Och det blev sommar

Jag kan tycka att sommar är svårt. En massa timmar, drömmar och idéer om vad ett sommarlov ska vara och när man är mitt i det känner jag mest att jag inser hur dålig jag är på att vara ledig. Jag gör ju inget känner jag, samtidigt som jag faktiskt har fått ihop två tältnätter, ett hotellbesök, en massa mindre utflykter, väldigt mycket bad men också totalt lugn och ro. Jag försöker lugna mig med att det är helt ok med dagar inomhus (det regnar ju!) men det är så lätt att känna att jag borde gå ut med barnen.

Sen har helt plötsligt tio timmar gått, de har suttit med sina ipads och min dator och jag har mest läst och lyssnat på pod. Jag vet ju att vi gjorde något i förrgår och imorn har vi planer men ändå… det där mamma-samvetet märks så tydligt nu på sommaren.

Speciellt regniga dagar.

Du behöver inte göra det du är rädd för

Jag kan uppleva att det i vårat samhälle finns en idé om att man ska utmana sig själv genom att göra det man är rädd för. Att man ska bli, kanske inte en bättre människa, men upptäcka sig själv (vilket i och för sig anses vara nån sorts bättre människa än alla andra som är fast i en massa förväntningar) genom att utmana sig. Och att utmaningen i mångt och mycket ligger just i att driva sig själv längre och ge sig i kast det som skrämmer.

Kruxet här är att den inställningen sällan kommer med varningstext, eller en närmare instruktion. För det finns skillnad i att våga göra något som får det att pirra i magen av förväntan och att vara livrädd. Jag tänker spontant på att åka bergochdalbana. För vissa är det pirrigt och läskigt på ett roligt sätt. För andra är det en fruktansvärd upplevelse.

Problemet blir när vi anser att den som är rädd, på riktigt, missar något genom att avstå. Att det finns en större miss i att stå på marken och ha det trevligt i nöjesparken än att sitta i ett skramlande tåg alldeles för många meter upp i luften och bara försöka andas sig igenom upplevelsen.

Om vi från det att vi är små, eller i olika nya situationer, får lära oss att vi har fel när vi inte vill på grund av rädsla så kan vi till slut bli på två sätt; antingen låtsas vi/kommunicerar vi att det inte är på grund av rädsla utan på grund av något mer ”rimligt” eller så tränar vi bort att lyssna på rädslan och kör ändå. Man vill ju inte vara tråkig osv. Den som vägrar erkänna sin rädsla har vi nog alla stött på och den brukar vara rätt aggressiv i sitt försvarande av varför något inte borde göras. Men, till syvende och sist så gör hen det inte.

Sorgligare tycker jag det är när vi istället internaliserat behovet av att ”utmana oss”. När vi redan innan vi uttalar oss kört över vår egen magkänsla. Då åker vi bergochdalbana igen och igen och igen  och sen… kollapsar vi oftast. Där alla andra i sällskapet har haft roligt och ett äventyr, är vi nu helt slut. Och oftast kommer då förebrående efteråt; varför sa du inget, varför gjorde du bara inte som du ville, osv? Kruxet är ju att personen har en erfarenhet av att det inte hjälpt.

Jag har egentligen ingen fantastisk slutkläm. Mer än att jag vill uppmuntra folk till att lyssna på sin rädsla. Är det en pirrig, förväntansfull rädsla? Mer som ”det här är helt sjuk men guuuu såå kuuuuuuuul!!!” eller är det panik och nej nej nej men där det görs mer för att vara som andra eller för att andra tycker att sånt här bara gör man?

Det kan handla om så mycket. Som att folk kämpar för att ha kärleksrelationer när de egentligen har rädslor kopplat till just känslomässig intimitet eller andra erfarenheter som de borde hantera först. Eller sköter sin ekonomi så som ”alla andra” (köper boende eller investerar i olika sparformer) trots att de bär på erfarenheter av fattigdom och kan ha stora trauman kopplat till ekonomisk osäkerhet. Att folk skaffar utbildningar och jobb och är så framgångsrika men är livrädda att fucka upp allt.

Men att man aldrig lyssnade på den där första drömmen och impulsen – att leva singel, att bo i hyresrätt, att leva outbildad och utan jobb men fri – för att den var ovanlig. Och att istället ska man minsann bevisa för andra att man kan bli mer än sina rädslor och att man kan utmana sig själv till att bli ”mer”. Som att bara man bestämmer sig för att skita i rädslan av att bli utnyttjad i en relation (igen) och kör på så kommer man på nåt sätt bevisa att man minsann kan ha en bra relation. Eller om man köper en bostadsrätt och belånar sig som alla andra så är man minsann inte fattig längre. Om man bara utbildar sig mer och får ett välbetalt jobb så har man bevisat att man inte är osäker på sitt värde längre.

Kruxet är att man då kommer leva i rädsla hela tiden, tills man kollapsar. Så skit i relationen, bostadsrätten och karriären om det bara gör dig rädd hela tiden. Du kan stanna där på marken, käka glass och njuta av solen. Så kan alla andra åka hur mycket bergochdalbana de vill. Du har ju ändå alltid föredragit veteranbilarna.