Utbränd generation?

Jag läser ”How Millennials Became The Burnout Generation” (lång text!) och den slår an hos mig. Den väcker något, sätter fingret på något jag anat men som häri får ord och som jag då kan hantera. Men det som behöver hanteras är någon form av sorg – jag blir ledsen.

Jag blir ledsen på det som artikeln visar: att hela min generation och speciellt de som kommer efter mig bara har lärt oss att vinna i livet. Aldrig att leva det. Vi fick i skolan redan lära oss att plugga för framtiden (aldrig för att kunskap just i nuet kan vara kul), vi lärde oss att olika fritidsaktiviteter eller intressen var bra för framtiden (aldrig för deras egnas glädjes skull) och allteftersom vi växte så internaliserades detta i oss och blev till att allt skulle optimeras. För framtiden – när vi ska kunna göra vad vi vill och jobba med vad vi vill.

Men dels blev det inte så, kapitalism och finanskriser lägger inte direkt grunden för en trygg väg ut ur föräldrahemmet. Vi jobbar ihjäl oss på våra arbeten (eller sitter kvar i de tråkiga vi har för att inte missa inkomster eller ett möjligt bättre sen) och vi hoppar mellan andrahandskontrakt och föräldrarnas soffa (eller lever kvar i dåliga relationer för man inte har råd att separera) så även fritiden innebär en underliggande stress.

Och när man kanske ändå får rätsida på allt: ett bra boende och ett ok jobb så är vi ändå helt slut. Vi fyller fritiden med upplevelser, vi ska träna mot olika fitnessmål, äta hälsosamt, vara extremt närvarande föräldrar och välja rätt elavtal. Allt detta kräver research, så att det blir optimalt. Så vi inte bara vinner racet om bästa jobb, bästa boende men även bästa liv.

Så hur bryter man allt det här? Jag vet inte. Vi är ovana vid att vila, vet inte hur vi ska göra. Jag själv har nog snart både boende och jobb i ett helt ok läge där de kan få lunka på. Men träningen? Maten? Föräldraskapet? Allt det är som min fritid uppgörs av: hur slutar jag att optimera dem? Eller att inte bara mentalt stänga dem helt ute, då min hjärna inte längre prkar någit alls. Och hur hittar jag en balans mellan mina helt apatiska dagar och de effektiva? Hur lyckas jag hantera vardagen där jag kommer hemifrån i tid utan att ha skrivit en lång lista (med tidsåtgång) åt varje del i morgonrutinen, för att jag inte ska glömma grejer eller helt avstanna.

Jag vet inte. Än. Men jag vet att jag funderat mycket på senaste i de här banorna, men att den där artikeln satte ord på stora delar av det, samt satte det i ett sammanhang.

Jag behövde den, men den gjorde mig sorgsen.

Milleniegenerationen i arbete

Jag är väldigt nöjd över att ha hittat ett google-bart uttryck för min generation. Jag trodde först att ”millennials” var yngre än jag, men icke!

Häromdagen läste jag denna artikel, som avhandlar tips för Millennials, eller milleniegenerationen, att hitta jobb. Den fick mig att fortsätta tänka mycket på det som berörs men annars ofta dyker upp när jag läser om oss: det här med att vi anses så konstiga i vårt förhållande till arbete. Att vi anses kräsna eller ego-centriska.

Jag tror det är en total missuppfattning. Vi vill inte ha jobb för att gynna oss, tvärtom vill vi ha jobb som gynnar andra. Vi vill ha jobb som förändrar och förbättrar. Alternativt ett jobb som möjliggör en meningsfull fritid, genom ok lön och flexibla arbetstider. Vi anser inte att ett jobb, ett yrke eller en titel i sig ger nÃ¥got och fÃ¥ av oss drivs av hög lön för att välja ett jobb. Däremot tror jag mÃ¥nga av oss känner oss fast i ett samhälle där vi ska tjäna pengar för att ”sÃ¥ gör man”. Flera av oss har ju även huslÃ¥n och barn att ta hand om sÃ¥ det är inte sÃ¥ att vi inte bryr oss om det som kommer pÃ¥ kontot den 25:e. Men det är inte tanke pÃ¥ lönen som glädjer oss varje mÃ¥ndagsmorgon.

Tydligen så byter vi ofta jobb. Det ses ju som lite opålitligt men många av oss har nog behov av att se våra färdigheter användas i nya områden. Kan vi något så kan någon annan få lära sig det istället och så utvecklar vi verksamheten (eller världen, vi gillar att rädda världen) genom att flytta på oss och ta med oss kunskaperna istället.

Att vi skulle vara egocentriska tycker jag också känns så konstigt. Vi bryr oss jättemycket om andra. Vi är generationen som fattar varför man säger chokladboll och inget annat, för vi har mött världens invånare genom våra datorer sen (nästan) barnsben och är vana vid att ta emot andras berättelser och respektera dem. Vi lever i en tid där vi också ältar och diskuterar hur vi själva har blivit kränkta och stöttar varandra i detta arbete. Jag tänker ofta på unga kvinnor idag som får utstå så jäkla mycket skit när de sätter ner foten (tydligt exempel: Zara Larsson) och även om en del skit kommer från småglin så tror jag faktiskt att det oftast är äldre män som har svårast för hur världen förändras. Vi utgår däremot från oss själva och våra upplevelser för att förstå andra, men vi väljer i alla fall att försöka förstå. Till skillnad från många äldre som stannar vid att utgå från sig själva och sina behov. För arbetsmarknaden betyder detta att skapa en arbetsplats där man respekterar individer och lyssnar på deras berättelser, erfarenheter och förbättringsförslag.

Jag tror att om vi kollektiv inser vilken trevlig grupp vi är och vilket bra arbetsklimat vi kan skapa tillsammans så är vi en ganska tung kraft på arbetsmarknaden. Fick vi bestämma skulle alla längta till måndagar!