Att gilla processen

En sak som jag läst om för ett tag sen, men inte riktigt minns var eller om det ens var en person som skrev det eller flera källor, var om att nå sina mål utan att de känns som en börda.

Det handlar om att gilla processen. Tänket är att istället för att motiveras av målet – säg ”att ha en miljon på banken” – så är processen njutbar. Kanske gillar du att dra åt svångremmen rejält och minska alla utgifter, kanske söker du dig till mer välbetalt jobb eller börjar göra bostadskarriär. Oavsett – vägen till målet passar dig och driver dig framåt.

Lite andra sidan av det myntet finns också frågan man kan ställa sig när man försöker nå ett mål/förändra sitt liv: vilka bakslag kan du tänka dig? För många kanske det låter svinjobbigt att gå back eller göra dålig vinst på en bostadsaffär på vägen mot en miljon. Troligen är du bostadskarriär inte din process. För den som gillar hela snurran kring att köpa och sälja så är det en ok risk. Hen har ändå fått köpa och sälja – vilket ju är det roliga!

Själv har jag på sistone dragit igång en hel del processer. Dels vill jag börja tälta. Jag har köpt grejer, jag har rekat platser och jag försökte sova ute (men det var sjukt läskigt! Valde helt fel plats). Jag gillar processen, gillar tanken på nästa steg. Just nu skulle jag gärna se att nästa steg var att sova ute med en kompis men det ser svårt ut att få till. Så att sova själv verkar bli första steget, alternativt med barnen. Samtidigt så har jag provat att dricka morgonkaffet ute. Tar med mig spritköket och sitter där. Överlag är jag ute mer och mer. Njuter av processen.

Jag la även om kosten. Tittade på vad jag mår bra av att äta, och när på dygnet. Faller ibland tillbaka på gamla spår men då jag gillar att dagligen göra på ”mitt sätt” så återgår jag fort. Tappar vikt vilket är kul och ja, ett av mina mål. Men att hitta en process har varit viktigare.

Det jag insett är hur ofta andra kan stå ivägen för ens process. Vänner kan stötta en i att man vill ha en miljon på banken – men uttala sig negativt över ens bostadsaffärer. Partnern tycker verkligen att man borde skriva den där boken – men suckar när man ännu en gång vill skriva istället för att mysa framför tv:n. Kompisen imponeras av ens viktnedgång – men tycker ändå att man är tråkig som inte vill dricka vin.

Oftast skulle jag säga att ens egna motstånd till förändring sitter här, speciellt om man har en nära relation och säg familj med någon eller gränslös relation med sin släkt. Att förändringen av ens dagliga processer sticker i ögonen på andra. Skapar ”problem” och oro för dem. Så vi gör det inte. Vi försöker nå ett mål genom en process som passar dem, inte oss själva. Och då blir vägen till målet tung, om inte till och med omöjlig.

Jag ska inte säga att jag är i mål än. Men mer och mer kan jag skilja på just andras motstånd mot en process, och mitt egna motstånd. Jag är ju även jag väldigt duktig på att hitta mål och kopiera någon annans process utan att lyssna inåt först. Det blir sällan bra det heller. Så när jag blir tveksam så försöker jag nu lista ut om andra har problem med min förändring – och då försöker jag mentalt sätta en gräns och strunta i det – eller om jag själv faktiskt inte vill. Då måste jag sluta och styra om.

Men ja, kontentan är att det dagliga, de små rutinerna och processerna ska vara samstämmiga med målet men också njutbara i sig.

Det, och att alla borde dricka morgonkaffet ute.