FrÃ¥n tanke till…ord?


Jag tänker ofta på mänskligheten. På människor. På hur vi liksom hänger ihop. Att det är viktigt att förstå att vi gör det.

Är det bara jag som känner att jag växte upp i en sjukt individ-fokuserad värld, för att sen bli anklagad för att bara tänka pÃ¥ mig själv? Är det inte tvärtom? Att generationen innan oss bara tänkte pÃ¥ sig själva och sen gnäller över att vi som kom sen inte tackar och bockar för världen de skapat. För jag vill ha en ”vi”-värld, inte en ”jag”-värld. En värld där vi beter oss som en funktionell familj mot varandra.

Där de som vill lönearbeta arbetar. De som vill vara hemma är hemma. Där de som vill klä sig i rosa, blått, svart eller pastell gör det. Klänning, byxor, slöja eller neonfärgat hår. Älska den du vill (men se till att älska!) och gör inte illa. Där vi skapar förutsättningar för alla, ibland på bekostnad av vår egen bekvämlighet.

Och samtidigt sÃ¥… vem har lärt oss att det är mer bekvämt med massproducerat frÃ¥n affär än att skapa det själv? Att det är enklare att ta bilen än bussen, eller att en cykeltur är en sämre upplevelse? Att folk fÃ¥r det bättre för att jag köper det de producera än att de producerar för lokal försäljning, eller för den del engagerar sig politiskt för förändring. Vem vinner egentligen pÃ¥ min konsumtion?

Jag vill ha en annan värld än den vi har nu. Den känns fast i sin egen sörja, jag vill ta ett renande bad och skapa nya förutsättningar. Men hur börjar man ens? Jag är inte den som anordnar upprop, studiecirklar eller ens engagerar mig nämnvärt lokalpolitiskt. Har ett vanligt heltidsjobb att sköta utöver hus å hem å barn. Så vad göra?

Jag tänker att jag får prata om mina tankar. Se om andra kan påverkas och känna igen sig. Hålla med eller hålla emot. Jag får träna på att inte bara tänka på mänskligheten, utan prata om henne också. För hon kan vara en sån stor källa till styrka och glädje.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *