Livet

Vi har vabbat oss igenom en vecka. På ett sätt som ett litet lov mitt i allt, där barnen får ha hur många timmar de vill framför skärmar, i sängen och i badet. Vi bara är. Jag hinner tänka och fundera. Har landat i hur jag vill måla, inreda och förfina varenda rum i lägenheten – och uteplatsen. Vill både dra igång allt, men drar mig ändå. Det är så mycket jobb bara att måla ett rum! Samtidigt är det skönt bara att ha helt bestämt mig, innan kunde jag ju inte ens börja!

Jag funderar även mycket på skrivandet. Jag älskar att skriva, älskar att kommunicera. Men älskar jag att blogga? Och hur? Såhär, små livsuppdateringar? Eller det som jag faktsikt oftast pratar med mina vänner om; personlig utveckling, relationer och att vara kvinna i all sin komplexitet. Det är väldigt lockande att skriva om det, men behöver hitta mitt sätt.

I övrigt känns det märkligt att ha missat en vecka på jobbet. Jag behöver verkligen vara där nu, det händer mycket och det händer fort. Kul! Men också skönt när vi är i april och får se resultatet av jobbet börja ta form!

Så ja, där är vi. En lördag i mars.

Förändring

Vad är verklig förändring? När sker förändring, när bryts ny mark?

På ett sätt lever vi mitt i ett nytt narrativ, det sker informationsspridning överallt och genom detta kan vi hitta någon annan som vi själva. Vi upplever oss mindre ensamma för vi hittar likar.

På så sätt hittar många av oss styrka att vara annorlunda. Annorlunda mot de omkring oss, för vi vet att det finns de som tänker som vi trots allt där ute.

För vissa krävs bara en som tror på oss, för andra krävs det att hitta andra att inspireras av. För i ett sammanhang blir vi ändå starka, hur litet eller stort det sammanhanget ändå är. För vissa grundmuras detta i barnsben, denna känsla av sammanhang och tillhörighet. Den tryggheten kan skapa ”ensamma hjältar” som alltid bär med sig denna inre trygghet. För andra byggs det upp av andra gemenskaper.

För att förändra, för att gå i bräschen krävs trots allt en känsla av att fler tänker som jag. En känsla av att en sanning finns här någonstans.

Om denna sanning, denna förändring är på personlig eller samhällelig nivå spelar mindre roll. För jag tror att den kräver samma sak, samma grund. En insikt om att du inte är ensam i dina tankar, funderingar, upplevelser.

Det tror jag är det fantastiska med den tid vi lever i. Att berättelserna finns där; de erfarenheter som kan bli delade upplevelser.

Som kan förändra. För en, eller för alla.

Upp till kamp för landsbygden!

Jag sÃ¥g precis SVTs program ”Resten av Sverige”, som handlar om landsbygden i Sverige, och det bubblade liksom loss en massa i mig som jag tänkt länge pÃ¥.

Vi mÃ¥ste stoppa den sjuka urbaniseringen som pÃ¥gÃ¥r, den som vi som är födda pÃ¥ 80-talet och framÃ¥t är uppvuxna med och troligen först nu börjar kunna titta pÃ¥ och kritisera. Och jo, politiker mÃ¥ste börja prata om konflikten mellan stad och land – att när marknadens principer fÃ¥r styra sÃ¥ avfolkas orter. När vi slutar bry oss om varandra och tänker att den som är lönsam är den enda som är värd nÃ¥got, dÃ¥ skapar vi ett Sverige med utanförskap och vi skapar en splittring som bara skadar.

Och medan politikerna pratar sÃ¥ ska vi andra göra. Vi ska handla svenskt kött (och pissa pÃ¥ COOPs senaste jävla skitreklam som vänder vÃ¥ra bönder ryggen och utmÃ¥lar deras arbete som lika illa som utländskt – sluta sälja importerat kött COOP sÃ¥ kanske jag kan ta er pÃ¥ allvar igen), vi ska handla svenska grönsaker och svenskt hantverk sÃ¥ lÃ¥ngt vi kan. Försök förstÃ¥ hur du kan stötta lokala producenter och företag. Vi ska stötta vÃ¥ra lokala politiker som försöker fÃ¥ det att gÃ¥ runt (hitta dem och skicka en blomma vettja, eller engagera dig i ett parti om du känner dig manad) men även arbeta för förstÃ¥else och positiva vägar framÃ¥t. Och inte rösta pÃ¥ SD. Gud vad de sÃ¥r splittring i ett land som inte behöver det alls.

Jag är stadsbarn. Just nu bor jag mellan Stockholm och Enköping men är verkligen inte småstadsbo. Men jag vill ha ett levande Sverige. Inte bara för att det är skönt om folk kan bo där de växte upp eller försörja sig på jordbruk utan för att i ett samhälle där marknadens krafter bestämmer är vi alla förlorare. Hur många idag är inte sönderstressade? Boende kostar, transporter kostar och barnens aktiviteter kostar. Pengarna ska in. Samtidigt sticker större företag iväg utomlands för där är arbetskraften billigare, och så får de gråta ut och prata om hur tråkigt det är i media. Tråkigt. För dem som nu ska göra större vinst. Har lite svårt att sympatisera, faktiskt.

Jag vill ha en politik som vågar utjämna. Där vi i Sverige är en familj som hjälper varandra. Där man faktiskt står för att staten bekostar skola, vård och omsorg i mindre orter. Bekostar järnvägen ut i landet. Och att vi är stolta över det! Att vi alla förstår att det är något bra, för att det ger ett Sverige som kan växa, både i antal men även i själslig storhet. För många vill bo ute i landet men har svårt att få det att funka praktiskt.

Sen är jag sÃ¥ jäkla trött pÃ¥ de som skapat det här. Jag fick rösträtt 2004. Känner starkt att det här har pÃ¥gÃ¥tt längre än sÃ¥här och att jag växte upp i ett 80-/90-tal där marknadens krafter redan släppts lösa. Och nu sitter de som hade makten redan dÃ¥ och tjatar om vilken affär som säljer vad billigast och hur man billigast flyger till Thailand pÃ¥ semestern och att dottern skämmer bort barnbarnet med samsovning och borde de inte skaffa större bil men inte vill jag hjälpa till med barnbarnen hela tiden gud jag mÃ¥ste ju fÃ¥ leva – jag vill bara skrika hÃ¥ll käften. HÃ¥ll käften, lyft blicken och börja betala. Betala pengar och tid i din värld, för den här hetsen kring det som är billigast och att aldrig hinna tänka färdigt en tanke har skapat just det som man sen fnyser Ã¥t: en sönderstressad generation.

Men nu fan gör vi annat. Det är dags för en grön våg, ett återtagande av landsbygden och landet Sverige, för slow fashion och slow living, för capsule wardrobes, närodlat, närproducerat, food not lawns, handla utan plastförpackningar, för ett stort jävla finger åt företag som försöker få oss att tro att lycka ligger i konsumtion och dags för en annan värld. Vi kan skapa det. Vi ska skapa det.

Milleniegenerationen i arbete

Jag är väldigt nöjd över att ha hittat ett google-bart uttryck för min generation. Jag trodde först att ”millennials” var yngre än jag, men icke!

Häromdagen läste jag denna artikel, som avhandlar tips för Millennials, eller milleniegenerationen, att hitta jobb. Den fick mig att fortsätta tänka mycket på det som berörs men annars ofta dyker upp när jag läser om oss: det här med att vi anses så konstiga i vårt förhållande till arbete. Att vi anses kräsna eller ego-centriska.

Jag tror det är en total missuppfattning. Vi vill inte ha jobb för att gynna oss, tvärtom vill vi ha jobb som gynnar andra. Vi vill ha jobb som förändrar och förbättrar. Alternativt ett jobb som möjliggör en meningsfull fritid, genom ok lön och flexibla arbetstider. Vi anser inte att ett jobb, ett yrke eller en titel i sig ger nÃ¥got och fÃ¥ av oss drivs av hög lön för att välja ett jobb. Däremot tror jag mÃ¥nga av oss känner oss fast i ett samhälle där vi ska tjäna pengar för att ”sÃ¥ gör man”. Flera av oss har ju även huslÃ¥n och barn att ta hand om sÃ¥ det är inte sÃ¥ att vi inte bryr oss om det som kommer pÃ¥ kontot den 25:e. Men det är inte tanke pÃ¥ lönen som glädjer oss varje mÃ¥ndagsmorgon.

Tydligen så byter vi ofta jobb. Det ses ju som lite opålitligt men många av oss har nog behov av att se våra färdigheter användas i nya områden. Kan vi något så kan någon annan få lära sig det istället och så utvecklar vi verksamheten (eller världen, vi gillar att rädda världen) genom att flytta på oss och ta med oss kunskaperna istället.

Att vi skulle vara egocentriska tycker jag också känns så konstigt. Vi bryr oss jättemycket om andra. Vi är generationen som fattar varför man säger chokladboll och inget annat, för vi har mött världens invånare genom våra datorer sen (nästan) barnsben och är vana vid att ta emot andras berättelser och respektera dem. Vi lever i en tid där vi också ältar och diskuterar hur vi själva har blivit kränkta och stöttar varandra i detta arbete. Jag tänker ofta på unga kvinnor idag som får utstå så jäkla mycket skit när de sätter ner foten (tydligt exempel: Zara Larsson) och även om en del skit kommer från småglin så tror jag faktiskt att det oftast är äldre män som har svårast för hur världen förändras. Vi utgår däremot från oss själva och våra upplevelser för att förstå andra, men vi väljer i alla fall att försöka förstå. Till skillnad från många äldre som stannar vid att utgå från sig själva och sina behov. För arbetsmarknaden betyder detta att skapa en arbetsplats där man respekterar individer och lyssnar på deras berättelser, erfarenheter och förbättringsförslag.

Jag tror att om vi kollektiv inser vilken trevlig grupp vi är och vilket bra arbetsklimat vi kan skapa tillsammans så är vi en ganska tung kraft på arbetsmarknaden. Fick vi bestämma skulle alla längta till måndagar!

Världen i mig

Det finns en sådan magi i ord och jag har alltid älskat den. För jag har vandrat på ängen där Opsis Kalopsis spelar och jag har pratat strunt med Kusin Vitamin. Därifrån åkte jag Musikbuss till Knytt och Mumintroll, till Björnberättelser och Kriktor som är en boakonstriktor. På äventyr med Fem-gänget, krig med Ellie och de andra ungdomarna och så vampyrerna Lestat och hans gelikar. Och liksom vampyrer verkar ni aldrig dö, de jag bär inom mig. Jag tar min dotter till ängen där Opsis än spelar och hon skrattar åt Kusin Vitamin och roas av Krakel. Hon visar mig Baboo som pekar och Snurrans tokerier. Cirkeln sluts men vidgas ändå.


Och jag måste skriva mitt egna. För där jag bär de odödliga som andra skapat bär jag också mina egna. Jag vill falla på en mjuk kudde av tankar och historier och kunna vila i tystnaden som blir när de släpps iväg på papper istället för att prata strunt i mitt huvud. Jag kommer inte längre blogga om gör-det-själv och ha inlägg med steg-för-steg guider. Jag kommer att skriva om allt det som hjärtat brinner för och direkt ur hjärtat men även skriva eget, vid sidan av.

  

Det är inga stora litterära verk jag tänkt mig, men det är det jag kan och alltid har skrivit. Medan vi läser böckerna, läser böckerna oss. Så sa han Opsis, minns du? Spela för mig när jag skriver och låt katten komma hit så jag får klappa. Det ska skrivas och jag behöver fokusera men en katt från en hatt är aldrig fel och vi tar den med oss på resan till det välkända okända.