Framtidens kvinna finns inte

Jag läste ovanstående text i Happydating’s blogg (en väldigt trevlig blogg för övrigt) och har burit tanken lite med mig. Här utbroderar jag den i form av bristen på förebilder.

Alltså, det som avses i citatet ovan är att de möjligheter som kvinnor har idag, de har aldrig funnits förr. Visst kan vi försöka hitta spår av kvinnliga krigare i vikingagravar, försöka omtolka gamla myter och tänka att kanske, kanske har det funnits självständiga, jämställda kvinnor förr.

Men rent krasst – det är ytterst svårt att hitta berättelser om kvinnor som fullt ut har dagens möjligheter. Samtidigt lever vi i en tid när de rättigheter vi har är ständigt hotade samt att vi verkligen inte är i mål än. Det har också gått fort (även om en annan gärna ser att loppet kan vara över nån gång och vi får känna hur vi flyger över mållinjen). Jag kan bara se på min mormors möjligheter (hon är född 1932) och min mammas (född 1963). Det är 80 år mellan min mormor och min äldsta dotter – deras möjligheter i livet är milsvida ifrån.

Och det har nästan ändrats år för år. Första vågens feminism handlade om lagliga rättigheter (typ bra saker som rösträtt). Den andra vågen (börjar runt 60-70 -tal) handlade mer om rätten till sin egna kropp (här får vi i Sverige Grupp 8-rörelsen). Tredje vågen kommer med 90-talet och är mer inne på individens behov och utmaningar som sedan faller in i fjärde vågens mer intersektionella analys och kamp.

Det är alltså en stor skillnad på vad min mamma kan ha brunnit för, vad jag sen behövde kämpa för och vad min dotter sen tar över. Och detta sker ju parallelt! De Disney-filmer jag växte upp med skapades av de som växt upp med vad den andra vågen kan ha influerat dem till medan jag sen som vuxen sitter i diskussioner som kommer ur fjärde vågens synsätt. Samtidigt om ju jag – som individ och människa – behöver förebilder, sagor, osv som kan finnas för att ge mig lite hopp och inspiration. Tyvärr är de svåra att hitta – för dagens kvinna finns inte.

Nyligen satt jag och läste Philippa Gregory’s bokserie om Rosornas krig (England, 1400-tal). Jag gillar hennes böcker då hon skriver historiska romaner ur kvinnornas perspektiv. I en av böckerna finns följande text:

’Mother, before God,’ I say, my voice shaking with tears, ’I swear that I have to believe that there is more for me in life than being wife to one man after another, and hoping not to die in childbirth!’
She shakes her head, smiling at me as if my sense of outrage is like a little girl shouting over her toys. ’No, truly, my dear, there is nothing more for you,’ she says. ’So, do your duty with an obedient heart. I will see you in January, at your wedding.’

Hemskt, såklart. Men dels fortfarande pågående i vår nutid och också en del av vårat arv. De finns de som pratar om hur trauma ärvs (epigenetik) men oavsett – på något sätt bär vi detta med oss. Jag kan sällan värja mig, när jag läser om andra kvinnor, i hur de behandlas och har behandlats. Både det bra och det dåliga. Det blir svårt att ta det ena, utan det andra. För Margaret Beaufort (som är barnet i citatet ovan) hade inte blivit Henry Tudors mamma om hon fått gå i kloster som hon velat. Hennes väg till makten, till historieböckerna och således till mig är en följd av att hon som 12-åring giftes bort.

Min favorit-Disney -film är Skönheten och Odjuret. Alla bokslukande flickors favorit, såklart. Hon får ju ett bibliotek! Men än en gång – Belle lever tydligt i ett patriarkat. Tror inte den filmen klarar Bechdel-testet ens. Jag kan idag, hur mycket jag än vill, framföra att jag gillar Belle för att hon är en läsande, vetgirig tjej men rent krasst – filmen handlar om hur hon bara finns till för Odjurets väg till förändring. Självklart påverkade det mig som ung tjej att detta var ”min” hjältes underliggande ”story arch”. (Plus att Odjuret var extremt ful som prins – vilken besvikelse!)

En annan problematik är att det som traditionellt varit kvinnligt (typ hus och hem) idag inte är så högt värderat. Där vi lyckades få kvinnor in i arbete och samhälle, så fick vi inte upp statusen för det vi ”lämnade”. Det är också problematiskt, på flera sätt. För egen del – och i pratet om förebilder – gör det att de kvinnor jag imponeras av och inspireras av i tv-serier och böcker som ska utspela sig nu och i framtiden – sällan har barn.

Så, hur gör man då? Hur hittar man förebilder, hur blir man den kvinna man vill vara? Rent krasst – ingen aning (för det mesta). Och även om man lyckas lista ut hur man vill vara som post-patriarkal kvinna så är det omöjligt att leva så då vårat samhälle inte är post-patriarkalt. Tråkigt, men sant. Jag har tänkt ändå att jag ska försöka skriva hur jag själv skulle vilja att det var men då måste man ha med sig att jag kommer att utgå från en massa ”beståndsdelar”. Alltså dels sådant som är historiskt kvinnligt (moderskap, att vara i en relation, att ta hand om hus och hem, osv) till det vi numera även har som varit historiskt manligt (utbildning, frihet över våra kroppar, att vara soldater, att ha arbete, att driva samhällsutvecklingen). Samtidgt så måste det då också beröra hur ett samhälle behöver se ut för att denna kvinna ska få plats, just för att annars gör jag just det jag avskyr – att man påtvingar individer förväntningar utan att titta på och vilja förändra strukturer.

Så jag måste fundera på hur jag ska få till det! För alla kvinnor kommer inte att vilja välja alla delar. Och ja, det är väl lite poängen med att få vara fri och självständig – att välja själv. Hur tusan man nu gör det, utan att ha haft möjlighet att lära sig.