vill att man arbetar för att folk ska producera och sälja lokalt. Matmässigt ska det införas fler kolonilotter samt att förskolor och skolor ska ha möjlighet att ha odlingar (en del av hemkunskapen?) Det ska uppmuntras till odling i trädgårdar, parker och innergårdar. De bönder och gårdar som finns i närheten ska kunna få subventioner för att inne i tätorten ha en butik där deras mat säljs. Självklart behövs statliga lösningar för att få igång vårat jordbruk igen, men i det lilla samhället kan man arbeta för att bjuda in dem.

Därpå ser kommunen till att det finns lekplatser och badplatser, gemensamma lokaler för möten, utbildningar och ”syjuntor”. Kommunen ska arbeta för att just uppmuntra det kommunala, alltså gemensamma.

Att producera kläder är dyrt och kräver en återuppbyggnad av mycket som idag inte längre finns. Spinnerier till exempel. Men att uppmuntra till att ta tillvara på ull från våra får eller att odla linne borde inte vara omöjligt. A New Sweden är idag det enda exemplet jag har på ett företag som försöker, trots allt. Därpå bör det såklart finnas skräddare och sömmerskor i samhället.

Min tanke är faktiskt att låta både mat och kläder bli dyrare, för det borde aldrig ha blivit såhär billigt. Då ökar även behovet av att kunna laga det man har. Med billigare boende möjliggörs detta i ens privatekonomi.

Hur är livet för invånaren i detta samhälle? Well, lite annorlunda mot idag. Maten som äts är lokalt producerad och i säsong vilket innebär en hel del rotfrukter, kål och baljväxter. Därpå kött, som är dyrt. Kläderna blir mer av det vi hade förr: ull och linne. Bomull är en importprodukt och bör vara dyrt. Boendet är billigare vilket ger utrymme för att betala mer för annat. Maten handlas i affärer kopplat till en lokal producent: bageri, ostaffär, kötthandlare, osv. Posten finns på postkontoret. Skräddare, cykelreparatör och bilmek finns. Man kan åka med tåg och buss till de flesta platserna i närheten. När något går sönder lagar man det man kan och en del av maten odlar man själv.

Över tiden ser jag också att man kan börja se att i fler hem och familjer så är det ekonomiskt att en arbetar och en producerar/förvaltar. Alltså att en är hemma och odlar, tillagar, handarbetar, reparerar och lagar. I ett singelhushåll kaske detta innebär deltidsarbete för att kunna betala vissa saker, men tid att producera och förvalta annat.

Energimässigt delar man med sig till grannen. Eller köper av grannen. Jag hoppas även att man i städer, och kanske samhällen som vårat, kan lösa problemet med bilar. Troligen borde man kunna dela på bilar, så att de inte behöver stå oanvänt parkerade stor del av dagen. Då kan parkeringsytor användas till annat – typ parker, odling eller billiga bostäder.

I övrigt tror jag på läroplikt istället för skolplikt, ett starkt militärt och civilt försvar, höga tullar på importerade varor, att det finns fler kontor/mottagningar istället för att allt ska lösa sig på nätet, reklam i det offentliga bör minskas, en levande landsbygd prioriteras, att ta hand om sina äldre kan lika gärna ske hemma och inte stuvas bort på äldreboenden och inte alla barn ska gå på dagis. Men det kan jag skriva om nån anna gång. Och har redan skrivit om, vill jag minnas!

Från SVT: Push2040 – framtidsfilmenRapport från 2050

Varför denna rädsla att låta föräldrar ta ansvar för sina barn?

Det har väl undgått i stort sett ingen att det finns en familj som gömt sig med sina barn och förutom att tydligen inte tagit om hand om dem, inte haft dem i skolan. I detta skriver SVT även om att Skolverket nu har koll på en fb-grupp med människor som tipsar om hur man undviker att sätta barn i skolan. I artikeln förfasar man sig över så kallad ”oskolning” eller ”unschooling” som det heter.

Jag vill för det första självklart påpeka att det är hemskt att barnen vanvårdats. Men sen vill jag debattera det sjuka i att vi lever i ett samhälle där valet att inte skicka barn till skolan anses lika illa som att inte lära barnen hygien, typ.

Att det i Sverige har varit viktigt med allmän och lika skola, det går inte att komma ifrån. Vi har varit ett land i stor fattigdom men även där det på grund av sin storlek och hur spritt vi har bott har varit viktigt att lära ut samma saker överallt; för att bygga ett gemensamt samhälle. krävs att samhället lär ut hur det fungerar, dess värderingar och historia. Problemet är att vi idag inte har den skolan vi många ser framför oss i idealet; lite av en Bullerbyskola. ”Bullerbybarnen” fick lära sig grundläggande saker, fakta, i skolan och sen lärde de sig ett yrke hemma eller studerade vidare. Självklart ska vi inte idealisera den tiden utifrån romantiska idéer för vi vet alla att detta gjorde att vissa kunde läsa vidare och att andra stängdes ute.

Men den skola vi har idag, den är inte heller rättvis. Den utgår från idén om att barn dels ska lära sig väldigt mycket i skolan men även ta ett stort eget ansvar för sitt lärande och visa något sorts idealiserat överintresse för att lära sig alla möjliga ämnen enligt en viss mall baserad på ålder. Föräldrar ska även klara av att guida sina barn enligt denna läroplan utan att hänsyn tas för förälderns utbildningsnivå. Voilá, du har lagt grunden för ett utanförskap.

Vi har även en skola byggd på skolplikt, inte läroplikt som bland annat i Finland. Det gör att kravet ställs på skolan att lära mitt barn allt utan att jag egentligen hålls ansvarig på något lagmässigt sätt (däremot kan jag misslyckas med att ge mitt barn stöd med läxläsning och således får mitt barn känna skuld av att jag inte kan hjälpa). Det innebär även att skolan egentligen bara ska se till att mitt barn är i skolan, men inte nödvändigtvis lär sig något. Skolan har bara plikt att få dit barnet. Detta gör även att föräldrar kan flytta sina barn mellan skolor om man inte är nöjd och således nyttja barnets skolpeng för att göra barnet till ”konsument” och således vill skolorna hellre locka till sig barn/föräldrar med säg bra betyg eller olika tekniska hjälpmedel än att alltid förmedla kunskap eller för den delen kräva hjälp av föräldern eller kommunen för att ge barnet möjligheter att lära sig. Här är en bra artikel på ämnet!

Genom att även i tidig ålder introducera att barn ska söka fakta själva så lär du dem inte kunskap, bara att ifrågasätta källan. En lärarkår som erhåller respekt för sitt kunnande kan tydligare vägleda. Jag själv förväntar mig av en professor på universitetet att hen ska ge mig evidensbaserad fakta, utan att jag ska behöva dubbelkolla och ifrågasätta.

Därpå ska barn socialisera bättre än vad jag gör som vuxen på min arbetsplats där du förväntas vara vän med alla (till och med bjuda dem på ditt kalas), förväntas ta ansvar för de som bråkar och stökar samtidigt som du kan utsättas för kränkningar och sexuella ofredanden. Där dina ”kollegors” beteenden ursäktas med att de är barn. Fräscht.

Att undervisa sina barn själv är inget konstigt. Det sker över hela världen. Det sker därför att vissa hellre vill vara hemma med sina barn länge, där de kan ge den fakta som behövs själva och därpå ge dem de moraliska värderingar som finns inom den egna familjen. I de länder som har hemskolning finns ofta olika läroplaner och test som barnen ska följa så att deras inlärning av fakta ändå följs.

Så finns ”oskolning”. Här utgår man från barnets egna vilja att lära. När ett barn visar intresse för naturen så kör man på med biologi och naturvetenskap. Man lär sig om sin egen och andra kulturer när barnet visar intresse för sådant. Matte och språk finns mycket bara i vår vardag och man använder de chanserna som ändå öppnar sig. Här finns kanske inte riktigt samma vilja att följa de kontrollfunktioner som brukar finnas i länder med hemskolning, men om barnet vill in på högre utbildning senare så brukar det gå att lösa. Självklart finns nackdelar: den största med oskolning är lata föräldrar där barnet missar mycket kunskap och sen faktiskt måste ta igen väldigt mycket i vuxen ålder.

Men vad är vinsterna? Ja, i mina ögon är de många. Dels slipper barnet den sociala pressen av skolmiljön. Självklart finns en vinning i att ha kompisar, men många aktiva hemskolare/oskolare brukar ta ansvar för detta. Man kan även ha fritidsaktiviteter. I många länder har föräldrarna även vänner, inte bara kollegor…  så man kanske leker med syskon, kusiner, grannar osv. Man följer även barnets vilja att lära. Få barn föds utan nyfikenhet, men vårat skolsystem har en tendens att totalt döda den nyfikenhet när den ska mätas och vägas och värderas. Det ger även vårdnadshavare chansen att faktiskt, på riktigt lära känna sina barn. För här är den största tragedin för mig i det moderna Sverige; våra barn är mer i skolan/i barnomsorgen än i sitt hem.

Och kanske är det här rädslan för de oskolade barnen ligger: att deras föräldrar bryter normen att varje samhällsmedborgare måste vara en produktiv sådan, och att detta endast kan nås genom lönearbete. Genom att säga dels nej tack till den livsstilen och samtidigt göra det å sina barns vägnar genom att inte tvinga in dem i skolsystemet… det går knappt att ens föreställa sig. Och vad lär man barnen för åsikter därhemma? Hur ska vi kunna få dem till produktiva samhällsmedborgare om de växer upp i ett hem som faktiskt har värderingar? Kanske börjar de ifrågasätta samhällsnormen? Kanske blir de trygga i sig själva? Herregud, möjligheterna är läskigt oändliga.

Så då ropar man barnmisshandel!, man spionerar på de som tänker annorlunda och man försöker få de som ens tänkte tanken att känna skam. Istället för att titta sig i spegeln och undra vad man är så rädd för ska hända när folk får lära sin barn att räkna, läsa och rabbla svenska regenter på egen hand.

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket på arbete, på livet och hur man får det där livspusslet att gå ihop. Jag undrar helt ärligt om någon gör det och ens har gjort det – två heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vårdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i våra hushåll med att skapa varor som antingen används hemma eller så säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gårdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken på att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvånansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att påverka har varit större skilda, utifrån klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När så 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats på arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och så idag då, två generationer senare, så står vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi går hemifrån för att arbeta. Nu med kvinnor på arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvånar mig att man tycker arbetslöshet är så hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta så mycket att jag måste betala någon för att städa om jag ens ska hinna vila på kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man åt millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt så ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och få ekonomin att snurra så kommer vi gå under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrån våra barn om vi har sådana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hålla en borta från dem.

Det borde inte vara svårt för en hel del tjänster att bli deltid och delas på två. En del i omställningen skulle i så fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva våra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lån), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre så behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.