Råvaror

Jag finner att jag såhär i slutet av året inser hur jag vill forma mitt nästa år. Hur jag vill kliva in i framtiden, med vilket mindset. Jag har länge jagat en luddig idé om förändring, men inte riktigt kunna skapa en tydlighet i den känslan. Jag har känt att jag inte bara vill vara en del i den förändring som många nu ändå försöker sig på (med mindre och mer medveten konsumtion) genom att kopiera andras sätt. Jag har behövt hittat mitt. Är det att bara handla svenskproducerat? Är det min grej? Äta mer vegetariskt,  bara fair trade eller ekologiskt? Inte flyga? Hur är mitt sätt, hur känns det genuint och sant för mig? Jag försökt tänka mig att leva efter just de regler som jag stolpat upp. Men det blev så jobbigt, så krångligt. Jaha, då ska man stå där i affären och läsa på innehållsförteckningen innan man ens kan stoppa det i korgen. Vilken tvål kan jag välja? Vilket bröd? Hur gör jag med ungarnas frukostflingor?

Men så insåg jag det. Råvaror. Jag ska handla råvaror. Det kommer krävas tid, men jag är ganska bra på att snickra ihop det mesta själv; laga mat, baka, göra tvål (ja, av lut och fett – inte av färdig tvålmassa), jag kan virka och håller på att ge mig den på att lära mig sticka. Sy är det värre ställt med, men jag har tankar kring det med.

Och kanske är det häri mitt bloggande finns. Kanske är det någonstans det här jag har sysslat med så länge. Att gå till grunden med saker och ting, att fundera på hur jag i mångt och mycket kan bli till viss del producerande av råvaror, men framför allt den som tillverkar saker av råvaror. För även om jag numera vet hur jag odlar grönsaker, så är jag faktiskt rätt dålig på att förvara och tillaga dem. Även om jag kan klippa mina kaniner så är jag rätt dålig på att spinna och att därefter sticka något kan jag inte alls.

Det finns för mig även en annan aspekt i det. Att dessa kunskaper faktiskt försvinner ifrån oss. Vi håller på att tappa dem. För mig är analysen den att vi har rationaliserat bort allt det som en gång var kvinnans domäner – att ta hand om av barnen, tvätta och städa, handarbeta, laga mat, lappa och laga, ja själva hushållandet – för att vi kvinnor behövdes och vill vara på arbetsmarknaden men fortfarande ser vi det som är kvinnligt kodat som så ofantligt negativt.  Hellre betala en städerska, än att skapa ett samhälle där man hinner städa (oavsett kön, jag anser inte att just kvinnor ska ”tillbaka till hemmet”, men nån borde helt klart vara där). Hellre fler förskoleplatser än att det är lika mycket värt att vara hemma med sina barn som att arbeta. Att männen skulle gå hem är otänkbart – man slår sig för bröstet när kvinnor tar plats på arbetsplatsen men fnyser åt den som upprätthåller ett hem. Stolt visar man upp sin manliga sfär och hur fint det är att ha ett jobb, men att vara lika stolt över att laga sina kläder är man inte.

Jag tror att det är det jag sysslat med i alla år, det är det jag har bloggat om och det är det jag kommer att fokusera på mycket på framöver: de råvaror jag behöver i mitt hem, hur jag kan välja så etiska sådana som möjligt och hur jag sen kan tillverka något av dem. Jag tror också att jag sökt efter kunskap kring det som är så viktigt för mig; sådant som inte är en del av den patriarkala kapitalismen utan som är det där lite mystiska, magiska och kvinnliga. Det som sker i hemmet, det som inte står i historieböckerna men som finns där som en röd tråd genom allt. Att kunna ta en råvara och skapa en produkt. Då inte genom att betala någon annan, inte genom att uppfinna en maskin som gör det, utan genom sina egna två händer.

Så jag vill blogga om det både som en praktisk kunskap, men även som en själslig sådan. Att både kunna spinna garn för att det är coolt, men också för att väcka sin inre Frigga som spinner fram himlens moln. Att skapa en liten plats i världen där kvinnligt kodad kunskap står högst i kurs. Det vill jag vara kejsarinna över.

2019 – då kör vi!

Lancôme-kvinna med Dior-minnen

Idag köpte jag äntligen den parfym jag längtat efter sen jag åkte till Bryssel för två veckor sen och provade den på flygplatsen. Lancôme’s Trésor! Jag har faktiskt länge undvikit Lancôme. Inser att jag haft nån prov av en av deras parfymer som bara varit fruktansvärd. Även denna upplever jag i början är alldeles för skarp. Men så mjuknar den, blir på nåt sätt en med min hud och ren och skär magi uppstår. Jag älskar helt ärligt hur jag upplevs med denna doft. Jag vill bara vila mig mot mig själv, omslutas och omhuldas. En helt klart godkänd doft!

Jag har under lång tid velat hitta en sån där klassisk signatur-doft. Jag har länge gillat Dior’s j’adore men den är på mig väldigt flyktig. Sprang in i – och fick således snabbt ärva av min syster – Dolce & Gabbana’s The One som jag starkt gillade! Den känns helt klart som en doft för konferens-middagar eller ett restaurangbesök!

Men för kvällar som fortsätter efter restaurangen är min doft för evigt Dior’s Midnight Poison. Jag kan idag undra om den verkligen passar mig, men samtidigt så kan jag inte sluta älska den. Det är en doft jag redan i 20-årsåldern började använda för utekvällar (en aningens tung doft för de ställen man då frekventerade, men hoppet fanns väl). Så för herrans massa år sedan dejtade jag en tjej som även hon hade den som sin doft. Så när jag tar upp och luktar på min blåa parfymflaska så slängs jag tillbaka till sommarnätter med Bailey’s innan utgång, med cigg på balkongen efter hemkomst och med lakan tunga av den parfymen morgonen efter. Det är som att möta en ung Astrid, som både är friare men också osäkrare, en Astrid som lever lite väl mycket för dagen men ändå – jag blir nästan tårögd av skrattet jag kan ana i den här doften. Den är en vuxen doft, men för mig alltid väldigt ungdomlig.

Det är ändå magiskt hur dofter kan påverka oss. Flera har pratat med mig just om Trésor och vad den betyder för dem när jag talat om mitt stundande köp. Andra har åkallat andra av sina favoritparfymer och berättat för mig just vilka bilder och känslor de frammanar. Själv är jag väldigt spänd på vilka äventyr min nu nya doft kommer att påminna mig om väl tiden har gått sådär fort igen.

Bland djur och inre processer

Jag besökte Anna på utispenaten förra helgen. Det var så underbart fint där, så härligt med djuren och en väldigt välkomnande stämning! Jag har lovat Anna att skicka mina intryck och tankar men i stort säger jag – anmäl er nästa gång hon drar igång något! Till och med denna introverta varelse stortrivdes!

Men det startade även en process hos mig. En fundering kring livet jag lever idag vars mål på något sätt ändå är ett hus med höns i trädgården, en redig grönsaksodling och en plats att stöpa ljus på. Hur njuter jag av resan dit? Hur mår jag bra, när jag ännu inte är där? Jag har således tänk mycket på hur jag verkligen vill fixa min lilla utomhusodling här vid lägenheten, hur jag vill inreda mitt hem så att det blir den här skapande, producerande men ändå ganska gammeldags:a platsen.

Jag funderar även på bloggandet. En blogg för mig är kommunikation. Hur kommunicerar jag helst med folk? Jag har länge försökt kommunicera typ vad jag gör, eller hur jag inspireras eller kring astrologin. Men allt det är så mycket fakta. Jag vill inte ge fakta!

Jag vill ge funderingar, källhänvisningar och starta en tankeprocess hos folk. Men hur gör man det i text? Hur gör man det när man bara sänder?

Jag vet inte riktigt än. Men jag ska försöka få till att skriva lite mer funderande, inspirerande och tankeställande. Samtidigt som jag skapar ett hem, där alla dessa funderingar kan blomma fritt och förhoppningsvis ta sig hela vägen till datorn.

Om disk

Jag diskar bäst på morgonen. Jag står där, när världen bara är som världen är. Innan den vaknat, innan jag känner suget och orken till allt utanför. När grannarna så sakta börjar höras, när barnen ännu sover i min säng. Kaffet puttrar och magen börjar kurra.

Det finns listor om vad man ska göra om man vill vara som en effektiv människa. På de finns alltid att man ska diska innan läggdags. Vakna till ett rent kök så att det bara är att sätta igång. Som att vi alla bara väntar på att i raketfart ta oss an dagen. Som att vi alla vill avsluta dagen med kökstjänst.

Jag diskar bäst på morgonen. På kvällen vill jag bara äta och sen få vila. En dusch, en bok eller film. Mysa med barnen. Stänger dörren till köket och låtsas som ingenting.

Så innan dagen ens har grytt, då rensar jag min diskbänk. Då gör jag mig redo att ens orka sätta igång. Jag behöver inte köra på direkt jag vaknat. Jag behöver kaffe först. Plocka i köket och göra sånt som går av bara farten. Sträcka på ”att göra”-musklerna. Sen gör jag en massa, så när kvällen kommer behöver jag få vila.

Jag är inte en effektiv kvinna, som det sista jag gör ser till att familjen vaknar till ett rent hem. Jag är en levande kvinna som hellre spenderar kvällen med vin än med disk. När barnen somnat varvar jag ner, istället för att försöka få ordning i ett kaos utan slut. Jag är en härförare som vet att mest ork finns på morgonen och dagen, på kvällen är det bara risk för skador och nederlag. Det är bättre att återhämta då och ta striden en annan dag.

Jag diskar bäst på morgonen.

Resande

Jag har varit på resande fot. Det här blir förmodingen min sista flygresa, om inget akut händer. Har visserligen sällan flygit mycket, men mitt primära transportmedel utomlands det har det varit. Nu ska jag träna på att åka tåg istället!

Det var en väldigt härlig resa. Dels kul att se hur min vän bor och umgås, men även för min själ. Det har varit ett tungt och arbetssamt år och den här resan blev även tid att fundera och reflektera. Sånt görs så bra på resande fot, och inte minst i fantastiskt sällskap!

Att rösta för en medmänniska

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk.

Jag vill minnas att det sas mig under min värnplikt. Att gruppen, den är bara så stark som sin svagaste kamrat. Det är gruppens uppgift och ansvar att hjälpa denne, för annars har gruppen misslyckats oavsett hur starka alla andra är. Orkar kamraten inte bära sin ryggsäck, turas då om att bära. Ni måste alla komma fram, det går inte att lämna en kamrat eller välja att inte hjälpa och sen bli arg för att ni kommer fram sist. Hinner en grupp inte med sin uppgift, då kliver andra grupper in så plutonen är klar i tid. Vet en person inte hur hen ska göra, då hjälper kamraterna till och visar.

Det går inte att säga att en kamrat inte får vara med. Att säga att hen kunde inte bära sin ryggsäck, så vi vill inte ha med hen att göra. Ni är i samma grupp. För när ni kommer fram och lägger ifrån er ryggsäckarna, då är det hen som är bäst på att upprätta samband. Eller är en hejare på att få igång kaminen. Eller bara är den som lyssnar på alla och ser till att hålla humöret uppe.

I vårat samhälle försöker många skärma sig från de svaga. Tvinga dem att bära sin egen ryggsäck. Få dem att känna skam och skuld för att de inte orkar, att de själva är för svaga istället för att bekräfta att jo, din ryggsäck är tung. Många försöker säga att de måste skärpa sig, eller att vi fått fel personer till gruppen. De vill att ledningen ställer krav så vi andra slipper de med dålig fysik. Utan att inse att vi då mister andra egenskaper. Utan att ta eget ansvar för att få det att fungera.

En kedja är bara så stark som sin svagaste länk. Ett samhälle är inte bättre än hur det tar hand om de svagaste.

Med detta som rättesnöre är det nu dags att rösta. Inte utifrån att jag behöver en lättare ryggsäck, utan för ett samhälle där vi bär varandras.

Att skamma deltidsmammor

Jag följer Isabella Löwengrip. Hennes liv är så galet olikt mitt på allt ifrån att hon nu har en mångmiljonvilla på Lidingö till bakgrund och livsmål (och hon gick på Vasa Real, jag gick på Norra, bara det liksom).

Men vi är båda varannanveckamammor. Eller, man är ju mamma jämt men ja, ni vet.

Isabella skriver att hon idag njuter mer av barnen. Att hon tar sig tid med dem, sitter inte med telefonen som man så lätt gör när man har dem jämt. Som även hon gjorde. Och kommentarerna haglar. Hur hon är en dålig mamma (på två sätt, dels försummar hon barnen om/när hon hade dem heltid och nu som deltidsmamma) och att dessa personer minsann njuter av sina barn jämt och inte alls sitter i soffan med telefonen i handen när de har barnen utan leker, pysslar och njuter av barnen.

Man kan tycka mycket om kommentarsfält på internet. Men vi mammor som har barnen deltid, vi får faktiskt höra detta ganska ofta. Speciellt om man då säger att jo, jag är en bättre mamma nu. Jag tar mig mer tid med barnen när jag har dem. Jaha, säger den andra mamman, jag gillar mina barn jämt (underförstått att jag inte gör det) eller så ska det ojas över att sakna barnen varannan vecka och hur synd det är om barnen med separation från förälder (utan att förstå att en fysiskt närvarande men mentalt frånvarande förälder kan vara minst lika problematiskt).

En ickefungerande relation mellan två vuxna, det tar energi. Jag vill inte egentligen prata om min separation, men jag pratar dels ur egen erfarenhet men även många andras som jag fått ta del av. Både de som lämnar, har lämnats eller väljer att stanna kvar (väldigt ofta just för att barnen ska ha kvar båda vuxna under samma tak). När en relation tar energi, vilket inte behöver betyda att den är rent ut är destruktiv men den är en energitjuv (och ens närmsta relation påverkar ju jättemycket), så spiller det över. Det blir svårare att se sina egna livsmål, drömmar men också vardagsval i att göra det man själv vill här och nu (med barnen, med vänner, med sin tid) när man ska navigera in en annan person i alla dessa val. Speciellt om denna person bjuder på motstånd (vare sig det är aktivt eller passivt).

Så ja, jag är en bättre mamma nu och jag väljer aktivt att vara närvarande med dem samt upplever större glädje i det valet. Inte för att jag älskar mina barn mer än du älskar dina, eller för att jag inte älskade dem förr. Men jag älskar mig själv mer nu. Och då orkar jag älska dem som de är värda att älskas av sin mamma.

I hemmets märkliga vrå

Så, vi kom hem igår, efter 3 timmars försening på hemresan. Ska skriva något mer om min SJ-besvikelse nån annan dag.

För innan dess så spenderade vi två dagar hos min mormor vilket var välbehövt. Dels för att stilla mitt dåliga barnbarnssamvete (hon är 86 år gammal och jag hinner dit typ en gång om året) men också för att jag trivs så hos mormor.

Jag spenderade mina somrar som barn och tonåring mycket hos mormor. Vissa somrar mer, andra mindre. Min mormor är ingen man direkt pratar med om livet och universum och allting, utan hos henne har jag upptäckt världen genom att få tid att läsa. Jag fick tid att tänka och att bara vara. Hon lagade mat, vi åkte och plockade bär, gjorde ärenden och badade. Bara var i det som var här och nu. Jag inser att jag, kanske undermedvetet, skapar ett hem likt hennes. Lättstädat, lugnt och med plats för läsande och handarbete.

Det är fortfarande kvar att göra (har en stor hög med saker som ska sorteras och än har jag inte flyttat ner allt mitt tyg, och målaren ska göra färdigt…) men det var bra skönt att komma hem igår. Till mitt lilla tant-hem, med runt matbord, två bruna bokhyllor och en bäddsoffa. Precis som hos mormor.

SJs kundtjänst lämnar mer att önska

Så, vi åkte tåg, jag och barnen. Jag tycker dels om att åka tåg för jag slipper köra och jag kan interagera med barnen.

Men – till ingens förvåning – kom tåget sent. 40 minuter, vilket alltså innebar en timmes väntan på stationen med barnen då vi var i tid. Lagom kul.

Jag ringer SJs kundtjänst då jag visste att vi skulle missa anslutande buss. Vi fick att vi skulle gå på tåget och ringa igen. I det samtalet blir det problem. Han bokar biljett på nästa buss, fast jag säger att jag måste komma fram innan (nästa buss hade inneburit 45 min väntan och att vi var framme totalt 80 min senare, alltså halv nio på kvällen med två barn). Dock skickas jag till Ersättning som jag också frågar om taxi och får ja.

Så när jag skickar in kvitton får jag nej. Jag kan se nu när jag läser reglerna att nej, vi har inte rätt till taxi. Det gäller bara tågresor där tåget åker kortare än 150km (så märklig grej – inte hur långt jag åker utan tåget, totalt). Och vår anslutning var ju buss.

Men jag frågade. Och jag fick ja. Jag valde att åka tåg istället för bil av miljöskäl och för att träna barnen i annat än bil. Bilresan hade kostat mig ca 1000kr tur och retur. Nu kostade resan mig 2000 i taxi samt resan hem (ca 300 spänn) då jag ändå anses så försenad att jag i alla fall får reklamera ditresan.

Herregud. Förstatliga järnvägen nu, så man kan komma fram i tid. Skaffa vettigare konsumentskydd om man annars bara har kvar en aktör på järnvägen (jag kunde ju inte åka med någon annan). Är helt förvånad över att folk vill rösta höger(extremt) när man dagligen ser effekt av utförsäljningen av gemensamma resurser (hej Apoteket, hej vården, hej skolan). Nä, jag är helt klart än mer övertygad om vilket håll som är det enda rätta. Jag som medborgare i ett land ska betala min skatt för att få ut fungerande skola, vård, kommunala färdmedel, polis, militär, boende och livsmedelsförsörjning. Allt utöver det får man i så fall betala extra för om man nu vill ha det. Typ som taxi. Hade gärna inte åkt taxi utan sett att jag kom fram med kommunala, skattefinansierade färdmedel.

Kanske i en annan tid, i ett annat val. Man får inte sluta drömma…

Ja må jag leva!

Ja visst är det min födelsedag idag! Och jag tycker att vi låtsas att jag alltid har det så fint som bilderna ovan, yes? De på mig är från en jobbkonferens i förra veckan och de på boken är från när jag firade mig i helgen med att möta upp släkt och vänner för mat och samtal – och min syster gav mig denna mittiprick-bok.

Vilket år jag precis genomlevt. Jag kommer inte att skriva så mycket om skilsmässan, den historien äger inte bara jag. Men det har självklart varit tufft. Dels det praktiska med att hitta nytt boende, en utdragen husförsäljning och nu att tömma huset innan nya flyttar in i mitten av oktober. I slutet av oktober får exet tillträde till sin lägenhet, så i november börjar vi vår nya vardag fullt ut. Då är det strax 11 månader sen vi började denna resa. Långt.

Sen är det den inre resan. Jag har fått brottats med alla mina känslor kring separationen och hur det påverkar andra. Detta beslut påverkar så många, främst våra barn, att det inte är läge att köra på ur ett för stort ego. Samtidigt som jag måste lyssna på egot för att göra rätt från början i omstarten.

Vägen och livet framåt? Jag vill gärna blogga mer, jag gillar det som sätt att dokumentera, uttrycka mig men också hitta andra. Samtidigt är jag introvert och ganska privat, jag behöver hitta mitt sätt att skriva på helt enkelt. Och vad ska jag skriva om? Tja, jag tänker om mig om mitt liv. Min resa till att bli sjuksköterska, till att en dag hitta ett hus igen, min förhoppning att hinna skriva mer, kreativt och skönlitterärt. Jag vill skriva lite om barnen, men mer kanske ur hur jag hittar formen för mitt familjeliv. Har nån av er typ 20 pers som läser detta nån idé på inlägg så slriv gärna en kommentar!

Denna födelsedag, denna min 32a, firas med lite jobb och sen hämtar jag barnen tidigt och åker till min mormor. Tar långhelg där och gör typ ingenting – mest äter och går till lekplatser. Helt perfekt.

För om det är något jag vill göra mer av i mitt liv så är det just ingenting; det är då man hinner tänka, reflektera och inspireras. Det längtar jag efter!