Jag är inte förvånad

Ja, COVID-19. Var ska man börja? Det är fruktansvärt tragiskt det som sker just nu. Det är hemskt med alla döda och alla de inom sjukvården som nu än mer kommer att gå på knäna.

Men. Även om jag inte hade förutsett en pandemi, så är jag inte förvånad att hela vårat kapitalistiska system faller. För det behövde hända. Det jag hoppas nu är att folk vägrar gå tillbaka till 1900-talets galenskaper. Att vi ur den aska som kommer efter den här elden, kavlar upp ärmarna och bygger något nytt. Eller ja, nygammalt.

För vi måste tillbaka till att producera lokalt. Vi måste tillbaka till att våra hem blir våra baser igen, en plats för produktion och tillvaratagande. Precis om våra länder. Och vi måste till gemensamt ägande. Till att de av oss som inte är höga VD:ar äger det gemensamma igen: vård (sjukhus, äldreboenden, apotek), skola, infrastruktur, telefoni, boenden osv. Vi behöver ha beredskap i alla funktioner.

Teknik i all ära. Men teknik ska stötta hur vi redan vill ha det, inte förändra det vi beslutat blir bäst. En teknisk lösning kan inte vara den första lösningen – den ska stötta en redan uttänkt metod.

Så även om jag känner med de som direkt fysiskt drabbas och de som ekonomiskt drabbas av denna pandemi, så kan jag ändå se att det leder till vad som var oundvikligt: att det kapitalistiska systemet faller, brinner och lämnas i sin aska.

Först då kan vi bygga något stadigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *