Jag kollar just nu på Mad Men. Som i ”kollade 6 avsnitt igår efter jobbet”.

För ibland har jag ju faktiskt väldigt mycket tid. Mina barn är hos i sin andra förälder och visst har jag ett jobb att sköta, men det är sportlovsveckor så jag mejlar mest men får inga svar. Tillslut har man slut på mejlkonversationer att påbörja. Så då åker jag hem. Sätter mig vid netflix och låter det rulla. Netflix är ju så ”bra”; den klipper bort eftertexter och intro så allt rullar bara på. 28 avsnitt senare och jag kan inte ens intromelodin.

Jag ser karaktärerna utvecklas, eller faktiskt mest vägra utveckling. De lever på 60-talet, en tid då världen sannerligen var full av händelser som ville framåt, men dessa människor bevarar status quo med uthållighet värdigt en envis tvååring. Och även om de sveps med i yttre förändring så är det knappt nån av dem som vill förändra sig själv. Kanske ändras det om ytterligare 28 avsnitt, men jag är tveksam.

Jag kan fascineras och nästan imponeras av människor som aldrig blickar inåt. Som anser att allt dumt som händer dem – eller att de omringas av idioter – är någon annans fel. Själv är jag mästare på att ta ansvar för ungefär allt. Dels från hur jag reagerar på andra människor, men såklart även var jag är i livet. Om jag kommer till insikt om varför jag väljer vissa saker så tänker jag att om jag hade haft den insikten innan så hade jag kanske valt annorlunda. Jag rannsakar hur jag agerar och reagerar, vad jag tycker och tänker och letar efter ”varför”. Kan i dagar googla och läsa på om allt från personlighetstyper, anknytningsmönster och hur socioekonomisk status under barndomen påverkar en som vuxen. Jag är faktiskt osäker på om det ger resultat, men jag har i alla fall roat mig i några dagar.

I Mad Men sker inga sådana saker. Förändring påtvingas karaktärerna. Jag spenderar timmar med att se deras långsamma utveckling. Jag funderar på om jag i en tid utan google och självhjälpsbloggare varit likadan? Kanske? Troligen. Det verkar nästan befriande. Då kanske jag – istället för att ta reda på hur månens placering i mitt födelsediagram påverkar mitt känsloliv – faktiskt både lärt mig hur och fått in vanan att laga vettig mat. Hanterat allt som borde hanteras med bostadsrättsföreningen. Lärt mig sticka. Besiktigat bilen! Herregud, möjligheterna är oändliga.

Men istället kollar jag fler avsnitt, samtidigt som jag slösurfar. Jag tänker att jag kanske ändå har rätt till att kasta bort min tid på allt från tv-serier till internet? Till skillnad från Betty så har jag ett heltidsjobb, till skillnad från Don kommer jag inte hem till lagad mat.

Nä, jag är nog mest lik Peggy. Jobbar, jobbar med mestadels män, kommer hem och lägger mig bärandes stort nattlinne. Herregud, måtte hon bli lite coolare innan serien är slut. Så att det ändå känns värt att ha följt henne och hennes umgängeskrets i 7 säsonger. Alltså 92 avsnitt. Eller 4324 minuter. Under vilka jag inte gjorde nånting annat för att varken göra mitt liv bättre.

Ibland är det rätt skönt att inte utvecklas.