Kunglig doula

När jag läser att Meghan Markle har anlitat doula inför sin förlossning blir jag nästan rörd.

Det visar för mig att det nu börjar bli mer legitimt för kvinnor att sätta sina förlossningar främst. Att säga att man vill att det ska få ta andras tid, att det får kosta och att hon vill göra det på sitt sätt. Det kan verka som en så liten grej i allt som är våra kvinnoliv, att anlita en doula för sin förlossning. Det löser kanske inte Meghans kroppsnojor, hetsen hon utsetts för som offentlig person eller ger henne fler följare på instagram. Men det är att ta makten över något.

Det är att som kvinna bjuda in en annan kvinna som stöd för att på ett sätt som kommer ur den födandes inre röst föda fram ett barn. Att värna om födseln som annat än ett medicinskt ingrepp. Sen kan en förlossning vara väldigt medicinsk och kontrollerad ändå. På ett sätt som någons bortgång kan vara. Men när någon säger farväl till livet så respekterar vi de ritualer som behövs, som inte bara är medicinska. På samma sätt behöver vi hantera och möta när ett liv bärs fram.

Och vi behöver framförallt ge plats åt den födande. Ge denne plats för sina känslor, energier och vilja. För vissa kommer det av sig självt, för många underlättar en doula. Inklusive hertiginnan av Sussex.

Drömmen om att hjälpa andra

När jag var liten hade jag svårt att få vänner. Vi var en alldeles för liten klass och de vuxna runt omkring tog inte ansvar för en ganska giftig stämning som fanns i vår grupp. Först i högstadiet upptäckte jag min förmåga att kunna möta andra genom att bryta mig loss från min umgängeskrets och istället finna likasinnade som inte gick i min klass.

Men bilden av att ha svårt att möta och få bli vän med andra har jag burit med mig. Många idag skulle nog beskriva mig som öppen och mötande, men bilden inombords kan verkligen skilja sig. Däremot har jag på senare år blivit mer och mer varse min utåtgående och sociala sida. En del i den utvecklingen är mitt beslut att bli sjuksköterska, som jag skrivit om tidigare. Jag vill verkligen få knyta an till andra, få möta dem och deras behov.

Det är en stor karriärsförändring men innan den så fanns en annan tanke. En som inte riktigt blev av för jag fann ursäkter (”det passar nog inte mig”, ”nä, jag kan nog inte möta folk rätt”, ”tänk om jag inte är empatisk nog?”). En tanke som jag inte riktigt har kunnat släppa men som nog behövt tid på sig att mogna.

Att bli doula. Att få stötta och stödja blivande föräldrar i det stora att sätta sitt barn till världen. Att få ge dem verktyg och ord för att kunna skapa sin förlossning. Tänk, att få vara det stödet!? Vilket mäktigt sätt att få möta en annan människa!

Så igår anmälde jag mig, snart ska anmälningsavgift betalas och i höst blir det två helgers utbildning. Det skrämmer mig något enormt, detta ansvar. Men det gör mig också helt fladdrig i magen och fylld av längtan.

Och jag ska ta den lilla 7-åringen som blev sist vald i handen och visa att hon en dag kan finnas där för andra, så som folk senare i livet skulle finnas där för henne.

Det kan verka som en liten sak, och än vet jag inte hur det faktiska arbetet kan tänkas bli, men för mig är det ett stort kliv. Jag som nyss ville ha sommar längtar redan till hösten – känns som att mycket kommer ändras då och mycket ska jag få lära mig. Äntligen!