Otrygg anknytning i ett individualiserat samhälle

Det pågår en hel del relationstrassel/kaos/funderingar i min närhet och jag, som den nörd jag är, läser på. Sen innan (pga är förälder) har jag ju viss koll på anknytningsteorier.

Alltså, om du som litet barn/bebis fått en bra anknytning till dina päron/vårdandshavare så har du lättare att ha vettiga relationer som vuxen. Både vänskap och kärleksrelationer. Har du inte det, så blir det lätt kaos. Läs gärna Mark Manson för mer info.

I alla fall. Jag har börjat, den senaste tiden, fundera otroligt mycket på det samhälle vi lever i. Och jag skulle vilja påstå att vårat samhälle är en svinkass förälder ur det här perspektivet. Nu är jag född på 80-talet och därmed vill jag påstå att jag tillhör de första som inte har en romantiserad barndom att säga ”det var bättre förr” om. Jag minns inget 60- eller 70-tal. Minns inte 80-talet heller utan jag blir medveten om världen i höjd med Estoniakatastrofen, prinsessan Dianas död och 90-talskrisen. Tjoho! I tidig tonår sker 11e september osv. Ja, ni fattar.

Alltså, min generations världsbild och det som många refererar till hur mycket ”sämre det är nu” är alltså det som händer efter 80-talets yuppie-era och när världen redan är på det individualistiska spåret. I Europa går vi med i EU vilket jag visserligen kan gilla på ett sätt men som också får till konsekvens att det är billigare att importera både arbetskraft och mat. Vi växer upp i ett samhälle där vuxna och makthavare i stort sätt säger ”sköt dig själv”. Det byggs inga vettiga mängder hyresrätter och inte får vi betalt heller så vi kan spara till en insats. Man ska vara högutbildad för att ens få ett instegsjobb eller slava för lön som inte ens räcker till boende. Mat på bordet har du råd med om du fortsätter att bo hemma eller om dina päron fixar en lägenhet. Bil är nästan ett måste utanför stan, och i stan blir kollektivtrafiken dyrare och dyrare. Skolorna blir sämre och med vinst tillåten i privata skolor ballar det ut än mer. Vården blir sämre, barnmorskor flyr och neonatalbarn får flyga till Finland.

När man då växer upp i ett sådant samhälle, hur blir ens anknytning till det? Känner man att man vill vara en schysst samhällsmedborgare? Vill man hjälpa sin nästa? Vill man bidra? Möjligen, vissa vill ändå försöka. Men man har ingen aning om hur, och troligen räknar man med att det ändå inte spelar någon roll.

För signalen du hela tiden får är att du måste lösa allt ditt själv. Ditt värde sitter endast i vad du producerar, inte vem du är och att du är en välkommen medborgare/familjemedlem. Sen barnsben har de flesta av mina vänner vetat hur lätt det är att kastas ut och stå utan precis allt. När vi börjat bli vuxna har vi fått behöva hantera bostadslöshet vs bo kvar hemma, arbetslöshet vs slavlöner, skjuta på familjebildning, hoppa på utbildningar för att då får man i alla fall CSN, tillslut har många gått in i väggen och de flesta hanterar en mildare till gravare depression. Och så en vuxenvärld som tycker att man bara ska skärpa sig lite eller berättar om hur de när de var unga minsann bara gick runt och sökte jobb. Utan att förstå att inte en jävel idag vill ta emot dörrknackande 30-plussare med ett CV i handen. Utan att fatta att visst, jobb på McDonald’s vid Odenplan finns säkert – men det är svårt att pendla dit från Enköping för det är möjligen där du har råd att bo på den lönen.

Jag fattar att det kan vara lätt att peka på den lata ungdomen. Eller på att världen på nåt magiskt sätt blivit sämre. Själv tror jag på att börja ta ansvar för en bättre framtid, vilket är lättare om man kan se problemet för vad det är. Och här har vi ett av dem.