Angorakaniner -ull och mys!

De är här nu. Våra små ullbollar, tre små angorakaniner. Döpta av Storasyster till Jack, Ärtan och Rapunzel. De är strax över 8 veckor gamla och vi hoppas de ska trivas. Vi bygger ett mindre hägn runt buren och en ordentlig beteshage ska fixas.

De är köpta av en kollega till mig som klipper deras ull för att spinna, vilket är min intention också. På så sätt passar kaninerna väldigt bra in i vårat hem; de blir utomhushusdjur för barnen att växa upp med, de blir ullproducenter för mig och deras använda halm läggs i köksträdgården som täckmaterial då jag täckodlar. Ja, och sedan äter de såklart blast och bladgrönt som trädgården producerar. Ett finfint kretslopp på en villatomt.

Det kan verka märkligt, men för mig är det viktigt att mina hobbies liksom hänger ihop. Jag ska inte behöva ta mig tid från en sak för att göra en annan, precis som jag på samma sätt inte nödvändigtvis vill ta mig hemifrån för att utöva en sport eller ha Egentid, utan jag vill gärna kunna göra en massa hemma och med barnen. Att vi gör saker tillsammans. I det blev angorakaniner ett perfekt inslag och ett välkommet tillskott. Samt att maken nog är glad över att jag inte sagt ja till en katt, för då hade han nog satt sig på tvären rejält. Angorakaniner kan han ändå se en poäng med, samt att de bor i bur.

Själv är jag galet peppad på livet med angorakaniner! Jag ser redan fram emot att på mornarna gå ut och ge dem mat och vatten medan jag väcker trädgården och sedan efter jobbet hälsa på dem igen. Att få gosa, krama och klappa en kanin är väldans avslappnande och jag hoppas de ska ge både mig och barnen energi. Lovar att skriva mycket om de här krabaterna!

Min plats i samhället

En sak jag bär med mig från min karriärsrådgivning som jag precis genomgått är att fråga mig lite om min plats i samhället. Det kan låta märkligt, men alltså såhär; jag har ett hem jag verkligen gillar. Jag har mina två halvgalna barn, en mer sansad make och en trädgård jag försöker odla i. Jag vill renovera mitt hem, spinna garn och gosa med kaniner. Åka och bada, dricka vin med vänner och åka skidor. Jag har noll problem med att vara ledig, jag roar mig!

Men vi lever i ett samhälle som kräver att jag arbetar får att betala av husets räkningar. Jag vill också vara en del av samhället, ha kollegor och hitta min plats i allt det där. En sak som jag behövde fundera kring nu nyligen vad just min roll i allt är. Vem vill jag vara, hur vill jag att folk tänker kring mig, vad är viktigt för mig väl jag lämnar huset? Att ställa de frågorna gjorde att jag kunde sluta tänka på VAD jag gör och mer på VARFÖR. Samt separera det från hemmets Astrid då hon agerar inom en familje-ram som kräver att vissa uppgifter löses. Då utgår jag mycket från de uppgifterna och den vardagen istället får djupare och bredare. För när ett hem ska funka blir det väldigt mycket mer fokus på VAD än just VARFÖR.

Det som återkom i min rådgivning var värdeord och beteenden i olika former, men med samma innebörd. Jag vill vara behjälplig. Jag vill hjälpa. Jag vill vara en sån man får stöd och tröst hos, jag vill peppa människor – och organisationer – till förbättring och nödvändig förändring, jag tror på allas inneboende potential och har en i grunden väldigt positiv syn på världen och människorna i en den. Mycket av det jag arbetat med har varit hjälp och stöd på något sätt – som assistent, handläggare och allt-i-allo.

Däremot så kände jag att det inte… var nog? Inte var helt rätt. Jag kan absolut ta de rollerna men här fanns dålig möjlighet till specialisering (vilket motiverar mig, jag gillar att lära mig på djupet om saker och ting) får då blev inriktningen mer de IT-system vi har, eller hur vissa avdelningar funkar och på så sätt ge stöd. Genom att titta på mina värdeord, men också hur jag vill jobba och med vilka sorters människor och chefer/arbetsplatskulturer, så landade jag på… vården.

Jag har nu sökt till sjuksköterskeprogrammet. Det är en del som ska klaffa, inte bara antagningsmässigt, för att det ska bli av redan till hösten men som jag längtar!

Får en gångs skull känns det väldigt rätt. Ibland tvekar jag, men så läser jag nån sjuksköterskeblogg eller sneglar på utbildningsprogrammet och inser att det här är verkligen helt rätt. Jag är väl medveten om en mängd problem med vården och att syrror inte har det lätt. Men det ger mig möjligheten att lämna mitt hem får något som känns viktigt får mig. Som inte gör att jag undrar varför jag inte är hemma med mina barn, min man och köksträdgården. Jag är ute och bemöter, hjälper och stöttar mina medmänniskor. Förhoppningsvis i ett team med likasinnade.

Att hitta hit har varit lite snårigt. Funderar på ett litet tips-å-tricks -inlägg senare. Om jag nu hinner, jag är verkligen ingen kontinuerlig bloggare! Och vassego för selfie-spammet därovan. En riktig fredagspresent!