Förändring

Vad är verklig förändring? När sker förändring, när bryts ny mark?

På ett sätt lever vi mitt i ett nytt narrativ, det sker informationsspridning överallt och genom detta kan vi hitta någon annan som vi själva. Vi upplever oss mindre ensamma för vi hittar likar.

På så sätt hittar många av oss styrka att vara annorlunda. Annorlunda mot de omkring oss, för vi vet att det finns de som tänker som vi trots allt där ute.

För vissa krävs bara en som tror på oss, för andra krävs det att hitta andra att inspireras av. För i ett sammanhang blir vi ändå starka, hur litet eller stort det sammanhanget ändå är. För vissa grundmuras detta i barnsben, denna känsla av sammanhang och tillhörighet. Den tryggheten kan skapa ”ensamma hjältar” som alltid bär med sig denna inre trygghet. För andra byggs det upp av andra gemenskaper.

För att förändra, för att gå i bräschen krävs trots allt en känsla av att fler tänker som jag. En känsla av att en sanning finns här någonstans.

Om denna sanning, denna förändring är på personlig eller samhällelig nivå spelar mindre roll. För jag tror att den kräver samma sak, samma grund. En insikt om att du inte är ensam i dina tankar, funderingar, upplevelser.

Det tror jag är det fantastiska med den tid vi lever i. Att berättelserna finns där; de erfarenheter som kan bli delade upplevelser.

Som kan förändra. För en, eller för alla.

Kunglig doula

När jag läser att Meghan Markle har anlitat doula inför sin förlossning blir jag nästan rörd.

Det visar för mig att det nu börjar bli mer legitimt för kvinnor att sätta sina förlossningar främst. Att säga att man vill att det ska få ta andras tid, att det får kosta och att hon vill göra det på sitt sätt. Det kan verka som en så liten grej i allt som är våra kvinnoliv, att anlita en doula för sin förlossning. Det löser kanske inte Meghans kroppsnojor, hetsen hon utsetts för som offentlig person eller ger henne fler följare på instagram. Men det är att ta makten över något.

Det är att som kvinna bjuda in en annan kvinna som stöd för att på ett sätt som kommer ur den födandes inre röst föda fram ett barn. Att värna om födseln som annat än ett medicinskt ingrepp. Sen kan en förlossning vara väldigt medicinsk och kontrollerad ändå. På ett sätt som någons bortgång kan vara. Men när någon säger farväl till livet så respekterar vi de ritualer som behövs, som inte bara är medicinska. På samma sätt behöver vi hantera och möta när ett liv bärs fram.

Och vi behöver framförallt ge plats åt den födande. Ge denne plats för sina känslor, energier och vilja. För vissa kommer det av sig självt, för många underlättar en doula. Inklusive hertiginnan av Sussex.

Jag har behövt starta om

Artikeln jag läste startade något i mig. Eller, den stoppade något. Den stoppade kaoset, oron och det konstanta planerandet. Den var som det sista som behövdes för att knyta ihop den säcken.

Jag har sen dess slutat planera så mycket. Inte per dag, men i livet i stort. Jag känner ett lugn och en tilltro till att om jag bara gör det som skänker mig glädje så blir det bra.

Och det har blivit så bra. Jag har simmat med vänner, och sen med barnen. Jag har haft en underbart fin helg med barnen och jag hoppas att vår vecka blir minst lika bra.

Jag upplever att jag gått från att fundera på vem jag är till vad jag gör. Och det är en så viktig skillnad. Samt att vad jag gör nu är en sannare, mer inre styrd process nu när jag tagit mig igenom att vända ut och in på vem jag är. Men jag har slutat att leta ord för är och börjat testa på gör. Så all den energi som förr gick åt till en inre process av att plocka isär mig själv, den blir nu en yttre process där jag upplever saker. Och den är ju bra mycket roligare, för både mig och mina barn.

Bloggen då? Jo, jag har kvar den som de ser ut nu. Men skriver nog mer sådana här små vardagliga tankar än att jag försöker lära ut saker för jag måste börja inse att det verkligen inte är vad jag gör bäst. Mycket är jag bra på, men pedagogisk är jag inte.

Utbränd generation?

Jag läser ”How Millennials Became The Burnout Generation” (lång text!) och den slår an hos mig. Den väcker något, sätter fingret på något jag anat men som häri får ord och som jag då kan hantera. Men det som behöver hanteras är någon form av sorg – jag blir ledsen.

Jag blir ledsen på det som artikeln visar: att hela min generation och speciellt de som kommer efter mig bara har lärt oss att vinna i livet. Aldrig att leva det. Vi fick i skolan redan lära oss att plugga för framtiden (aldrig för att kunskap just i nuet kan vara kul), vi lärde oss att olika fritidsaktiviteter eller intressen var bra för framtiden (aldrig för deras egnas glädjes skull) och allteftersom vi växte så internaliserades detta i oss och blev till att allt skulle optimeras. För framtiden – när vi ska kunna göra vad vi vill och jobba med vad vi vill.

Men dels blev det inte så, kapitalism och finanskriser lägger inte direkt grunden för en trygg väg ut ur föräldrahemmet. Vi jobbar ihjäl oss på våra arbeten (eller sitter kvar i de tråkiga vi har för att inte missa inkomster eller ett möjligt bättre sen) och vi hoppar mellan andrahandskontrakt och föräldrarnas soffa (eller lever kvar i dåliga relationer för man inte har råd att separera) så även fritiden innebär en underliggande stress.

Och när man kanske ändå får rätsida på allt: ett bra boende och ett ok jobb så är vi ändå helt slut. Vi fyller fritiden med upplevelser, vi ska träna mot olika fitnessmål, äta hälsosamt, vara extremt närvarande föräldrar och välja rätt elavtal. Allt detta kräver research, så att det blir optimalt. Så vi inte bara vinner racet om bästa jobb, bästa boende men även bästa liv.

Så hur bryter man allt det här? Jag vet inte. Vi är ovana vid att vila, vet inte hur vi ska göra. Jag själv har nog snart både boende och jobb i ett helt ok läge där de kan få lunka på. Men träningen? Maten? Föräldraskapet? Allt det är som min fritid uppgörs av: hur slutar jag att optimera dem? Eller att inte bara mentalt stänga dem helt ute, då min hjärna inte längre prkar någit alls. Och hur hittar jag en balans mellan mina helt apatiska dagar och de effektiva? Hur lyckas jag hantera vardagen där jag kommer hemifrån i tid utan att ha skrivit en lång lista (med tidsåtgång) åt varje del i morgonrutinen, för att jag inte ska glömma grejer eller helt avstanna.

Jag vet inte. Än. Men jag vet att jag funderat mycket på senaste i de här banorna, men att den där artikeln satte ord på stora delar av det, samt satte det i ett sammanhang.

Jag behövde den, men den gjorde mig sorgsen.

Jag orkar inte vara en god mor

De här dagarna som inte är vardag men när det är mörkt och kallt och svårt att bara ta dig ut, de tär på mig.

Eller. De tär på mitt moderskap. Jag hade kunnat lästa en bok, sovit eller gått en promenad. Jag hade gärna träffat en vän över en kopp kaffe. Jag hade kunnat handla saker till odlingen, rensat garderoben eller kanske källaren. Eller bara vilat.

Men jag har barnen denna vecka. Och då har jag dem fullt ut. Jag kan inte gå ut en stund för en promenad eller handla. För att komma ut behöver jag motivera en sexåring och klä på en treåring. Den energin har jag inte, två veckor in på ledigheten. Så vi myser runt. Vi får inte dagarna att gå, de drar sig framåt runt oss. Kanske är det jullledighetens essens vi på något sätt upplever. Den när vi liksom bara är. Kruxet är ju att barnen behöver nån sorts stimulans, och jag är ingen lekmamma. Eller pysselmamma. Inte heller gillar jag att titta på dubbade filmer, eller läsa för mina barn. Jag tror jag är en bättre mor väl de är lite äldre.

Jaja, idag lyckades jag baka scones med mitt yngsta barn. Så i 20 minuter av dagens 12 vakna timmar hade vi i alla fall en sån där mysig stund tillsammans. Alltid nåt.

Tiden mellan slut och början

Det är en så märklig tid, denna i juletid och sen kommer det nya året. Mitt i allt firar vi en sexåring (fast släktkalaset ställdes in då födelsedagsbarnet var sjuk). Nyår spenderades med min mamma och min brors hund. Vi gjorde tårta (denna tårtbotten fast bara vispa i 2 min, och sen denna chokladfyllning). Det blev supersött och övermäktigt, helt perfekt. Barnen var konstant för trötta, gnälliga eller alldeles underbara. Att se raketerna med Storasyster var så mysigt! Vi är båda lika förtjusta i dem.

Jag har även börjat planera för vårens plantering. Det är en utmaning att odla i bara två odlingsbäddar (och två små) samt balkonglådor och krukor. Men billigare att ställa i ordning i alla fall! Man får vara tacksam för det lilla.

Jag har även påbörjat det jag länge kännt ett behov av, att förändra mitt föräldraskap. Jag är ingen lektant, jag vill inte vara med och pyssla och måla. Så jag skapar nu förutsättningar för barnen att själva dra igång allt. Jag medlar inte i deras konflikter utan stöttar med sätt att tänka eller små tekniker för att lösa problemen. Jag övar upp att ha mer respekt för dem, genom att ha respekt för mig själv. Det verkar redan ge bra resultat.

Dagarna går märkligt snabbt och långsamt. Jag har börjat lära mig sticka vilket känns som att det äntligen var dags. Samtidigt avbryts jag konstant så det känns som att inget blir gjort. Kanske är det så det är i dessa dagar emellan; när det gamla året tar slut och ett nytt börjar. En stund av absolut allt och ingenting.

Råvaror

Jag finner att jag såhär i slutet av året inser hur jag vill forma mitt nästa år. Hur jag vill kliva in i framtiden, med vilket mindset. Jag har länge jagat en luddig idé om förändring, men inte riktigt kunna skapa en tydlighet i den känslan. Jag har känt att jag inte bara vill vara en del i den förändring som många nu ändå försöker sig på (med mindre och mer medveten konsumtion) genom att kopiera andras sätt. Jag har behövt hittat mitt. Är det att bara handla svenskproducerat? Är det min grej? Äta mer vegetariskt,  bara fair trade eller ekologiskt? Inte flyga? Hur är mitt sätt, hur känns det genuint och sant för mig? Jag försökt tänka mig att leva efter just de regler som jag stolpat upp. Men det blev så jobbigt, så krångligt. Jaha, då ska man stå där i affären och läsa på innehållsförteckningen innan man ens kan stoppa det i korgen. Vilken tvål kan jag välja? Vilket bröd? Hur gör jag med ungarnas frukostflingor?

Men så insåg jag det. Råvaror. Jag ska handla råvaror. Det kommer krävas tid, men jag är ganska bra på att snickra ihop det mesta själv; laga mat, baka, göra tvål (ja, av lut och fett – inte av färdig tvålmassa), jag kan virka och håller på att ge mig den på att lära mig sticka. Sy är det värre ställt med, men jag har tankar kring det med.

Och kanske är det häri mitt bloggande finns. Kanske är det någonstans det här jag har sysslat med så länge. Att gå till grunden med saker och ting, att fundera på hur jag i mångt och mycket kan bli till viss del producerande av råvaror, men framför allt den som tillverkar saker av råvaror. För även om jag numera vet hur jag odlar grönsaker, så är jag faktiskt rätt dålig på att förvara och tillaga dem. Även om jag kan klippa mina kaniner så är jag rätt dålig på att spinna och att därefter sticka något kan jag inte alls.

Det finns för mig även en annan aspekt i det. Att dessa kunskaper faktiskt försvinner ifrån oss. Vi håller på att tappa dem. För mig är analysen den att vi har rationaliserat bort allt det som en gång var kvinnans domäner – att ta hand om av barnen, tvätta och städa, handarbeta, laga mat, lappa och laga, ja själva hushållandet – för att vi kvinnor behövdes och vill vara på arbetsmarknaden men fortfarande ser vi det som är kvinnligt kodat som så ofantligt negativt.  Hellre betala en städerska, än att skapa ett samhälle där man hinner städa (oavsett kön, jag anser inte att just kvinnor ska ”tillbaka till hemmet”, men nån borde helt klart vara där). Hellre fler förskoleplatser än att det är lika mycket värt att vara hemma med sina barn som att arbeta. Att männen skulle gå hem är otänkbart – man slår sig för bröstet när kvinnor tar plats på arbetsplatsen men fnyser åt den som upprätthåller ett hem. Stolt visar man upp sin manliga sfär och hur fint det är att ha ett jobb, men att vara lika stolt över att laga sina kläder är man inte.

Jag tror att det är det jag sysslat med i alla år, det är det jag har bloggat om och det är det jag kommer att fokusera på mycket på framöver: de råvaror jag behöver i mitt hem, hur jag kan välja så etiska sådana som möjligt och hur jag sen kan tillverka något av dem. Jag tror också att jag sökt efter kunskap kring det som är så viktigt för mig; sådant som inte är en del av den patriarkala kapitalismen utan som är det där lite mystiska, magiska och kvinnliga. Det som sker i hemmet, det som inte står i historieböckerna men som finns där som en röd tråd genom allt. Att kunna ta en råvara och skapa en produkt. Då inte genom att betala någon annan, inte genom att uppfinna en maskin som gör det, utan genom sina egna två händer.

Så jag vill blogga om det både som en praktisk kunskap, men även som en själslig sådan. Att både kunna spinna garn för att det är coolt, men också för att väcka sin inre Frigga som spinner fram himlens moln. Att skapa en liten plats i världen där kvinnligt kodad kunskap står högst i kurs. Det vill jag vara kejsarinna över.

2019 – då kör vi!

Lancôme-kvinna med Dior-minnen

Idag köpte jag äntligen den parfym jag längtat efter sen jag åkte till Bryssel för två veckor sen och provade den på flygplatsen. Lancôme’s Trésor! Jag har faktiskt länge undvikit Lancôme. Inser att jag haft nån prov av en av deras parfymer som bara varit fruktansvärd. Även denna upplever jag i början är alldeles för skarp. Men så mjuknar den, blir på nåt sätt en med min hud och ren och skär magi uppstår. Jag älskar helt ärligt hur jag upplevs med denna doft. Jag vill bara vila mig mot mig själv, omslutas och omhuldas. En helt klart godkänd doft!

Jag har under lång tid velat hitta en sån där klassisk signatur-doft. Jag har länge gillat Dior’s j’adore men den är på mig väldigt flyktig. Sprang in i – och fick således snabbt ärva av min syster – Dolce & Gabbana’s The One som jag starkt gillade! Den känns helt klart som en doft för konferens-middagar eller ett restaurangbesök!

Men för kvällar som fortsätter efter restaurangen är min doft för evigt Dior’s Midnight Poison. Jag kan idag undra om den verkligen passar mig, men samtidigt så kan jag inte sluta älska den. Det är en doft jag redan i 20-årsåldern började använda för utekvällar (en aningens tung doft för de ställen man då frekventerade, men hoppet fanns väl). Så för herrans massa år sedan dejtade jag en tjej som även hon hade den som sin doft. Så när jag tar upp och luktar på min blåa parfymflaska så slängs jag tillbaka till sommarnätter med Bailey’s innan utgång, med cigg på balkongen efter hemkomst och med lakan tunga av den parfymen morgonen efter. Det är som att möta en ung Astrid, som både är friare men också osäkrare, en Astrid som lever lite väl mycket för dagen men ändå – jag blir nästan tårögd av skrattet jag kan ana i den här doften. Den är en vuxen doft, men för mig alltid väldigt ungdomlig.

Det är ändå magiskt hur dofter kan påverka oss. Flera har pratat med mig just om Trésor och vad den betyder för dem när jag talat om mitt stundande köp. Andra har åkallat andra av sina favoritparfymer och berättat för mig just vilka bilder och känslor de frammanar. Själv är jag väldigt spänd på vilka äventyr min nu nya doft kommer att påminna mig om väl tiden har gått sådär fort igen.

Bland djur och inre processer

Jag besökte Anna på utispenaten förra helgen. Det var så underbart fint där, så härligt med djuren och en väldigt välkomnande stämning! Jag har lovat Anna att skicka mina intryck och tankar men i stort säger jag – anmäl er nästa gång hon drar igång något! Till och med denna introverta varelse stortrivdes!

Men det startade även en process hos mig. En fundering kring livet jag lever idag vars mål på något sätt ändå är ett hus med höns i trädgården, en redig grönsaksodling och en plats att stöpa ljus på. Hur njuter jag av resan dit? Hur mår jag bra, när jag ännu inte är där? Jag har således tänk mycket på hur jag verkligen vill fixa min lilla utomhusodling här vid lägenheten, hur jag vill inreda mitt hem så att det blir den här skapande, producerande men ändå ganska gammeldags:a platsen.

Jag funderar även på bloggandet. En blogg för mig är kommunikation. Hur kommunicerar jag helst med folk? Jag har länge försökt kommunicera typ vad jag gör, eller hur jag inspireras eller kring astrologin. Men allt det är så mycket fakta. Jag vill inte ge fakta!

Jag vill ge funderingar, källhänvisningar och starta en tankeprocess hos folk. Men hur gör man det i text? Hur gör man det när man bara sänder?

Jag vet inte riktigt än. Men jag ska försöka få till att skriva lite mer funderande, inspirerande och tankeställande. Samtidigt som jag skapar ett hem, där alla dessa funderingar kan blomma fritt och förhoppningsvis ta sig hela vägen till datorn.

Om disk

Jag diskar bäst på morgonen. Jag står där, när världen bara är som världen är. Innan den vaknat, innan jag känner suget och orken till allt utanför. När grannarna så sakta börjar höras, när barnen ännu sover i min säng. Kaffet puttrar och magen börjar kurra.

Det finns listor om vad man ska göra om man vill vara som en effektiv människa. På de finns alltid att man ska diska innan läggdags. Vakna till ett rent kök så att det bara är att sätta igång. Som att vi alla bara väntar på att i raketfart ta oss an dagen. Som att vi alla vill avsluta dagen med kökstjänst.

Jag diskar bäst på morgonen. På kvällen vill jag bara äta och sen få vila. En dusch, en bok eller film. Mysa med barnen. Stänger dörren till köket och låtsas som ingenting.

Så innan dagen ens har grytt, då rensar jag min diskbänk. Då gör jag mig redo att ens orka sätta igång. Jag behöver inte köra på direkt jag vaknat. Jag behöver kaffe först. Plocka i köket och göra sånt som går av bara farten. Sträcka på ”att göra”-musklerna. Sen gör jag en massa, så när kvällen kommer behöver jag få vila.

Jag är inte en effektiv kvinna, som det sista jag gör ser till att familjen vaknar till ett rent hem. Jag är en levande kvinna som hellre spenderar kvällen med vin än med disk. När barnen somnat varvar jag ner, istället för att försöka få ordning i ett kaos utan slut. Jag är en härförare som vet att mest ork finns på morgonen och dagen, på kvällen är det bara risk för skador och nederlag. Det är bättre att återhämta då och ta striden en annan dag.

Jag diskar bäst på morgonen.