Dagarna mellan nyår och nytt år

Det är som ett litet eget universum, dessa dagar. Vi firade nyår med fina vänner som tog det med ro att vår äldsta kräktes och toksomnade 22. Att deras minsta inte ville sova och de gick ut med vagn eller vaggae hemma var inget problem för oss. Lugnt, intensivt.

Dagarna härefter har varit sega. Vi sover länge (allt mellan 08 och 10, bättre än 06 som varit mina barns normala). Vi försöker få in utevistelse och eld i öppna spisen då och då. En kopp te och goda samtal. Jag finner stor glädje i det lilla, viker lite tvätt och syr ett förkläde. Mår bra, laddar inför en ny jobbtermin och vår i trädgården. Möter 2017 i min takt.

Med önskan om ett gott 2017

Det finns mycket jag vill skriva och säga. Tankar, ord, planer. Men det fÃ¥r bli till handlingar 2017 – jag fÃ¥r visa istället. Har precis nattat jättetrött 4-Ã¥ring som kräkts av all mat och lek. Ska gÃ¥ tillbaka till de vuxna, äta ostbÃ¥gar och invänta tolvslaget. Invänta ett nytt Ã¥r, som bara kan bli bättre än det här.

Med önskan om ett varmt och kärleksfullt 2017! Vi ses!

4 år

Morgonen 29:e december 2012 förändrades mitt liv och ett nytt sÃ¥g dagens ljus. Jag kan inte med ord beskriva den upplevelsen det innebär att fÃ¥ vara mamma och vilken resa det tar mig med pÃ¥. SÃ¥ jag ska inte ens försöka. Allt jag kan säga är att jag idag känt en stor tacksamhet, enorm glädje och evinnerlig kärlek. Att fÃ¥ ha en fyrÃ¥aring – vilken ynnest! Att fÃ¥ ha just denna fyraÃ¥ring i sitt liv – sÃ¥ fantastiskt! Tack K, för att jag fÃ¥r vara din mamma.

En magisk, helande örtagård


Jag kom ut idag. Vi fick upp växthuset och sen krattade jag nästan hela trädgården, förberedde odlingsbäddarna för vintern, sådde morot. Mådde så bra, behöver det mer.

Och nu kan jag inte släppa tanken pÃ¥ en örtagÃ¥rd! Har börjat, nu i supermÃ¥ne- och mörka kvällar-tider, snöa in mer och mer pÃ¥ örter och magi. Vet inte om jag är nÃ¥gon blivande magiker direkt men jag har stor respekt för örter och ”alternativmedicin”. MÃ¥nga växter innehÃ¥ller ämnen vi kan nyttja som medicin eller bara för att skapa en känsla. Jag har redan odlat lavendel i kanten av en av odlingsbäddarna för att fÃ¥ den lugnande doften i näsan när jag jobbar där.

Mitt intresse för örter har nog alltid funnits med mig men som barn hade vi ju ingen trädgÃ¥rd. Nu när jag läst pÃ¥ inför byggandet av min egen köksträdgÃ¥rd har jag även plöjt Elin Unnes ”The Secret Gardener” och därefter ”Herbariet”. TSG tycker jag mer om som nästan skönlitterär beskrivning av trädgÃ¥rden och dess skiftningar men Herbariet är en fantastisk introduktion till växters mysterier.

För grönsakerna har jag en skiss för bäddarna och en plan för hur skiftesbruket ska gå till men en örtagård blir ju mer permanent, i den vill jag ha fler perenna växter och ett tänk på hur den ska hålla i flera år då den inte byter plats som matodlingen gör. Störst problem är platsbrist, jag vet inte alls var jag skulle kunna få till en sådan om jag inte minskar ner en del av matodlingen vilket jag inte är så sugen på. Alternativet är att få maken att gå med på att en del av gräsmattan på framsidan blir örtagård men han vill ju verkligen ha en öppen yta någonstans i trädgården och det måste man ju ge honom.

Jag ska låta hösten och vintern innebära mycket läsning i ämnet. Skissa och planera. Få längta efter känslan och doften av dem.

Tankar kring husköp och ekonomi

Att köpa hus är en jättestor investering. Vissa säljer och flyttar om det inte passar men för de flesta innebär ett husköp en väldigt lÃ¥ngsiktig investering – pengamässigt, emotionellt och i livsstil. Oftast styr närhet till jobb och vänner men det övergÃ¥r till att bli ens vardag och trygghet. Man lär sig hitta i mataffären, vissa promenadstrÃ¥k blir ens favoriter, kanske hittar man ett fik eller till och med gÃ¥r med i en lokal förening. Har man barn rotar man sig ännu mer – deras vänner skapar dina vuxna bekanta bland andra föräldrar och alla vändor till BVC och vÃ¥rdcentralen och öppna förskolan och gud vet allt skapar din plats i ditt näromrÃ¥de och det samhälle du ingÃ¥r i.

För mig har husköpet varit ett större ändring av mitt liv än vad jag trodde. Då var jag mitt uppe i min graviditet och som nyinflyttade hade jag också en nyfödd dotter. En större omställning än jag kanske förstod då. Nu, tre och ett halvt år senare och 4 somrar i min 70-talsvilla finns det några tankar kring husköp som jag har landat i.

Priset och att leva på gränsen av sina tillgångar

Jag tror att jag ändÃ¥ funderade lite i dessa banor, men faktiskt inte förstod. Som par i en lägenhet utan barn tror jag inte vi förstod hur mycket ett hus och barn kostar. Vi har rÃ¥d, men det finns absolut en ekonomisk stress i vÃ¥r vardag. Den kommer gÃ¥ över för barnen slutar växa ur sina kläder i rekordfart och nu är huset i stort renoverat till en vettig beboelig standard. Vi har bytt uppvärmningssystem, renoverat ett badrum, lagt om taket (fast nu börjar jag drömma om solceller…) och vi har radonsanerat. Stora utgifter vilket skapar lÃ¥n som vi betalar av. PÃ¥ det tvÃ¥ bilar för att fÃ¥ vardagen att gÃ¥ ihop.

Det kan vara värt att faktiskt våga köpa hus med de pengar man har plus ett litet lån. För lån ska betalas av och lån skapar ränta som också ska betalas. Enda vinnaren här är banken.

Flytta ut i landet

Ett sätt att få ner kostnaden är att flytta ut. Bort från städerna, ut på landet. Kommer du från Stockholm eller de andra större städerna kan en flytt till Karlstad vara ett lagom stort steg om du inte känner dig redo för Norrlands inland. Men känn efter. Fundera. Vi lever i en fantastisk tid av att kunna hitta information om andra livsstilar, så googla! Hitta bloggar och instagram-konto som visar på hur det kan gå rent praktiskt. Det kan omöjligt vara så att det endast går att bo i storstäderna, även om jag själv alltid kommer att längta tillbaka till Södermalm i mitten av 90-talet.

Kvadratmeter eller hektar?

Ett stort hus i all ära. Då får du plats med dig och din familj, alla dina prylar och en katt. Kanske ett gästrum. Utomhus då? Glöm inte tomten. Med en stor tomt kan du bygga ut. Många upplever också en viss ödslighet i för stora hus, fundera på hur du själv känner. Har du vänner som bor smått? Gillar du deras hem? Eller trivs du bäst hos en med öppen planlösning? Kan du fråga en kompis om du kan få sova över några nätter och känna efter före? Har du aldrig bott i hus eller i olika sorters hus blir det ju såklart svårt att veta i förväg. Vissa fastigheter har ju också ett mindre bostadshus men kanske en lada eller gästhus på tomten. Då kan du få ett mindre, ombonat hem men ändå ha plats för allt det där man ackumulerar under livets alla år.

En stor tomt har fördelen av att den kan möta mÃ¥nga behov allt eftersom livet förändras. Det är ok att bara ha en stor gräsmatta under smÃ¥barnsÃ¥ren. Allteftersom Ã¥ren gÃ¥r finns det plats för odling, en hund som kan rastas bara genom att släppas ut, kanske höns, barnens studsmatta, en pool, en större altan, osv. Är huset för litet och du ynglar av dig mer än du trodde eller har kompisar som flyttar in och bildar kollektiv – ja, dÃ¥ gÃ¥r det att bygga ut. PÃ¥ en liten tomt blir det svÃ¥rare. SÃ¥ när du tänker pÃ¥ ”husköp” kanske du lika gärna ska tänka ”tomtköp”, för där finns en utvecklingsmöjlighet som mÃ¥nga glömmer.

Bygg eget

Galet! Det är min och mångas initiala reaktion. Samtidigt så lockar det ju, och det går att få ner konstaterande. Vi tittade på sådana där färdiga modul-hus, att köpa en tomt och huset separat. Saken var de att sådana hus kostar också, samt att vi inte riktigt fastnade för den stil på hus som erbjöds. Men tänk att bygga sitt eget hus, mer än att pussla ihop ett färdigt paket. För det går också. Även här finns en massa bloggar i ämnet. Kan även vara värt att spana in The Walter Segal Self-build method, som handlar om att den som inte kan mer än hamra och mäta ska kunna bygga sitt eget hus. Det man vinner med att bygga eget är oftast pengar, det man förlorar är tid. Men pengarna ska tjänas in eller betalas tillbaka, och då kan det vara värt att lägga tiden istället.

Det var några initiala tankar kring husköp från min del. Jag gillar att fundera kring boende och hur det påverkar vår livsstil och kommer säkert återkomma i ämnet. Speciellt hur man precis som i val av kläder och mat, kan få sitt boende att bli mer miljövänligt och ta en ur konsumtionssamhällets behov av slit-och-släng. Det personliga är politiskt! Har du några egna tankar i ämnet? Reflektioner innan eller efter husköp?

Upp till kamp för landsbygden!

Jag sÃ¥g precis SVTs program ”Resten av Sverige”, som handlar om landsbygden i Sverige, och det bubblade liksom loss en massa i mig som jag tänkt länge pÃ¥.

Vi mÃ¥ste stoppa den sjuka urbaniseringen som pÃ¥gÃ¥r, den som vi som är födda pÃ¥ 80-talet och framÃ¥t är uppvuxna med och troligen först nu börjar kunna titta pÃ¥ och kritisera. Och jo, politiker mÃ¥ste börja prata om konflikten mellan stad och land – att när marknadens principer fÃ¥r styra sÃ¥ avfolkas orter. När vi slutar bry oss om varandra och tänker att den som är lönsam är den enda som är värd nÃ¥got, dÃ¥ skapar vi ett Sverige med utanförskap och vi skapar en splittring som bara skadar.

Och medan politikerna pratar sÃ¥ ska vi andra göra. Vi ska handla svenskt kött (och pissa pÃ¥ COOPs senaste jävla skitreklam som vänder vÃ¥ra bönder ryggen och utmÃ¥lar deras arbete som lika illa som utländskt – sluta sälja importerat kött COOP sÃ¥ kanske jag kan ta er pÃ¥ allvar igen), vi ska handla svenska grönsaker och svenskt hantverk sÃ¥ lÃ¥ngt vi kan. Försök förstÃ¥ hur du kan stötta lokala producenter och företag. Vi ska stötta vÃ¥ra lokala politiker som försöker fÃ¥ det att gÃ¥ runt (hitta dem och skicka en blomma vettja, eller engagera dig i ett parti om du känner dig manad) men även arbeta för förstÃ¥else och positiva vägar framÃ¥t. Och inte rösta pÃ¥ SD. Gud vad de sÃ¥r splittring i ett land som inte behöver det alls.

Jag är stadsbarn. Just nu bor jag mellan Stockholm och Enköping men är verkligen inte småstadsbo. Men jag vill ha ett levande Sverige. Inte bara för att det är skönt om folk kan bo där de växte upp eller försörja sig på jordbruk utan för att i ett samhälle där marknadens krafter bestämmer är vi alla förlorare. Hur många idag är inte sönderstressade? Boende kostar, transporter kostar och barnens aktiviteter kostar. Pengarna ska in. Samtidigt sticker större företag iväg utomlands för där är arbetskraften billigare, och så får de gråta ut och prata om hur tråkigt det är i media. Tråkigt. För dem som nu ska göra större vinst. Har lite svårt att sympatisera, faktiskt.

Jag vill ha en politik som vågar utjämna. Där vi i Sverige är en familj som hjälper varandra. Där man faktiskt står för att staten bekostar skola, vård och omsorg i mindre orter. Bekostar järnvägen ut i landet. Och att vi är stolta över det! Att vi alla förstår att det är något bra, för att det ger ett Sverige som kan växa, både i antal men även i själslig storhet. För många vill bo ute i landet men har svårt att få det att funka praktiskt.

Sen är jag sÃ¥ jäkla trött pÃ¥ de som skapat det här. Jag fick rösträtt 2004. Känner starkt att det här har pÃ¥gÃ¥tt längre än sÃ¥här och att jag växte upp i ett 80-/90-tal där marknadens krafter redan släppts lösa. Och nu sitter de som hade makten redan dÃ¥ och tjatar om vilken affär som säljer vad billigast och hur man billigast flyger till Thailand pÃ¥ semestern och att dottern skämmer bort barnbarnet med samsovning och borde de inte skaffa större bil men inte vill jag hjälpa till med barnbarnen hela tiden gud jag mÃ¥ste ju fÃ¥ leva – jag vill bara skrika hÃ¥ll käften. HÃ¥ll käften, lyft blicken och börja betala. Betala pengar och tid i din värld, för den här hetsen kring det som är billigast och att aldrig hinna tänka färdigt en tanke har skapat just det som man sen fnyser Ã¥t: en sönderstressad generation.

Men nu fan gör vi annat. Det är dags för en grön våg, ett återtagande av landsbygden och landet Sverige, för slow fashion och slow living, för capsule wardrobes, närodlat, närproducerat, food not lawns, handla utan plastförpackningar, för ett stort jävla finger åt företag som försöker få oss att tro att lycka ligger i konsumtion och dags för en annan värld. Vi kan skapa det. Vi ska skapa det.

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket pÃ¥ arbete, pÃ¥ livet och hur man fÃ¥r det där livspusslet att gÃ¥ ihop. Jag undrar helt ärligt om nÃ¥gon gör det och ens har gjort det – tvÃ¥ heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vÃ¥rdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i vÃ¥ra hushÃ¥ll med att skapa varor som antingen används hemma eller sÃ¥ säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gÃ¥rdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken pÃ¥ att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvÃ¥nansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att pÃ¥verka har varit större skilda, utifrÃ¥n klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När sÃ¥ 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats pÃ¥ arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och sÃ¥ idag dÃ¥, tvÃ¥ generationer senare, sÃ¥ stÃ¥r vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi gÃ¥r hemifrÃ¥n för att arbeta. Nu med kvinnor pÃ¥ arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvÃ¥nar mig att man tycker arbetslöshet är sÃ¥ hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta sÃ¥ mycket att jag mÃ¥ste betala nÃ¥gon för att städa om jag ens ska hinna vila pÃ¥ kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man Ã¥t millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt sÃ¥ ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och fÃ¥ ekonomin att snurra sÃ¥ kommer vi gÃ¥ under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrÃ¥n vÃ¥ra barn om vi har sÃ¥dana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hÃ¥lla en borta frÃ¥n dem.

Det borde inte vara svÃ¥rt för en hel del tjänster att bli deltid och delas pÃ¥ tvÃ¥. En del i omställningen skulle i sÃ¥ fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva vÃ¥ra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lÃ¥n), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre sÃ¥ behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.

Barfotahöst i grönsakslandet





Vi trampar barfota i grönsakslandet, jag har ibland träskor men oftast bara strumpor. Barnen än mindre. Jag tappade lite orken för odlingen förut men idag kom växthuset och jag ser fram emot en nytändning av odlingsglädje. Läser Skillnadens bok och får tillbaka lusten. Fann även ärtor som jag lite på en höft planterat och även det gav glöd. Inomhus faller mycket på plats, vi hinner med vardagsbestyret och trädgården kan prioriteras upp.

Milleniegenerationen i arbete

Jag är väldigt nöjd över att ha hittat ett google-bart uttryck för min generation. Jag trodde först att ”millennials” var yngre än jag, men icke!

Häromdagen läste jag denna artikel, som avhandlar tips för Millennials, eller milleniegenerationen, att hitta jobb. Den fick mig att fortsätta tänka mycket på det som berörs men annars ofta dyker upp när jag läser om oss: det här med att vi anses så konstiga i vårt förhållande till arbete. Att vi anses kräsna eller ego-centriska.

Jag tror det är en total missuppfattning. Vi vill inte ha jobb för att gynna oss, tvärtom vill vi ha jobb som gynnar andra. Vi vill ha jobb som förändrar och förbättrar. Alternativt ett jobb som möjliggör en meningsfull fritid, genom ok lön och flexibla arbetstider. Vi anser inte att ett jobb, ett yrke eller en titel i sig ger nÃ¥got och fÃ¥ av oss drivs av hög lön för att välja ett jobb. Däremot tror jag mÃ¥nga av oss känner oss fast i ett samhälle där vi ska tjäna pengar för att ”sÃ¥ gör man”. Flera av oss har ju även huslÃ¥n och barn att ta hand om sÃ¥ det är inte sÃ¥ att vi inte bryr oss om det som kommer pÃ¥ kontot den 25:e. Men det är inte tanke pÃ¥ lönen som glädjer oss varje mÃ¥ndagsmorgon.

Tydligen så byter vi ofta jobb. Det ses ju som lite opålitligt men många av oss har nog behov av att se våra färdigheter användas i nya områden. Kan vi något så kan någon annan få lära sig det istället och så utvecklar vi verksamheten (eller världen, vi gillar att rädda världen) genom att flytta på oss och ta med oss kunskaperna istället.

Att vi skulle vara egocentriska tycker jag också känns så konstigt. Vi bryr oss jättemycket om andra. Vi är generationen som fattar varför man säger chokladboll och inget annat, för vi har mött världens invånare genom våra datorer sen (nästan) barnsben och är vana vid att ta emot andras berättelser och respektera dem. Vi lever i en tid där vi också ältar och diskuterar hur vi själva har blivit kränkta och stöttar varandra i detta arbete. Jag tänker ofta på unga kvinnor idag som får utstå så jäkla mycket skit när de sätter ner foten (tydligt exempel: Zara Larsson) och även om en del skit kommer från småglin så tror jag faktiskt att det oftast är äldre män som har svårast för hur världen förändras. Vi utgår däremot från oss själva och våra upplevelser för att förstå andra, men vi väljer i alla fall att försöka förstå. Till skillnad från många äldre som stannar vid att utgå från sig själva och sina behov. För arbetsmarknaden betyder detta att skapa en arbetsplats där man respekterar individer och lyssnar på deras berättelser, erfarenheter och förbättringsförslag.

Jag tror att om vi kollektiv inser vilken trevlig grupp vi är och vilket bra arbetsklimat vi kan skapa tillsammans så är vi en ganska tung kraft på arbetsmarknaden. Fick vi bestämma skulle alla längta till måndagar!