Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket pÃ¥ arbete, pÃ¥ livet och hur man fÃ¥r det där livspusslet att gÃ¥ ihop. Jag undrar helt ärligt om nÃ¥gon gör det och ens har gjort det – tvÃ¥ heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vÃ¥rdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i vÃ¥ra hushÃ¥ll med att skapa varor som antingen används hemma eller sÃ¥ säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gÃ¥rdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken pÃ¥ att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvÃ¥nansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att pÃ¥verka har varit större skilda, utifrÃ¥n klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När sÃ¥ 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats pÃ¥ arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och sÃ¥ idag dÃ¥, tvÃ¥ generationer senare, sÃ¥ stÃ¥r vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi gÃ¥r hemifrÃ¥n för att arbeta. Nu med kvinnor pÃ¥ arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvÃ¥nar mig att man tycker arbetslöshet är sÃ¥ hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta sÃ¥ mycket att jag mÃ¥ste betala nÃ¥gon för att städa om jag ens ska hinna vila pÃ¥ kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man Ã¥t millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt sÃ¥ ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och fÃ¥ ekonomin att snurra sÃ¥ kommer vi gÃ¥ under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrÃ¥n vÃ¥ra barn om vi har sÃ¥dana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hÃ¥lla en borta frÃ¥n dem.

Det borde inte vara svÃ¥rt för en hel del tjänster att bli deltid och delas pÃ¥ tvÃ¥. En del i omställningen skulle i sÃ¥ fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva vÃ¥ra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lÃ¥n), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre sÃ¥ behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.

Milleniegenerationen i arbete

Jag är väldigt nöjd över att ha hittat ett google-bart uttryck för min generation. Jag trodde först att ”millennials” var yngre än jag, men icke!

Häromdagen läste jag denna artikel, som avhandlar tips för Millennials, eller milleniegenerationen, att hitta jobb. Den fick mig att fortsätta tänka mycket på det som berörs men annars ofta dyker upp när jag läser om oss: det här med att vi anses så konstiga i vårt förhållande till arbete. Att vi anses kräsna eller ego-centriska.

Jag tror det är en total missuppfattning. Vi vill inte ha jobb för att gynna oss, tvärtom vill vi ha jobb som gynnar andra. Vi vill ha jobb som förändrar och förbättrar. Alternativt ett jobb som möjliggör en meningsfull fritid, genom ok lön och flexibla arbetstider. Vi anser inte att ett jobb, ett yrke eller en titel i sig ger nÃ¥got och fÃ¥ av oss drivs av hög lön för att välja ett jobb. Däremot tror jag mÃ¥nga av oss känner oss fast i ett samhälle där vi ska tjäna pengar för att ”sÃ¥ gör man”. Flera av oss har ju även huslÃ¥n och barn att ta hand om sÃ¥ det är inte sÃ¥ att vi inte bryr oss om det som kommer pÃ¥ kontot den 25:e. Men det är inte tanke pÃ¥ lönen som glädjer oss varje mÃ¥ndagsmorgon.

Tydligen så byter vi ofta jobb. Det ses ju som lite opålitligt men många av oss har nog behov av att se våra färdigheter användas i nya områden. Kan vi något så kan någon annan få lära sig det istället och så utvecklar vi verksamheten (eller världen, vi gillar att rädda världen) genom att flytta på oss och ta med oss kunskaperna istället.

Att vi skulle vara egocentriska tycker jag också känns så konstigt. Vi bryr oss jättemycket om andra. Vi är generationen som fattar varför man säger chokladboll och inget annat, för vi har mött världens invånare genom våra datorer sen (nästan) barnsben och är vana vid att ta emot andras berättelser och respektera dem. Vi lever i en tid där vi också ältar och diskuterar hur vi själva har blivit kränkta och stöttar varandra i detta arbete. Jag tänker ofta på unga kvinnor idag som får utstå så jäkla mycket skit när de sätter ner foten (tydligt exempel: Zara Larsson) och även om en del skit kommer från småglin så tror jag faktiskt att det oftast är äldre män som har svårast för hur världen förändras. Vi utgår däremot från oss själva och våra upplevelser för att förstå andra, men vi väljer i alla fall att försöka förstå. Till skillnad från många äldre som stannar vid att utgå från sig själva och sina behov. För arbetsmarknaden betyder detta att skapa en arbetsplats där man respekterar individer och lyssnar på deras berättelser, erfarenheter och förbättringsförslag.

Jag tror att om vi kollektiv inser vilken trevlig grupp vi är och vilket bra arbetsklimat vi kan skapa tillsammans så är vi en ganska tung kraft på arbetsmarknaden. Fick vi bestämma skulle alla längta till måndagar!