Kunglig doula

När jag läser att Meghan Markle har anlitat doula inför sin förlossning blir jag nästan rörd.

Det visar för mig att det nu börjar bli mer legitimt för kvinnor att sätta sina förlossningar främst. Att säga att man vill att det ska få ta andras tid, att det får kosta och att hon vill göra det på sitt sätt. Det kan verka som en så liten grej i allt som är våra kvinnoliv, att anlita en doula för sin förlossning. Det löser kanske inte Meghans kroppsnojor, hetsen hon utsetts för som offentlig person eller ger henne fler följare på instagram. Men det är att ta makten över något.

Det är att som kvinna bjuda in en annan kvinna som stöd för att på ett sätt som kommer ur den födandes inre röst föda fram ett barn. Att värna om födseln som annat än ett medicinskt ingrepp. Sen kan en förlossning vara väldigt medicinsk och kontrollerad ändå. På ett sätt som någons bortgång kan vara. Men när någon säger farväl till livet så respekterar vi de ritualer som behövs, som inte bara är medicinska. På samma sätt behöver vi hantera och möta när ett liv bärs fram.

Och vi behöver framförallt ge plats åt den födande. Ge denne plats för sina känslor, energier och vilja. För vissa kommer det av sig självt, för många underlättar en doula. Inklusive hertiginnan av Sussex.

Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Ansvarig politik

Jag tänker mycket på valet vi har framför oss. Jag räds de krafter som väcker åsikter hos mina medmänniskor jag aldrig ville se.

Det pratas om ansvarsfull politik. Att genom att låta människor – just nu invandrarna – få skulden för det som inte fungerar, utmålas som att ta ansvar. Men är det inte precis tvärtom? Att ta ansvar för något man är en del av, samhället eller bara sig själv, är att titta innåt. Att sluta skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.

Idag står det i DN om att det nu nästan är omöjligt för fattiga och låginkomsttagare (jag tänker här även på unga) att hitta boende. Vet ni, det hänger inte ihop med kriget i Syrien. De här problemen minns jag började redan när jag var i tonåren (vi pratar 15-20 år sedan) och nu har de mest eskalerat. Det är vår egen politik som skapat dessa problem.

Och det gör mig bedrövad att folk köper högerns retorik om ”ansvar”, att denna syn kryper igenom mitten av politiken och ner bland väljarna. Att media också köper ansvarsretoriken. Att man så räds att anses oansvarig att man köper extremhögerns syn på vad ansvar är: att skylla på någon annan.

Det är inte invandrarnas fel att vi har problem med vården, med posten, med tågen, med skolan och bostäderna. Det är inte invandrarnas fel att försvaret rustades ner. Att apoteken säljer smink men inte har all medicin, att Östersjön mår dåligt och att vi inte längre har en fungerande livsmedelsförsörjning.

Det är vårat fel. Det är dags att ta ansvar för det.

Jag tänker på hälsa


Jag reflekterar just nu mycket över hälsa och välmående. Kanske inte jättekonstigt då jag pluggar första terminen på sjuksköterskeprogrammet och hälsa liksom är en stor del av yrket.

Men ändå. Jag börjar inse att mitt val av blivande yrke inte bara har att göra med hur man arbetar som ssk (med människor! med en massa människor! Äntligen!) utan även med vad, rent ämnesmässigt. Med omvårdnad och bemötande av människor, men framför allt med hälsa. Det är väldigt intressant att just nu får läsa om hälsa ur sjukvårdens perspektiv och ta del av ord och uttryck rörande hälsa som jag kanske förr inte definierat. Och inte har jag haft tid att diskutera dem heller.

Det som slår mig är att jag mer och mer ser att vi lever i en sjuk tid. Vi lever i en tid som absolut inte sätter människan först, inte som mer än en producent eller konsument. Det humanistiska perspektiv som jag nu introduceras för, det ser jag inte i samhället. Det synsätt som innebär att en person är mer än sin sjukdom och har en massa egenskaper som bidrar till hennes välmående. Precis som hon är mer än producent/konsument och att när detta andra nedvärderas eller trycks undan så blir vi sjuka. För att miljön – det vi har omkring oss vad gäller allt från byggnader och värderingar – är inte genomsyrade av synen på människan som mer än sina små beståndsdelar.

Vi stressar i ett livspussel som inte är gjort för att gå ihop. Och det fascinerar mig hur ofta det åläggs individer att vidta åtgärder för sådant som görs mot dem av ett samhälle som de inte uppmanas att ändra. För att minska stressen i ditt liv ska du gå promenader, träna eller yoga – men absolut inte engagera dig politiskt. Du ska köpa städning till hemmet och kräva en bättre förskola, men ve dig om du/din partner går ner i tid och hinner ta hand om hus och hem själva.

Jag läser mer och mer om ämnet och ser mönster i nyhetsartiklar som visar på samma sak. Att det är dags för något annat. Att den väg vi slagit in på inte är hållbar och där det är dags för min generation, men framför allt 90-talister och yngre, att styra om. Vi har levt i konsekvenserna av ett konsumtionssamhälle och vi om några vägrar låta det fortgå.

Hur exakt man skapar något annat, det hoppas jag lista ut genom fortsatt läsning och att skriva här på bloggen. Jag tror och hoppas att det finns andra där ute som funderar i samma banor!

Milleniegenerationen i arbete

Jag är väldigt nöjd över att ha hittat ett google-bart uttryck för min generation. Jag trodde först att ”millennials” var yngre än jag, men icke!

Häromdagen läste jag denna artikel, som avhandlar tips för Millennials, eller milleniegenerationen, att hitta jobb. Den fick mig att fortsätta tänka mycket på det som berörs men annars ofta dyker upp när jag läser om oss: det här med att vi anses så konstiga i vårt förhållande till arbete. Att vi anses kräsna eller ego-centriska.

Jag tror det är en total missuppfattning. Vi vill inte ha jobb för att gynna oss, tvärtom vill vi ha jobb som gynnar andra. Vi vill ha jobb som förändrar och förbättrar. Alternativt ett jobb som möjliggör en meningsfull fritid, genom ok lön och flexibla arbetstider. Vi anser inte att ett jobb, ett yrke eller en titel i sig ger nÃ¥got och fÃ¥ av oss drivs av hög lön för att välja ett jobb. Däremot tror jag mÃ¥nga av oss känner oss fast i ett samhälle där vi ska tjäna pengar för att ”sÃ¥ gör man”. Flera av oss har ju även huslÃ¥n och barn att ta hand om sÃ¥ det är inte sÃ¥ att vi inte bryr oss om det som kommer pÃ¥ kontot den 25:e. Men det är inte tanke pÃ¥ lönen som glädjer oss varje mÃ¥ndagsmorgon.

Tydligen så byter vi ofta jobb. Det ses ju som lite opålitligt men många av oss har nog behov av att se våra färdigheter användas i nya områden. Kan vi något så kan någon annan få lära sig det istället och så utvecklar vi verksamheten (eller världen, vi gillar att rädda världen) genom att flytta på oss och ta med oss kunskaperna istället.

Att vi skulle vara egocentriska tycker jag också känns så konstigt. Vi bryr oss jättemycket om andra. Vi är generationen som fattar varför man säger chokladboll och inget annat, för vi har mött världens invånare genom våra datorer sen (nästan) barnsben och är vana vid att ta emot andras berättelser och respektera dem. Vi lever i en tid där vi också ältar och diskuterar hur vi själva har blivit kränkta och stöttar varandra i detta arbete. Jag tänker ofta på unga kvinnor idag som får utstå så jäkla mycket skit när de sätter ner foten (tydligt exempel: Zara Larsson) och även om en del skit kommer från småglin så tror jag faktiskt att det oftast är äldre män som har svårast för hur världen förändras. Vi utgår däremot från oss själva och våra upplevelser för att förstå andra, men vi väljer i alla fall att försöka förstå. Till skillnad från många äldre som stannar vid att utgå från sig själva och sina behov. För arbetsmarknaden betyder detta att skapa en arbetsplats där man respekterar individer och lyssnar på deras berättelser, erfarenheter och förbättringsförslag.

Jag tror att om vi kollektiv inser vilken trevlig grupp vi är och vilket bra arbetsklimat vi kan skapa tillsammans så är vi en ganska tung kraft på arbetsmarknaden. Fick vi bestämma skulle alla längta till måndagar!