Vem sårar jag?

Jag möter ofta folk vars liv skaver lite. Där något är fel, det blir inte riktigt blir bra. De vill växa, har drömmar men det står något i vägen. Oftast, när man petar lite, visar det sig vara relationer.

Jag tycker inte att det är något fel alls att ha folk i våra liv som vi ger av vår energi. Tvärtom är jag övertygad om att vi människor behöver få ge till andra, det ger oss ett värde i gruppen och vi mår bra av att få vara viktiga och nödvändiga för andra. Däremot får detta givande inte bli att vi lägger band på oss själva.

För vi måste få växa. Måste få vrida och vända på oss själva, förändras och förbättras. Det kanske inte nödvändigtvis sker när man avsätter tid för sig själv, som i att gå iväg eller ta en helg själv, men när man i allt man gör ändå kan få förfina. Att följa sina infall, sin magkänsla. Tyvärr är det så att när vi omger oss av folk som inte ger oss det utrymmet så börjar det att skava. De ger oss ett motstånd mot vår rörelsefrihet, som en sko som ger oss skavsår.

Många av oss har försökt ändra formen på våra fötter, på oss själva. Vi formar oss efter vad vi upplever är det enda sättet att vara. För sanningen är att när vi – i stort och i smått – följer våra infall och låter oss växa, följa med och leva så kommer det att få följder. De som trodde att vi var på ett visst sätt och behövde att vi var så – de kommer att såras. De kommer att ta det personligt att du inte längre finns där för dem såsom du brukade: när du gav till dem av din energi men även när du formade dig eller var kvar i samma form för deras skull.

Många pratar med mig om drömmar som de har men som inte skulle funka. Som inte är realistiska eller genomförbara. Oftast har de helt rationella anledningar – pengar, boende, barnen. Men petar man lite så inser man också att det är för att det skulle uppröra folk: en partner, en mamma, en vän.

Då uppmuntrar jag till att istället för att fundera på de yttre, konkreta anledningarna att även fundera på frågan ”vem sårar jag?” Att om du följer den här drömmen, vem såras? Din mamma som inte kommer att träffa barnbarnen lika mycket om ni flyttar? Din partner som får gå ned i tid så att du kan satsa på din karriär? Din kompis som alltid har fler problem än lösningar och behöver ringas hela tiden, när du äntligen vill skriva den där boken du drömt om?

Vem såras? Svara på det och fundera sen på om den personens glädje går före din.

Och ja, i vissa fall gör den det. Ens barns lycka har för de flesta en rätt tung vikt på denna våg. En släkting man faktiskt är rätt trött på väger lättare.

När vi låter livet skava, då blir skavsåret stort. Vi går lite haltigt, hoppas att skon ska gå in sig till slut. För med skor blir det oftast så – men vissa relationer är mer som att vi står ut med smärtan. Vi tar på oss den skavande skon dag ut och dag in och vänjer oss istället för att inse att den inte passar och borde kastas. Om den inte kan forma om sig för din skull.

Att ställa den här frågan är rätt tufft. Våga ställ den. Våga fundera på vem du sårar när du skapar utrymme för dig själv att växa, eller för den delen att bara få vara. Ditt välmående i relationsvågen är minst lika tungt som någon annans. Lägg tyngderna där.

Och väx ur den där trånga skon.

Skor som inte skaver

3 reaktioner på ”Vem sårar jag?

Lämna ett svar till kejsarinnan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *