Det berg jag blev tilldelad

Utifrån ser det nog inte så bra ut. Från relation till separerad, till hösten frånskild (i och med barnen har vi betänketid) och 32 år. Inte eftersträvansvärt alls som kvinna i vårat samhälle, att stå där med en exman och varannan vecka två barn. Från stort hus med trädgård till en tvåa med några gungor på gården. Just nu dubbla boendekostnader och en ekonomi som går rejält bakåt.

Men på insidan är det så mycket mer. Att nu befinna mig på en plats där jag kan vara jag, där jag kan vara den föräldern jag behöver få vara. Inte för att mitt ex försökte stoppa mig, men i relation till varandra hindrade vi oss själva.

Resan har varit lång och emellanåt fruktansvärt ensam. Jag har lärt mig hur jag reagerar, men främst agerar under extrem stress och press. Jag har visserligen en gång i min ungdom åkt sex månader till Afghanistan men den här skilsmässan toppar den erfarenheten i att känna sig ensam, orolig och osäker på framtiden. Jag har fått be om hjälp men också gått när ingen givits. Jag har haft stenhårt fokus på målet men också insett mig besegrad av detaljer.

Jag har lärt mig att jag kan flytta berg, en erfarenhet jag vet ger mig styrka jag inte innan insett att jag äger. Kanske var det detta berg jag blev tilldelad för att testa min egna, inre styrka. Jag hoppas sannerligen inte att det kommer fler. Jag är ganska slut just nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *