Gudinnor och funderingar

Jag vet inte hur ni har haft det, en jag har alltid dragits till myter och sägner. Oftast som ett sätt att förstÃ¥ människor förr, men nu även för att förstÃ¥ världen lite. Jag tycker mÃ¥nga av de gamla berättelserna verkar förstÃ¥ människor och representerar mÃ¥nga olika aspekter av livet. Nästan mer än vÃ¥rat moderna berättande, som gärna fastnar vid moderna könsroller och ”Hollywood-kärlek”. Eller domedagsfilmer.

I mitt inre sökande har jag gått tillbaka mycket till de berättelser som en gång fängslade mig. Nordiska, romersk-grekiska och även egyptiska myter har jag sugit åt mig genom åren. Och det finns två nordiska gudinnor jag fastnar för. Först mycket genom deras varianter i andra hedniska berättelser men sen mer och mer på hur de har blivit här hos oss i Norden.

Först är det Frigg. Hon framställs oftast mest som Odens fru men jag tänker att det nog var ett jäkla jobb att sköta det hushÃ¥llet. Hon kopplas ihop med trolldom, spÃ¥domskonst, häxerier och att bota sjukdomar. Hon är beskyddarinna över kvinnligt hantverk, speciellt spÃ¥nad, och helgas pÃ¥ torsdagens ”torshelg” med ett välstädat hem och spinnrock som fÃ¥r stÃ¥ orörd, vigd Ã¥t henne. Hon är fruktbarhet men inte pÃ¥ Frejas unga, nästan vÃ¥riga, sätt utan kanske mer som höstens skörd och att skapa förrÃ¥d inför vintern.

Sen är det Hel, eller kanske än mer hennes mamma Angrboda. Angrboda är en jättekvinna som med Loki föder Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen. Hon är ett mörkrets moder som återkommer i flertalet olika hedniska religioner. Jag fastnar för henne genom en tolkning jag läste om att hon knappast är den vårdande modern, men modern som gör allt för sina barn. Hon är jätte, en stor och stark kvinna som kanske inte fått framstå i positiv dager, så som vi gärna gör med Idun eller Freja. Deras kvinnlighet passar bättre i vår patriarkala värld, Angerboda gör det inte.

Hel är ocksÃ¥ väldigt fascinerande. Hon sätts att vakta dödsriket Helheim och detta har i modern tid uppmÃ¥lats som ett kallt helvete. Jag tror inte det, bland annat tanken pÃ¥ det Heliga Fjället (Helgafjell) som en del av hennes rike talar om motsatsen. Däremot har man velat skapa det till en negativ plats eftersom att hit kommer de som inte dör i strid (de gÃ¥r ju till Valhall) utan av Ã¥lder och sjukdom. SÃ¥ vilka hamnar här? Troligen kvinnor och barn, gamla och de män som inte gav sig ut. Kan det finnas ett behov i en patriarkal berättelse av att säga att detta är en ”svag” plats? För mig framstÃ¥ Hel istället som en gudinna knuten till övergÃ¥ngen frÃ¥n levande till död och kanske för den döden som inte gÃ¥r till historien. Även för sÃ¥dant vi inte vill ha eller kännas vid, kanske hemligheter och det ovälkomna inom oss? Hon kastas ner i underjorden av Tor och det är dÃ¥ hon missformas och blir den blÃ¥sagna, utkastade, deformerade väktaren av döden. Som en som älskade Sailor Pluto som barn ömmar hjärtat för den som sitter pÃ¥ sin ensamma utpost, tillhörande en grupp av gudar men ändÃ¥ ensam ansvarig för sin del i ödet.

Att fastna för gudar och gudinnor är ganska kul och som en som älskar att lära sig mer så fastnar jag lätt i att hoppa mellan hemsidor, pinna loss och googla. Men sen måste det bli något av det. Jag funderar just nu på att leta efter symboler för först och främst Frigg och Hel och liksom få in det i mitt hus och hem, och min trädgård! Att lära sig mer om medicinalväxter, men även vilka gudar de kan tänkas kopplas till. Att lägga det där extra lagret av magi över det praktiska. Sånt gillar jag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *