Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Äppelmos

Vi fick jättemycket äpplen på träden i år! Då vi har huset till oktober så gäller det att ta tillvara på denna sista skörd. Egentligen skulle exet ha åkt till ett musteri med sina 25kg men vi fick skjuta på det. Så nu försöker jag göra något av denna mängd äpplen. Det ska dock erkännas att jag aldrig på riktigt syltat och saftat utan bara gjort sånt som håller i kyl och frys. Men nu måste jag få plats med allt i källaren…

Jag ringde således min mormor! Det visade sig att hon i detta då satt och skalade äpplen hon med, just för att göra mos! Så nog fanns receptet framme. Det som jag däremot insåg sen var att hon egentligen inte gav så mycket instruktioner, jag antar att det var helt självklart för henne hur man gjorde. Nåja, såhär gjorde jag!

  • 1kg skalade och urkärnade äpplen (ungefär 2kg oskalat)
  • 0,5kg socker
  • 1dl vatten
  • 1krm natriumbensoat

I med äpplen och vatten i kastrull. Koka upp och ha i sockret under tiden, rör och ha koll på att det inte bränner fast (så ta det lugnt med sockret innan det börjat vätska ordentligt). Koka ungefär 7 min, kortare för sommaräpplen. Ta av från värmen och börja röra (använd träslev). Rör i ungefär 25 min tills det blivit mos. Under tiden – sterilisera burkarna du ska ha. Blanda i natriumbensoaten och rör runt.

Häll upp i burk och ställ i skafferiet! Det här borde fungera. Jag har steriliserat burkarna enligt konstens alla regler, jag har haft i 50% av fruktvikten i socker vilket krävs för lång hållbarhet (ja, den är fruktansvärt söt denna mos) och jag har haft i natriumbensoat. Jag kommer att märka mina burkar allteftersom med hänvisning till vilket recept jag använt. Ska nämligen prova att göra en med lite mindre socker, samt en med kanel. Tror just kanelen kan bli väldigt god!

I övrigt läser jag på om äppelmarmelad, äppelkaka och har bokat ny tid för mustning. Här ska inga äpplen förgås!

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommemtarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysikt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

I hemmets märkliga vrå

Så, vi kom hem igår, efter 3 timmars försening på hemresan. Ska skriva något mer om min SJ-besvikelse nån annan dag.

För innan dess så spenderade vi två dagar hos min mormor vilket var välbehövt. Dels för att stilla mitt dåliga barnbarnssamvete (hon är 86 år gammal och jag hinner dit typ en gång om året) men också för att jag trivs så hos mormor.

Jag spenderade mina somrar som barn och tonåring mycket hos mormor. Vissa somrar mer, andra mindre. Min mormor är ingen man direkt pratar med om livet och universum och allting, utan hos henne har jag upptäckt världen genom att få tid att läsa. Jag fick tid att tänka och att bara vara. Hon lagade mat, vi åkte och plockade bär, gjorde ärenden och badade. Bara var i det som var här och nu. Jag inser att jag, kanske undermedvetet, skapar ett hem likt hennes. Lättstädat, lugnt och med plats för läsande och handarbete.

Det är fortfarande kvar att göra (har en stor hög med saker som ska sorteras och än har jag inte flyttat ner allt mitt tyg, och målaren ska göra färdigt…) men det var bra skönt att komma hem igår. Till mitt lilla tant-hem, med runt matbord, två bruna bokhyllor och en bäddsoffa. Precis som hos mormor.

SJs kundtjänst lämnar mer att önska

Så, vi åkte tåg, jag och barnen. Jag tycker dels om att åka tåg för jag slipper köra och jag kan interagera med barnen.

Men – till ingens förvåning – kom tåget sent. 40 minuter, vilket alltså innebar en timmes väntan på stationen med barnen då vi var i tid. Lagom kul.

Jag ringer SJs kundtjänst då jag visste att vi skulle missa anslutande buss. Vi fick att vi skulle gå på tåget och ringa igen. I det samtalet blir det problem. Han bokar biljett på nästa buss, fast jag säger att jag måste komma fram innan (nästa buss hade inneburit 45 min väntan och att vi var framme totalt 80 min senare, alltså halv nio på kvällen med två barn). Dock skickas jag till Ersättning som jag också frågar om taxi och får ja.

Så när jag skickar in kvitton får jag nej. Jag kan se nu när jag läser reglerna att nej, vi har inte rätt till taxi. Det gäller bara tågresor där tåget åker kortare än 150km (så märklig grej – inte hur långt jag åker utan tåget, totalt). Och vår anslutning var ju buss.

Men jag frågade. Och jag fick ja. Jag vale att åka tåg istället för bil av miljöskäl och för att träna barnen i annat än bil. Bilresan hade kostat mig ca 1000kr tur och retur. Nu kostade resan mig 2000 i taxi samt resan hem (ca 300 spänn) då jag ändå anses så försenad att jag i alla fall får reklamera ditresan.

Herregud. Förstatliga järnvägen nu, så man kan komma fram i tid. Skaffa vettigare konsumentskydd om man annars bara har kvar en aktör på järnvägen (jag kunde ju inte åka med någon annan). Är helt förvånad över att folk vill rösta höger(extremt) när man dagligen ser effekt av utförsäljningen av gemensamma resurser (hej Apoteket, hej vården, hej skolan). Nä, jag är helt klart än mer övertygad om vilket håll som är det enda rätta. Jag som medborgare i ett land ska betala min skatt för att få ut fungerande skola, vård, kommunala färdmedel, polis, militär, boende och livsmedelsförsörjning. Allt utöver det får man i så fall betala extra för om man nu vill ha det. Typ som taxi. Hade gärna inte åkt taxi utan sett att jag kom fram med kommunala, skattefinansierade färdmedel.

Kanske i en annan tid, i ett annat val. Man får inte sluta drömma…

Ja må jag leva!

Ja visst är det min födelsedag idag! Och jag tycker att vi låtsas att jag alltid har det så fint som bilderna ovan, yes? De på mig är från en jobbkonferens i förra veckan och de på boken är från när jag firade mig i helgen med att möta upp släkt och vänner för mat och samtal – och min syster gav mig denna mittiprick-bok.

Vilket år jag precis genomlevt. Jag kommer inte att skriva så mycket om skilsmässan, den historien äger inte bara jag. Men det har självklart varit tufft. Dels det praktiska med att hitta nytt boende, en utdragen husförsäljning och nu att tömma huset innan nya flyttar in i mitten av oktober. I slutet av oktober får exet tillträde till sin lägenhet, så i november börjar vi vår nya vardag fullt ut. Då är det strax 11 månader sen vi började denna resa. Långt.

Sen är det den inre resan. Jag har fått brottats med alla mina känslor kring separationen och hur det påverkar andra. Detta beslut påverkar så många, främst våra barn, att det inte är läge att köra på ur ett för stort ego. Samtidigt som jag måste lyssna på egot för att göra rätt från början i omstarten.

Vägen och livet framåt? Jag vill gärna blogga mer, jag gillar det som sätt att dokumentera, uttrycka mig men också hitta andra. Samtidigt är jag introvert och ganska privat, jag behöver hitta mitt sätt att skriva på helt enkelt. Och vad ska jag skriva om? Tja, jag tänker om mig om mitt liv. Min resa till att bli sjuksköterska, till att en dag hitta ett hus igen, min förhoppning att hinna skriva mer, kreativt och skönlitterärt. Jag vill skriva lite om barnen, men mer kanske ur hur jag hittar formen för mitt familjeliv. Har npn av er typ 20 pers som läser detta nån idé på inlägg så slriv gärna en kommentar!

Denna födelsedag, denna min 32a, firas med lite jobb och sen hämtar jag barnen tidigt och åker till min mormor. Tar långhelg där och gör typ ingenting – mest äter och går till lekplatser. Helt perfekt.

För om det är något jag vill göra mer av i mitt liv så är det just ingenting; det är då man hinner tänka, reflektera och inspireras. Det längtar jag efter!

Ansvarig politik

Jag tänker mycket på valet vi har framför oss. Jag räds de krafter som väcker åsikter hos mina medmänniskor jag aldrig ville se.

Det pratas om ansvarsfull politik. Att genom att låta människor – just nu invandrarna – få skulden för det som inte fungerar, utmålas som att ta ansvar. Men är det inte precis tvärtom? Att ta ansvar för något man är en del av, samhället eller bara sig själv, är att titta innåt. Att sluta skylla på andra för sina egna tillkortakommanden.

Idag står det i DN om att det nu nästan är omöjligt för fattiga och låginkomsttagare (jag tänker här även på unga) att hitta boende. Vet ni, det hänger inte ihop med kriget i Syrien. De här problemen minns jag började redan när jag var i tonåren (vi pratar 15-20 år sedan) och nu har de mest eskalerat. Det är vår egen politik som skapat dessa problem.

Och det gör mig bedrövad att folk köper högerns retorik om ”ansvar”, att denna syn kryper igenom mitten av politiken och ner bland väljarna. Att media också köper ansvarsretoriken. Att man så räds att anses oansvarig att man köper extremhögerns syn på vad ansvar är: att skylla på någon annan.

Det är inte invandrarnas fel att vi har problem med vården, med posten, med tågen, med skolan och bostäderna. Det är inte invandrarnas fel att försvaret rustades ner. Att apoteken säljer smink men inte har all medicin, att Östersjön mår dåligt och att vi inte längre har en fungerande livsmedelsförsörjning.

Det är vårat fel. Det är dags att ta ansvar för det.

Hatar arbetslinjen

Hela den här texten är skriven i affekt. Läste Underbaraclaras inlägg om utmattning och alltså; JAG HATAR ARBETSLINJEN!

Först några förtdliganden; jag anser att män och kvinnor ska ha rätt till arbete på lika vilkor alternativt vilkor skapta för att jämna ut en sned könsfördelning på en arbetsplats. Jag är feminist, genusmedveten, tror på att fostra barn till hela spektrat av könsroller osv. Nedanstående ilskna text handlar inte om att kvinnor ska hem igen.

Jag hatar att vi har ett samhälle där alla ska jobba på en arbetsplats. Där 8 timmars arbetsdag är eftersträvansvärt och allt annat skamfyllt. Där den som vill vara hemma skammas och ifrågasätts. Att man minsann inte bidrar, bara snyltar.

Håll käften! En hemmaförälder avlastar samhället genom att barnet ej behöver förskoleplats och inte vabbar någon heller. En hemmaperson med äldre släktingar avlastar samhället om hen tar hand om denne (vet att det finns en generation egoister som hellre sätter dem på hem men det finns folk som vill vara med sina släktingar). I en relation där båda jobbar deltid eller en heltid och en inte alls så finns det tid för hemmet. Mindre risk för utbrändhet men också tid för att skapa de där kontakterna och relationerna som är viktiga i ens närområde. Ni vet ”som förr” när man hade koll på lvarterets ungar. Sorry, det var inte invandrarna som förstörde 50-talsidyllen, det var politik och ni själva när ni blev röstberättigade.

Så innan gamla näringslivsmutade politiker gnäller om var samhället är på väg: fundera på vilket samhälle ni byggt! Där kvinnor skulle ut på arbetsmarknaden men inte fan tog männen över hemmet. Nä, hemmet är fortfarande inte värt något och bara om en person väljer det traditionellt manliga (arbete ute i samhället) så är det värt något. Den som väljer det traditionellt kvinnliga (hem, barn, markservice) hånas och ifrågasätts.

Nä fy fan. 1919 infördes 8 timmars arbetsdag (men arbete på lördag). För en i relationen. Den andra var hemma och såg till att det funkade. Idag har vi tvingat iväg båda och kallar det jämställdhet. Jo tjena.

Det berg jag blev tilldelad

Utifrån ser det nog inte så bra ut. Från relation till separerad, till hösten frånskild (i och med barnen har vi betänketid) och 32 år. Inte eftersträvansvärt alls som kvinna i vårat samhälle, att stå där med en exman och varannan vecka två barn. Från stort hus med trädgård till en tvåa med några gungor på gården. Just nu dubbla boendekostnader och en ekonomi som går rejält bakåt.

Men på insidan är det så mycket mer. Att nu befinna mig på en plats där jag kan vara jag, där jag kan vara den föräldern jag behöver få vara. Inte för att mitt ex försökte stoppa mig, men i relation till varandra hindrade vi oss själva.

Resan har varit lång och emellanåt fruktansvärt ensam. Jag har lärt mig hur jag reagerar, men främst agerar under extrem stress och press. Jag har visserligen en gång i min ungdom åkt sex månader till Afghanistan men den här skilsmässan toppar den erfarenheten i att känna sig ensam, orolig och osäker på framtiden. Jag har fått be om hjälp men också gått när ingen givits. Jag har haft stenhårt fokus på målet men också insett mig besegrad av detaljer.

Jag har lärt mig att jag kan flytta berg, en erfarenhet jag vet ger mig styrka jag inte innan insett att jag äger. Kanske var det detta berg jag blev tilldelad för att testa min egna, inre styrka. Jag hoppas sannerligen inte att det kommer fler. Jag är ganska slut just nu.

En lokal kvinnas dag

Idag är det internationella kvinnodagen. Det ligger mig varmt om hjärtat, då det är en dag då kvinnofrågan diskuteras och debatteras på en mängd olika sätt och olika perspektiv. Jag behöver inte alltid hålla med, men jag uppskattar alltid en god debatt.

Min egen kvinnodag idag blir däremot mindre högljudd och generell. Den spenderas mitt i min egen kvinnokamp – den som rör min skilsmässa. Åh, det är en helt ok skilsmässa. Inga större bråk eller sårade känslor, mer än vad som är förväntat. Men ett hus säljs. Jag har pausat mina studier för att återgå i tjänst och således kunna ta lån.

Sen i julas har vi hanterat detta. Sen i januari sysslat med det praktiska – skicka in papprena, söka varsitt lånelöfte, buda på lägenheter, packat undan saker och renovera för visning, haft visning och nu en trögstartad budgivning.

Men vardagen pågår den med. Två barn som ska till fsk, ett skolval ska göras till Stora. De ska få i sig mat och fylla kvällarna med annat än ipads. Mammasamvetet tyngs markant under en sån här period. Det ska inventeras vinterkläder, skor ska torka i hallen, tvätten tvättas och däremellan VAB och kaniner som ska klippas.

Min vardag är en väldigt vanlig sådan för en kvinna av vår tid. Flyttar berg och torkar snor, ansvarar för min och andras lycka. Men snart finns mer plats för bara mig och bara tänk, vad mycket jag kan göra då. När min energi går åt till mig och mitt.