En paus på landet


Mina svärföräldrar har ett landställe ca 2 timmar bilarfärd hemifrån oss. Igår satte vi oss i bilen och åkte hit direkt efter jobb och förskola.

Det är kul att vi äntligen är en familj utan bebisar. Lillasyster är 2,5 och att resa med barnen är så mycket enklare nu. De håller sig vakna på resan, kan äta pommes frites och kolla ipads och jag kan sitta fram i bilen och prata med den andra vuxna i familjen. Det blir enklare att hitta på saker när barnen har mer samma rytm som oss.

Väl framme har de sprungit runt på gräsmattan, nu idag har de följt med farmor på små ärenden och nu är de och badar. Jag läser kurslitteratur och vilar mig lite. Jag önskar att vi hade samma enkelhet hemma, men vi har svårt att skapa den känslan. Troligen för att vi fyller dagarna med tvätt och städ och måsten på ett annat sätt. Barnen roar inte heller sig själva utan har länge perioder av gnäll innan de börjar pyssla med något. Och kanske får jag för mig att jag måste roa dem mer när vi är hemma? Här släpper jag det kravet mycket mer och signalerar det kanske tydligare. Jag vet inte.
Vilketsom, jag njuter av mitt kaffe och min bok. Det regnar och blåser om vartannat, men mig rör det inte ryggen. Imorgon tar jag tåget hemåt för att vara med på BB-marschen. Ses vi där?!

Min bästa mormor


Jag är hos mormor. Jobbade igår och satte mig sen i bilen hit, tar ca 2 timmar därifrån. 

Min mormor bor i lägenhet, det har hon gjort i hela mitt liv. Jag har spenderat så många somrar i hennes hem. Jag läste böcker, jag gick och strosade och hittade på små äventyr. Cyklade runt. Var ganska mycket själv men tror att jag gillade det.

Mina somrar hos mormor var inte ute i något hus på landet. Det var i lägenhet i en liten håla, där jag fortfarande lekte i lekparker men utan storstadens intensitet. Vi cyklade ut till skogen eller badplatsen, mormor och jag. Det fanns ändå det där lugnet som jag tror att många förknippar med somrar hos en äldre släkting.

Jag skulle vilja ha den känslan hemma, men vad svårt det är. Vi har mycket som ska fixas med hus och trädgård. Barnens intensitet gör att jag går upp i varv. Jag läser inte en bok på hela sommaren, jag som ju spenderade hela dagar i olika berättelser förr.

Hos mormor hänger ett foto på hennes barndomshem. Hon berättade lite om det. Hur det såg ut inne (i stort sett exakt samma layout som hos vänner till oss på Gotland, helt sjukt) och om hennes pappas växthus. Han var trädgårdsmästare. Det fanns två andra byggnader också, tror de haft djur.

Det roliga är att det stämmer helt in på mitt framtida drömhus. Ett lagom stort boningshus, ca 3000kvm tomt och lite uthus som man kan ha mindre djur i (höns, kaniner?) och verkstad. Så att man kan odla ordentligt om man vill. Eller bara gå runt och skrota, dricka kaffe och läsa en god bok.

London med en fyraåring

Intensivt! London är en stor stad för en fyraåring och således även för hennes mamma. Vi åkte för att hälsa på ”Auntie”, min vän Mary som bor i Londons ena ände. Vi hade därmed inga direkta aktiviteter planerade och hade jag varit smart skulle vi kanske ha tänkt till. Jag ville köpa kläder till Storasyster inför hösten. Tänkte att det kunde vara kul med kläder från London. Tanken gillade fyraåringen, utförandet not so much. Orken tog fort slut.

Bäst var när vi åkte till Epping Forest och plockade bär och strosade runt. Skulle jag åka igen skulle jag helt klart kolla upp fler sådana grejer. Nu är min fyraåring ganska gnällig (har många mammavänner med samma problem) så till och med lekparker är tråkigt. Och tunnelbanan är tuff för en sån liten, det blir mycket iPad för att kunna sitta still.

Så London är inte en jättebra stad med en fyraåring. Att däremot åka flygplan och få flera dagar med mamma och Auntie och att sen sitta uppe sent med iPaden var en hit. Så semestern var värt det, men London kanske inte roade just barnet.

Jag tyckte däremot att det var jätteskönt att komma iväg i några dagar. Jag är en riktig ”görare” och trivs inte riktigt hemma med små barn – jag vill dra igång grejer men då tröttnar ju barnen ganska fort på mitt rensande och röjande. De blir sura och jag med. Så London över en långhelg var jättebra och kul med lite kompishäng för min del!



Konsumtionssamhällets ekonomi – hjulen måste alltid rulla

Jag känner mer och mer att jag börjar få ihop ett pussel som för mig har lagts under lång tid. Den om konsumtionssamhället och om min roll i det hela. Om nutid och framtid, med en reflektion över dåtid. Börjar med mina tankar kring ekonomi och miljö i det samhälle och värld vi lever i.

Ekonomin i ett konsumtionssamhälle går ut på att jag hela tiden köper saker. Jag är konsument och någon annan är producent- idag är producenten ofta i ett land långt borta. I en mer närproducerad ekonomi hade jag betalat någon för dess utgifter för material och dennes tid för förädling, något som skett i mitt närområde. Där jag och producenten delar effekten av hur förädlingen påverkar miljö och livsvillkor. Typ som att om grannen stickar vantar av får som betar i hagen så vinner vi båda på att fåren mår bra, inte står i en fabrik och att grannen tar bra betalt så att hens barn inte svälter.

I den ekonomin vi har idag, som också har ett behov av tillväxt och att framgång mäts i att företag (stora och små) tjänar mer och mer pengar – vilket görs genom vinst – så ändras spelplanen lite. Minns att vi har ett arv av kolonialism och att industriella revolutionen innebar att tidigare kolonier blev producenter av råvaror som sedan förädlades i fabriker i väst och sedan såldes – som lyxprodukter här eller i mängder som billigt och då ofta tillbaka till länderna i fråga – och vinst skapades. Dessa ”förädlare” finns även idag i väst, även om de idag inte är i form av fabriker utan mer som ägare och märken vi kan sätta på varor som numer både produceras och paketeras långt borta. Här sker istället förädling genom marknadsföring och att sälja in produkter som en del i en eftersträvansvärd livsstil.

För att skapa vinst behöver priset antingen gå upp eller produktionskostnaden gå ner. Idag görs säkert lite av båda men vi alla vet att man prispressar mot produktionen. Det handlar om att människor som producerar får mindre betalt eller rationaliseras bort (och således får färre dela bördan) och/eller att miljön offras för att snabba på produktionen – som broileruppfödda djur, fabriker med fruktansvärda utsläpp (för att det kostar mer att arbeta miljövänligt) eller utarmad jord.

I ett samhälle där saker närproduceras blir det mer påtagligt. Vi känner de som jobbar på fabriken, vi ser hur utsläppen förstör vår strand och som nu i vården ser vi hur besparande skapar en brist på barnmorskor och sjuksköterskor då ingen vill jobba så hårt. När det sker längre bort blir det svårare. Dels får vi inte all information och inte heller vet vi hur de hade det innan. Vi vet inte hur deras strand såg ut förut eller hur deras mamma mådde innan hon gick in i väggen. Vi matas också med idéer om att det är bra att folk ”därborta” får jobb och kan försörja sina familjer (att de skulle kunna äga egen mark och mata sina familjer har ingen tänkt på, eller att de kunde sälja till en inhemsk marknad precis som vår granne som stickar vantar skulle kunna ha gjort).

Det intressanta är också att vi mitt i detta har flera politiska ideologier som pratar om ”våra jobb”. Vi vet om Trumps förkärlek för kolindustrin eftersom att en inhemsk industri – förädling – ger jobb. Tanken, anser jag, är god men används helt fel. Att satsa på kol är väl så föråldrat så gud vet. Själv tror jag mycket på att ta tillbaka en hel del produktion och förädling hem till de som ska använda produkten men att också inte göra det för att man hatar folk från andra länder. Men det kräver en samhällsomställning.

För om något produceras här, så kostar det mer då vi här inte kommer att acceptera slavlöner (om man nu inte är moderat och tycker att det är bra med fler lågavlönade jobb eftersom att man egentligen inte har problem med klassamhället – men då kommer man själv ju inte att drabbas av slavlönen). Om man inte heller kör över miljön så kommer produkterna att kosta mer. Det kommer i slutändan att bromsa ner konsumtionen och det är här vi idag har en stark lobbyism och en svag politikerkår. För det blir en tuff omställning. Det kommer i slutändan att leda till fler jobb då mer produktion kräver fler som producerar och står i fabrik eller jobbar på åkern eller i skogen och färre som ”jobbar med media”, men också till högre priser på varor så att större konsumtion inte är möjlig. Och den kanske inte är nödvändig..? För vem vinner på att vi i alla affärer har exakt samma utbud över hela landet? Att samma märken slåss om våra matvanor, tandvanor, vilket schampo vi använder eller vilka köttbullar vi ger våra barn? Jo, de stora företagen. De små, de vinner på att vi i Malmö kan köpa mat från Skåne, att vi i Umeå har mat från norr och göteborgarna bara äter fisk. Att man säljer det som finns lokalt till de som bor där. Många politiker vill kalla det vi har idag för ”valmöjlighet” vilket bara är larv. Det är som i melodifestivalen när de sista tävlande ska sjunga: de andra har ju redan slagits ut och står inte ens där på scenen och sen kan alla i hela landet melodin till låten som vann. Valmöjlighet, jovisst. Samtidigt så är vinnarna höga VD:ar medan mjölkbönderna går på knäna…

För den som vill fördjupa sig rekommenderar jag Naomi Kleins ”No Logo” och Björn Forsbergs ”Omställningens tid”. Jag ska även skriva mer om konsumtionssamhällets påverkan på oss som individer, och vad det innebär att växa upp som konsument. Jag tycker verkligen att ämnet är intressant (därav precis typ 1000 ord i ämnet, grattis till dig som läser!) och det kommer bli mer av en röd tråd i denna blogg. Nu ska jag ta ett varv i trädgården istället!

Fast om vi ändrar på förutsättningen kan resultatet bli annorlunda

Så, en artikel i DN gör gällande att forskare kommit på att typ det skadligaste man kan göra för miljön är att skaffa barn. In och läs!

Tillbaka? Bra! Det jag tycker är märkligt i artikeln är idén om att barnen förväntas bli framtida konsumenter. Det är inte så att man säger att det måste bli så men man har alltså gått igenom myndigheters uppmaningar till folk och då vill man lyfta att det inte pratas om barn som en miljöpåverkande faktor – såsom bil eller källsortering.

Däremot var uppmaningar om att vara noggrann med sin källsortering vanligt förekommande – trots att minutiös källsortering på sin höjd kan minska vårt koldioxidavtryck med 0,2 ton per år. Motsvarande siffra för en familj som avstår från att skaffa ett barn är 58,6 ton av koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster.

Själv skulle jag vilja lyfta den otroliga miljöpåverkan vår konsumtion har – varför kan myndigheter inte uppmuntra till att vi ska odla det vi kan själva eller att bara handla närproducerat? Om mina barn blir producenter istället för konsumenter, kan det ändra den negativa spiralen? Och vi har ju skaffat barn i alla tider, utan att polarisen smält… Jag gillar tänket (och länkarna!) i det här inlägget – What Would Happen if We All Grew Food. Jag tycker det tål att tänkas på, och jag tänkte mycket kring det när jag läste artikeln.

Hon menar att mänsklighetens klimatpåverkan bör ses som en funktion av tre komponenter: hur många som lever på planeten, hur mycket vi konsumerar och hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras.

Just nu är befolkningsstorleken den komponent som har störst påverkan – åtminstone i den utvecklade delen av världen. Men det är baserat på de höga halter koldioxid som vi släpper ut i dag. Halter som kommer att sjunka om vi klarar av att ställa om till mer klimatsmarta liv.

Det finns ju på ett sätt mellan raderna i artikeln – ”hur mycket koldioxid som släpps ut när det vi konsumerar produceras” – men fokuset är fortfarande på nuvarande myndigheters råd och att privatpersoner ska utifrån dagens tänk följa råd; tänk på att källsortera, köra en miljövänlig bil och bara skaffa ett barn. Istället för att våga byta ut gräsmattan mot hemodlade grönsaker… Det förvånar mig att miljöforskare som ändå verkar intresserade och brinna för ämnet inte har drivit den mer närproduerade/hemodlade tesen mer, utan valt att fokusera på barnen. Eller så är det artikelförfattaren men njae, här tycker jag nog att artikeln inte känns helt vinklad.

Själv hoppas jag att folk fortsätter att skaffa en massa härliga ungar och lär dem att vårda och bruka miljön runt dem. Att odla sina egna morötter är guld värt!

Vill ha sommarlov

Bilder från sommaren 2016

Nä, nu vill jag ha sommarlov. Fast tyvärr mer på det där tonårssättet än som småbarnsförälder. Jag behöver lite mindre ansvar för små varelser och mer tid för spontana infall.

Jag gillar föräldralivet i stort – mina ungar är roliga och ganska påhittiga. Problemet just nu är att jag i mitt föräldraskap eftersträvar att göra saker med barnen och just nu… är det svårt. För att ”göra saker” är för mig att häftpistola nät till kaninburarna, städa burarna, rensa ogräs, planera och plantera i trädgården, lista ut hur man spinner på spinnrock, osv. Allt svårt med yngre barn. Jag hoppas vi kan ha kul väl de blir äldre! För jag tror jag kan vara ett roligt päron till barn med lite bättre säkerhetstänk. Eller som kan bre sin egen mackar jag glömmer lunch. 

Fast än är det kontorsdagar med kaffe i solen och sen jobb vid datorn. Och en längtan efter lediga dagar när jag blir galen på mina barn!

En liten veckas semester

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Processed with VSCO with a4 preset

Vi åkte på semester till ön med rosornas stad. Barnen fick gå på blåsig stenstrand, vi vuxna fick filmkvällar i sängen och hela familjen fick njuta av middagar med vänner. Jag har läst lite böcker men glömt läsa bloggar. Den där ön blåser igenom mig, dess flacka landskap ger mig översikt och insikt som jag bär med mig över havet, hem till mina bondbönor och kaniner. Jag imponeras av hur ett helt rike kan rymmas på en ö, hur mycket som är lika fastlandet och hur mycket som ändå är dess egna arv och kultur. Ho är vacker, på ett intensivt sätt, den där gutarnas ö.

Drömmen om att hjälpa andra

När jag var liten hade jag svårt att få vänner. Vi var en alldeles för liten klass och de vuxna runt omkring tog inte ansvar för en ganska giftig stämning som fanns i vår grupp. Först i högstadiet upptäckte jag min förmåga att kunna möta andra genom att bryta mig loss från min umgängeskrets och istället finna likasinnade som inte gick i min klass.

Men bilden av att ha svårt att möta och få bli vän med andra har jag burit med mig. Många idag skulle nog beskriva mig som öppen och mötande, men bilden inombords kan verkligen skilja sig. Däremot har jag på senare år blivit mer och mer varse min utåtgående och sociala sida. En del i den utvecklingen är mitt beslut att bli sjuksköterska, som jag skrivit om tidigare. Jag vill verkligen få knyta an till andra, få möta dem och deras behov.

Det är en stor karriärsförändring men innan den så fanns en annan tanke. En som inte riktigt blev av för jag fann ursäkter (”det passar nog inte mig”, ”nä, jag kan nog inte möta folk rätt”, ”tänk om jag inte är empatisk nog?”). En tanke som jag inte riktigt har kunnat släppa men som nog behövt tid på sig att mogna.

Att bli doula. Att få stötta och stödja blivande föräldrar i det stora att sätta sitt barn till världen. Att få ge dem verktyg och ord för att kunna skapa sin förlossning. Tänk, att få vara det stödet!? Vilket mäktigt sätt att få möta en annan människa!

Så igår anmälde jag mig, snart ska anmälningsavgift betalas och i höst blir det två helgers utbildning. Det skrämmer mig något enormt, detta ansvar. Men det gör mig också helt fladdrig i magen och fylld av längtan.

Och jag ska ta den lilla 7-åringen som blev sist vald i handen och visa att hon en dag kan finnas där för andra, så som folk senare i livet skulle finnas där för henne.

Det kan verka som en liten sak, och än vet jag inte hur det faktiska arbetet kan tänkas bli, men för mig är det ett stort kliv. Jag som nyss ville ha sommar längtar redan till hösten – känns som att mycket kommer ändras då och mycket ska jag få lära mig. Äntligen!

En vecka med angorakaniner och ny morgonrutin

Min arbetsvecka är nu slut då jag är ledig imorgon. Barnen och jag åker och leker med vänner en sväng, sen hoppas jag på helg hemma med vänner som kommer till oss. Passar mig utmärkt!

En annan sak som passar mig utmärkt är min nya morgonrutin.

Jag har länge känt att mina dagar springer iväg utan att jag riktigt hinner njuta. Jag kan inte vara helt ensam i den känslan..? Så jag satte mig häromveckan och funderade på en Perfekt Morgon. Först en utan verklighetsförankring, en som baserade sig helt på drömmar. Så plockade jag in den i min verklighet och det visade sig att det var helt applicerbart.

Det jag drömmer om är kaffe i lugn och ro medan jag väcker trädgården. Jag pratar med mina kaniner, klappar och gosar med dem. Byter halm i toalådan och lägger den på odlingarna. Tar mig till växthuset och kollar läget, planterar om och skördar om det behövs.

Den här delen var ju inte svår att göra verklig. Jag får gå upp 05 och sedan år det in får dusch och väcka barn och dra igång. Just denna vecka har det också varit ganska kallt, men det vänder ju snart. Så nu har jag gått ut 4 mornar och druckit kaffe och donat. Helt perfekt!

Jag tycker visualisering är ett mäktigt verktyg. Jag använder mig av en massa trix, från att pinna fina bilder på pinterest till att läsa bloggar och sedan fundera på om det liv som beskrivs skulle passa mig. Jag plockar pusselbitar, slipar om dem och lägger min bild.

En morgon kan verka som en liten del i ett helt liv men den är en början. Genom att skapa en start på dagen som passar just mig får jag energi och hinner vakna på ett sätt som lägger grunden får en bra dag. Och vet ni – vi har varit på förskolan precis innan 07 varje dag. Vi som annars kunde komma 07.30 och då med en väldigt stressad mor… Helt annat nu. Däremot missade jag Lillasysters utvecklingssamtal men det beror på lite andra faktorer som säker kommer i eget inlägg.

Det finns de som börjar dagen med träning. Så har jag också gjort och det passade då. Men idag blir det bara ännu ett stressmoment som ”ska hinnas med”. Morgonen i trädgården vill jag hinna med. Jag längtar faktiskt upp och ut!

Träningen lägger jag nu gärna på kvällskvisten. De kvällar maken nattar tar jag en runda i skogen. Det blir då ett sätt att göra av med sista energin och andas frisk luft innan jag kryper ner. Även detta har jag visualiserat och funderat kring. Att jag vill träna och röra på mig, men i vilken form behövde jag anpassa till mig och vad som ger mig glädje. Slipa på min pusselbit.

Går du något liknande? Har du kommit på något som förvånade dig och som visade sig passa perfekt? Finns det något du vill prova på?

Angorakaniner -ull och mys!

De är här nu. Våra små ullbollar, tre små angorakaniner. Döpta av Storasyster till Jack, Ärtan och Rapunzel. De är strax över 8 veckor gamla och vi hoppas de ska trivas. Vi bygger ett mindre hägn runt buren och en ordentlig beteshage ska fixas.

De är köpta av en kollega till mig som klipper deras ull för att spinna, vilket är min intention också. På så sätt passar kaninerna väldigt bra in i vårat hem; de blir utomhushusdjur för barnen att växa upp med, de blir ullproducenter för mig och deras använda halm läggs i köksträdgården som täckmaterial då jag täckodlar. Ja, och sedan äter de såklart blast och bladgrönt som trädgården producerar. Ett finfint kretslopp på en villatomt.

Det kan verka märkligt, men för mig är det viktigt att mina hobbies liksom hänger ihop. Jag ska inte behöva ta mig tid från en sak för att göra en annan, precis som jag på samma sätt inte nödvändigtvis vill ta mig hemifrån för att utöva en sport eller ha Egentid, utan jag vill gärna kunna göra en massa hemma och med barnen. Att vi gör saker tillsammans. I det blev angorakaniner ett perfekt inslag och ett välkommet tillskott. Samt att maken nog är glad över att jag inte sagt ja till en katt, för då hade han nog satt sig på tvären rejält. Angorakaniner kan han ändå se en poäng med, samt att de bor i bur.

Själv är jag galet peppad på livet med angorakaniner! Jag ser redan fram emot att på mornarna gå ut och ge dem mat och vatten medan jag väcker trädgården och sedan efter jobbet hälsa på dem igen. Att få gosa, krama och klappa en kanin är väldans avslappnande och jag hoppas de ska ge både mig och barnen energi. Lovar att skriva mycket om de här krabaterna!