Jag gjorde det!

Jag åkte till en klättringsklubb igår och provade på att klättra!

Det kan tyckas vara ingenting – vaddå, alla tränar väl nåt liksom – men så här är det: när jag gick i gymnasiet så jobbade jag på somrarna på kollo. Det var flera gårdar så ibland var jag på smådjurskollot, ibland på motorcross och ibland på äventyrskollot. På det sista åkte man en dag per omgång och klättrade utomhus. Några mer kunniga ledare hade fixat med säkring och kollat att det gick att klättra upp.

Jag tyckte det var kul, men var alldeles för självmedveten. Så jag provade bara lite och sen undvek jag det. Alla andra ledare var ju så duktiga redan (de flesta var också 5-10 år äldre) och jag har alltid haft svårt att lära mig nytt när det finns publik bredvid. Så väl hemma igen så blev det ingen klättring – som Stockholmare hade jag faktiskt ingen aning om var man skulle ha klättrat och troligen hade det kostat skjortan och varit i nån upphausad anläggning.

Jag har aldrig haft självbilden av att vara en aktiv person. Har tyckt sport är svårt, jag springer aldrig fortare och inte lyfter jag tyngre. Så att prova något som klättring kändes väldigt långt bort. Jag som ju inte är varken snabb eller stark… I stort sett tog det tills vintern 2016 när jag fick för mig att prova längdskidor, som jag insåg att jag är uthållig.

Jag är hon som går upp på morgonen, tar en kaffe och sen ångar på. Jag rensar förrådet, jag storstädar, jag åker och handlar, jag lagar mat och medan jag äter så skriver jag. Jag tittar på film och handarbetar samtidigt. Hela tiden, nästa grej och nästa. Mentalt så gör jag femårsplaner, jag har precis tagit mig igenom en skilsmässa och en utdragen husförsäljning utan att tappa fokus eller lägga av. Jag vilar när jag är färdig.

Och klättringen gick så bra! Jag kom upp till taket gång på gång på gång. Totalt tror jag att det blev 5 klättringar på 40min och sen var jag helt slut! I alla fall fysiskt. För mentalt så fick jag äntligen vila. När jag åker skidor eller klättrar så fokuserar min hjärna så mycket på tekniken att allt annat kaos glöms bort. Jag funderar inte på vad jag ska laga till middag, vad jag ska ha på mig på jobbet imorn, på om jag hinner förbi djuraffären på vägen hem eller på om jag inom 5 år har råd att köpa ett litet hus.

Jag tänker mest på att bara klättra på gula steg och på att inte hålla fast så hårt med tummen. Det är fantastiskt befriande. På onsdag är det dags igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *