Livskaoset

En gång förra våren…

Livet är inte längre ett pussel som ska läggas. Jag befinner mig i att ha kastas upp alla bitar i luften och se hur bitarna landar. Det tar tid och ork. Just nu är det som att jag försöker se hur mycket av de senaste årens insikter jag kan realisera samtidigt som jag bollar vardag med barn, jobb och studier. Det blir hos mig både stress och beslutsamhet, så jag vet faktiskt inte hur jag mår just nu. Är jag stressad? Ja, jo det är lite mycket just nu. Men jag mår som sämst när jag inte har en plan, och den börjar ta form. Ska kolla lite mer exakt mina ramar och tillgångar innan jag kan agera fullt ut. Men väl det är utklarerat är det bara att kavla upp ärmarna.

Jag vet att det låter kryptiskt, men det kommer att klarna framöver. Det jag själv känner med den här bloggen är att jag verkligen vill blogga. Jag tänker ofta på inlägg men mellan att skriva inför två omtentor, hänga med på allt nytt (personcentrerad omvårdnad just nu!) och alla mejl på jobbet så finns inte all tid som jag vill ha. Jag vill skriva lte längre analyser och de tar tid och har en startsträcka, liksom.

Men det kommer. Precis som våren som anas mellan snöfallen så kommer det ljusare tider och lägre dagar och kaffe på trappen och fler blogginlägg!

Vi ses!

Har inte hunnit åka skidor alls denna vinter, får bli mer nästa!

Gudinnor och funderingar

Jag vet inte hur ni har haft det, en jag har alltid dragits till myter och sägner. Oftast som ett sätt att förstÃ¥ människor förr, men nu även för att förstÃ¥ världen lite. Jag tycker mÃ¥nga av de gamla berättelserna verkar förstÃ¥ människor och representerar mÃ¥nga olika aspekter av livet. Nästan mer än vÃ¥rat moderna berättande, som gärna fastnar vid moderna könsroller och ”Hollywood-kärlek”. Eller domedagsfilmer.

I mitt inre sökande har jag gått tillbaka mycket till de berättelser som en gång fängslade mig. Nordiska, romersk-grekiska och även egyptiska myter har jag sugit åt mig genom åren. Och det finns två nordiska gudinnor jag fastnar för. Först mycket genom deras varianter i andra hedniska berättelser men sen mer och mer på hur de har blivit här hos oss i Norden.

Först är det Frigg. Hon framställs oftast mest som Odens fru men jag tänker att det nog var ett jäkla jobb att sköta det hushÃ¥llet. Hon kopplas ihop med trolldom, spÃ¥domskonst, häxerier och att bota sjukdomar. Hon är beskyddarinna över kvinnligt hantverk, speciellt spÃ¥nad, och helgas pÃ¥ torsdagens ”torshelg” med ett välstädat hem och spinnrock som fÃ¥r stÃ¥ orörd, vigd Ã¥t henne. Hon är fruktbarhet men inte pÃ¥ Frejas unga, nästan vÃ¥riga, sätt utan kanske mer som höstens skörd och att skapa förrÃ¥d inför vintern.

Sen är det Hel, eller kanske än mer hennes mamma Angrboda. Angrboda är en jättekvinna som med Loki föder Hel, Fenrisulven och Midgårdsormen. Hon är ett mörkrets moder som återkommer i flertalet olika hedniska religioner. Jag fastnar för henne genom en tolkning jag läste om att hon knappast är den vårdande modern, men modern som gör allt för sina barn. Hon är jätte, en stor och stark kvinna som kanske inte fått framstå i positiv dager, så som vi gärna gör med Idun eller Freja. Deras kvinnlighet passar bättre i vår patriarkala värld, Angerboda gör det inte.

Hel är ocksÃ¥ väldigt fascinerande. Hon sätts att vakta dödsriket Helheim och detta har i modern tid uppmÃ¥lats som ett kallt helvete. Jag tror inte det, bland annat tanken pÃ¥ det Heliga Fjället (Helgafjell) som en del av hennes rike talar om motsatsen. Däremot har man velat skapa det till en negativ plats eftersom att hit kommer de som inte dör i strid (de gÃ¥r ju till Valhall) utan av Ã¥lder och sjukdom. SÃ¥ vilka hamnar här? Troligen kvinnor och barn, gamla och de män som inte gav sig ut. Kan det finnas ett behov i en patriarkal berättelse av att säga att detta är en ”svag” plats? För mig framstÃ¥ Hel istället som en gudinna knuten till övergÃ¥ngen frÃ¥n levande till död och kanske för den döden som inte gÃ¥r till historien. Även för sÃ¥dant vi inte vill ha eller kännas vid, kanske hemligheter och det ovälkomna inom oss? Hon kastas ner i underjorden av Tor och det är dÃ¥ hon missformas och blir den blÃ¥sagna, utkastade, deformerade väktaren av döden. Som en som älskade Sailor Pluto som barn ömmar hjärtat för den som sitter pÃ¥ sin ensamma utpost, tillhörande en grupp av gudar men ändÃ¥ ensam ansvarig för sin del i ödet.

Att fastna för gudar och gudinnor är ganska kul och som en som älskar att lära sig mer så fastnar jag lätt i att hoppa mellan hemsidor, pinna loss och googla. Men sen måste det bli något av det. Jag funderar just nu på att leta efter symboler för först och främst Frigg och Hel och liksom få in det i mitt hus och hem, och min trädgård! Att lära sig mer om medicinalväxter, men även vilka gudar de kan tänkas kopplas till. Att lägga det där extra lagret av magi över det praktiska. Sånt gillar jag!

#metoo

Jag skrev detta på min fb häromdagen och texten uppskattades, så jag postar här också. 

De senaste dagarna har lyft ett tungt brunnslock från det avlopp av skit som utgör de flesta kvinnor (och flickors) erfarenheter.

Jag är tacksam för systerskapet. Och glad för de bröder som gör oss sällskap.
Men bröder, vi har pratat med er i flera år. Vi har berättat för chefer, pappor, brorsor, killkompisar och partners. Ni har haft er chans att välkomnas in i kampen med tacksamhet och konfetti. Det tåget har gått. Ni får jättegärna kämpa vid vår sida, men få av oss är jättepepp på att förklara hela grejen eller varsamt förklara svåra ord som feminism och patriarkala strukturer. Google is your friend.
För just nu fokuserar vi på varandra. Vi har lyssnat, stöttat och varnat varandra i flera år. Vi har lagt energi på att varna nya, stannat i rum för att kollegor ska slippa bli ensam med ”han, ja du vet, h a n”, vi har hört historierna, gråtit ut hos varandra och liksom kämpat på.

Kampen har inte börjat, utan det här är en fortsättning – en intensiv sådan. Som i ett långt lopp kommer nu några ta fart och pusha, några tar rygg och några står vid vätskestationerna. Vi har fullt upp med varandra nu.

Så ni är jättevälkomna, bröder, men förstå att vi systrar har fullt upp just nu – och då var redan ganska slutkörda innan #metoo drog igång.
Länk till artikel Dear Men, This Is Why We’re Tired

Dödar jämställdhet relationer? Din lokala astrolog läser DN!

Så! En intressant artikel har dykt upp på DN och det här kommer rakt in vad jag har sysslat med de senaste månaderna (tyvärr verkar den vara för oss som betalar, kommentera gärna om något verkar luddigt i min text, ni som inte kan läsa).

Det är en intervju med Esther Perel, en terapeut och relationsexpert som har en podcast som heter ”Where should we begin?” samt två TED Talks (och nu en ny bok på väg). Hon pratar om otrohet och synen på otrohet, dels ur ett amerikanskt perspektiv men även andra kulturer och reflekterar kring kärlek och våra förväntningar på relationer. En väldigt intressant artikel.

Det här ligger mig verkligen varmt om hjärtat! Det är väl lika bra att jag kommer ut ur den stjärnbeströdda garderoben – jag är hobbyastrolog. Vet faktiskt inte hur man skiljer på en hobby- och en professionell astrolog men själv tänkte jag ge det några fler födelsediagram innan jag på allvar tänkte ta betalt för mina tjänster. Men det kommer!

Äktenskap i födelsediagram

Det jag bland annat tittar på i ett diagram (eller födelsehoroskop, alltså planeternas placering vid tiden för din födelse) som gäller relationer är det som rör Venus (vad vi finner vackert och tilltalande), Mars (vår passion, sexualitet och ilska) samt det som kallas för 7:e huset – den del av vårat diagram som rör relationer en-och-en. Alltså affärskollegor, andra kollegor som vi kanske kommer nära eller fungerar bra med samt de vi gifter oss med. I alla fall har det vart så historiskt sett – äktenskap har minst lika mycket handlat om ekonomi som att man ska trivas tillsammans. Därför tittar jag idag även på 5:e huset – hobbies, samt fritid och relationen till våra barn/barn i vår närhet.

För precis som Perel visar på så lägger vi idag väldigt stora förväntningar på våra äktenskap. Här ska vi fylla ett behov av passion/sex, harmoni, bästa vän, gemensamma ekonomiska mål och en nästan spirituell gemenskap. Det är inte lite grejer att lägga på något som egentligen kan kosta 500 spänn, två vittnen och en person från kommunen (som mitt bröllop gjorde). Det ligger en hel del drömmar och förhoppningar på det där vigselbeviset.

Är det omöjligt att få ihop? Inte nödvändigtvis, men det är en utmaning. För den jämställdhet som det lite kommenteras kring i artikeln, det är ju den mer affärsmässiga överenskommelsen som finns i ett äktenskap (alltså det sjunde huset); du tar disken, jag tar tvätten / du tar barnen, jag ska träna / du vill göra karriär, jag ska plugga. Likt ett stridspar i strid kastar man uppgifter mellan sig. Och nog för att man tar vad man får efter några dagar ute i fält, men det är tveksamt om det blir två själar som möts och bygger en framtid där ute i skogen. Men nog med soldatfantasier.

Vi har också det femte huset – vår fritid. Oftast spenderas ju den med vår partner. Vill vi få dra igång roliga projekt som vi också uppskattas för? Eller vill vi hitta på utflykter och äventyr tillsammans? Bjuda vänner på middag och få framstå som ett perfekt värdpar? Inte sällan har vi lite olika tankar om vad vi själva behöver och många fastnar i att konstant kompromissa och mötas halvvägs, istället för att säga vad man vill men också göra det partnern då uttrycker. Då får man ena helgen ha stora middagar, och andra sitta bredvid varandra med varsin bok – men båda får uttrycka det den behöver och får också respekt och uppskattning för det man föreslår.

Venus och Mars

En annan viktiga ingrediensen är ju Venus; det vi dras till och finner vackert. Inte det som skapar pirr i de nedre regionerna kanske, men det som får oss att slappna av. Komma i stämning. För någon är det ett rent hem, för en annan att ens partner vill dela en tanke med dem, för en tredje ett lyssnande öra och en varm kram.

Sen kommer vi till passion, lust. Här tycker jag intervjun med Perel är spännande för hon talar om otrohet (när man väljer att jobba på sin relationer efteråt och inte lämna) och om före och efter otroheten. Om att välja att satsa på varandra och blåsa liv i ett äktenskap, att leva, eller att välja att bara överleva fast själen gett upp och stanna kvar i något som dött. Det här tycker jag är spännande, även om jag själv gärna ser att folk slipper gå via en otrohetsaffär. För många relationer som pågått ett tag tror jag kan ha kvar sin ”affärsliknande överenskommelse”, troligen kunna synka sin fritid (men många delar nog upp den) kanske till och med respektera varandras Venus men ge upp på Mars. Och här handlar det om att dels se varandra, men också välja varandra. Att efter träningen och det rena hemmet känna att man också vill ligga med sin partner, att hen väcker den där lusten är fruktansvärt viktigt. Men också att inte bara vara med någon som man har lust för, utan att vara beredd på att göra det där andra med också.

Nu menar många att kvinnor kanaliserar sin Venus bättre och män sin Mars, vilket jag lite låter vara osagt men oftast är det så att vi antingen väljer någon som väcker vår lust och vi uppvaktar hen med just vår Mars-energi, eller så är det någon som vi mer tilltalas av som vi snärjer med vår Venus-energi. Så har vi valt någon utifrån Mars så kan det vara så att hen är ganska kass på det där vi behöver innan man ligger, den närhet vi visar i dagsljus. Att hen inte städar, eller samtalar eller lyssnar som vi behöver. Så blir det inget ligga för vi vill inte dit – vi känner oss inte uppvaktade eller sedda. Eller så har vi valt någon utifrån vårat Venus. Som håller huset städat och dukar med finporslin men som i sängen… inte riktigt ger oss det vi vill ha. Som inte väcker den där passionen och åtrån, som kanske andra helt plötsligt gör.

Att prata om det och stå upp för sig själv

Här gäller det att ta ansvar. Jag tror inte alls att jämställdheten dödar passionen, den är ganska bra som en ram för ”schysst beteende innanför hemmets väggar”, men utöver det behövs mer. Det behövs att man säger att man vill få prata känslor och drömmar i slutet av dagen, eller att man vill ha ett rent sovrum eller en rolig diskussion för att komma i stämning. Att väl i stämning vill man få titta någon djupt i ögonen, eller rollspela, eller prata snuskigt. Det ger ens partner en schysst chans att tillmötesgå en. Vi vill ofta att vår partner kan läsa tankar och förstår att agera rätt hela tiden men det är inte så enkelt. Hen kanske ger dig konversationen du vill ha men väl i säng blir det för mycket snack. Eller så är ni bra i sängen väl där men föregås det av att det suckas varje gång du vill ha en myskväll eller dra igång ett projekt och är det svårt att ens komma i stämning. Troligen blir du själv mindre tillmötesgående du också.

Våga säga ifrån då. Våga fundera på vad du gillar och se om din partner kan tänka sig att ge det. Det borde hen göra för troligen har hen samma behov och samma känsla av att det inte riktigt synkar. Annars kan det faktiskt vara dags att fundera på vad ens förhållande ger en. Mer än tvättad tvätt och nån som har barnen medan man tränar.


Frågor? Tankar, funderingar? Erfarenheter? Behov av att jag tolkar ditt födelsediagram?

Kvinnokroppen!


Bild från helgens skogsutflykt

Visste ni att y-kromosomen är minst? Att den mest innehåller det som krävs för utvecklandet av testosteron och manlig avkomma. SRY-genen, det är vad vi har y-kromosomen till, att skapa fler män. X-kromosomen är 5ggr så stor och innehåller mer gener. Länge har man trott att en x-kromosom ”slås av” för att vi inte ska ha konkurrerande gener men så är inte alltid fallet.

Åh, vad jag hoppas att det forskas (och publiceras) mer om x-kromosomens genuppsättning (jag hittar väldigt lite) för här verkar det finnas en hel del spännande! I helgen fick jag fundera kring förlossningens utmaningar (och hur smart det är gjort) och idag fascineras jag av de där små delarna av oss som är minst lika häftiga (mitokondrie-DNA! Hur fascinerande?!) Kvinnokroppen, vilket maskineri det är!

I övrigt klarade jag inte gårdagens tenta på just cell, vävnader, muskler och skelett. Så det är nog dags att sluta fascineras av detaljer och börja lära mig de lite mer övergripande delarna. Kanske…

Lilla gravida, oförstående kvinna

Catia Hultqvist skriver i dagens DN (det kan vara en prenumerationsläsning) Gravida blir behandlade som mindre vetande avelsmaskiner och slår huvudet på spiken till en av mina insikter i helgen.

Jag har nämligen varit på doulautbildning med fantastiska Anna (gravidcoach.se) och Emma (forlossningspodden.se). Det var fantastiskt och intressant och jag somnade på en gång väl hemma. Men nog om det.

Några av oss pratade en hel del om just det som Catia tar upp – hur vi kvinnor så fort vi blir gravida förväntas inte förstå och kunna någonting. Hur råd som ges oss baseras på moral och åsikter, och inte på evidens. Det ska helt ärligt sägas att det tagit mig år att inse att en del råd jag fått, faktiskt inte måste vara sanna. De kan var hur välmenta som helst, men det är ju helt sjukt att vi ges råd som inte baseras på faktisk forskning. Självklart fortsätter detta väl barnet är ute och man får information kring barnet.

Det är också så att man inte får all information. Som att tillväxtkurvor är baserade på flaskade barn, till exempel. En liten sak i sammanhanget, men en viktig vinkel för många oroliga föräldrar.

Det här gör att jag, tyvärr, har dåligt förtroende för vården (speciellt MVC/BVC) vilket jag ju inser är kontraproduktivt i vissa avseende, men en naturlig konsekvens av att jag råds ge mitt barn köpegröt istället för faktiska tips om hur jag näringsberikar gröt själv. För inte förstår väl lilla jag sånt där krångligt, som järnmängder och mitt barns mående.

Tur det finns internet, suspekta forum men även Agnes Wolds nya bok. Finns säkert en hel del jag kan vända mig emot i den, men den handlar i alla fall om vetenskap (sen kan vi dra fram ”genusmedicin”-flaggan och vråla genusbias om hur faktan forskars fram eller något inte forskats på alls, men det är en annan debatt). Det finns mycket att göra för att förbättra för blivande och nyblivna föräldrar, men ett steg är att i alla fall ge oss råd som någon har faktagranskat.

Jag tänker på hälsa


Jag reflekterar just nu mycket över hälsa och välmående. Kanske inte jättekonstigt då jag pluggar första terminen på sjuksköterskeprogrammet och hälsa liksom är en stor del av yrket.

Men ändå. Jag börjar inse att mitt val av blivande yrke inte bara har att göra med hur man arbetar som ssk (med människor! med en massa människor! Äntligen!) utan även med vad, rent ämnesmässigt. Med omvårdnad och bemötande av människor, men framför allt med hälsa. Det är väldigt intressant att just nu får läsa om hälsa ur sjukvårdens perspektiv och ta del av ord och uttryck rörande hälsa som jag kanske förr inte definierat. Och inte har jag haft tid att diskutera dem heller.

Det som slår mig är att jag mer och mer ser att vi lever i en sjuk tid. Vi lever i en tid som absolut inte sätter människan först, inte som mer än en producent eller konsument. Det humanistiska perspektiv som jag nu introduceras för, det ser jag inte i samhället. Det synsätt som innebär att en person är mer än sin sjukdom och har en massa egenskaper som bidrar till hennes välmående. Precis som hon är mer än producent/konsument och att när detta andra nedvärderas eller trycks undan så blir vi sjuka. För att miljön – det vi har omkring oss vad gäller allt från byggnader och värderingar – är inte genomsyrade av synen på människan som mer än sina små beståndsdelar.

Vi stressar i ett livspussel som inte är gjort för att gå ihop. Och det fascinerar mig hur ofta det åläggs individer att vidta åtgärder för sådant som görs mot dem av ett samhälle som de inte uppmanas att ändra. För att minska stressen i ditt liv ska du gå promenader, träna eller yoga – men absolut inte engagera dig politiskt. Du ska köpa städning till hemmet och kräva en bättre förskola, men ve dig om du/din partner går ner i tid och hinner ta hand om hus och hem själva.

Jag läser mer och mer om ämnet och ser mönster i nyhetsartiklar som visar på samma sak. Att det är dags för något annat. Att den väg vi slagit in på inte är hållbar och där det är dags för min generation, men framför allt 90-talister och yngre, att styra om. Vi har levt i konsekvenserna av ett konsumtionssamhälle och vi om några vägrar låta det fortgå.

Hur exakt man skapar något annat, det hoppas jag lista ut genom fortsatt läsning och att skriva här på bloggen. Jag tror och hoppas att det finns andra där ute som funderar i samma banor!

En paus på landet


Mina svärföräldrar har ett landställe ca 2 timmar bilarfärd hemifrån oss. Igår satte vi oss i bilen och åkte hit direkt efter jobb och förskola.

Det är kul att vi äntligen är en familj utan bebisar. Lillasyster är 2,5 och att resa med barnen är så mycket enklare nu. De håller sig vakna på resan, kan äta pommes frites och kolla ipads och jag kan sitta fram i bilen och prata med den andra vuxna i familjen. Det blir enklare att hitta på saker när barnen har mer samma rytm som oss.

Väl framme har de sprungit runt på gräsmattan, nu idag har de följt med farmor på små ärenden och nu är de och badar. Jag läser kurslitteratur och vilar mig lite. Jag önskar att vi hade samma enkelhet hemma, men vi har svårt att skapa den känslan. Troligen för att vi fyller dagarna med tvätt och städ och måsten på ett annat sätt. Barnen roar inte heller sig själva utan har länge perioder av gnäll innan de börjar pyssla med något. Och kanske får jag för mig att jag måste roa dem mer när vi är hemma? Här släpper jag det kravet mycket mer och signalerar det kanske tydligare. Jag vet inte.
Vilketsom, jag njuter av mitt kaffe och min bok. Det regnar och blåser om vartannat, men mig rör det inte ryggen. Imorgon tar jag tåget hemåt för att vara med på BB-marschen. Ses vi där?!

Min bästa mormor


Jag är hos mormor. Jobbade igår och satte mig sen i bilen hit, tar ca 2 timmar därifrån. 

Min mormor bor i lägenhet, det har hon gjort i hela mitt liv. Jag har spenderat så många somrar i hennes hem. Jag läste böcker, jag gick och strosade och hittade på små äventyr. Cyklade runt. Var ganska mycket själv men tror att jag gillade det.

Mina somrar hos mormor var inte ute i något hus på landet. Det var i lägenhet i en liten håla, där jag fortfarande lekte i lekparker men utan storstadens intensitet. Vi cyklade ut till skogen eller badplatsen, mormor och jag. Det fanns ändå det där lugnet som jag tror att många förknippar med somrar hos en äldre släkting.

Jag skulle vilja ha den känslan hemma, men vad svårt det är. Vi har mycket som ska fixas med hus och trädgård. Barnens intensitet gör att jag går upp i varv. Jag läser inte en bok på hela sommaren, jag som ju spenderade hela dagar i olika berättelser förr.

Hos mormor hänger ett foto på hennes barndomshem. Hon berättade lite om det. Hur det såg ut inne (i stort sett exakt samma layout som hos vänner till oss på Gotland, helt sjukt) och om hennes pappas växthus. Han var trädgårdsmästare. Det fanns två andra byggnader också, tror de haft djur.

Det roliga är att det stämmer helt in på mitt framtida drömhus. Ett lagom stort boningshus, ca 3000kvm tomt och lite uthus som man kan ha mindre djur i (höns, kaniner?) och verkstad. Så att man kan odla ordentligt om man vill. Eller bara gå runt och skrota, dricka kaffe och läsa en god bok.