Vilken vård behöver du?

Läser just nu om Madeleine Leininger för skolan och fascineras så av att vrida och vända på tankar och idéer. För att du ska slippa förstå hennes teori så handlar den i stora drag om att vi människor – och således den omvårdnad vi behöver av sjukvården – är kulturellt skapad och ser därmed olika ut. Det är kanske inte en jättekonstig tanke men hennes teori värjer sig då med hur man brukar dela in omvårdnadsteorin i människa, miljö, hälsa och omvårdnadshandling där hon anser att sjuksköterskor primärt ska forska på det sista men då också förstå dess kulturella skillnader. Det är ganska invecklat men jag hoppas ha fått känsla för det till nästa torsdag när jag ska redovisa den…

Det jag mest tycker är intressant är dock tankarna jag själv får. Hur blir vi egentligen de vi är? Hur lär vi oss att föredra en viss sorts vård mot en annan? Och jag tänker även att detta kan appliceras på kulturer inom kulturer. Vården idag är ju väldigt mycket byggd för den som kan ta för sig och vet sin rätt – du som patient ska ringa och boka tid, gå på drop-in för vissa labbtester, du kan läsa din journal, osv. För vissa väldigt stärkande men för andra svårt. Och jag tänker speciellt om vi lägger in ett genusfilter på det hela. Vem är van vid att ta för sig? Vem är uppfostrad att först rådda hela hushållet och sen ringa vårdcentralen för att boka tid och då inse att de bara hade öppet mellan 7-8 (en helt sämst tid eftersom att lämning av barn oftast sker just då)? Vem är fostrad att ställa motfrågor och vem förklarar man inte allt för? Lägg på ålder, klass och etnicitet och vi ser snabbt att vården som försöker stöpas i en mall egentligen passar ytterst få.

Själv är jag ju än inte utbildad sjuksköterska men väl doula. I samtalen under den utbildningen, och även samtal jag har haft innan, så märks det att vi har en väldigt speciell kultur kring den gravida kvinnan. Ofta får vi inte all vetskap om hur en förlossning går till och vi får inte heller kunskap fullt ut om våra egna kroppar (troligen för att vården kanske inte alltid vet samt att vi inte förväntas förstå eller vilja veta – vi kanske kan bli rädda?). Våra partners involveras sällan och eftersom att kvinnokroppen fött barn i alla tider så förstår vi sällan mellan generationer hur mycket som har ändrats i vården sen förlossning blev något mer medicinskt. Jag är väldigt tacksam för att det finns utbildad personal runt en födande kvinna – det är en ansträngande upplevelse och mycket kan gå fel – men hela apparaten runt är gjord som om det ska gå fel, och utan det stöd som kan minska den risken. Vi lever också i ett samhälle (i en kultur!) som inte uppmuntrar kvinnor till att finnas i sina kroppar till vardags, vilket gör omställningen jättestor när vi blir gravida.

Därför tycker jag att doulaarbetet är så viktigt, för att hjälpa i den processen. Och vad jag vill skriva mer om detta! Om vår kultur, synen på kvinnokroppen och hur den synen följer med oss i vårat föräldraskap. Ni vet, snart, när jag inte gör tusen andra saker. Sådär som jag jämt säger.

För övrigt har min fina kollega Anna dragit igång sin doulaverksamhet i Västerbotten. spana in! Västerbottensdoulan

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *