Jag tänker på hälsa


Jag reflekterar just nu mycket över hälsa och välmående. Kanske inte jättekonstigt då jag pluggar första terminen på sjuksköterskeprogrammet och hälsa liksom är en stor del av yrket.

Men ändå. Jag börjar inse att mitt val av blivande yrke inte bara har att göra med hur man arbetar som ssk (med människor! med en massa människor! Äntligen!) utan även med vad, rent ämnesmässigt. Med omvårdnad och bemötande av människor, men framför allt med hälsa. Det är väldigt intressant att just nu får läsa om hälsa ur sjukvårdens perspektiv och ta del av ord och uttryck rörande hälsa som jag kanske förr inte definierat. Och inte har jag haft tid att diskutera dem heller.

Det som slår mig är att jag mer och mer ser att vi lever i en sjuk tid. Vi lever i en tid som absolut inte sätter människan först, inte som mer än en producent eller konsument. Det humanistiska perspektiv som jag nu introduceras för, det ser jag inte i samhället. Det synsätt som innebär att en person är mer än sin sjukdom och har en massa egenskaper som bidrar till hennes välmående. Precis som hon är mer än producent/konsument och att när detta andra nedvärderas eller trycks undan så blir vi sjuka. För att miljön – det vi har omkring oss vad gäller allt från byggnader och värderingar – är inte genomsyrade av synen på människan som mer än sina små beståndsdelar.

Vi stressar i ett livspussel som inte är gjort för att gå ihop. Och det fascinerar mig hur ofta det åläggs individer att vidta åtgärder för sådant som görs mot dem av ett samhälle som de inte uppmanas att ändra. För att minska stressen i ditt liv ska du gå promenader, träna eller yoga – men absolut inte engagera dig politiskt. Du ska köpa städning till hemmet och kräva en bättre förskola, men ve dig om du/din partner går ner i tid och hinner ta hand om hus och hem själva.

Jag läser mer och mer om ämnet och ser mönster i nyhetsartiklar som visar på samma sak. Att det är dags för något annat. Att den väg vi slagit in på inte är hållbar och där det är dags för min generation, men framför allt 90-talister och yngre, att styra om. Vi har levt i konsekvenserna av ett konsumtionssamhälle och vi om några vägrar låta det fortgå.

Hur exakt man skapar något annat, det hoppas jag lista ut genom fortsatt läsning och att skriva här på bloggen. Jag tror och hoppas att det finns andra där ute som funderar i samma banor!

Upp till kamp för landsbygden!

Jag såg precis SVTs program ”Resten av Sverige”, som handlar om landsbygden i Sverige, och det bubblade liksom loss en massa i mig som jag tänkt länge på.

Vi måste stoppa den sjuka urbaniseringen som pågår, den som vi som är födda på 80-talet och framåt är uppvuxna med och troligen först nu börjar kunna titta på och kritisera. Och jo, politiker måste börja prata om konflikten mellan stad och land – att när marknadens principer får styra så avfolkas orter. När vi slutar bry oss om varandra och tänker att den som är lönsam är den enda som är värd något, då skapar vi ett Sverige med utanförskap och vi skapar en splittring som bara skadar.

Och medan politikerna pratar så ska vi andra göra. Vi ska handla svenskt kött (och pissa på COOPs senaste jävla skitreklam som vänder våra bönder ryggen och utmålar deras arbete som lika illa som utländskt – sluta sälja importerat kött COOP så kanske jag kan ta er på allvar igen), vi ska handla svenska grönsaker och svenskt hantverk så långt vi kan. Försök förstå hur du kan stötta lokala producenter och företag. Vi ska stötta våra lokala politiker som försöker få det att gå runt (hitta dem och skicka en blomma vettja, eller engagera dig i ett parti om du känner dig manad) men även arbeta för förståelse och positiva vägar framåt. Och inte rösta på SD. Gud vad de sår splittring i ett land som inte behöver det alls.

Jag är stadsbarn. Just nu bor jag mellan Stockholm och Enköping men är verkligen inte småstadsbo. Men jag vill ha ett levande Sverige. Inte bara för att det är skönt om folk kan bo där de växte upp eller försörja sig på jordbruk utan för att i ett samhälle där marknadens krafter bestämmer är vi alla förlorare. Hur många idag är inte sönderstressade? Boende kostar, transporter kostar och barnens aktiviteter kostar. Pengarna ska in. Samtidigt sticker större företag iväg utomlands för där är arbetskraften billigare, och så får de gråta ut och prata om hur tråkigt det är i media. Tråkigt. För dem som nu ska göra större vinst. Har lite svårt att sympatisera, faktiskt.

Jag vill ha en politik som vågar utjämna. Där vi i Sverige är en familj som hjälper varandra. Där man faktiskt står för att staten bekostar skola, vård och omsorg i mindre orter. Bekostar järnvägen ut i landet. Och att vi är stolta över det! Att vi alla förstår att det är något bra, för att det ger ett Sverige som kan växa, både i antal men även i själslig storhet. För många vill bo ute i landet men har svårt att få det att funka praktiskt.

Sen är jag så jäkla trött på de som skapat det här. Jag fick rösträtt 2004. Känner starkt att det här har pågått längre än såhär och att jag växte upp i ett 80-/90-tal där marknadens krafter redan släppts lösa. Och nu sitter de som hade makten redan då och tjatar om vilken affär som säljer vad billigast och hur man billigast flyger till Thailand på semestern och att dottern skämmer bort barnbarnet med samsovning och borde de inte skaffa större bil men inte vill jag hjälpa till med barnbarnen hela tiden gud jag måste ju få leva – jag vill bara skrika håll käften. Håll käften, lyft blicken och börja betala. Betala pengar och tid i din värld, för den här hetsen kring det som är billigast och att aldrig hinna tänka färdigt en tanke har skapat just det som man sen fnyser åt: en sönderstressad generation.

Men nu fan gör vi annat. Det är dags för en grön våg, ett återtagande av landsbygden och landet Sverige, för slow fashion och slow living, för capsule wardrobes, närodlat, närproducerat, food not lawns, handla utan plastförpackningar, för ett stort jävla finger åt företag som försöker få oss att tro att lycka ligger i konsumtion och dags för en annan värld. Vi kan skapa det. Vi ska skapa det.

Min syn på arbete, livspusslet och hållbarhet

Jag tänker mycket på arbete, på livet och hur man får det där livspusslet att gå ihop. Jag undrar helt ärligt om någon gör det och ens har gjort det – två heltidsarbetande vuxna, mat som ska lagas, barn som ska älskas och ett hus som ska vårdas. Tur att man läst historia och kan bena ut ett och annat.

Idén om arbete utanför hemmet är relativt ny, den kommer efter industriella revolutionen. Innan dess arbetar vi i våra hushåll med att skapa varor som antingen används hemma eller så säljs överskottet. Vissa äger mark och folk och kan skapa större överskott, andra överlever precis. Vissa äger ingenting och harvar sig fram mellan gårdar – statare.

I och med industriella revolutionen, som i Sverige sker mycket under 1800-talet och således är en ganska ny samhällsförändring här även om vi oftast lär oss om den utifrån ett brittiskt perspektiv och då talar vi nästan 100 år tidigare, så hamnar arbetet utanför hemmet. Effektivisering av jordbruket skapar en arbetskraft som tar sig till städerna och hamnar i fabrikerna. Där passar inte små barn in och en uppdelning mellan könen sker då kvinnor mer är hemma alternativt arbetar med sådant där barnen kan hjälpa till. Det är ett starkt borgerligt ideal att kvinnan endast arbetar lite filantropiskt, de flesta arbetarkvinnor har alltid fått jobba.

Tanken på att kvinnor endast ska sköta hem och männen endast arbeta i samhället är ett förvånansvärt nytt ideal som vi ibland verkar tro är skrivet i sten och att de feministiska idéerna är helt nya – rörelsen är ny för att förutsättningarna ändrats. Skillnad i rättigheter mellan könen har alltid funnits men även männens möjligheter att påverka har varit större skilda, utifrån klass. När männen klivit in i samhället med arbetarrörelsen har kvinnor krävt samma förändring.

När så 1800-tal blir 1900-tal är världen i gungning. Socialism, nationalism, konflikter och upptrissat utrikespolitiskt klimat skapar 1:a och 2:a världskriget. Härefter kräver kvinnor mer och mer plats på arbetsmarknaden och samhället skapar förutsättningar för barnomsorg och bidrag till mammor. Märk väl, det är samhället som gör detta, inte männen. Industrin spottar ur sig färdig mat, färdiga kläder och inredning – det som varit kvinnans ansvar.

Och så idag då, två generationer senare, så står vi i en märklig värld. Det kallas postindustriellt samhälle, eller tjänstemannasamhället. Men idén är sig lik – vi går hemifrån för att arbeta. Nu med kvinnor på arbetsmarknaden har vi ökat arbetskraften enormt och det förvånar mig att man tycker arbetslöshet är så hysteriskt problematiskt. Det borde ses som en naturlig följd.

Arbetet borde omformas. Det är helt sjukt att jag ska antingen arbeta så mycket att jag måste betala någon för att städa om jag ens ska hinna vila på kvällarna eller helgen. Att det förväntas av alla att arbeta 100% och att det är norm. Samtidigt fnyser man åt millenials som vill ha ett meningsfullt arbete – jamen, om jag ska vara där jämt så ska det väl kännas värt det? För om alla vuxna ska arbeta hela livet för att tjäna pengar, konsumera och få ekonomin att snurra så kommer vi gå under själsligt om arbetet inte känns värdefullt. Speciellt eftersom att det kräver tid ifrån våra barn om vi har sådana, vilket för de flesta är det viktigaste i livet – jobbet ska vara väldigt viktigt för att hålla en borta från dem.

Det borde inte vara svårt för en hel del tjänster att bli deltid och delas på två. En del i omställningen skulle i så fall vara ekonomiskt – ska arbetsgivaren betala fullt även om man bara jobbar 75%? För om vi inte betalar för sjukt dyra boenden (genom att vi lär oss ärva våra föräldrahem, ökar antalet hyresrätter, inte kan ta skyhöga lån), inte köper all mat (genom att odla eget), inte köper nya kläder jämt (genom att ärva men även lära oss göra egna, lappa och laga) och i stort lär oss konsumera mindre så behöver vi inte lika mycket pengar.

Det möjliggör tid i hemmet, som de flesta av oss faktiskt vill ha, även om den tiden innebär att städa och tvätta och lappa och laga och odla och uppfostra barn. Ja, allt det där som livet också är, utanför arbetet. Vi i Sverige borde ha möjlighet att skapa ett sådant samhälle, ett på riktigt hållbart samhälle. Jag skulle så gärna vilja leva i ett.

Vi är inte en bortskämd, curlad, egocentrisk generation

Jag fyller 30 idag. Kul! Har blivit jättemycket jättegrattad. Och fått blommor!

Har tänkt mycket på min generation på senaste. Den som Migrationsverket anser så pass curlad att vi inte kan avhysa folk effektivt nog. 80-talisterna.

Jag hörde för flera Ã¥r sedan en intervju i P3 med en person som pratade om att generationer inte var decenniestyrda (som i att säga 70-/80-/90-talister) utan att det fanns ett starkare band mellan 70-talister och tidiga 80-talister samt sena 80-talister och 90-talister. Det är även sÃ¥ att den andra gruppen, 1985 och framÃ¥t, är det som precis är sÃ¥ kallade ”unga väljare” (försökte hitta en definition, trillade över en rapport frÃ¥n 2012 frÃ¥n SCB som säger röstberättigade i Ã¥ldern 18-29 Ã¥r, alltsÃ¥ dÃ¥ de som var födda 1983-1994). Tydligen är det även vi som kallas ”millennials”.

Jag tror det fungerar ganska bra att klumpa mig med 90-talisterna. Tydligen är vi väldigt konservativa i det att vi föredrar hus och hem och ett bra jobb framför att spendera år med att finna oss själva. De som är något äldre var de första att vara med i dokusåpor, vi pratar om att anlägga grönsaksland. Däremot är vi nog ganska öppna för familjekonstellationer och har inget behov av någon kyrklig konservatism, men vi månar om det lilla. 90-talisterna är väl kanske lite mer mys-flummiga än jag själv är, men jag har inget emot att folk yogar och tar till sig Dalai Lama-citat om att vara snäll.

Jag tror vi är fostrade i att möta människor. Vi klarar inte av att avhysa folk hursomhelst för att vi har växt upp med berättelser frÃ¥n världens alla hörn. Via internet kan vi hitta historier om alla möjliga människoöden. Vi har sedan tidig tonÃ¥r mött hela världen hemifrÃ¥n och vi bär den med oss. Vi är inte individualister i dess negativa, egocentriska mening men vi utgÃ¥r frÃ¥n oss själva för att förstÃ¥ andra och vi vill att varje individ ska fÃ¥ leva sitt liv, till nÃ¥n sorts ”fulla potential”. Vi har mÃ¥nga av oss svÃ¥rt att ”bli vuxna” eftersom att vi kanske växte upp med tron att världen ändÃ¥ var god och pÃ¥ väg framÃ¥t och det slÃ¥r oss hÃ¥rt att behöva inse att det finns en massa krafter som vill oss illa. Vi är generationen som nu när vi börjar konsumera mer och mer vägrar att konsumera. Eller konsumerar mer etiskt och ekologiskt. Vi är de som ifrÃ¥gasätter arbetsnormen och mer och mer vill ha vÃ¥ra barn hemma, länge. Vi vill inte arbeta heltid, vi vill ha tid för nära och kära (innan pensionen) och vi flyttar mer och mer utanför stan, eller leker med tanken.

Jag har svÃ¥rt för synen om att vi är vana vid att vara alltings medelpunkt eller att vi kräver uppmärksamhet och respekt bara-för-att. Vi vill däremot arbeta med sÃ¥dant som vi brinner för och kan stÃ¥ för, ett jobb är minst lika mycket en del i vÃ¥r identitet som vÃ¥ra hobbys. Vi vill inte fylla dagarna med arbete som bara är till för att ge oss pengar sÃ¥ att vi kan konsumera mer, eftersom att vi oroas av all konsumtion och vill minska den. Jag gillar inte att vi förutsätts ha jobb som stämmer med ”vÃ¥rat personliga varumärke” för även det luktar konsumtionssamhälle och jag tror det handlar om sätt att leva och om identitet, mer än att vi vill bli en produkt.

Vi är informationsvana. Vi ifrÃ¥gasätter information – bÃ¥de frÃ¥n sÃ¥dant som reklam till auktoriteter – för vi vet att det alltid finns en annan sida av myntet. Det finns mer än det första intrycket eller ytan. Jag hÃ¥ller inte med i tolkning att vi ifrÃ¥gasätter saker bara för att vi kan utan vi är fostrade sÃ¥, genom att alltid höra en mängd historier dÃ¥ vi dagligen tar del av människoöden. Det gör att vi snabbt kan se hur arbetsförhÃ¥llandena ser ut i klädfabriker, hur andra hanterar livskriser, hur folk väljer att bo, vad man kan arbeta med och hur man kan äta.

Vi är inkännande, inbjudande, nyfikna, känslomässiga. Vi är empatiska.