Om abort

Ja, det har väl inte undgått nån att Alabama röstat igenom en fruktansvärt sträng abortlag. Yes, den är genomröstad av män vilka självklart är framröstade av både män och kvinnor. Men de är en del i det patriarkala systemet att styra över kvinnokroppen.

I patriarkatet är kvinnans kropp dels mannens egendom för njutning, men den är även samhällets för reproduktion. Kvinnan finns som fru för att möjliggöra mannens framgång i samhället och hon finns som barnalstrare för samhällets fortlevnad. I den patriarkala ekonomi vi lever i kan kvinnan även få upprätthålla konsumtionens snurrande hjul genom att arbeta och tjäna pengar men hon ska fortfarande föda barn som visserligen kan lämnas till andra dagtid men de ska födas och fylla på i maskineriet.

Hon når status och respekt genom att härma mannen i samhällsbygget, då hon kan få nå framgång på arbetsplatsen om hon kuvar sig för dess spelregler: jobba jämt, jobba hårt och sätt arbetet först.

Samtidigt förväntas hon upprätthålla den kvinnliga delen, eller skammas om hon inte gör det: barnalstring, hem och att såklart gifta sig. Gnäller hon över obalansen i att hinna med båda ska hon antingen gå hem och lämna över till mannen (och då fullt ut lita på hans stöd vilket gör henne till hans egendom då hon av samhället inte kan förvänta sig hjälp, skulle hon vilja lämna honom) eller så får hon väl medicinera bort oron.

Javisst drar jag på ganska stora växlar på vad som verkar handla ”bara” om rätten till ett medicinskt ingrepp. Men att inte förstå att saker hänher ihop på ett djupare plan, det är att fördumma sig själv.

När kvinnokroppen och dess sexualitet blir samhällets och mannens så tydligt som i frågan med abort, då blir hennes sexualitet kringskuren i ett tidigt skede. För aborten hänger ju ihop med vad som hände innan, och ansvaret läggs på kvinnan att inte ”försätta sig i den situationen”. Och ska man inte försätta sig däri, då måste man begränsas redan tidigt. Av samhället och tillslut integrerat i sig själv.

När man växer upp som kvinna i ett patriarkat så lär man sig att förhålla sig till – den potentiella eller verkliga – förövarens sexualitet innan man kan utforska sin egen. De flesta av oss lärde oss männens blickar redan innan vi hade lärt oss vår egen lust. Vi lär oss, och varandra, att först skydda och värja oss innan vi ens hittar vår egen vilja.

Att lära sig av med mycket av de begränsningarna tar tid. För vissa blir det aldrig av. I vårat samhälle behöver man som kvinna nästan bygga som en mur, skapa en fristad och där få börja fundera och känna efter fritt. Ofta sker detta i ett vuxet systerskap. Det tar tid att lära om, att bli trygg och modig. Och det modet rör både den privata sexualiteten men såklart även den plats man tar i sitt vanliga liv.

Hur många klagar inte på problem i sitt äktenskap där kvinnan oftast inte vill och mannen förstår inte? Jo, för hon behöver hela dagarna värja sig på olika sätt. Kanske klär hon sig mindre vågat än hon vill, hon klär sig inte i det som stärker henne och väcker hennes lust. För den får inte finnas. Så kommer hon hem, gör det som förväntas av henne som fru – men inte som sig själv – och sen tycker mannen att genom komplimanger om hennes kropp (den hon lärt sig stänga av) så ska hon vilja ligga. För hans skull, aldrig innan hon hinner koppla på sin egen känsla för kroppen igen och hinner känna efter och leva i sin sexualitet. Acceptera den, vara i den och kunna ge av den. Det har hon för länge sedan tränat bort.

Sen gnäller män över att kvinnor aldrig släpper till. Jo tjena, för vi behöver hantera konsekvensen av det. Risken att bli sedd som hora, att bli den som fler närmar sig för man släppte ju till för deras kompis. Risken att under vägen till sängen visar sig mannen vara en våldtäktsman, eller att hans kompisar var så välkomna så. Risken att stå där, nio månader senare med ett barn i ett samhälle som undrar hur du kunde vara så dum.

För att begränsa rätten till abort, rätten till preventivmedel men även stöd till ensamstående – det är ingenting annat än att vilja begränsa kvinnor rätten till sitt eget liv och därigenom sin egen lust.

I övrigt är detta typ århundratets bästa text i ämnet: Gabrielle Blair writes about unwanted pregnancies.

Kunglig doula

När jag läser att Meghan Markle har anlitat doula inför sin förlossning blir jag nästan rörd.

Det visar för mig att det nu börjar bli mer legitimt för kvinnor att sätta sina förlossningar främst. Att säga att man vill att det ska få ta andras tid, att det får kosta och att hon vill göra det på sitt sätt. Det kan verka som en så liten grej i allt som är våra kvinnoliv, att anlita en doula för sin förlossning. Det löser kanske inte Meghans kroppsnojor, hetsen hon utsetts för som offentlig person eller ger henne fler följare på instagram. Men det är att ta makten över något.

Det är att som kvinna bjuda in en annan kvinna som stöd för att på ett sätt som kommer ur den födandes inre röst föda fram ett barn. Att värna om födseln som annat än ett medicinskt ingrepp. Sen kan en förlossning vara väldigt medicinsk och kontrollerad ändå. På ett sätt som någons bortgång kan vara. Men när någon säger farväl till livet så respekterar vi de ritualer som behövs, som inte bara är medicinska. På samma sätt behöver vi hantera och möta när ett liv bärs fram.

Och vi behöver framförallt ge plats åt den födande. Ge denne plats för sina känslor, energier och vilja. För vissa kommer det av sig självt, för många underlättar en doula. Inklusive hertiginnan av Sussex.

Utbränd generation?

Jag läser ”How Millennials Became The Burnout Generation” (lång text!) och den slår an hos mig. Den väcker något, sätter fingret på något jag anat men som häri får ord och som jag då kan hantera. Men det som behöver hanteras är någon form av sorg – jag blir ledsen.

Jag blir ledsen på det som artikeln visar: att hela min generation och speciellt de som kommer efter mig bara har lärt oss att vinna i livet. Aldrig att leva det. Vi fick i skolan redan lära oss att plugga för framtiden (aldrig för att kunskap just i nuet kan vara kul), vi lärde oss att olika fritidsaktiviteter eller intressen var bra för framtiden (aldrig för deras egnas glädjes skull) och allteftersom vi växte så internaliserades detta i oss och blev till att allt skulle optimeras. För framtiden – när vi ska kunna göra vad vi vill och jobba med vad vi vill.

Men dels blev det inte så, kapitalism och finanskriser lägger inte direkt grunden för en trygg väg ut ur föräldrahemmet. Vi jobbar ihjäl oss på våra arbeten (eller sitter kvar i de tråkiga vi har för att inte missa inkomster eller ett möjligt bättre sen) och vi hoppar mellan andrahandskontrakt och föräldrarnas soffa (eller lever kvar i dåliga relationer för man inte har råd att separera) så även fritiden innebär en underliggande stress.

Och när man kanske ändå får rätsida på allt: ett bra boende och ett ok jobb så är vi ändå helt slut. Vi fyller fritiden med upplevelser, vi ska träna mot olika fitnessmål, äta hälsosamt, vara extremt närvarande föräldrar och välja rätt elavtal. Allt detta kräver research, så att det blir optimalt. Så vi inte bara vinner racet om bästa jobb, bästa boende men även bästa liv.

Så hur bryter man allt det här? Jag vet inte. Vi är ovana vid att vila, vet inte hur vi ska göra. Jag själv har nog snart både boende och jobb i ett helt ok läge där de kan få lunka på. Men träningen? Maten? Föräldraskapet? Allt det är som min fritid uppgörs av: hur slutar jag att optimera dem? Eller att inte bara mentalt stänga dem helt ute, då min hjärna inte längre prkar någit alls. Och hur hittar jag en balans mellan mina helt apatiska dagar och de effektiva? Hur lyckas jag hantera vardagen där jag kommer hemifrån i tid utan att ha skrivit en lång lista (med tidsåtgång) åt varje del i morgonrutinen, för att jag inte ska glömma grejer eller helt avstanna.

Jag vet inte. Än. Men jag vet att jag funderat mycket på senaste i de här banorna, men att den där artikeln satte ord på stora delar av det, samt satte det i ett sammanhang.

Jag behövde den, men den gjorde mig sorgsen.

Jag tänker på hälsa


Jag reflekterar just nu mycket över hälsa och välmående. Kanske inte jättekonstigt då jag pluggar första terminen på sjuksköterskeprogrammet och hälsa liksom är en stor del av yrket.

Men ändå. Jag börjar inse att mitt val av blivande yrke inte bara har att göra med hur man arbetar som ssk (med människor! med en massa människor! Äntligen!) utan även med vad, rent ämnesmässigt. Med omvårdnad och bemötande av människor, men framför allt med hälsa. Det är väldigt intressant att just nu får läsa om hälsa ur sjukvårdens perspektiv och ta del av ord och uttryck rörande hälsa som jag kanske förr inte definierat. Och inte har jag haft tid att diskutera dem heller.

Det som slår mig är att jag mer och mer ser att vi lever i en sjuk tid. Vi lever i en tid som absolut inte sätter människan först, inte som mer än en producent eller konsument. Det humanistiska perspektiv som jag nu introduceras för, det ser jag inte i samhället. Det synsätt som innebär att en person är mer än sin sjukdom och har en massa egenskaper som bidrar till hennes välmående. Precis som hon är mer än producent/konsument och att när detta andra nedvärderas eller trycks undan så blir vi sjuka. För att miljön – det vi har omkring oss vad gäller allt från byggnader och värderingar – är inte genomsyrade av synen på människan som mer än sina små beståndsdelar.

Vi stressar i ett livspussel som inte är gjort för att gå ihop. Och det fascinerar mig hur ofta det åläggs individer att vidta åtgärder för sådant som görs mot dem av ett samhälle som de inte uppmanas att ändra. För att minska stressen i ditt liv ska du gå promenader, träna eller yoga – men absolut inte engagera dig politiskt. Du ska köpa städning till hemmet och kräva en bättre förskola, men ve dig om du/din partner går ner i tid och hinner ta hand om hus och hem själva.

Jag läser mer och mer om ämnet och ser mönster i nyhetsartiklar som visar på samma sak. Att det är dags för något annat. Att den väg vi slagit in på inte är hållbar och där det är dags för min generation, men framför allt 90-talister och yngre, att styra om. Vi har levt i konsekvenserna av ett konsumtionssamhälle och vi om några vägrar låta det fortgå.

Hur exakt man skapar något annat, det hoppas jag lista ut genom fortsatt läsning och att skriva här på bloggen. Jag tror och hoppas att det finns andra där ute som funderar i samma banor!

Drömmen om att hjälpa andra

När jag var liten hade jag svårt att få vänner. Vi var en alldeles för liten klass och de vuxna runt omkring tog inte ansvar för en ganska giftig stämning som fanns i vår grupp. Först i högstadiet upptäckte jag min förmåga att kunna möta andra genom att bryta mig loss från min umgängeskrets och istället finna likasinnade som inte gick i min klass.

Men bilden av att ha svårt att möta och få bli vän med andra har jag burit med mig. Många idag skulle nog beskriva mig som öppen och mötande, men bilden inombords kan verkligen skilja sig. Däremot har jag på senare år blivit mer och mer varse min utåtgående och sociala sida. En del i den utvecklingen är mitt beslut att bli sjuksköterska, som jag skrivit om tidigare. Jag vill verkligen få knyta an till andra, få möta dem och deras behov.

Det är en stor karriärsförändring men innan den så fanns en annan tanke. En som inte riktigt blev av för jag fann ursäkter (”det passar nog inte mig”, ”nä, jag kan nog inte möta folk rätt”, ”tänk om jag inte är empatisk nog?”). En tanke som jag inte riktigt har kunnat släppa men som nog behövt tid på sig att mogna.

Att bli doula. Att få stötta och stödja blivande föräldrar i det stora att sätta sitt barn till världen. Att få ge dem verktyg och ord för att kunna skapa sin förlossning. Tänk, att få vara det stödet!? Vilket mäktigt sätt att få möta en annan människa!

Så igår anmälde jag mig, snart ska anmälningsavgift betalas och i höst blir det två helgers utbildning. Det skrämmer mig något enormt, detta ansvar. Men det gör mig också helt fladdrig i magen och fylld av längtan.

Och jag ska ta den lilla 7-åringen som blev sist vald i handen och visa att hon en dag kan finnas där för andra, så som folk senare i livet skulle finnas där för henne.

Det kan verka som en liten sak, och än vet jag inte hur det faktiska arbetet kan tänkas bli, men för mig är det ett stort kliv. Jag som nyss ville ha sommar längtar redan till hösten – känns som att mycket kommer ändras då och mycket ska jag få lära mig. Äntligen!

Min plats i samhället

En sak jag bär med mig från min karriärsrådgivning som jag precis genomgått är att fråga mig lite om min plats i samhället. Det kan låta märkligt, men alltså såhär; jag har ett hem jag verkligen gillar. Jag har mina två halvgalna barn, en mer sansad make och en trädgård jag försöker odla i. Jag vill renovera mitt hem, spinna garn och gosa med kaniner. Åka och bada, dricka vin med vänner och åka skidor. Jag har noll problem med att vara ledig, jag roar mig!

Men vi lever i ett samhälle som kräver att jag arbetar får att betala av husets räkningar. Jag vill också vara en del av samhället, ha kollegor och hitta min plats i allt det där. En sak som jag behövde fundera kring nu nyligen vad just min roll i allt är. Vem vill jag vara, hur vill jag att folk tänker kring mig, vad är viktigt för mig väl jag lämnar huset? Att ställa de frågorna gjorde att jag kunde sluta tänka på VAD jag gör och mer på VARFÖR. Samt separera det från hemmets Astrid då hon agerar inom en familje-ram som kräver att vissa uppgifter löses. Då utgår jag mycket från de uppgifterna och den vardagen istället får djupare och bredare. För när ett hem ska funka blir det väldigt mycket mer fokus på VAD än just VARFÖR.

Det som återkom i min rådgivning var värdeord och beteenden i olika former, men med samma innebörd. Jag vill vara behjälplig. Jag vill hjälpa. Jag vill vara en sån man får stöd och tröst hos, jag vill peppa människor – och organisationer – till förbättring och nödvändig förändring, jag tror på allas inneboende potential och har en i grunden väldigt positiv syn på världen och människorna i en den. Mycket av det jag arbetat med har varit hjälp och stöd på något sätt – som assistent, handläggare och allt-i-allo.

Däremot så kände jag att det inte… var nog? Inte var helt rätt. Jag kan absolut ta de rollerna men här fanns dålig möjlighet till specialisering (vilket motiverar mig, jag gillar att lära mig på djupet om saker och ting) får då blev inriktningen mer de IT-system vi har, eller hur vissa avdelningar funkar och på så sätt ge stöd. Genom att titta på mina värdeord, men också hur jag vill jobba och med vilka sorters människor och chefer/arbetsplatskulturer, så landade jag på… vården.

Jag har nu sökt till sjuksköterskeprogrammet. Det är en del som ska klaffa, inte bara antagningsmässigt, för att det ska bli av redan till hösten men som jag längtar!

Får en gångs skull känns det väldigt rätt. Ibland tvekar jag, men så läser jag nån sjuksköterskeblogg eller sneglar på utbildningsprogrammet och inser att det här är verkligen helt rätt. Jag är väl medveten om en mängd problem med vården och att syrror inte har det lätt. Men det ger mig möjligheten att lämna mitt hem får något som känns viktigt får mig. Som inte gör att jag undrar varför jag inte är hemma med mina barn, min man och köksträdgården. Jag är ute och bemöter, hjälper och stöttar mina medmänniskor. Förhoppningsvis i ett team med likasinnade.

Att hitta hit har varit lite snårigt. Funderar på ett litet tips-å-tricks -inlägg senare. Om jag nu hinner, jag är verkligen ingen kontinuerlig bloggare! Och vassego för selfie-spammet därovan. En riktig fredagspresent!